Himla skitnyår!

Generation "nästan nittiotal" tar över Bölets uteliv från och med nu

Låt mig få sammanfatta juldagens festligheter på dansbanan med att;
somliga saker gjorde mig förbannad och somliga saker gjorde mig glad.
Och jag kommer inte komma tillbaka dit igen. Mest för att jag faktiskt känner att jag inte längre passar in. Den yngre generationen "nästan nittiotal" har tagit över, och det är faktiskt med varm hand jag låter ansvaret för Bölets uteliv falla i deras händer.

På två år, för det var så längesen det var sist, hinner det hända grejor. Någon har blivit sushikock, någon väntar barn, någon har fått både ett och två barn, någon har förlovat sig, någon har gift sig, någon har flyttat utomlands, någon har köpt hus, någon gör samma sak som förut och någon gör något helt annat. Japp, för det är så det står till här i smålands urskog. Och jag är glad för de som är glada, och ledsna för de som är ledsna. Men jag passar inte längre in och jag känner det ända ut i lilltån och örsnibbarna.

Väl hemma efter en halv kebabrulle och en, i stort sett, sömnlös natt väcks jag i min tupplur av telefonen. Mr M ringer och sätter en positiv knorr på min förmiddag. Men farmors tårar får det att tåra i även mina ögon och jag ser hur trött men tapper hon är. Och sen var det filmtajm med mamma. Jag borde skriva en bok om min mormor. Min supermormor.

Jag tror inte att jag kommer vara lika tapper på äldre dagar som min mor, superfarmor och min supermormor. Jisses vad dessa kvinnor kan!

Tomten är nog här snart, för renarna har lämnat spår på himlen

Idag när jag vaknade så glimmade juldagsmorgon, precis som i strofen. För första dagen på mycket mycket länge var träd och mark vita. Visserligen inte av snö, men av rimfrost.

Vem hade trott att man skulle vakna upp till julaftonsmorgon 2006, med stålande sol från en klarblå himmel och tio grader varmt? Det var nästan att jag ville kasta av mig kläderna, på med bastkjolen och bikinitoppen och sätta mig i en solstol med en exotisk drink. Men jag nöjde mig med att hjälpa pappa skaka mattorna, djärvt nog utan vinterjacka.

Mor, far och lilla jag bänkade oss för jullunch prick klockan ett. Precis som vi brukar. Kalle Anka hade biovisning hos Syster K, Traktoradvokaten och Älskepuffen klockan tre. Och det finns hopp för mänskligheten gott folk! Halvägs in i avsnittet om Askungen säger den treårige Älskepuffen med darrande röst (som aldrig tidigare sett Askungen förut) "jag tycker så syyyynd om Askungen". Jag kunde inte annat än klämma fram ett leende. I nästa ögonblick var han framme och blickade upp mot himelen där ett flygplan lämnat två vita avgasstreck. "Tomten är nog snart här nu, för renarna har lämnat spår på himlen".

Klockan fyra var jag tomtetaxi. Jag åkte och hämtade pappa som i full tomtemundering nästan skrämde livet ur stackars Älskepuffen. Förra året var han förmodligen för liten för att tro på tomten då han utbrast "Hej morfar" så fort han såg "Tomten". Iår har fantasin utvecklats och vill man tro på tomten så får man det. Men tomtegrymheten är hård. Redan smids planer på hur man ska gå tillväga när Älskepuffen börjar misstänka morfars plastnäsa.

Prick klockan fem: Julfikat och paketöppning ägde rum hos farmor och farfar. Varje år säger vi att vi ska dra ner på antal kaksorter, men likväl kunde vi praktiskt taget bada i kakor i år igen. Hur som helst klämde jag in mig både en och två bullar och en hel del annat smaskens med ursäkten "Jag måste äta upp mig nu före England".

Klockan 21:00 var jag tillbaka hos Syster K och Traktoradvokaten. Där bjussades på annat smaskens och sällskapsspel. Men jag drog mig hemmåt innan spelet var över...

