Si se så det går.

Si det blir aldrig som man tänkt sig. Eller som man vill. Eller som man önskar. Eller som man drömmer om. Nä! För det går alltid raka motsatsen och så sitter man där på pottkanten och undrar vad sjutton man gör för fel. Någon förklarade för mig i stundens hetta att det är det som kallas livet. Det är så det funkar. Och att det är lika bra att vänja sig. Muntert!

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv för tillfället. Jag är liksom ingenstans och överallt samtidigt. Jag smälter in bland alla regngrå hus och försvinner på blankgråtna gator. Där, i skymningens näste, vill jag just nu sätta mig och bara försvinna. Jag försöker desperat stoppa tiden. Jag behöver mer tid. Men den Svarta Pantern verkar inte bry sig om min vädjan utan låter den stora jätteklockan ticka på precis som den alltid gjort. Skit också.

Jag fördrev någon timme på Andra Långgatans skivhandel igår. Ett paradis. Jag gick ut med tio skivor. Och så var min dag räddad. Idag finns inget sådant som kan rädda min dag. Möjligtvis om jag går till min nära dej-butik och köper mig en tidning.