Att korsa gränser

Eftersom jag två dagar i rad har missat personer som hälsat på mig (eller gjort försök att hälsa på mig) bland folkminglet i Nordstan kan jag dra slutsatsen att jag röjer min shoppingväg utan att så mycket som glimta åt höger eller vänster för att identifiera välbekanta ansikten. Nej, istället koncentrerar jag mig på att undvika krocka med andra, likasinnade, enprogramerade varelser. Dock är detta lättare sagt än gjort en fredagseftermiddag och jag gjorde misstaget att inte söka av min färdväg tillräckligt väl. Helt plötsligt tog det stopp. Killen, som jag precis trampat på tårna, är säkert två och ett halvt huvud längre än mig och efter att jag har granskat hans klädsel beslutar jag mig för att han är en hiphop-wannabe.
- Se dig för..........bitch, väser han så hårt han bara kan med eftertryck på "bitch"och tittar ner på mig. Hans hårda ord passar inte hans barsliga ansikte och jag hör ett uns av osäkerhet i rösten vilket bara får mig att tycka synd om honom. Visst var det mitt fel att jag inte såg mig för, men att bli kallad för "bitch" var att korsa en väl synlig gräns. Jag tittar på hans guldiga bling bling som hänger runt halsen som troligen är köpt i en skräpbutik på någon bakgata.
- Ser tungt ut det där, säger jag så vänligt jag förmår mig och nickar mot hans hals. För en halv sekund ser han förvånad ut, vilket räcker för att jag ska känna mig lite smått nöjd, vända mig om och gå därifrån.