Idag är det paus från julmaten. Pappa plinkar frenetiskt på sin nya ukelele som mamma gav honom. Per Gessles Tuffa tider är en klar favorit, men han har missat ett ackord och det stämmer inte till punkt och pricka. Ikväll blir det förfest hos Vinbärsbladet och sedan utgång på Hotellet. Där kommer alla spöken och alla kändisar from the past finnas, och förhoppningsvis blir det finfint!

Småstadsliv ger: ett konkursförsatt McDonalds

Småstadslivet slutar aldrig att förvåna mig. Småstadslivet får mig heller aldrig att sluta skämmas. Ladies and gentlemen, let me present the story about Bölet.

Så här i bråda juletider sjuder vår kära småstad Bölet med människor som springer omkring som yra höns (det fenomenet är knappast unikt och återfinns i de flesta städer, stora som små). Men här rör sig inte vilka människor som helst. Nej, i Bölet lever en speciell typ av människor som kräver en noggrannare beskrivning.

Bölet rymmer cirka 16000 invånare. En typisk småstad helt enkelt. Här återfinns de flesta administrativa funktionerna, vi har en postterminal, en järnvägsstation, några busslinjer, kommunhus, Åhlens och lite annat smått och gott. Att anlägga mataffärer av diverse slag är de duktiga på här. Förutom Ica och Hemköp har vi även Konsum, Netto och Lidl. Hur alla dessa bär sig vet jag inte riktigt, och så länge de genererar diverse jobb så är det nog heller ingen som bryr sig.

Den stora nyheten här just nu är att McDonalds är försatt i konkurs. Av detta kan man dra slutsatsen att Böletborna antingen inte har råd att äta på McDonalds längre eller att de faktiskt har blivit matmedvetna och insett vad det är för skräpmat de sätter i sig och helt enkelt bojkottar jättekedjan. Hur det nu än är så är det väl ganska unikt att ett McDonalds försätts i konkurrs? Det typiska McDonalds-huset ska nu få lite ny färg på väggarna och istället ockuperas av den norrländska hamburgerkedjan Frasses och rykten jag har hört säger att det till och med kan vara riktigt goda hamburgare. Nåja. Eftersom min kära vän Vinbärsbladet arbetat upp sig till skiftchef (eller vad det nu hette) på McDonalds så tycker jag faktiskt att det är lite pissigt för hennes del att Frasses tar över platsen. Men i övrigt kan jag inte annat än hurra och se det som ett steg frammåt i revolutionen att McDonalds finner det ekonomiskt ohållbart i Bölet och jag är lite stolt över Böletbornas insats (vad det än är de gjort).

Bölet ligger i utkanten av det småländska bibelbältet. Smålands Jerusalem som Bullpappa så vackert uttrycker det. Diverse "tutelurare" (musikanter med blåsinstrument) brukar fylla ut små prickar på stadens gator och idag var inget undantag. Med ihopsnörd mun satt en pojkvasker och tutade på Bjällerklang utanför en av stadens mataffärer. Tutandet var inte nämnvärt dåligt, men det lät lite ensamt, med en enda bastuba... Far min stack till denna tappre pojk en tjuga. Dagens välgöring.

Bölet är en typisk småstad. Med typiska småstadshus där typiska småstadsmänniskor bor. Det är inte i en negativ bemärkning, tro inte det för all del. Vårt kära Böle får mig att skratta. Men det får mig också att skämma ögonen ur mig. Egentligen vet jag inte varför. Det bara är så.

Men i vårt kära Böle fortsätter frenetiskt julförberedelserna och snart sitter alla Böletbor i sina stugor och öppnar paket, som allihopa är inhandlade på Åhlens!

