Min vän, Stålmannen

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal vän. Lika gammal som mig visserligen, men vi har känt varandra sedan dagistiden. Jag har inte haft något nummer till honom på många många år eftersom vi umgicks med olika personer under både högstadie- och gymnasietiden. Sedan i julas har jag tagit mitt förnuft till fånga och faktiskt tänkt tanken att det vore synd och skam att låta en så gammal vän glida mig ur händerna och nu när jag kom hem från ön försöker jag fundera ut ett sätt att kontakta honom på.

Min reptilhjärna blockerade tanken av att kunna använda eniro.se men jag antog att jag skulle finna honom på Hotellet under studenten. Mycket riktigt så fann jag min vän sittandes vid ett bord med sina vänner. Jag gick rakt på sak, sa att jag tänkt på honom och att jag för en stund funderat på att googla på honom för att få tag på hans nummer. Han skrattar till lite och jag frågar om han inte skulle kunna tänka sig att åka till sjön och fiska. Som på den gamla goda tiden. Han skrattar ännu mer och säger "absolut". Fint, tänker jag och kommer på i tysthet att vår båt (träeka, vad annars?) ligger på sjöbottnen. Nåja att meta eller kasta från bryggan funkar det också.

Min vän är stålmannen. Han hade en stålmannentrikå som han ogärna bytte ut mot "normala kläder" under något år eller så. Stålmannen och jag har suttit under vårt köksbord och knaprat (riktiga) karameller från en papperstrut, vi har tuggat massor med tuggummi bara för att få fotbollstatueringarna som medföljde, vi har fiskat och cyklat, byggt med lego....och slutat prata med varandra. Under några år var det nästan helt tyst mellan oss, vilket jag nu kan tycka var en onödig och fånig tystnad.

Jag och stålmannen ska fiska ikväll. Sitta på bryggan och dingla med benen.

En pizzametropol under konstruktion

Här i Bölet, mitt i Smålands djupaste skogar har jag växt upp.

Här har alltid det livsnödvändigaste funnits: postkontor för möjlighet till brevkontakt, Hemköp för inköp av ätbara ting, tågstation för förbindelse med andra samhällen, Bubbeltian - där man kan köpa diverse krimskrams och skräp för en guldpeng och McDonalds för de lata.

Under mina uppväxtår har många av dessa ting förlorat lite av sin betydelse. Postkontoret konkurrerar med cyberrymden, Hemköp har fått både Ica kvantum, Willys, konsum, Netto, Lidl och nära dig-butiker att tampas med, Bubbeltian gick det (av förstående skäl) inte så bra för, men att också McDonalds faktiskt kursade (som du kan läsa om här) var kanske lite otippat.

Bara för några år sedan trodde man att Bölet skulle försvinna från kartan, men faktum är att Bölet står under utveckling och det växer (tro det eller ej) så det knakar. Härifrån går det 16 tåg till och från Stockholm varje dag. Huvudkontoren för både Jysk och Rusta har av någon anledning tyckt att just den här platsen passar perfekt för administration ut till resterande Sverige. Och McDonalds har bytts ut mot Frasses. Vi är också, intet att förglömma, Sveriges pizzeriatätaste ort. Detta i sin tur har lett till pizzakonkurrens och den absolut bästa pizzan återfinns just här i vår lilla stad. Jag har funderat länge och väl på varför det har blivit så. Det enda jag kommit fram till är att det helt enkelt måste vara coolt att vara pizzabagare här.

Från yen till segerbuckla

Jag har tidigare skrivit så många gånger att tiden här i Bölet tycks stå still. Kanske hade jag inte så rätt trots allt. Det verkar som jag missat en hel del de senaste åren. Till exempel det här: lyssna och lär gott folk, så här gräver du fram dina oanade talanger.

En pojke i min egen ålder fick en idé. Jag har ingen som helst aning varifrån denna snilleblixt kom ifrån, den ploppade liksom bara upp. Pojken beställde hem en skinande neonfärgad dansmaskin från Japan. Efter några veckor anlände denna dansmaskin till pojkens hem, där han snabbt konstaterade att denna japanska underhållningsmanick var för stor och att det inte fanns någon plats för att ha den i hemmet. Han löser problemet genom att hyra in maskinen hos i det lokala gymmet för dyra pengar. På så vis skulle nöjet även kunna komma andra till nytta.

Trots tillgängligheten för allmänheten var det bara pojken själv som frenetiskt hoppade omkring på maskinen. Förklaringen var denna: eftersom maskinen var importerad från Japan accepterade den bara den japanska valutan; yen. Och pojken själv var den enda som faktiskt växlade till sig yen för att kunna använda den.

Detta i sin tur leder vidare att pojken, utan konkurrens från andra nyfikna, kan öva obehindrat på sitt inköp. Han visar sig vara en naturbegåvning. En talang utöver det vanliga. För på något vis så ställer pojken upp i världsmästerskapet i dansmaskin och tar hem segerbucklan.

Med några yen i bakfickan kan alltså denna snillrike pojk från Bölet titulera sig världsmästare i dansmaskin.

Bölets dansbana, där allting händer?

Högsommarvärmen har letat sig in mellan träden i mörkaste småland. Det är vackert och varmt, men ändå sitter jag här inne vid datorn och trycker. Mest för att jag känner att jag måste skriva av mig lite.

I vintras på annandag jul i något av mina första inlägg här, svor jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle sätta min fot på Bölets (näst intill enda) uteställe; Hotellet. Men med skam i hjärta och själ måste jag nu erkänna att jag hädat. Igår var jag där. Och det var ungefär lika hemskt som jag hade förväntat mig. Nästan värre än i vintras. Glada (läs; redlöst berusade) vitklädda (not any more) studentskor och kostymklädda (med slipsen på sne och skjortan halvt nedstoppad) studenter minglade (läs; vinglade) fram på klackar med drink i handen, viftade på mössan och sjöng (läs; brölade) om 'studentens lyckliga da'r'.

Kul för dem.

Med risk för att låta aningen gammal vill jag härmed säga: Jag minns såväl hur det var på min studentdag. Det var ungefär som det var igår, antar jag. För det var bara tre år sedan och såååå mycket kan väl ändå inte ha hänt på tre år, eller?

Jag hade min finfina kritstrecksrandiga tubtopsklänning och en lite för stor studentmössa som jag gång på gång lyckades tappa bort. Men A lyckades hålla koll på sin odrägliga flickvän, han hade ju trots allt gått igenom allt det där två år tidigare. Man kände sig så stor och hade hela världen serverad på ett silverfat. Man skulle ut i verkligheten och studentdagen var nog trots allt en av de bästa dagarna.

Men tillbaka till gårdagen.

Jag hade inte förväntat mig känna speciellt många. Jag gick i princip bara dit för att kunna umgås med mina flickor som jag inte sett på länge. Jag blev liksom lurigt övertalad och var nykter och körde dessutom. Ångesten kom krypande så fort jag betalat inträde (rena ockerpriset). Musiken var, låt oss nämna ordet 'intressant' snarare än 'dålig'. Och när DJ:n ropade ut i högtalaren "Alla känner ni igen den här godingen!!" och satte på en, för mig helt okänd, låt kände jag mig som en tant.

Tant Åsa går på diskotek. Mycket har tydligen förändrats på tre år.

Jag träffade några stycken som jag kände, hälsade och utbytte några klassiska fraser som "vad gör du nu för tiden?", fick svar och fick frågan bollad till mig. Jag svarade "Å inget speciellt, pluggar, bor i Göteborg, inget spännande så". Många av de jag såg är små barn instängda i vuxna kroppar och det är en underlig känsla. För mig kommer de alltid vara såsom jag minns dem. Liksom jag förmodligen kommer vara såsom de minns mig. Hemska tanke i och för sig.

Det var trevligt att träffa mina flickor igen. Men tanten inom mig tänker inte gå på diskotek i Bölet någon mer gång. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte.

Att lämna det som varit

Imorrn, som är idag, åker jag hem. Konstig knasig kryptisk känsla. Är jag ledsen? Är jag glad?
Jag lämnar ön som varit mitt hem de senaste månaderna och åker hemmåt. Till trygg mark. Jag undrar hur det ska bli...

Sommarfest och migrän

Det är sommarfest på campus för dyra dyra pund.

Men självklart får jag migrän och måste gå hem.

Typist.

Din grannes grannes grannes vän till en vän, vad heter han?

Here we go again.

Jag vaknade av det ljuva ljudet av brandlarmet som i princip spräcker mina sovandes trumhinnor.

Jag har precis spenderat en halvtimme utomhus i pyjamas.

Brandkåren tar femton minuter på sig att komma hit.

Ytterligare femton minuter för att säga "The fire detector in the entrence went off because of smoking".

Fötter är isbitar. Kallt kallt kallt.

Jahapp, ännu en böter. FUCK!

Det var idioter från grannblocket, men vi straffas för att inte veta deras namn.

Campusvärlden är en sjuk värld. Och nu kan jag inte ens somna om...

Hockeynördar och scoutfigurer

Annie berättade med något bitter röst att det finns två sorters killar i Kanada. Antingen är det de som är barnsligt förtjusta i hockey och inte kan slita sig från ölen framför storbildsteven, eller de som mer gärna håller sig utanför hockeyarenan och är liten av en scoutfigur som hajkar i berg. Vi fnissar åt hennes grova uppdelningen av den maskulina kanadensiska befolkningen, men hon hävdar att så faktiskt är fallet. Vi fnissar ännu mer och föreslår att hon borde vidga vyerna och leta någon annanstans än i Kanada. Typ i Sverige. Så kan hon också flytta till en liten röd stuga vid en sjö och skaffa blonda små knoddar och fira midsommar med oss.

Jag undrar hur man skulle dela upp de svenska pojkarna. Det går knappast att ha den skeva indelningen av två kategorier.

Allt jag gjort och lite till

Ikväll har jag dansat på ett dansgolv utan musik. Med lite kreativitet kan man, tro det eller ej, fantasifullt sno ihop det mesta. Jag har också beskådat det töntigaste dansbattle ever. Jag har köat säkerligen en halvtimme för att komma fram till baren och be om ett glas vatten. Jag var ärlig nog att betala för garderoben trots att killen trodde att jag redan betalat. Jag har artigt sagt godnatt till de buttra vakterna. Jag har sjungit Håkan Hellström och nationalsången. Jag har beskådat tvåsamheten runt omkring mig med ett drömmande öga. Och jag har gått hem, ensam genom mörkret och lagat omelett.

Det var måndag för en stund sedan och allt detta har jag gjort spik nykter. Jag är riktigt nöjd med min insats.

Men nu längtar jag hem igen. Hem hem.

Överlevnadskit

- Sjuk och ledsen är ingen bra kombination sa Annikan.

Fanny kom över med ett överlevnadskit. Säsong tre och fyra av Sex and the city, tre dataspel och Pride and Prejudice. Hjärtat då...

Men jag önskar jag kunde göra något för mina älskade där hemma.

Och rövarspråket får en helt ny klang

Det pågår ett vilt och rasande krig inuti mig. Röda och vita rosen typ. Men i mitt krig är de vita "the good guys". Mina blodkroppar slåss som attan för att besegra den stigande febern. Och små minicupids flyter omkring i mina vener och skjuter pilar mot allt och alla som kommer nära mitt hjärta. Och det finns ingen Kalle Blomkvist.

