Att bli berörd av en film

Jag hade tänkt ägna ett blogginlägg åt det meningslösa. Det som kan tyckas vara mindre värt än annat och som man kanske anser vara mindre viktigt. Men så när jag kom ut från bion för fyrtiofem minuter sedan och träffades av hårda små snökristaller i ansiktet så ändrade jag mig. Den där filmen var väldigt tänkvärd. Men jag märkte det först när jag kom ut ur biovärmen och verkligheten svepte förbi mig med en ishavsvind (och en påtaglig doft av billig öl från två mindreåriga flickebarn i alltför korta kjolar och tunna vårjackor). Jag märkte det först när jag satt på spårvagnen hem och mina tankar började spinna iväg åt sitt egna lilla håll, bortom allt oväsen och skålande skålar med aluminiumburkar som skvalpar över.

Den där filmen alltså. Den fick mig att sluta tvärt att ha dåligt samvete för att jag "slösat" bort min skärtorsdag. För det har jag gjort. Istället för att vara produktiv med det jag borde har jag ägnat timtals åt att lära mig Nothing else matters på gitarr. Jag tar mig friheten att benämna låten som en klyscha i sig. Eller, en klassiker, för den som vill. Jag berättade att jag försöker lära mig den för A och fick svaret: Fy fan vad jag försökte gilla det där skitbandet när jag var tio. men man gillade ju bara abba och ace of base. (Vilket var den mest roliga kommentaren jag har hört idag, och som mycket väl platsar på min wall of fame)

Men den där filmen igen då. Into the Wild. Fint foto, bra soundtrack, gripande handling. Se den bara.