Att vara en del av Sveriges ekonomi

Det har inte blivit tid över att göra några egna julklappar iår. Så, materialist som jag är kastade jag mig ut i julhandeln i förmiddags...tillsammans med alla andra tusentals människor som också är materialister. Jag gick där och var en del av julsrushen, var en del av Sveriges ekonomi, och trots att det krävdes vassa armbågar för att slå sig fram på gatorna kunde jag inte låta bli att vara nöjd. Idag var enda dagen jag skulle ha möjlighet att hinna handla några julklappar, och enligt min tidsplan hade jag exakt tre timmar på mig att shoppa loss mina obefintliga pengar. Det lyckades...nästan. Med tjugo minuters marginal.

När jag kom hem låg posten på dörrmattan. Den bestod av ett julkort från Stena Line och mina kära chefer, och en julgåva från Poseidon. Härligt! Julgåvan bestod av en mycket röd och glansig penna i ett litet fodral. Jag har aldrig fått en gratispenna av detta slag innan, och kunde inte låta bli att bli lite rörd. Jag sitter just nu och gottar mig i tanken att jag...lilla jag, faktiskt är värd ett julkort från Sten Allan Olsson och en julpenna (om jag använder den ska jag använda den med andakt) från Poseidon.

Lussekatterna är på g. De bakades med kärlek och till rytmer av Franz Ferdinand och Strokes.

Att "idyllisera" till en helhet

Jag tillbringade min helg i ett mindre västkustsamhälle. Ett samhälle med små små vita hus, nästan som dockhus, och med havet kluckandes några hundra meter därifrån. En idyll. Där har min kära syster och hennes hjälte köpt ett hus. Ett litet hus, men charmigt som attan, till och med en trädgård där ett äppelträd växer och allt. En pärla i en sommaridyll. Visserligen är det vinter nu, jul nämare bestämt. Men jag måste säga att idyllen håller i sig hårt Och jag kan inte annat än le åt bilden på en solnedgång över havet en decemberdag som ploppar upp i min inre biograf.

Där, mitt i idyllen, tillbringade jag som sagt min helg. Med rollern i högsta hugg har jag lyckats måla tak som en toka! För det lilla lilla huset höll inte samma mått som idyllen runt omkring och jag tror jag nöjer mig med att säga att det behövdes både en målarburk och några spikar för att "idyllisera" till en helhet.

Julklappar fick jag också! Damien Rice och strumpor ville systera mi utrusta mig med inför Englandsskrällen. Så när jag längtar hemmåt ska jag ta på mig strumporna, lyssna på Damien och tänka på när jag rollade tak som en toka, helgen före jul 2006.

Och från Alperna skickar mr M mms på snöklädda bergstoppar.

Imorrn ska jag baka lussekatter, handla julklappar och försöka hissa julstämningen på topp.

Buuurned

Under några få timmars tid har jag lyckats få två glada kassörskor att gå hem och vika sig av skratt. Fråga mig inte hur jag lyckas, men jag antar att jag har någon slags programmerad klantstämpel inuti mig.

Husaren. Tack-för-maten-kaffe och syndar-kakan ska inhandlas för tjugo kronor. Jag sträcker mig efter kannan med nybryggt kaffe trots den lilla slurpen som finns kvar i den andra kannan.
- Du måste ta från den andra kannan först, säger kassörskan och tar bort kannan med det nybryggda kaffet.
- Eh? Jaha...det visste jag inte.
- Hehe, näääää....jag bara skojar. Klart du får ta från det nya kaffet. Jag skulle bara testa.
Jättekul. För henne. Men vid närmare eftertanke. Tack och lov att det finns lite humor kvar i vår bittra värld.