Dodetot fofinonnonsos inongogenon Kakalollole Boblolomomkokvovisostot!!!

Och vad händer när kriget är över? Blir det kav lugnt i mitt hjärta då? Stilltje och frid?

Den ohälsosamma havsluften

Att andas havsluft är nyttigt har man hört. Men inte när det praktiskt taget blåser stormvindar och luften liksom blåser ner i lungorna av sig självt. Jag sov en timme och vaggades in i den falska tryggheten 'nu är jag frisk'. Skit heller att jag var. Orken räckte så långt som till att göra Annies kanadesiska pannkakor (det har blivit något av en favorit). Men att sedan äta upp dem också var något av en pärs. Så nu sitter jag här, med feber framför ett fat pannkakor, för orkeslös att ens tugga. Irriterande.

Att knyta ihop en säck

Jag befinner mig någonstans mellan total eufori över att fri fri fri och hjärtskärande hemlängtan. Det är dags att knyta ihop säcken, skapa sig ett slut och koppla minnen till bilder. Två veckor. Två veckor kvar nu. Men i denna sekund längtar jag bara hem. Kanske hinner jag ändra mig mot slutet av alla ord. Kanske.

Det som har varit söndertrasat har jag försökt pussla ihop under några månaders tid. Vuxenpussel. Precis som alla prylar från Ikea. Och alltid är det någon liten mutter som saknas. Jag har ännu inte kommit till botten av påsen, jag vet ännu inte om det saknas någon skruv eller träplugg i min själ. Men även om det gör det, så kan man säkert hämta ut nya i reklamationsdisken.

Det var fint att blicka ut mot bergen i Snowdonia, det var vackert att sitta i en bil genom det böljande landskapet. Det är definitivt något jag fyller min säck med innan jag knyter ihop den hårt och checkar in den på flygplatsen. Nästa gång vi ses är det minnen. Men det ska fyllas och knökas ner lite till. Precis som Pick'n'mix muggarna. Man måste packa väl och strategiskt. Fylla ut varje litet utrymme med det lilla goda.

Två veckor kvar nu. Och innan jag knyter ihop min säck ska jag koppla minnen till bilder och ord till hjärtat.

Systerlängtan

Gårdagen tillbringades med att starta krig med den engelska byråkratin. Alla är lika omöjliga att prata med. Nåväl, jag är inte den som viftar med vit flagg i första taget. Just bring it on!

Syster I med pojkvän tog sitt pick och pack och transporterade sig från Landvetter till Manchester i morse. Men när de kom fram var "pick" borta och kvar återstod bara "pack". SAS har slarvat bort ena väskan. Typiskt. Hoppas den lyckas komma fram under dagen innan de åker vidare till den älskade underbara lillasystern (!).

Fanny har tillfrisknat något från sin konstiga sjukdom och vi ska fly campuset och hänga i storstaden. Vi kan säkert spendera några timmar på både Boots och Morissons utan problem. Med några latte och biljard ovanpå det har vi den perfekta slacker-dagen serverad.

Hej, jag kommer från Pung i Småland!

Annika lärde mig just hur man kan uttrycka sin frustration i ord, och då inte svärord.

Och "pung" är ett fult ord.

Om man slår på ordet "pung" i Wikipedia så får man flera träffar. Man får välja mellan om man menar "liten påse/väska tillverkad i läder" eller "könsorgan även kallat scrotum" eller "pungdjurshonornas buk" eller (håll i er) "ett samhälle i Småland".

I Pung, nära Skillingaryd, kan man hyra sommarhus.

Hysteriskt roligt.

Graden av "upprördhet"

Första dagen på ett efterlängtat sommarlov, sista tentan avklarades i morse. Nu är jag ledig fram till September. Och här sitter jag och läser översiktsplaner och detaljplaner och äter kall spaghetti direkt ur kastrullen. SÅ upprörd är jag!

Kollektiv bestraffning

Mitt nyvunna sommarlov suger stenhårt. FY FAN rent ut sagt!

Fick en räkning nyss; jag ska betala cirka 100 pund i skadestånd. Det är cirka 1400 svenska kronor. Hela min deposition typ. Min deposition som jag skulle göra något roligt för. Men vissa tyckte det var roligt nog att smasha entrén och hänga upp fiskar i taket. FUCK YOU!

Kunde faktiskt inte motstå att ringa hem och storlipa.

Rosa födelsedagsmuffins och schlagerhysteri

Bara att förklara för vår kanadensiska vän vad schlager är tog en hel dag. Och när vi ändå var i farten passade vi på att skryta om de svenska schlager-framgångarna genom åren. Vi ville visa vår kanadensiska hur en äkta schlager går till väga, men istället för stolthet känner jag mest för att borra ner huvudet i sanden. Ändå är det ganska skönt att sitta på en bar i ett annat land och känna sig sjukt nationalistisk men gin och tonic och massor med rosa glammiga muffins med silverkulor på. För idag är Fannys födelsedag (hurra hurra hurra).

Nog för att de östeuropeiska länderna håller stenhårt ihop, men det fanns betydligt bättre bidrag som kunde vinna framför ett bidrag, som enligt fröken C, är en blandning mellan Uggla och Harry Potter. Ola Salo skötte sig däremot exemplariskt och det är bara att konstatera att resterande delen av euoropa (förutom Norge och Danmark) inte har något vidare musiköra (i schlager-mått mätt så att säga). Jag passar även på att ge Finland en elegant känga för att enbart ge oss 2 (TVÅ) poäng. Deux point. Medan vi, låt oss tala sanning och säga: av ren barmhärtighet, gav bort vår enda och värdefulla 12a (TOLVA) till finnarna. De borde skämmas.

Som svensk kunde vi i alla fall klappa oss någorlunda för bröstet eftersom vi (med god marginal) brädade England, vilket inte var lika uppskattat av alla och det var både en, två och många 'fuck off'-kommentarer som snurrade i luften medan vi hurrade för de få poäng vi lyckades skrapa ihop. HA! Att vissa britter frågade sig varför Sophie Ellis Bexter tävlade å Sveriges vägnar tolkar jag som en komplimang och fnissar gladeligen åt det brittiska bidraget och 'we're ready for suck off'. Humor!

Eftersom man i ett tidigt stadium kunde konstatera den östeuropeiska pakten gick jag över att heja på Ukraina. Deras flagga är ändå blå-gul och det fanns en liknande julgransstjärna att köpa på ikea förra året. Helt klart en hit som kommer hamna på You Tube i olika versioner.

Schlager är helt klart nånting att blogga om.

På diskotek

Suck och snark.

Aftonbladet har börjat med "Singelspecial". Jag lämnar ämnet med dessa rader.

Som sedvanligt vallfärdade alla partajsvidade flickor och pojkar till Union. Tentaperioderna har dock gjort många skygga och det var inte fullt så packat med folk som det brukade. Vilket i och för sig jag inte brydde mig nämnvärt om. Det blev ju bara större plats för mig att utöva mina dansmoves. Vilket jag utnyttjade till fullo och såg förmodligen väldigt töntig ut. Men det bjuder jag på. Har man roligt så har man.

Kvällens roligaste kommentar kom självklart från Fanny. Vi stod i garderoben och skulle lämna in våra jackor.

Fanny: Kommer du ihåg när vi stod här sist? (Fanny står och diggar i takt med musiken och är generellt väldigt glad och ler stort)

Jag: Nä...

Fanny (efter en stunds betänketid så försvinner leedent) : Inte jag heller.

Toka!

Det bådar inte gott att vakna på fel sida en fredagsmorgon...

I en rosa limousin

Det rullar rosa limousiner utanför mitt fönster. Inuti sitter glittriga brittiskor med bleka vinterben och vinkar och dricker bubbel. Jag ler. För vem vill inte åka i en chockrosa limousin? Och jag försöker skapa någon slags frid inuti mig. Det går sisådär.

Death Cab for Cutie med "Your heart is an empty room" har hakat upp sig i min själ. Så passande.

Jag ska försöka sova nu. Och drömma om allt det där. Och om rosa limousiner.

Ett klokt litet hjärtebarn...

...sa till mig "man blir inte en superkvinna över en natt".

Så sant.

Min meningslösa konversation med mig själv

Jag försöker behålla ett plugglugn, men mitt inre typ skriker åt mig att "vafan står du här ochstampar medan andra är ute på fältet och uppnår framgång"

Jag säger åt mig själv att "för att jag har prov på måndag, sluta skrik, det hjälper inte...och dessutom är det fult att vara avundsjuk"

Mitt inre vänder dock dövörat till och vill inte lyssna på vad förnuftet har att säga

Damn it...

Okej.

Pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp

Inte ge upp.

Vilse i pannkakan

Min fader adopterade en hemlös kattunge för några veckor sedan. Jag döpte det lilla livet till Vilse. Men min far menar att nu har hon ju kommit hem och istället döpt henne till Ilse.

Det finns hopp.

Glamrock åt folket!

Se den en regning dag

Min vän skogshuggar'n

På en kvällspromenad genom skogen kan man stöta på nedfallna träd rakt över stigen. Det har varit så sedan vi kom hit i januari och säkert ännu längre. Fanny menar upprört att de som äger skogen borde haft tid nog på sig att i alla fall röja så pass mycket att man kan ta sig fram på stigen. Fanny förklarade självsäkert sin förkärlek till motorsågar (vilket får mig att slå ett slag för "kvinnor kan!");

- Det hade du och jag änna röjt upp på en kvart.

Eller hur.

Saker man inte gör

Det är lamt att skylla på någon med motiveringen; hon är fattig!

Man gör bara inte så.

Det var underbart ute i regnet. Det luktade sommar. Och det var helt klart värt att bli genomblöt för att gå och köpa mig en double decker.

Köksmoral 2

Min ost blev stulen någon gång under gårdagen. Den var oöppnad och inköpt under måndagen på Morrisons. Det var bara en ost, men att stjäla en ost är att stjäla en sak för mycket. Inte nog med att maten är dyr, man ska föda två personer också; mig själv och mattjuven.

(Ja, jag vet att låter som en bitter moraltant men jag kan inte låta bli!)

Hur som helst hittade jag osten i den andra kylen, och tog tillbaka den (eller rättare sagt, halva...eftersom det bara var halva kvar). Jag paketerade in den i en ny plastpåse och stoppade ner den i mitt kylfack. Men osttjuven har slagit till igen, mitt på blanka dagen! Och jag hittade den åter i andra kylen.

Hur svårt kan det egentligen vara att hålla sig ifrån att stjäla andras mat! Det är MIN ost som jag köpt för MINA pengar!

Tivoli

Jag försöker plotta ner ord som inte låter alltför sorgsna och dystra. Men efter att ha raderat allt jag skrivit ungefär sjutton gånger så låter jag det vara så som det är. För det är så jag har min dag. Inte så att jag är alldeles deprimerad och under isen, men lite odefinierbar ensamhet har lyckats nästla sig in i mitt hjärta. Det är som det brukar med mig, vilket egentligen bör ses som ett positivt tecken.

Alla är så upptagna hela tiden. Alla utom jag, jag är mest bara förvirrad. Att ha alldeles för mycket tid är inte alls så bra som man skulle kunna tro. För helt plötsligt startar ett helt tivoli av snurrande karuselltankar och känslor som är fastspikade på ett chokladhjul.

