I en sockervaddsvärld

Jag väntar på att någon ska vakna. Att min liv ska vakna och skaka till med en skräll. Jag väntar på något att se och något att höra. Att få använda mina sinnen, känslor och hopp. Det är lite kyligt här där jag sitter. Jag huttrar tyst och på mina armar reser sig de små, tunna, tunna, blonda hårstrån som finns där. Utanför har solen letat sig igenom det tjocka molntäcket som prydde himmelen när jag vaknade. Om nu solen har förmågan att tränga igenom de där tjocka molnen så har nog jag förmågan att leta mig igenom den tjocka sockervadd som jag vandrar i. Alldeles vitt och fluffigt och man får liksom känna sig fram med fingertopparna. Jag kommer att hitta ut härifrån, från min sockervaddsvärld. Och sen, när jag står där bredvid och ser på de trassliga sockervaddstrådarna kommer jag att se tillbaka på den här tiden, le lite och tänka visst är jag allt bra på att krångla till saker och ting - tusen gånger värre än vad de egentligen är.

Jag tror jag har goda chanser att leta mig igenom min sockervaddsvärld.