Ta en bit tårta vettja

Jag är bra på det här med stormar. För jag lyckas alltid befinna mig mitt i dem. Just nu är jag strandsatt i de småländska skogarna. Tack och lov med ström denna gången, men det är nog bara en tidsfråga innan vi definitivt får leva som de gjorde på 1800-talet (som så många gånger innan, det går liksom på rutin nu).

I de småländska urskogarna bjuds visserligen på princesstårta, dagen till ära, vilket inte är så pjokigt. Och hade jag inte varit så förbaskat stressad över allt hade jag till och med tyckt att ett strömavbrott med princesstårta och öppen brasa hade varit väldans mysigt. Men jag skulle verkligen behöva ta mig hemmåt till min lejonkula och min egna känslostorm. Om det nu går. För tillfället verkar det lite kört. Å andra sidan har jag inte lust att göra någon favorit i repris (den berömda Gudrun-reprisen) då hela tåget vandrade kilometervis tillbaka på spåret till närmsta lilla by (med julklappar! Alias har fortfarande sviter från det piskande regnet), medan strömkablar ligger nerrivna längsmed vår vandringsväg. Jag undrar om det ens var lagligt?

Hur som haver. Så här är läget. Om ni inte hör något mer från mig så sitter jag förmodligen här i skogen och väntar på min hjälte.

Appropå hjälte; jag frågade Älskepuffen vad han skulle bli när han blir stor. Svaret var helt självklart och jag tror han dumförklarade sin älskade moster en aning. Svaret blev just; hjälte! (och jag är störtnöjd med svaret).
På frågan; "åhå, vad gör en hjälte då?" blev jag ytterligare dumförklarad och denna gången valde jag att bortse från svaret han gav mig. Nämligen; "men åååå, springer i skogen".
Jag tror han kollat för mycket på Tarzan och Jane.