Det är två år sedan en älskad vän dog, och idag är hennes födelsedag. Kanske är det därför jag har detta tivoli inom mig.

"I feel like praying for a while"

Utflykt till Liverpool.

En kuslig stad det dära, men övergivna hus, krossade rutor och igenbommade dörrar. Men den har sin charm. Hur som helst var det trevligt att göra en dagsutflykt och se något nytt.

Vi har vandrat i ösregn. Och i kyla. Och i stormvindar. Vilse och på bakgator som inte är till för turister kan anas (för vem av oss är egentligen en given kartläsare?). Utmattade tog vi oss ändå fram till den stora katedralen (vi körde utkikstaktiken och gick mot det högsta tornet vi kunde se) som visar sig vara stängd. Det var vad vi alla stenhårt trodde på medan vi försökte bryta oss in genom kyrkportarna, allt för att söka lite värme och torka till en aning. Fanny-honey kläcker den klockrena kommentaren;

"I acually feel like praying for a while"

Nu var det så att katedralen var öppen. Vi stod bara på fel sida av kyrkan och tyckte synd om oss själva. Som dränkta katter gör vi entré och torkar till för några minuter under handtorken inne på damernas.

Och så fortsätter äventyret på gatorna av Liverpool. Men det är en annan historia.

Peter, vargen och jenka

Nä nu blir jag arg!

To pull the firealarm är ungefär lika roligt och vanligt som att snatta jenka från kiosken. Inte för att jag någonsin har utlöst brandlarmet eller stjälat jenka för den delen. Men det sker ungfär lika ofta. Brandlarmen går i snitt två gånger per dygn och varje gång måste två brandbilar åka hit från Newcastle, kolla läget, återställa larmen och säga 'nej det brann inte denna gången heller'. Jag vet. För de åker med blåljusen rakt utanför mitt fönster. Det blir många buntar skattepengar.

Det finns nog inte en enda varelse (inte ens ekorrarna) som tar dessa brandlarm på allvar. Vilket är sinnessjukt. Varje rum, varje korridor, minsta lilla yta (förutom duscharna) är täckt med heltäckningsmattor a la 70-tal. Väggarna är av gips och alla ventilations system är typ sammankopplade. Husen skulle vara övertända på två röda. Statisiken över antalet som dör i bränder här i England är inte alltför upplyftande.

Gå och snatta jenka istället är ni snälla.

Köksmoral

Som de tre hungriga, blonda, svenska flickor vi var (i förmiddags) gjorde vi taccopaj till lunch. Allt var frid och fröjd och pajen stod i ugnen (som VI värmt upp) och väntade på oss. Trodde vi. När vi kom ut i köket för att ta ut pajen står den på bänken ovanför...med osmält ost. I köket står en väldigt överviktig engelsk brutta och tittar på oss och sedan på pajerna och kläcker sedan ur sig;

"The oven was off and your pie was in there. So I turned the oven on again, took out your pie and put my own food in there"

Ehm? Logiskt? Bullshit heller. Ugnen VAR på. Vi hade ju för sjutton gubbar gräddat pajskalet i 200 grader innan. Och det tar inte speciellt lång tid för lite cheddarost att smälta, varpå hon måste tagit ut pajen så fort vi satt in den och lämnat rummet. Ska man analysera hennes intelligenta ugnskommentar så ligger det ett förväntat uns av tacksamhet i orden. Menar hon alltså att vi ska vara tacksamma för att hon vridit upp graderna på ugnen igen?

Fanny påstår att det hon sa var en metafor för;

"I'm fat, I'm hungry and I need the oven more than you"

Jag efterlyser lite hyffs i det här landet.

Dagen som försvann

Dagdriveri. Tre och en halv film senare.

Goodbye Lenin att rekommendera. Se den.

Canadian pancakes

Lata dagar som denna präglas av filmmaraton och kanadensiska pannkakor och lönnsirap. Det fina körsbärsträdet utanför mitt fönster har blommat över och det ryktas om att kallare väder ska dra in över campuset. Huh! Jag läntar hem, samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut.

I Kirsten Dunst skor

För att vara en ytterst liten håla mitt ute bland berg och dalar, finns det en ytterst överdimensionerad biograf. En stor, närmare gigantisk, byggnad som definitivt ser mindre ut utifrån än vad den är innuti. Det var nästan så att Ikeas pilsystem borde införas. Utan att ha sett de två första filmerna kastades jag in i handligen till Spiderman 3 med en kort resumé:

...Pojke blir biten av spindel. Pojke förvandlas till superhjälte. Hjälte är förälskad i flicka. Hjälte gör allt för sin flicka samtidigt som han räddar resten av världen...

Jag tänkte filmen skulle peppa mitt något nedstämda humör lite granna, men istället kom jag på helt andra tankar:

...tänk att få vara i Kirsten Dunst skor för ett litet litet tag, bli räddad av superhjältar och fortfarande vara supersnygg trots lite kidnappningar, explosioner och fall från femhundra meters höjd. Inte så mycket som en hårslinga ligger fel och med tårblänk i ögonvrån lindas superhjältarna runt lillfingret...

Nåja. Nu är det ju så att jag tillhör de vanligt dödliga, och tyvärr gör nog alla andra också det. Jaha. Så var det slut på det roliga.

Att gå på bio är klart underskattat. När jag kommer hem ska jag börja mitt nya bioliv.

Att spegla sig i sitt skinn

Om det är något som skakar om min värld så är det just sommaren.
Självförtroendet dinglar nere vid tårna och varje gång någon påpekar min bleka glashud svär jag på att det är sista gången jag visar mig utomhus.
Som nu.
Jag önskar jag hade päls, att dölja min hy med.
Och när jag efter någon halvtimme rest mig, skakat av mig skammen och intalat mig själv att inte bry mig så kommer nästa spark i magen.


Svenska fula flicka.

En macka från Gud

En tidig utgång resulterar i tidig hemgång. När fötterna liksom inte orkar dansa mer och pengarna börjar ta slut så vet man att det är dags att gå hemmåt. Vi tog svängen genom kyrkan. Eller rättare sagt, kapellet som komiskt nog ser ut som en djävul. Om nätterna får man nämligen gratis mat och jag och Fanny tog fnittrande emot en toast med marmelad och ett plastglas med mjölk från Gud. Och så satt vi där i kyrkan, åt toast och diskuterade livet för några minuter. Kvällen var som den brukade. Union bjuder sällan på överraskningar även om det faktiskt kan vara riktigt trevligt. Och man vet att man har nått sin höjdpunkt när man dansar samtidigt som man spanar in folk och undrar "vilket jeansmärke är det där tro??".

Helgbunkra

Jag och Fanny har nu bunkrat upp för helgen, beredd på mulet väder och möjligvis regn;

~ Fem dvdfilmer (Spiderman ingick dock inte i campusets utbud istället nöjde vi oss med Goodbye Lenin, 0, Crash från 1996, American Graffiti och Wickerpark)
~ Varsin tjock tidning (med tillhörande present såklart, Fanny fick två necessärer och jag två scarfs)
~ Godis
~ Ingredienser för att göra broccollipaj

och

~ hinkvis med grönt te med citron

Att fördriva fredagstiden

Vi hade storartade planer på att lata oss i solen idag, med skvallertidningar och något att knapra på. Jag tog en (välförtjänt?) sovmorgon, gick upp, duschade, tog på mig bikinin och shortsen, solbrillorna och tofflorna. Redo för att inta min position för dagen, mitt ute på gräsmattan! Men eftersom jag inte hade orkat dra ifrån gardinerna hade jag helt och hållet missat att solen bestämt sig för att stanna hemma. De mörka molnen hade parkerat sig rakt ovanför min gräsmatteposition och temperaturen verkar inte orka över tio-graders sträcket. Typiskt. Jag hade glömt att maj-vädret alltid befinner sig i trotsåldern.

Istället har jag, för att skynda på tiden till kvällens festligheter, gjort frukost låååååååååååååångsamt och planerar att bjuda över Spiderman till min orangea idyll då solen oartigt nog avböjer min inbjudan. Så fort jag ätit upp min delikata och näringsrika frukost bestående av frallor med brie, rabarber och vanilj yoghurt, en tomat, ett plommon, ett glas c-vitamin och en kopp grönt te, ska jag knata iväg för att hyra hem de två första Spiderman-filmerna. Jag har, till mina svenska flickors förskräckelse, skamligt nog helt och hållet missat dessa.

På en mur

Det var tänkt att vi skulle fira vår inlämnade uppsats och avklarade tenta med vin och jordgubbar i solnedgång. Men innan vi hittat någon lämplig plats att sitta på hann solen gå ned. Skit också. Jordgubbarna och vinflaskorna fanns ju dock kvar. Och solglasögon kan man ju ha ändå, även om det ser lite töntigt ut. Så vi satte oss där, klockan halv åtta, på muren som leder till slottet. Vi trotsade knott och kyla och bara satt där. Pratade strunt och hade trevligt och intresseklubben antecknar att;

~ Fröken C skulle vilja vara en katt i sitt nästa liv, jag nöjer mig med att vara en ekorre som är vegan

~ Fanny-honey har visat sin hund usikten från ett vattentorn

Efter fyra timmar är vi alla isbitar och beger oss hemmåt.

Att inte vara omtyckt

Dagens högst vetenskapliga och otroligt allmänbildade arikel kommer från expressen;

Det är tydligen så att en hel sekt från Kansas i USA har specialicerat sig på att hata Sverige, eller nja, de hatar i princip allting förutom sig själva. Kungen och prinsessan Madeleine toppar sektens hatlista för Sverige. Anledningen; för att Madeleine bar en urringad klänning på nobelfesten 2002.

Ibland är folk dumma på riktigt.

Så nu vet vi det gott folk.

Lillasyster och körsbärsblommor

Idag, sådär tre månader för sent, får jag en knäpp på näsan. Av en Stockholmare. Det finns visst rågbröd på Morrisons. Danskt rågbröd till på köpet. Och jag som tragglat med det någorlunda sirapsfärgade toastbrödet och försökt piffa till det hela med marmelad.

Och medan jag dansar på en gropig grusväg mellan vidsträckta gröna fält och får körsbärsblommeblad i mitt hår som glittrar i första maj-solen blir jag nockad av deja vu känslor. De är liksom överallt, de bor i vinden. Kanske är det ett England som vaknar till liv från det att jag var fem år och vi bilade genom Storbritannien i en stekhet mercedes. En mamma, en pappa, två systrar och en lillasyster, jag. Då var trekantiga toasts med apelsinmarmelad lyx.

Saker jag inte visste att jag behövde veta

Jag har tagit mig ett steg närmare målet nu. Tentan rann förbi tämligen smärtfritt. Så pass smärtfritt att jag ändå ägnade morgonen åt att planera hur jag ska möblera om lägenheten när jag kommer hem och vad för nytt jag skulle vilja ha från ikea. Om jag är godkänd är en annan sak. Ett annat bekymmer i en annan tidsrymd. Och vi firade med en glass på en bänk i solskenet.

Annars har jag suttit och gottat mig barnsligt mycket i diverse värdelösa tidningsartiklar som upplyser om livsnödvändiga saker. Det finns så mycket jag inte visste att jag behövde veta:

I Australien till exempel, var det en farmor som slog på stort och bjöd barnbarnet på McDonalds. Happy meal boxen såklart, mest för att den yngre generationen är storkonsumenter av pryttlar och endast köper boxen för presenternas skull. Presenten var, till farmoderns förfäran, en väldigt färgglad kondom. Personalen ursäktade sig till den sjuåriga flickan och gav henne ett pennskrin istället.