Granit. Kundkväll och 25 % off på hela sortimentet. JAG fick en alldeles egen inbjudan som gällde mig och en vän. Det får man om man är anmäld som prenumerant på granit.se. Länge och väl studerar jag sortimentet och bestämmer mig för att ett par nya yogabyxor, ett boxarlinne och en ögonmask blir mitt kap denna generösa kväll. Väl framme i kassan sträcker jag fram min skrynkliga utskrift till inbjudan för att visa upp att jag minsann tillhör den utvalda skaran.
- Jaha, den hade du inte behövt, säger kassörskan och fortsätter, det gäller ju ändå alla.
BUMMER!! Här har man gått i tron om att man är speciell. Och får gå på lite speciella kunkvällar med lyxig rabatt. Men nejdå, rabatten gäller för alla och jag tillhör återigen de vanliga dödliga.

För övrigt så vill jag tillägna Fröken C och Brandmannen ett par rader. Ni får mig att le och längta efter det där speciellt. Jag är mycket för speciella saker som ni märker. Hur som helst så är ni lite av mina idoler.

Lussekatter är vi allihopa!

Lucia.

Men det enda lucia-tåget jag har sett bestod av ett pärlband av dagisbarn där sjutton av tjugo var lucior. Det fick mig ialla fall att le.

Fröken E och jag har finkammat seconhand-butiker. Och ut från Emmaus kom jag med ett par råsnygga mörkbruna läderpjuks. Najs som få.

Snart ska jag iväg och fika med drottning Silvia och efter en stund i rampljuset med glitter och glamour är det dags för det årliga storkoket med knäck hos John.

Må!

Här sitter jag och lipar över en kopp varm choklad och mina ostmackor. Snart har jag gråtit lika mycket som det regnat på sistone och det börjar närma sig översvämning. Och va fan, jag kan ju inte hjälpa det! Om jag kunde det skulle jag ju självfallet göra nåt åt saken. Och inte sitta här och lipa och tugga på ostmackor.

Det är så förbannat tungt emellanåt. Livet alltså. Och jag har inte en susning om hur jag ska klara av det. Men på något lustigt vis så gör man det, oavsett vad. Även om det verkar onåbart emellanåt. Som nu.

Och jag önskar att jag kunde trolla med tiden. Vända allt till det bättre. Göra rätt från början och inte sjabbla bort allt.

Men mammor är bra att ha. De skäller på en när man är dum. Men de tröstar också när man är ledsen. De har en speciell mamma-humor. Och jag fick praktisk taget säga åt mamma på skarpen att hon faktiskt inte behöver ta första bästa tåget hit och ge mig en massa kramar. Även om jag ville. Jo, visst ville jag...

Det är visserligen lite tidigt, men om man ska summera mitt år, tvåtusensex så har det varit något sånt här:

Januari

• Jag fick VG på min usla B-uppsats. Så den var kanske inte så usel trots allt. Nej, den var faktiskt riktigt bra och jag hade slitit arslet av mig hela julhelgen för att få till den där lilla extra knorren som till slut gav mig ett VG.
• Jag och mr M åker till snöklädda bergstoppar för att utmana livet och kasta oss nedför stup. Men det var fint. Fint som snus. Fint som kärleken.

Februari

• Systra mi, Oskar och jag åkte till Stockholm för att ta till oss David Grays förföriska stämma. Honom ska jag gifta mig med.
• Jag trotsar alla födomar och kastar mig in i det föga glamorösa arbetet som telefonförsäljare. Men jag säljer inget och blir sparkad några tusen kronor och veckor senare. Been there, done that.

Mars

• En erkänd dansk frisör klipper till mitt bebishår och förvandlar mig till ett vindpinat danskt träd. Tusentals tårar föll för mitt förlorade hår, men nu efteråt kan man skratta åt det.

April

• Jag flörtar med Christer i P3 på Morrisseykonserten i Skandinavium. Systra mi försöker gifta bort mig.
• Jag börjar min karriär som sjöman, provar ut en krok, ett träben och lapp för ögat och kastar mig sedan ner i det iskalla aprilvattnet. Till följd av detta lär jag mig hur man sjösätter en livflotte och får magsjuka av Göta älvs fräscha vatten.