Posh och Beckham har blivit grannar med Cruise och Holmes och nu har det nyinflyttade glamparet bjudit över Tomkat på husesyn. Jag kan inte låta bli att undra över hur kändisar som inte känner varandra umgås. Det känns ju meningslöst att behöva presentera sig. De vet ju ändå vad de heter, vad de har för skostorlek och när de köpte mjölk senast.

Allmänbildning.

Hur total förvirring över går till sanslös tanklöshet

Jag blundar hårt, håller för öronen och sjunger löjligt högt och väldigt falskt ikapp med Pulp och Disco 2000. Och när jag är färdig med den går jag snabbt vidare till White Stripes och You're pretty good looking och avrundar med Placebo och 20th Century Boy. Jag borde äta middag, något annat än pasta ur en kastrull, men orka orka orka.

GIS utlöser en parallell personlighetskris. Jag trodde jag var smartare än vad jag verkar vara.

Fina flickor

Jag har msnat bort alldeles för mycket tid och äter pasta direkt från kastrullen. Jag tror inte fina flickor gör så.

Då livet börjar

Mitt liv börjar efter tentan som går av stapeln på tisdag klockan nio noll noll. Här i England har de liksom inte fattat att första maj ska vara en röd dag. Trots att mitt liv börjar på tisdag eftermiddag, så betyder inte det att man inte kan smygplanera i sin agenda. Och mycket ska hinnas med;

Maila drottning Silvia och kolla hur hennes lägenhetsköpande förlöper. Knåpa ner lite rader till andra gamla kändisar som nog kan tänkas känna sig lite försummade, hysteriskt fotande av allt det vackra på campuset, lite grillning här och lite picknick där, besök av syster I med Fiskarpojken från Borås, besök av sötaste Pärlan, kanske en roadtrip? Kanske en helg i Skotland. Och i Wales.

Och som grädde på mosen bör jag nog fundera ut någon klurig och intelligent livsplan.

Fem "måste ha" från Morrisons

Efter en tur till Morrisons kan jag starkt rekommendera:

~ Grönt te med citron - mycket gott och mycket nyttigt
~ Biokultur yoghurt med rabarber och vanilj - tänka sig att en yoghurt kan sätta så mycket guldkant i på min tillvaro.
~ Gröna vindruvor - till ett alldels förfärligt ockerpris, men vad gör man inte för en vitaminkick.
~ Nybakade frallor - fullkorn hade ju varit att föredra, men jag befinner mig som sagt i landet utan något som helst anspråk på hälsoenlig mat.
~ Brieost - ost, kex och vin, det behövs inte så mycket mer.

Att ta vad man vill ha

Jag återerövrar det svenska språket för att på något vis kunna förklara vad som händer.

Det infinner sig en känsla (förlåt, en salig blandning känslor) i min lilla kropp. I blodet rusar vemod blandat med total lycka och inuti mitt huvud ekar ord som försöker resonera sig fram till något slags svar.

Jag är tillbaka på den engelska landsbygden, och det fula, gråa och trista är bortblåst. Istället har allt ersatts med en typisk engelsk vårdjungel och jag bara vill ut ut ut och kasta mig i gräset. Men si det går inte. Först nytta, sedan nöje, det har man fått lära sig sedan barnsben. Men jag har inte alls lust med att söka ge svar på det omöjliga. Jag har nog med att söka svar på mitt egna mysteriska inre. För allvarligt, jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra. Och på min lista toppar människor från New York. Jag skulle också vilja strutta på Manhattan, ialla fall för en dag. Men säg till mig när jag blir alltför borttappad i den där okända. Säg till mig när jag sårar någon för min egen dumhet.

Jag är trött på den här okänslan av tvåsamhet. Jag fattar liksom vinken och det är inte något för mig kan konstateras. Och efter att ha läst sånt som är vackert har jag börjat inse att det finns en charm med att behålla vissa hemligheter för sig själv. Chocka världen och återgå till sitt eget mysterium igen.

Det blir ingen resa. Plan efter plan går i stöpet och det slutar förmodligen med att jag tar tillbaka det som är mitt, det vill säga min lägenhet, slår mig till rätta och försöker infinna mitt stirriga inre i någon slags falsk trygghet.

Men jag försöker åtminstone. Det är mer än vad andra gör.

Random.

Okay, so this is how it feels to be confused. I get that.
This is the feeling of being free, but at the same time trapped in a cage. I get that too.

David Bowie keeps repeating over and over again. Rebel rebel, hot tramp I love you so.

And my father just adopted a new family member. A homless cat.

I was thinking of something random the other night. If a heart weight 300 gram...is that your proportion of love? Can you weigh love?

Bittersweet home and Super Mario

Bittersweet.

I came (home?) from Amsterdam a couple of hours ago, but I just realised that I don't know where home is anymore.

In my appartment in Gothenburg someone else lives, so I can't call it my home.
A room at a campus could never be my home, even if it's suppose to be my home right now.
My parents place is my old home, but not anymore.

I feel restless, and it was acually sad leaving Amstedam behind. I fell in love with the city. With all the canals and beautiful houses. The flowers, the markets, the boats and the people. I do understad why Annika feel like home over there (and I think her containers were quite charming!) To be honest I'm a bit jellous.

I had the most beautiful flight ever and it felt like I was in a fairytale. Or maybe in a Super Mario videogame. White puffy clouds that looked like cotton all the way. I just waited for Mario's green plant (you know, the one hidden in a brick and he can climb on the leaves to heaven) to grow up through the cloudcarpet and see him bouncing around collecting coins of gold. With The Economist in my knee and Junior Boys in my mp3 I was on my way...home...or whatever.

Confusing world around me.

Långe Farbrorn-glass

De tyngsta regnmolnen har parkerat sig ovanför mitt huvud och vart jag än springer så vill de liksom inte försvinna. Jag är trött på det. Trött på mig själv.

Men i sommar ska jag sitta vid havet, få saltstänk på benen och fräknar i ansiktet. Och jag ska äta så många Långe Farbrorn glassar jag orkar. Kanske någon medhavt poppetsask smiter ner i min strandkasse. Och INGET ska ta ifrån mig det.

En balansgång på Ane Bruns toner

Det är svårt när det är svårt, så det sägs.
Det är ledsamt när det är ledsamt, sägs det också.

"Sometimes we tiptoe, sometimes we run, sometimes we wonder why, looking at the sun"

Och jag tror jag tassar alldeles sakna för att hinna fram, springer alldeles för snabbt och springer förbi. Och solen får mig att undra varför det ska vara så pass knepigt att leva sitt liv.

Men jag försöker en gång till. Om och om igen.

Så, om någon vet svaret på gåtan; hur ska man lyckas?
Snälla säg det.

Caution, cleaning in progress!

Om två veckor har jag fem veckors påsklov. Det känns som om vi knappt kommit hit, och så åker vi igen, för att bli ompysslade på diverse håll. Någon väljer Kina, någon väljer Italien, jag väljer mamma. Efter påsklovet har jag två tentor, men sedan är det slut på terminen för gott och en månads intensivt glid väntar. På en filt utomhus med solbrillor och en flaska vin.

En sak kommer jag minnas väl. De övertydliga skyltarna "Caution, cleaning in progress", för det kryllar av dem. I varje hörn och framför allt framför alla toalettdörrar. Tyvärr har jag tappat respekt för dem, men tanken med dem är ju god.

Kostymsnubbar med moves

En kille i kostym är svårslagen. Har han dessutom hatten på sne och jazz flytande i blodet blir det än värre. Har han även beat och moves och glimten i ögat är jag så gott som fallen som en fura.

Jag och alla andra knäsvaga flickebarn.

Yep yep, det var min kväll det. Hur var er?

Kansken

Jag vet inte vad jag önskar. Men det är en känsla i magen som inte vill försvinna. Kanske är det för att jag riskerar att bli fet i detta dubbel decker land. Och kanske är det för att jag inte märker när jag blir fet eftersom jag inte har någon helfigurspegel. Kanske beror det på att jag ibland lyckas häva ur mig helt fel saker. Kanske beror det på att jag bara inte räcker till.

I en saga

Bara lite att titta på. För visst är livet fint ibland.

Bland virvelkossor, bamsehästar och milsvidder av gröna fält.

Och utanför vajar utslagna påskliljor i den friska vinden.

Tvåsamhet

Jag börjar förstå att det förespråkas tvåsamhet i detta land.
Till och med tepåsarna är i par. Man ska liksom ha någon att dela dem med.

Ikväll har jag varit på open band night. Och det kliar i fingrarna.
Jag skulle så gärna vilja ta upp gitarren eller plinka lite på pianot.

Det var crepse-fiesta i Marcus lilla lejonkula ikväll. Finfint och supergott.


Nu, godnatt gott folk!

En tidig morgon efter Oasis

Jag önskar så att inte orden träffar mig så hårt som de gör.
Jag önskar så att jag bara inte försvann och blev svart.
Jag önskar så att jag kunde vara lite mer som du.

Och på engelska dansgolv spelar de Oasis, och utanför sjunger fåglarna.

Att feberyra i ett annat land

Jag tror jag feberyrade igår. För jag drömde om tomtar och troll. Om sjöjungfrur och stiliga sjömän. Om rosa elefanter och flygande får.

Jag vaknade dock upp till ett februarikyligt men ändå ett hemmavant England.

Jag diggar England.

En sockerkickad speedy-gonzales

Tisdagar består av flertalet sockerkickar och diverse utbrott på dagens teknik.
Tisdagarna passerar i ett töcken då vi ständigt shotar choklad och sniffar body butter samtidigt som vi försöker låta bli att drämma en sko in i dataskärmen.
Tisdagar börjar alltid likadant; med krångel.
Krånglet fortsätter med något av en aha-upplevelse och ett uppspeedat arbetstempo.
Det uppspeedade arbetstempot kräver sina små chokladpauser och om vi har en bra dag kan något nyttigt såsom en banan möjligtvis slinka ned.
Tisdagarna slutar alltid likadant.
Tre blonda svenska chicks sitter kvar med frågetecken som pupiller och med sockerbitar i blodådrorna.

Det är så det funkar med GIS.

I said: brr it's cold in here! There must be some snowflakes in the atmosphere!

Och så försvinner jag mot storstaden. För jag tror nog att vägarna till London är farbara nu. Engelsmännen har ju haft natten på sig att smälta det hiskeliga snöovädret som rasade över landet i går eftermiddag/kväll. Glasyren är dock fortfarande kvar och det är säkerligen så att landets samhällsfunktioner kommer vara lamslaget ett tag framöver. Ja jisses.

Min oreanga lilla idyll har otäta fönster och det blåser praktiskt taget in glasyrkyla. Fårskinnstofflorna kan nog komma till användning trots allt. Jag tror hustomtarna som arbetar här har som mentalitet att brassa på i elementet som attan i början av terminen, liksom vagga in alla studenter i en falsk trygghet, för att sedan stänga av elementen tvärt. Jag fick dessutom en ovanligt kall överraskning när jag skulle ställa mig i dushen för någon timme sedan. Jag kunde snabbt dra slutsatsen att de även börjat stänga av varmvattnet?