Maj

• Maj var ett stor töcken. Diverse dimmiga dagar i ren förtvivlan. Men jag får ialla fall en ny lägenhet. Min alldeles egna håla i hjärtat av Majorna. Den har jag inrett med gardiner och kära ting.

Juni

• Mr M bestämmer sig för att lindra mina smärtor och skingra dimman och övertalar mig att åka iväg till Italien. En magisk tid för två magiska personer.
• Jag kastar mig ut på böljan blå i en lejonkula av stål. Här gungar jag större delen av sommaren och får smaka på den sötbittra Rederiet-smaken.

Juli

• Och så var det kanot i det danska landskapet där hallon dinglar längs med åkanten. En äkta grisfest och glada danskar.
• Älskade hund reser till hundhimmelen, där högar av torkade grisöron och meterlånga tuggben finns.

Augusti

• Sommar och sol övergår till allt mer tårar och sjuka dagar i sängen. Men lite kräftskiva mm hinns med.

Nja, jag skulle kunna fortsätta. Men jag antar att ingen har läst så här långt ändå. Och här sitter jag och lipas över en tom kopp och med ostmackorna i magen.

"Att lida är svårt
Att lida utan att älska är svårt
Att älska utan att lida är inte möjligt
Att älska är svårt"

Gunnar Eklöf

Jag är så trött på att göra människor besvikna. Men jag är också trött på att människor gör mig besviken. Det tycks inte finns någon balans.

morgonstund har guld i mun

Det är den nionde december tvåtusensex.

Och fåglarna sjunger när jag travar hemmåt. Nånting är fel. Fåglarna ska inte sjunga nu heller! De ska typ vara i Afrika och vara glada. Själv gick jag hemmåt genom parken igen. Dumt, jag vet, men jag kan inte hjälpa att vagnarna går så dåligt att jag vandrar hela nätterna igenom för att komma hem. Falafeltallriken står mig upp i halsen och Fanny med flera är säkert hemma och sussar sött vid det här laget. Jag är mest frusen efter att ha knatat hemmåt i min klänning. Sitter och pratar med Mathias och om Emma och om Samantha och om Barbara, men Barbara tillhörde tydligen nån av holländare. Whatever.

Jag önskar så att jag kunde vara annorlunda. Att jag kunde hänge mig stunden. Men det går inte. För du finns alltid där i min hjärna och i mitt hjärta. Hela situationen är körd...

Snart går solen upp. Men jag vet inte om morgonstund har guld i mun. Jag är mest bara trött och önskar att allt vore så annorlunda.

Oväder i majorna

Mitt dåliga humör tvingade mig att stanna hemma idag. Hade jag mött Fröken C och Fröken E i datasalen som planerat hade jag garanterad tagit kål på dem inom en minut. Istället tvingade jag mig själv till att sova och sova och sova tills jag var mer än klarvaken. Men jag var inte på bättre humör för det och ur mitt inre slungades blixtrar åt höger och vänster. Olyckligtvis träffade blixarna fel...

Hur som helst sitter jag här med min pepparkaksburk och är ynklig som vanligt. Jag vågar inte dyka upp på Brahegatan, rädd för att min blixtrar ska sätta julgodiset i lågor likt mattan fattade eld förra nyår. Så det är för julefridens skull jag stannar hemma och tänker över mina synder.

Dagens julklappstips:

En, två eller varför inte flera utsläppsrätter
Magiska men ekologiska tvättmedelspärlor
Ett träd; en tall för 200 kr eller en björk för 50 kr

Att tyda drömmar

Jag är övertrött och är ynkligt ensam en tidig tidig onsdagsmorgon som denna. Men jag har ingen som helst lust att sova mer. Jag har drömt mardrömmar hela natten och jag vågar ärligt talat inte somna om. Nyss drömde jag att jag blev attackerad av en varg, som bet mig i ansiktet medan min hund försökte skrämma bort honom. Hela ansiktet och hela kroppen gjorde så satans ont när jag vaknade. Det gick hyffsat snabbt över. Men jag vill verkligen inte somna om.