Nu ska jag och min dyra frisyr lyxigt nog ta taxi till busstationen för att bege oss till paradiset för shopping.

Att se sanningen i vitögat

Låt oss klara ut det här en gång för alla. Det är fortfarande februari och det är fortfarande kallt. Att växthuseffekten har satt sina klor i världen och att domedagen är nära betyder inte det att det är sommar.

Lägg ner alla små korta kjolar och linnen. Inse att det är frost ute och att du kommer dö i njurproblem såsom du blottar dig! Det skulle inte förvåna mig om Brandmannens teroi stämde.
Att du, tack vare den obefintliga matkulturen och dina pommes som du svepte med teet i morse klockan nio till frukost, ger dig ett lager underhudsfett blandat med vinäger och brunsås som värmer din kropp.

Jaa, solen skiner. Gud va härligt. Men what the fuck! Ta på dig nånting och stå inte där som ett våp! Dessutom är det nyttigt att promenera de trettio meterna ner till skolan. Det är okej att låta bilen stå.

Det är dags att yttra lite bittra ord och ge brittiskorna en knäpp på näsan!

En karaokedejt?

Jag måste ge skype stående ovationer! Världens bästa uppfinning? Eller? Den som inte har skype har missat något big time. Jag hade rundringning till alla igår. Och jämför man med mobiltaxa så är skype tämligen billigt.

Söndagar är britternas aktivitetsdag. På dagarana utövas någon form av motionsaktivitet och på kvällarna utövas karakoke. Åtminstone här på campus. Vi hade kanske förväntat oss att det skulle vara något av en flopp och att ingen i den tämligen tomma puben skulle ställa sig där uppe på karakokescenen. Men efter någon öl eller många sådana så växer britternas ego och jojamensan, en efter en knatade de fram till scenen och sjöng sin skönsång. Vi satt mitt emot ett väldigt lustigt par. Jag hade ingen aning om att karakoke var en pargrej. De socialiserade inte med någon annan. De bara satt där i soffan, myste med varandra och emellanåt gick de upp på scenen och sjöng varsinn sång. Det är ju inte direkt så att karaoke håller en speciellt hög mysfaktor, men kanske avslutade de sin kväll med en riktigt smörig och sliskig duett för att sedan gå hem och....hrm...ja

Nåväl, alla har vi våra små egenheter.

Hur man laddar

Hemlängtan knackar på dörren och jag har inte alls så mycket energi som jag hade hoppats jag skulle ha. Så nu sitter jag och laddar med en kopp varm choklad (ekologisk och fairtrade såklart). GIS-kursen jag går är verkligen hemsk. Första dagen, och vi får en bibba på 60 sidor övningar att bli färdiga med under dagen. Luften pyste ur mig omedelbart och det dåliga humöret kom krypande. Eftersom vi alla är ganska slow-readers för tillfället satt alla utbytesstudenter kvar till sist och tragglade igenom texten. Nu efteråt vet jag inte ens vad det är för något vi har gjort. Det nalkas broccolipaj och förfest nu.

Min vän svt.se

Det är blåset här nu. Ute alltså. Och när man kommer in i värmen (ja tänka sig, det är faktiskt varmt i rummen, fårskinnstofflorna var kanske förgäves?) blir man alldeles trött. Men svt.se är en god vän i ensamheten!

En tokig polska och min kanadensiska bröd-buddy

Hur mycket man än sover. Hur mycket man än vilar eller tar det lugnt så finns liksom orken inte där. Och huvudvärk har vi alla haft varje dag. Antar att det är mycket nya intryck som får vår värld att gunga till. Sen beror det säkerligen på näringsbrist. Jag är nämligen helt helt säker på att de äckliga sandwicharna inte har ett uns av nyttiga ting i sig. Men jag har ialla fall numera en bröd-buddy! Jag hittade en likasinnad Kanadesare i mitt kök igår. Hon ska också baka sitt eget bröd.

De flesta som bor här är runt 18-20. Och förmodligen har de aldrig bott hemifrån förut. Det märks. För man lämnar inte rå kyckling framme en vecka på diskbänken och man behöver kanske inte dricka öl tills man spyr ner den delade toaletten och trapphuset. Rummet jag bor i kostar multum. Men det är värt att punga ut de sista kronorna ur fickorna för att ha sin egen dusch och toalett. Och igår stod Olga, den tokiga polskan, och min kanadensiska bröd-buddy inte ut med röran i köket! Yey, jag är inte den enda som är pedant här i livet!

Nu ska jag dusha i min EGEN dusch.

Mitt orangea rum

Jag sitter i mitt rum som går i en orange ton och med en doft av heltäckningsmatta. De tunga regnmolnen har hållt sig borta dagtid, men krupit fram frammåt kvällen. Men jag måste medge att jag är positivt överraskad. Rengmolnen är inte fullt så tunga som jag hade förväntat mig. Till och med britterna säger att det är ett ovanligt bra väder för årstiden.

Vi lagade riktig mat nu ikväll. Väldigt välkommet i en Åsas mage, som numera ratar sandwishes. Efteråt drack vi vin, gick på en äkta utbytesstudent förfest och sedan vidare till en campuspub. Precis som det ska vara. Tillsammans med vår amerikanska vänner, vår söta holländska och tokiga polska drack vi alldeles för billiga drinkar för att sedan vandra hem i ösregn.

Det är bra här, fast jag längtar hem emellanåt.

Saker som sätter guldkant på tillvaron

Håll i hatten gott folk! Eller rättare sagt, håll i mig! För jag håller på att blåsa bort i mina små inre känslostormar. Det är da'n före da'n före doppareda'n och jag har grymt mycket att göra. Men isället gör jag allt som jag inte borde göra, sådana saker som sätter guldkant på tillvaron. Saker som man borde göra lite oftare. Äta god mat, mumsa choklad, dricka latte, fika, dricka öl, promenerar bort lite av de kalorier man satt i sig, tar en sväng in på topshop, fika igen för att hålla en jämn kalorinivå. Det är bra mycket roligare än att packa ner mitt liv i kartonger för att sedan kånka upp dem på en kall vind.

Vem det nu än var som bestämde sig för att stjäla min identitet har tydligen kommit på andra tankar, för jag har fått en hög med brev. Enbart räkningar.

Tillbaks till civilisation och alla mördare

Jag är tillbaka i civilisationen (efter mycket om och men). Jag äter take-away och jag har varit ute och vandrat. Men...

...det är inte bra att vara ute och vandra i motvind och med ett par öl i kroppen. För man ser inget annat än en massa förvridna skuggor. Man hör inget annat än konstiga ljud. Och alla som är ute är självklart ute för att mörda dig. Så är det. Det är kvällar som denna man önskar att man vore stor och stark. Men så är det inte. Men hem kom jag ju ialla fall. Visserligen skrämde jag halvt livet ur mig själv med min livliga fantasi och det var tre hundar som morrade lite på mig. Men hem kom jag ju. Med alla ben i behåll, men med ett något svagare hjärta.

Det var trevligt att träffa The babe from Canada och The volcano-guy igen.

Dagens "det du inte visste": kall thai-take away är riktigt delikat.

Ta en bit tårta vettja

Jag är bra på det här med stormar. För jag lyckas alltid befinna mig mitt i dem. Just nu är jag strandsatt i de småländska skogarna. Tack och lov med ström denna gången, men det är nog bara en tidsfråga innan vi definitivt får leva som de gjorde på 1800-talet (som så många gånger innan, det går liksom på rutin nu).

I de småländska urskogarna bjuds visserligen på princesstårta, dagen till ära, vilket inte är så pjokigt. Och hade jag inte varit så förbaskat stressad över allt hade jag till och med tyckt att ett strömavbrott med princesstårta och öppen brasa hade varit väldans mysigt. Men jag skulle verkligen behöva ta mig hemmåt till min lejonkula och min egna känslostorm. Om det nu går. För tillfället verkar det lite kört. Å andra sidan har jag inte lust att göra någon favorit i repris (den berömda Gudrun-reprisen) då hela tåget vandrade kilometervis tillbaka på spåret till närmsta lilla by (med julklappar! Alias har fortfarande sviter från det piskande regnet), medan strömkablar ligger nerrivna längsmed vår vandringsväg. Jag undrar om det ens var lagligt?

Hur som haver. Så här är läget. Om ni inte hör något mer från mig så sitter jag förmodligen här i skogen och väntar på min hjälte.

Appropå hjälte; jag frågade Älskepuffen vad han skulle bli när han blir stor. Svaret var helt självklart och jag tror han dumförklarade sin älskade moster en aning. Svaret blev just; hjälte! (och jag är störtnöjd med svaret).
På frågan; "åhå, vad gör en hjälte då?" blev jag ytterligare dumförklarad och denna gången valde jag att bortse från svaret han gav mig. Nämligen; "men åååå, springer i skogen".
Jag tror han kollat för mycket på Tarzan och Jane.

Att leva med katter och ugglor

Jag lider av sömnbrist. Det är jag, katterna, ugglorna (och en och annan enstöring av Skrot-Nissetyp) som är vaken på natten. Det är enklare att fundera då. Det är inte så mycket surr från andra människors tankar. Men mina nattliga tankestunder börjar få konsekvenser i den dagliga verksamheten. I morse gick jag exempelvis rakt in i en järnstång på spårvagnen, vilket resulterade i en rejäl bula och en stund i skam medan hela vagnen guppade i takt med allas skratt.

Min lägenhet behöver packas. Det är sjukt hur mycket saker man samlar på sig. När jag kommer hem från England ska jag leva i strikt feng shui.

Och på tal om ingenting alls, men vem sjutton bryr sig om Let's dance??

Tänk vad lite freoner kan göra

När jag vaknar regnar det. När jag går och lägger mig regnar det. Och däremellan öser det ner. Typ. Det är vardagen här i Göteborg. Men det är bara att ta med en klackspark och inse att hela min vår kommer präglas av de tyngsta regnmolnen som finns i Europa. Tur att min finfina jacka är regntät.

Jag är ruskigt trött på skolan nu. Lika ruskigt som vädret. För det här med livet, det är knepiga saker. Det verkar korkat att allt bara ska motarbetas hela tiden. Men tack vara Britt-Marie blev min, Fröken E och Fröken C:s dag bra mycket bättre! Tänk vad lite freoner kan göra.

Snart åker vi. Och om du som läser tycker att det vore piece of cake att ta sitt pick och pack för att dra till England kan jag väl inte annat än gratulera. Men för min del är det ett äventyr. Ett äventyr som jag inte alltid är så säker på att jag vill uppleva. Men jag kan nog behöva ett litet break från diverse ting här i Sverige. Kanske jag kommer tillbaka som en ny människa? Med tanke på att någon försöker själa min identitet (ja, all min post är som bortblåst...) så kanske det är lika bra.

Si se så det går.

Si det blir aldrig som man tänkt sig. Eller som man vill. Eller som man önskar. Eller som man drömmer om. Nä! För det går alltid raka motsatsen och så sitter man där på pottkanten och undrar vad sjutton man gör för fel. Någon förklarade för mig i stundens hetta att det är det som kallas livet. Det är så det funkar. Och att det är lika bra att vänja sig. Muntert!