Ibland önskar jag att jag kunde tyda drömmarna. För det här var ingen vanlig dröm och jag är övertygad om att den betydde nåt.

Att äta choklad och dumförklara mänskligheten

I går tog jag mig en oförtjänt sovmorgon, slutade äta godis, tog på mig hela världens ångest för miljöförstöringen och dumförklarade mänskligheten. Men det började så här...

Jag delar min chokladpassion med miljoner och åter miljoner. Men inte trodde jag att Theobroma Cacao, som kakaoträdet så fint heter, skulle få mig att spetsa öronen så till den milda grad. Min eftermiddag startade nämligen lyxigt nog med en chokladprovning och en föreläsning kring ekologisk och rättvisemärkt chokladproduktion. Jag föll pladask och förvandlades på 45 minuter till en chokladsnobb. Aldrig att jag sätter tänderna i något annat än choklad med endast fyra ingredienser.

Men det var bara en fin start på en fortsatt dyster eftermiddag...

Jag lärde mig vidare att jordklotet snart är ett minne blott. Eller nästan i alla fall. Och att jag bör skämmas ögonen ur mig vad gäller min västerländska masskonsumtion. Jag lärde mig också att jag har otur i både kärlek och spel och började fundera kring vad det betyder.

"An inconvenient truth"
Kvällen avslutades med en godnattsaga. Al Gores muntra ord om att mänskligheten sitter på en tickande bomb. Jag är inte så insatt i den amerikanska politiken (vilket jag inser att jag egentligen borde vara) och jag tror inte att Al Gore och jag synkar våra synpunkter i allt men vi har ialla fall båda två dumförklarat mänskligheten. Det var med ett ångestladdat inre och sömnsvårigheter jag avslutade min veckostart.

Chokladkakor växer inte på träd

Första advent

Första advent.

Det lilla julpynt jag äger är på plats. The X-mas spirit är på topp! ...eller nja.

Jag vet att jag är en otrolig tant som hela tiden tjatar om väder och vind, men jag kan inte rå för det. För jag är sjukt besviken på vår svenska vintertid hittills. Första advent ska ju innebära frost och snö, immig andedräkt och halsduken virad upp över näsan medan man värmer sig med en kopp glögg på julmarknaden. Så var det inte idag. Idag gick folk omkring i ballerinasandaler och tunna kavajer.

Men då jag var liten...

Det var minsann inga nådiga vinterkvällar och nätter. Och det var MINST två meter snö. Eller nåt. Det kändes i alla fall så. Eller så var det bara ett tunt lager pudersnö som precis höll på att smälta bort, men likt förbannat skulle man kasa ner för backen med sin pulka samtidigt som man riktigt kunde höra hur stenar och grenar rispade sönder botten.

Hur som helst så var det riktig jul på den tiden. Nu för tiden verkar all julkänsla vara som bortblåst och många ser bara bittra och stressade ut. Julen har väl i och för sig alltid varit en väldigt stressad högtid. Men jag hävdar ändå att det blir vad man gör det till. Man behöver kanske inte baka sjuttioåtta sorters julkakor och lussebullar till en hel armé. Jag vill ha en mysig jul. En harmonisk jul med den ÄKTA julkänslan.

Jag trotsade mitt köpstopp idag och köpte mig en ängel från Gisela Gramham. Fin som snus! Så nu har jag officiellt påbörjat min vuxna julgransprydnadssamling...

Dammråttor och gröna fingrar

Min typiska västerländska masskonsumtion får ångesten att krypa in genom ögonen och öronen. Samtidigt så kan jag inte låta bli att vara barnsligt förtjust i alla energislukande juleljus.