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv för tillfället. Jag är liksom ingenstans och överallt samtidigt. Jag smälter in bland alla regngrå hus och försvinner på blankgråtna gator. Där, i skymningens näste, vill jag just nu sätta mig och bara försvinna. Jag försöker desperat stoppa tiden. Jag behöver mer tid. Men den Svarta Pantern verkar inte bry sig om min vädjan utan låter den stora jätteklockan ticka på precis som den alltid gjort. Skit också.

Jag fördrev någon timme på Andra Långgatans skivhandel igår. Ett paradis. Jag gick ut med tio skivor. Och så var min dag räddad. Idag finns inget sådant som kan rädda min dag. Möjligtvis om jag går till min nära dej-butik och köper mig en tidning.

Eldhärjad Göteborgshimmel och Åsas inre tankar

Himlen brinner här i Göteborg för tillfället. Det verkar nästan så ialla fall. Skumt ljus. Vackert ljus som får mina tankar att spinna iväg till helt olika (fel?) delar av Sverige av diverse olika anledningar. Jag vill inte påstå att jag är på något solskenshumör direkt, men ilskan från gårdagen har väl ändå lagt sig något. Men det blev ju inte direkt bättre av att spårvagnschaffisen kör fel väg och att alla spår från i-tunes var spårlöst försvunna när jag kom hem. Min post verkar också spårlöst försvunnen. Kanske är det någon som försöker ta över min identitiet?

Jag satt på vagnen och försökte summera helgens bravader, upplevelser och erfarenheter:

Fredagens feber la sig pladask. Eller så var det just feber jag fick. Hur som helst var det absolut en vacker regning afton. Och egentligen förstår jag ingenting, men finfint var det. Alla bekymmer var som bortblåsta, liksom du är nu (eller?).

Och resten vet ni.

Just nu; fan ta den manliga delen av min bekantskapskrets (med några få, mycket få undantag)

Att vara biljarddrottning i januarinatten

Den rare Beachboy och jag möttes i Bölet. Där tillbringade vi egentligen tre hela år utan vetskapen om att vi var trevliga och värda att umgås med. Eller jo, jag visste att pojken var rar, men jag tror han såg mig mer som världens tönt. Hur som helst bjöd kvällen på ett kärt återseende av Beachboy. Och han lyckades vända min dag till det rätta igen genom att ta mig ut på en extremt grabbig runda med fotboll, biljard och hinkvis med öl. Och det var absolut trevligt. Jag slog till och med ner några bollar i hålen. Möjligtvis av större tur än skicklighet, men whatever. Jag gjorde min stegvisa karriär som biljardspelare och jag njöt till fullo varenda sekund (de få sekunder jag slog i RÄTT bollar i hålen vill säga - den sista åttan var inte så populär). Men då någon av de testosteronfyllda bollputtarna föreslog att jag skulle flasha Thelma och Louise korsades min gräns och jag mitt humör sjönk nedanför stortånsnivån. Jag tog det hela som en grym förolämpning. Beachboy försökte förklara att det är testosteronfyllda bollputtares sätt att uttrycka sina komplimanger och att de egentligen inte alls menade såsom jag trodde. Men jag köpte inte resonemanget och det hela slutade med att jag traskade hemmåt i januarinatten.

Hur som helst var det väldigt trevligt att återse gamla Beachboy. Särkilt när han i vardagen är slukad av Miamis gator och utan å ä och ö. Snart mycket snart. Och OM jag har pengar så köper jag mig en flygbiljett!

För övrigt så vet jag inte vad jag ska tro eller tycka. Jag vet tydligen ingenting om något. Dumma blåögda flicka!

Dunder och omagiska under

Hur kan en dag, som började så fantastiskt bra, bli så fruktansvärt dålig?
Något tålamod för strejkande tekniska prylar har jag tyvärr inte till övers.

En tok, flera tokar

I vår päronformade världsbild bor tusentals och åter tusentals av alla dessa tokar. En tok enligt Wikipedias definition är en buske med gula små blommor, Dasiphora fruticosa - även kallad Ölandstok. Enligt min egen definition är en tok en godhjärtad människa med knasiga inslag i vardagen. Wikipedias beskrivning av vad en tok är lyder som följande;

Tok eller ölandstok (Dasiphora fruticosa) är en flerårig buske som i Sverige ofta odlas som en häck och finns vild på Öland och Gotland. Den finns i övrigt i hela den kallare delen av den norra tempererade zonen.
Token blir upp till 150 cm hög, har blekt gula blommor och blommar rikligt i stort sett hela sommaren. Blommorna påminner om smörblommor, är ganska platta, har fem kronblad och blir 2-2,5 cm i diameter. Bladen fälls på vintern. De är sammansatta av vanligtvis fem, men ibland tre eller sju delblad.
Token har tidigare haft det vetenskapliga namnet Potentilla fruticosa.

Läser man mellan raderna kanske det är en sådan tok som är varje flickas dröm och enligt Wikipedia är det tydligen på Öland eller Gotland som man har störst chans att hitta ett praktexemplar. Mina tokar verkar dock spridas med vinden, för de dyker dock upp lite här och var. Men jag tror inte jag vattnar dem tillräckligt, kanske ger jag dem inte tillräckligt mycket av min kärlek för de har en tendens att vissna ner och försvinna för att istället blomma upp någon annastans. Bittert. Sorligt.

Jag har bara inget speciellt flyt. Inte just nu ialla fall.

Sol ute sol inne sol i sinne

Jag känner att bitterheten börjar komma krypande.

Det är fint väder. För första gången på flera flera dagar. Men var befinner jag mig? Jo! Nerbäddad bland kuddar och täcken, med mysbyxor, myströja och fårskinnstofflor. Men det kanske är så som jag skrev igår; det är lika bra att få det gjort. Vara lite sjuk, tycka extremt synd om sig själv för att sedan kunna ha ett happy year. Eller nåt.

Men ändå. Sista dagarna i Sverige och jag är sjuk. Surt.

Allt har en ände...

Kanske är det bra att nyår och tolvslaget präglades av ösregn och snålblåsta nordanvindar. Kanske är det bra att jag nu sitter här och är förkyld. Det är lika bra att ta all skit på en gång, för att sedan kunna få ett fröjdefullt 2007.

Det var den silvriga kjolen och en lånad topp från Fanny-honey som blev min partyblåsa för aftonen. Lite fin var jag nog i alla fall. Vår pastellfärgade nyårssupén bestod av förrätten; karamellfärgad squash-soppa med getost i, varmrätten; ugnsbakade grönsaker och stekt halloumiost med en rödvinssås (även denna lite färgad av karamellfärg), och efterrätten; tiramisu.

Nyåret invigdes på Hisingen, i 50-tals anda och med swingdans långt inpå småtimmarna. Att vandra i berg klockan tio i tolv i kjol är kanske inte det mest intelligenta jag gjort. Så intressant är det inte att se en massa fyrverkerier som förorenar de friska nordanvindarna. Men gjort är gjort och som sviter av min dumhet sitter jag med feber och tycker synd om mig själv.

Efterfesten och småtimmarna fortsatte i den mest fantastiska lägenheten med lite mindre fantastisk musik, hårdrock. Vi beundrade lägenheten med nymodigheter som en dusch i det fantastiska köket ett tag, innan vi tackade för oss och gav oss ut i det nya 2007.

Det var ett bra nyår med gott sällskap och mycket glada leenden.

Himla skitnyår!

Generation "nästan nittiotal" tar över Bölets uteliv från och med nu

Låt mig få sammanfatta juldagens festligheter på dansbanan med att;
somliga saker gjorde mig förbannad och somliga saker gjorde mig glad.
Och jag kommer inte komma tillbaka dit igen. Mest för att jag faktiskt känner att jag inte längre passar in. Den yngre generationen "nästan nittiotal" har tagit över, och det är faktiskt med varm hand jag låter ansvaret för Bölets uteliv falla i deras händer.

På två år, för det var så längesen det var sist, hinner det hända grejor. Någon har blivit sushikock, någon väntar barn, någon har fått både ett och två barn, någon har förlovat sig, någon har gift sig, någon har flyttat utomlands, någon har köpt hus, någon gör samma sak som förut och någon gör något helt annat. Japp, för det är så det står till här i smålands urskog. Och jag är glad för de som är glada, och ledsna för de som är ledsna. Men jag passar inte längre in och jag känner det ända ut i lilltån och örsnibbarna.

Väl hemma efter en halv kebabrulle och en, i stort sett, sömnlös natt väcks jag i min tupplur av telefonen. Mr M ringer och sätter en positiv knorr på min förmiddag. Men farmors tårar får det att tåra i även mina ögon och jag ser hur trött men tapper hon är. Och sen var det filmtajm med mamma. Jag borde skriva en bok om min mormor. Min supermormor.

Jag tror inte att jag kommer vara lika tapper på äldre dagar som min mor, superfarmor och min supermormor. Jisses vad dessa kvinnor kan!

Tomten är nog här snart, för renarna har lämnat spår på himlen

Idag när jag vaknade så glimmade juldagsmorgon, precis som i strofen. För första dagen på mycket mycket länge var träd och mark vita. Visserligen inte av snö, men av rimfrost.

Vem hade trott att man skulle vakna upp till julaftonsmorgon 2006, med stålande sol från en klarblå himmel och tio grader varmt? Det var nästan att jag ville kasta av mig kläderna, på med bastkjolen och bikinitoppen och sätta mig i en solstol med en exotisk drink. Men jag nöjde mig med att hjälpa pappa skaka mattorna, djärvt nog utan vinterjacka.

Mor, far och lilla jag bänkade oss för jullunch prick klockan ett. Precis som vi brukar. Kalle Anka hade biovisning hos Syster K, Traktoradvokaten och Älskepuffen klockan tre. Och det finns hopp för mänskligheten gott folk! Halvägs in i avsnittet om Askungen säger den treårige Älskepuffen med darrande röst (som aldrig tidigare sett Askungen förut) "jag tycker så syyyynd om Askungen". Jag kunde inte annat än klämma fram ett leende. I nästa ögonblick var han framme och blickade upp mot himelen där ett flygplan lämnat två vita avgasstreck. "Tomten är nog snart här nu, för renarna har lämnat spår på himlen".

Klockan fyra var jag tomtetaxi. Jag åkte och hämtade pappa som i full tomtemundering nästan skrämde livet ur stackars Älskepuffen. Förra året var han förmodligen för liten för att tro på tomten då han utbrast "Hej morfar" så fort han såg "Tomten". Iår har fantasin utvecklats och vill man tro på tomten så får man det. Men tomtegrymheten är hård. Redan smids planer på hur man ska gå tillväga när Älskepuffen börjar misstänka morfars plastnäsa.

Prick klockan fem: Julfikat och paketöppning ägde rum hos farmor och farfar. Varje år säger vi att vi ska dra ner på antal kaksorter, men likväl kunde vi praktiskt taget bada i kakor i år igen. Hur som helst klämde jag in mig både en och två bullar och en hel del annat smaskens med ursäkten "Jag måste äta upp mig nu före England".

Klockan 21:00 var jag tillbaka hos Syster K och Traktoradvokaten. Där bjussades på annat smaskens och sällskapsspel. Men jag drog mig hemmåt innan spelet var över...

Idag är det paus från julmaten. Pappa plinkar frenetiskt på sin nya ukelele som mamma gav honom. Per Gessles Tuffa tider är en klar favorit, men han har missat ett ackord och det stämmer inte till punkt och pricka. Ikväll blir det förfest hos Vinbärsbladet och sedan utgång på Hotellet. Där kommer alla spöken och alla kändisar from the past finnas, och förhoppningsvis blir det finfint!

Småstadsliv ger: ett konkursförsatt McDonalds

Småstadslivet slutar aldrig att förvåna mig. Småstadslivet får mig heller aldrig att sluta skämmas. Ladies and gentlemen, let me present the story about Bölet.

Så här i bråda juletider sjuder vår kära småstad Bölet med människor som springer omkring som yra höns (det fenomenet är knappast unikt och återfinns i de flesta städer, stora som små). Men här rör sig inte vilka människor som helst. Nej, i Bölet lever en speciell typ av människor som kräver en noggrannare beskrivning.

Bölet rymmer cirka 16000 invånare. En typisk småstad helt enkelt. Här återfinns de flesta administrativa funktionerna, vi har en postterminal, en järnvägsstation, några busslinjer, kommunhus, Åhlens och lite annat smått och gott. Att anlägga mataffärer av diverse slag är de duktiga på här. Förutom Ica och Hemköp har vi även Konsum, Netto och Lidl. Hur alla dessa bär sig vet jag inte riktigt, och så länge de genererar diverse jobb så är det nog heller ingen som bryr sig.

Den stora nyheten här just nu är att McDonalds är försatt i konkurs. Av detta kan man dra slutsatsen att Böletborna antingen inte har råd att äta på McDonalds längre eller att de faktiskt har blivit matmedvetna och insett vad det är för skräpmat de sätter i sig och helt enkelt bojkottar jättekedjan. Hur det nu än är så är det väl ganska unikt att ett McDonalds försätts i konkurrs? Det typiska McDonalds-huset ska nu få lite ny färg på väggarna och istället ockuperas av den norrländska hamburgerkedjan Frasses och rykten jag har hört säger att det till och med kan vara riktigt goda hamburgare. Nåja. Eftersom min kära vän Vinbärsbladet arbetat upp sig till skiftchef (eller vad det nu hette) på McDonalds så tycker jag faktiskt att det är lite pissigt för hennes del att Frasses tar över platsen. Men i övrigt kan jag inte annat än hurra och se det som ett steg frammåt i revolutionen att McDonalds finner det ekonomiskt ohållbart i Bölet och jag är lite stolt över Böletbornas insats (vad det än är de gjort).

Bölet ligger i utkanten av det småländska bibelbältet. Smålands Jerusalem som Bullpappa så vackert uttrycker det. Diverse "tutelurare" (musikanter med blåsinstrument) brukar fylla ut små prickar på stadens gator och idag var inget undantag. Med ihopsnörd mun satt en pojkvasker och tutade på Bjällerklang utanför en av stadens mataffärer. Tutandet var inte nämnvärt dåligt, men det lät lite ensamt, med en enda bastuba... Far min stack till denna tappre pojk en tjuga. Dagens välgöring.

Bölet är en typisk småstad. Med typiska småstadshus där typiska småstadsmänniskor bor. Det är inte i en negativ bemärkning, tro inte det för all del. Vårt kära Böle får mig att skratta. Men det får mig också att skämma ögonen ur mig. Egentligen vet jag inte varför. Det bara är så.

Men i vårt kära Böle fortsätter frenetiskt julförberedelserna och snart sitter alla Böletbor i sina stugor och öppnar paket, som allihopa är inhandlade på Åhlens!

Att vara en del av Sveriges ekonomi

Det har inte blivit tid över att göra några egna julklappar iår. Så, materialist som jag är kastade jag mig ut i julhandeln i förmiddags...tillsammans med alla andra tusentals människor som också är materialister. Jag gick där och var en del av julsrushen, var en del av Sveriges ekonomi, och trots att det krävdes vassa armbågar för att slå sig fram på gatorna kunde jag inte låta bli att vara nöjd. Idag var enda dagen jag skulle ha möjlighet att hinna handla några julklappar, och enligt min tidsplan hade jag exakt tre timmar på mig att shoppa loss mina obefintliga pengar. Det lyckades...nästan. Med tjugo minuters marginal.

När jag kom hem låg posten på dörrmattan. Den bestod av ett julkort från Stena Line och mina kära chefer, och en julgåva från Poseidon. Härligt! Julgåvan bestod av en mycket röd och glansig penna i ett litet fodral. Jag har aldrig fått en gratispenna av detta slag innan, och kunde inte låta bli att bli lite rörd. Jag sitter just nu och gottar mig i tanken att jag...lilla jag, faktiskt är värd ett julkort från Sten Allan Olsson och en julpenna (om jag använder den ska jag använda den med andakt) från Poseidon.

Lussekatterna är på g. De bakades med kärlek och till rytmer av Franz Ferdinand och Strokes.

Att "idyllisera" till en helhet

Jag tillbringade min helg i ett mindre västkustsamhälle. Ett samhälle med små små vita hus, nästan som dockhus, och med havet kluckandes några hundra meter därifrån. En idyll. Där har min kära syster och hennes hjälte köpt ett hus. Ett litet hus, men charmigt som attan, till och med en trädgård där ett äppelträd växer och allt. En pärla i en sommaridyll. Visserligen är det vinter nu, jul nämare bestämt. Men jag måste säga att idyllen håller i sig hårt Och jag kan inte annat än le åt bilden på en solnedgång över havet en decemberdag som ploppar upp i min inre biograf.

Där, mitt i idyllen, tillbringade jag som sagt min helg. Med rollern i högsta hugg har jag lyckats måla tak som en toka! För det lilla lilla huset höll inte samma mått som idyllen runt omkring och jag tror jag nöjer mig med att säga att det behövdes både en målarburk och några spikar för att "idyllisera" till en helhet.

Julklappar fick jag också! Damien Rice och strumpor ville systera mi utrusta mig med inför Englandsskrällen. Så när jag längtar hemmåt ska jag ta på mig strumporna, lyssna på Damien och tänka på när jag rollade tak som en toka, helgen före jul 2006.

Och från Alperna skickar mr M mms på snöklädda bergstoppar.

Imorrn ska jag baka lussekatter, handla julklappar och försöka hissa julstämningen på topp.

Buuurned

Under några få timmars tid har jag lyckats få två glada kassörskor att gå hem och vika sig av skratt. Fråga mig inte hur jag lyckas, men jag antar att jag har någon slags programmerad klantstämpel inuti mig.

Husaren. Tack-för-maten-kaffe och syndar-kakan ska inhandlas för tjugo kronor. Jag sträcker mig efter kannan med nybryggt kaffe trots den lilla slurpen som finns kvar i den andra kannan.
- Du måste ta från den andra kannan först, säger kassörskan och tar bort kannan med det nybryggda kaffet.
- Eh? Jaha...det visste jag inte.
- Hehe, näääää....jag bara skojar. Klart du får ta från det nya kaffet. Jag skulle bara testa.
Jättekul. För henne. Men vid närmare eftertanke. Tack och lov att det finns lite humor kvar i vår bittra värld.

Granit. Kundkväll och 25 % off på hela sortimentet. JAG fick en alldeles egen inbjudan som gällde mig och en vän. Det får man om man är anmäld som prenumerant på granit.se. Länge och väl studerar jag sortimentet och bestämmer mig för att ett par nya yogabyxor, ett boxarlinne och en ögonmask blir mitt kap denna generösa kväll. Väl framme i kassan sträcker jag fram min skrynkliga utskrift till inbjudan för att visa upp att jag minsann tillhör den utvalda skaran.
- Jaha, den hade du inte behövt, säger kassörskan och fortsätter, det gäller ju ändå alla.
BUMMER!! Här har man gått i tron om att man är speciell. Och får gå på lite speciella kunkvällar med lyxig rabatt. Men nejdå, rabatten gäller för alla och jag tillhör återigen de vanliga dödliga.

För övrigt så vill jag tillägna Fröken C och Brandmannen ett par rader. Ni får mig att le och längta efter det där speciellt. Jag är mycket för speciella saker som ni märker. Hur som helst så är ni lite av mina idoler.

Lussekatter är vi allihopa!

Lucia.

Men det enda lucia-tåget jag har sett bestod av ett pärlband av dagisbarn där sjutton av tjugo var lucior. Det fick mig ialla fall att le.

Fröken E och jag har finkammat seconhand-butiker. Och ut från Emmaus kom jag med ett par råsnygga mörkbruna läderpjuks. Najs som få.

Snart ska jag iväg och fika med drottning Silvia och efter en stund i rampljuset med glitter och glamour är det dags för det årliga storkoket med knäck hos John.

Må!

Här sitter jag och lipar över en kopp varm choklad och mina ostmackor. Snart har jag gråtit lika mycket som det regnat på sistone och det börjar närma sig översvämning. Och va fan, jag kan ju inte hjälpa det! Om jag kunde det skulle jag ju självfallet göra nåt åt saken. Och inte sitta här och lipa och tugga på ostmackor.

Det är så förbannat tungt emellanåt. Livet alltså. Och jag har inte en susning om hur jag ska klara av det. Men på något lustigt vis så gör man det, oavsett vad. Även om det verkar onåbart emellanåt. Som nu.

Och jag önskar att jag kunde trolla med tiden. Vända allt till det bättre. Göra rätt från början och inte sjabbla bort allt.

Men mammor är bra att ha. De skäller på en när man är dum. Men de tröstar också när man är ledsen. De har en speciell mamma-humor. Och jag fick praktisk taget säga åt mamma på skarpen att hon faktiskt inte behöver ta första bästa tåget hit och ge mig en massa kramar. Även om jag ville. Jo, visst ville jag...

Det är visserligen lite tidigt, men om man ska summera mitt år, tvåtusensex så har det varit något sånt här:

Januari

• Jag fick VG på min usla B-uppsats. Så den var kanske inte så usel trots allt. Nej, den var faktiskt riktigt bra och jag hade slitit arslet av mig hela julhelgen för att få till den där lilla extra knorren som till slut gav mig ett VG.
• Jag och mr M åker till snöklädda bergstoppar för att utmana livet och kasta oss nedför stup. Men det var fint. Fint som snus. Fint som kärleken.

Februari

• Systra mi, Oskar och jag åkte till Stockholm för att ta till oss David Grays förföriska stämma. Honom ska jag gifta mig med.
• Jag trotsar alla födomar och kastar mig in i det föga glamorösa arbetet som telefonförsäljare. Men jag säljer inget och blir sparkad några tusen kronor och veckor senare. Been there, done that.

Mars

• En erkänd dansk frisör klipper till mitt bebishår och förvandlar mig till ett vindpinat danskt träd. Tusentals tårar föll för mitt förlorade hår, men nu efteråt kan man skratta åt det.

April

• Jag flörtar med Christer i P3 på Morrisseykonserten i Skandinavium. Systra mi försöker gifta bort mig.
• Jag börjar min karriär som sjöman, provar ut en krok, ett träben och lapp för ögat och kastar mig sedan ner i det iskalla aprilvattnet. Till följd av detta lär jag mig hur man sjösätter en livflotte och får magsjuka av Göta älvs fräscha vatten.

Maj

• Maj var ett stor töcken. Diverse dimmiga dagar i ren förtvivlan. Men jag får ialla fall en ny lägenhet. Min alldeles egna håla i hjärtat av Majorna. Den har jag inrett med gardiner och kära ting.