Jag har pysslat och donat och dagen till ära plockat fram dammsugaren och sugit upp, ialla fall de flesta, Orvars (dammråttor, för den som inte visste). Det lilla julpynt jag äger har jag dekorerat med i fönsterna. Och när jag stod och hängde över mina ledsna blommor fick jag dåligt samvete och började plantera om skrällerna. Vissa av dem fick en total makeover, och eftersom mina fingrar inte har en nyans grönt i sig så får framtiden utvisa huruvida de kommer trivas i sina nya miljöer och med sitt nya utseende.

Imorrn ska det glöggas, käkas pepparkakor tills man blir alldeles from och strutta omkring på Hagas julmarknad med Drottning Silvia.

Vi prickade i alla fall rätt dag!

Jag litar inte på varken väckarklockor eller spårvagnar. För rätt som det är så tar de sitt sista andetag och sänker sig i dvala. När tentan börjar (PRICK) nio så litar jag än mindre på dessa två ting. Vad jag försöker konstatera är att det alltid kommer ett "hoppsan" när man ska göra något viktigt och måste passa en tid. Men väckarklockan plingade med tuppen och vagnarna skötte sig finfint. Jag klev in på institutionen prick 08:43, i tron om att all var i sin ordning. Eftersom jag är lite av en pedant när det gäller att sitta på rätt plats under tentan placerade jag mig på raden längst ner och började rada upp mina tentatillbehör på bänken framför mig...id, kårkvitto, penna, en penna till (SÅKLART), en påse clementiner, vattenflaska och en kexchoklad.

Efter fem veckor av kursen borde jag ha förstått att något litet (MÖJLIGVIS OBETYDLIGT) miniproblem skulle poppa upp i sista sekund. Dumt vore väl annars! Klockan närmar sig nio noll noll och jag börjar så smått värma upp mina stackars slitna hjärnceller samtidigt som lite fler personer droppar in genom dörren, ser sig om efter en plats och slår sig ner. Och så kommer en till. Och en till. Och en hel hög till. Tillslut sitter vi packade som sillar i bänkraderna och alla ställer sig frågan "ska vi sitta så här? jaha...okejdå". Herr L placerar sig mellan Fröken E och "fruktaffären" (mig och min clementinpåse).

Nio noll noll.

Tentafrågorna är spårlöst borta men inom några minuter dyker Hustomten upp i dörren. Okej! Då börjar vi.... Eller inte. STOPP STOPP. Vänta lite. SÅ HÄR kan ni ju inte sitta. Du kan skjuta din bänk dit om du skjuter din bänk hit. Och du i röd tröja där kan väl sätta dig lite på sniskan och kanske lite bakochfram. Men tio personer bli onekligen utan plats i vår sillburk och Hustomten springer iväg igen. Tentavakten surnar till och väser "ja...JAG lägger mig inte i längre...". Efter nån minut dyker Hustomten in sitt huvud igen. Salsbyte. Herr L muttrar lite buttert att "ja han får ju betalt för att vara virrig, vi tar lån för det".

Virrpannefaktorn är hög och de inledande fnissen över förvirringen byts mot allt mer strikta miner.

Men det var då själva den! Jag som var tidig bara för att få möjligheten att välja plats. Vi slussas genom korridoren (jag är förvånad att vi slapp gå på led och hålla varandra i handen) till institutionens kylrum med ständigt öppna fönster och en naturlig aircondition. Tentan börjar. Tentan skrivs. Och skrivs. Och kvart över ett ska alla lämna in, ialla fall enligt schemat och enligt tiden på tentapappret. Men inte enligt Den Sura Tentavakten och institutionsreceptionisten... kvart över två var det ju sagt. Eh? Till råga på allt så gäller inte mitt kårleg enligt Den Sura Tentavakten, vilket betyder att hälften av de som skrev tentan har ogiltiga kårleg. Eh?

Sssssssåååå, hur var det nu då? Men Hustomten har lämnat byggnade och sitter på ett plan till Bryssel och knaprar på jordnötter i minipåse.

Nu ska jag ta mig en öl eller två. Eller kanske flera för att sedan däcka utmattad.