Juni

• Mr M bestämmer sig för att lindra mina smärtor och skingra dimman och övertalar mig att åka iväg till Italien. En magisk tid för två magiska personer.
• Jag kastar mig ut på böljan blå i en lejonkula av stål. Här gungar jag större delen av sommaren och får smaka på den sötbittra Rederiet-smaken.

Juli

• Och så var det kanot i det danska landskapet där hallon dinglar längs med åkanten. En äkta grisfest och glada danskar.
• Älskade hund reser till hundhimmelen, där högar av torkade grisöron och meterlånga tuggben finns.

Augusti

• Sommar och sol övergår till allt mer tårar och sjuka dagar i sängen. Men lite kräftskiva mm hinns med.

Nja, jag skulle kunna fortsätta. Men jag antar att ingen har läst så här långt ändå. Och här sitter jag och lipas över en tom kopp och med ostmackorna i magen.

"Att lida är svårt
Att lida utan att älska är svårt
Att älska utan att lida är inte möjligt
Att älska är svårt"

Gunnar Eklöf

Jag är så trött på att göra människor besvikna. Men jag är också trött på att människor gör mig besviken. Det tycks inte finns någon balans.

morgonstund har guld i mun

Det är den nionde december tvåtusensex.

Och fåglarna sjunger när jag travar hemmåt. Nånting är fel. Fåglarna ska inte sjunga nu heller! De ska typ vara i Afrika och vara glada. Själv gick jag hemmåt genom parken igen. Dumt, jag vet, men jag kan inte hjälpa att vagnarna går så dåligt att jag vandrar hela nätterna igenom för att komma hem. Falafeltallriken står mig upp i halsen och Fanny med flera är säkert hemma och sussar sött vid det här laget. Jag är mest frusen efter att ha knatat hemmåt i min klänning. Sitter och pratar med Mathias och om Emma och om Samantha och om Barbara, men Barbara tillhörde tydligen nån av holländare. Whatever.

Jag önskar så att jag kunde vara annorlunda. Att jag kunde hänge mig stunden. Men det går inte. För du finns alltid där i min hjärna och i mitt hjärta. Hela situationen är körd...

Snart går solen upp. Men jag vet inte om morgonstund har guld i mun. Jag är mest bara trött och önskar att allt vore så annorlunda.

Oväder i majorna

Mitt dåliga humör tvingade mig att stanna hemma idag. Hade jag mött Fröken C och Fröken E i datasalen som planerat hade jag garanterad tagit kål på dem inom en minut. Istället tvingade jag mig själv till att sova och sova och sova tills jag var mer än klarvaken. Men jag var inte på bättre humör för det och ur mitt inre slungades blixtrar åt höger och vänster. Olyckligtvis träffade blixarna fel...

Hur som helst sitter jag här med min pepparkaksburk och är ynklig som vanligt. Jag vågar inte dyka upp på Brahegatan, rädd för att min blixtrar ska sätta julgodiset i lågor likt mattan fattade eld förra nyår. Så det är för julefridens skull jag stannar hemma och tänker över mina synder.

Dagens julklappstips:

En, två eller varför inte flera utsläppsrätter
Magiska men ekologiska tvättmedelspärlor
Ett träd; en tall för 200 kr eller en björk för 50 kr

Att tyda drömmar

Jag är övertrött och är ynkligt ensam en tidig tidig onsdagsmorgon som denna. Men jag har ingen som helst lust att sova mer. Jag har drömt mardrömmar hela natten och jag vågar ärligt talat inte somna om. Nyss drömde jag att jag blev attackerad av en varg, som bet mig i ansiktet medan min hund försökte skrämma bort honom. Hela ansiktet och hela kroppen gjorde så satans ont när jag vaknade. Det gick hyffsat snabbt över. Men jag vill verkligen inte somna om.

Ibland önskar jag att jag kunde tyda drömmarna. För det här var ingen vanlig dröm och jag är övertygad om att den betydde nåt.

Att äta choklad och dumförklara mänskligheten

I går tog jag mig en oförtjänt sovmorgon, slutade äta godis, tog på mig hela världens ångest för miljöförstöringen och dumförklarade mänskligheten. Men det började så här...

Jag delar min chokladpassion med miljoner och åter miljoner. Men inte trodde jag att Theobroma Cacao, som kakaoträdet så fint heter, skulle få mig att spetsa öronen så till den milda grad. Min eftermiddag startade nämligen lyxigt nog med en chokladprovning och en föreläsning kring ekologisk och rättvisemärkt chokladproduktion. Jag föll pladask och förvandlades på 45 minuter till en chokladsnobb. Aldrig att jag sätter tänderna i något annat än choklad med endast fyra ingredienser.

Men det var bara en fin start på en fortsatt dyster eftermiddag...

Jag lärde mig vidare att jordklotet snart är ett minne blott. Eller nästan i alla fall. Och att jag bör skämmas ögonen ur mig vad gäller min västerländska masskonsumtion. Jag lärde mig också att jag har otur i både kärlek och spel och började fundera kring vad det betyder.

"An inconvenient truth"
Kvällen avslutades med en godnattsaga. Al Gores muntra ord om att mänskligheten sitter på en tickande bomb. Jag är inte så insatt i den amerikanska politiken (vilket jag inser att jag egentligen borde vara) och jag tror inte att Al Gore och jag synkar våra synpunkter i allt men vi har ialla fall båda två dumförklarat mänskligheten. Det var med ett ångestladdat inre och sömnsvårigheter jag avslutade min veckostart.

Chokladkakor växer inte på träd

Första advent

Första advent.

Det lilla julpynt jag äger är på plats. The X-mas spirit är på topp! ...eller nja.

Jag vet att jag är en otrolig tant som hela tiden tjatar om väder och vind, men jag kan inte rå för det. För jag är sjukt besviken på vår svenska vintertid hittills. Första advent ska ju innebära frost och snö, immig andedräkt och halsduken virad upp över näsan medan man värmer sig med en kopp glögg på julmarknaden. Så var det inte idag. Idag gick folk omkring i ballerinasandaler och tunna kavajer.

Men då jag var liten...

Det var minsann inga nådiga vinterkvällar och nätter. Och det var MINST två meter snö. Eller nåt. Det kändes i alla fall så. Eller så var det bara ett tunt lager pudersnö som precis höll på att smälta bort, men likt förbannat skulle man kasa ner för backen med sin pulka samtidigt som man riktigt kunde höra hur stenar och grenar rispade sönder botten.

Hur som helst så var det riktig jul på den tiden. Nu för tiden verkar all julkänsla vara som bortblåst och många ser bara bittra och stressade ut. Julen har väl i och för sig alltid varit en väldigt stressad högtid. Men jag hävdar ändå att det blir vad man gör det till. Man behöver kanske inte baka sjuttioåtta sorters julkakor och lussebullar till en hel armé. Jag vill ha en mysig jul. En harmonisk jul med den ÄKTA julkänslan.

Jag trotsade mitt köpstopp idag och köpte mig en ängel från Gisela Gramham. Fin som snus! Så nu har jag officiellt påbörjat min vuxna julgransprydnadssamling...

Dammråttor och gröna fingrar

Min typiska västerländska masskonsumtion får ångesten att krypa in genom ögonen och öronen. Samtidigt så kan jag inte låta bli att vara barnsligt förtjust i alla energislukande juleljus.

Jag har pysslat och donat och dagen till ära plockat fram dammsugaren och sugit upp, ialla fall de flesta, Orvars (dammråttor, för den som inte visste). Det lilla julpynt jag äger har jag dekorerat med i fönsterna. Och när jag stod och hängde över mina ledsna blommor fick jag dåligt samvete och började plantera om skrällerna. Vissa av dem fick en total makeover, och eftersom mina fingrar inte har en nyans grönt i sig så får framtiden utvisa huruvida de kommer trivas i sina nya miljöer och med sitt nya utseende.

Imorrn ska det glöggas, käkas pepparkakor tills man blir alldeles from och strutta omkring på Hagas julmarknad med Drottning Silvia.

Vi prickade i alla fall rätt dag!

Jag litar inte på varken väckarklockor eller spårvagnar. För rätt som det är så tar de sitt sista andetag och sänker sig i dvala. När tentan börjar (PRICK) nio så litar jag än mindre på dessa två ting. Vad jag försöker konstatera är att det alltid kommer ett "hoppsan" när man ska göra något viktigt och måste passa en tid. Men väckarklockan plingade med tuppen och vagnarna skötte sig finfint. Jag klev in på institutionen prick 08:43, i tron om att all var i sin ordning. Eftersom jag är lite av en pedant när det gäller att sitta på rätt plats under tentan placerade jag mig på raden längst ner och började rada upp mina tentatillbehör på bänken framför mig...id, kårkvitto, penna, en penna till (SÅKLART), en påse clementiner, vattenflaska och en kexchoklad.

Efter fem veckor av kursen borde jag ha förstått att något litet (MÖJLIGVIS OBETYDLIGT) miniproblem skulle poppa upp i sista sekund. Dumt vore väl annars! Klockan närmar sig nio noll noll och jag börjar så smått värma upp mina stackars slitna hjärnceller samtidigt som lite fler personer droppar in genom dörren, ser sig om efter en plats och slår sig ner. Och så kommer en till. Och en till. Och en hel hög till. Tillslut sitter vi packade som sillar i bänkraderna och alla ställer sig frågan "ska vi sitta så här? jaha...okejdå". Herr L placerar sig mellan Fröken E och "fruktaffären" (mig och min clementinpåse).

Nio noll noll.

Tentafrågorna är spårlöst borta men inom några minuter dyker Hustomten upp i dörren. Okej! Då börjar vi.... Eller inte. STOPP STOPP. Vänta lite. SÅ HÄR kan ni ju inte sitta. Du kan skjuta din bänk dit om du skjuter din bänk hit. Och du i röd tröja där kan väl sätta dig lite på sniskan och kanske lite bakochfram. Men tio personer bli onekligen utan plats i vår sillburk och Hustomten springer iväg igen. Tentavakten surnar till och väser "ja...JAG lägger mig inte i längre...". Efter nån minut dyker Hustomten in sitt huvud igen. Salsbyte. Herr L muttrar lite buttert att "ja han får ju betalt för att vara virrig, vi tar lån för det".

Virrpannefaktorn är hög och de inledande fnissen över förvirringen byts mot allt mer strikta miner.

Men det var då själva den! Jag som var tidig bara för att få möjligheten att välja plats. Vi slussas genom korridoren (jag är förvånad att vi slapp gå på led och hålla varandra i handen) till institutionens kylrum med ständigt öppna fönster och en naturlig aircondition. Tentan börjar. Tentan skrivs. Och skrivs. Och kvart över ett ska alla lämna in, ialla fall enligt schemat och enligt tiden på tentapappret. Men inte enligt Den Sura Tentavakten och institutionsreceptionisten... kvart över två var det ju sagt. Eh? Till råga på allt så gäller inte mitt kårleg enligt Den Sura Tentavakten, vilket betyder att hälften av de som skrev tentan har ogiltiga kårleg. Eh?

Sssssssåååå, hur var det nu då? Men Hustomten har lämnat byggnade och sitter på ett plan till Bryssel och knaprar på jordnötter i minipåse.

Nu ska jag ta mig en öl eller två. Eller kanske flera för att sedan däcka utmattad.