Saker man inte gärna talar högt om

Ibland lyckas man spendera sina veckodagar precis såsom de bör. Och för en gång skull har jag lyckats med en "mitt-i-prick-söndag" med allt vad det goda livet kan innehålla (lång sovmorgon, finpizza från kvarterskrogen, en film - eller varför inte tre, och godis). Bara ett litet uns av ångest från gårdagens festligheter gjorde sig påmind.

Att vara kort är många gånger smidigt, det är enkelt att smita före i köer och att gömma sig för personer som man inte vill bli sedd av. Det är dock mindre smidigt när man VILL bli sedd av någon och själv kunna spana ut över stora folkhav i jakten på den person eller det ting man söker. Det bästa är förstås att inte tappa bort sig över huvudtaget vilket innebär att man ska grabba tag i närmsta bekanta hand eller klädesplagg och hålla sig kvar. Ibland blir det bara lite fel. Som igår.

För er som varit på Sticky Fingers, vet att det kan upplevas något trångt och den känslan infann sig i min späda lilla kropp igår. Så när det var dags att gå uppåt trappan till nästa våning sträcker jag ut handen i hopp om att inte tappa bort mig. Jag vänder mig inte om förrän vi kommit upp för trappan och märker att min hand håller i en helt främmande hand och att Oskar har förvandlats till en hårig gammal man som ser helt överlycklig ut. Jag hinner inte tänka så mycket innan jag med lite avsmak vrider loss handen, får ett förskräckt ansiktsuttryck och springer därifrån och letar förtvivlad upp mina vänner igen.

Det är ett misstag som INTE ska upprepas.

Den oinbujdne

För någon annan var det säkerligen som vilken torsdag som helst igår, men för mig var det en ovanligt produktiv sådan och jag kunde kryssa av flertalet punkter på "måste-göras-nu-snart-genast-innan-det-blir-för-sent-listan". Och då menar jag saker som släpat efter sisådär ett helt år. Hur som helst så var jag löjligt nöjd med min egen dagsinsats och var på väldigt gott humör medan jag snodde ihop en kladdkaka i köket då det knackade på dörren. Genom kikhålet ser jag en man i sina bästa år, förmodligen en granne som vill något, tänkte jag och öppnade dörren.

- Hej, är du nuinflyttad?
- Nej.
- Inte? Nähä, okej... ja jag kommer från radiotjänst och ser här att inte du har betalat tv-lincens.

Doh! Pucko-Åsa som öppnat dörren i god tro att jag kunde hjälpa en granne. Sedan när började tv-licenssnubbar låta bli att ha ytterkläder på sig och knacka istället för att plinga på dörren? Det är typiskt grannbeteende för mig. Där och då hade jag god lust att säga lite snabbt nejtack, jag har ingen tv! och dra igen dörren ännu snabbare. Istället lutar han sig lite åt sidan, kikar in på min nya fina skinande tv. Jag ser hur den glimmar som guld i hans ögon och så säger han:

- Är den där ny eller?
- Ja.
- Okej, men om du bara kan skriva under här så vore det bra.

(Licenssnubben tittar på mig som om jag ljuger honom rakt upp i ansiktet. Men det är ju faktiskt sant. Jag har ju inte ljugit någon gång under samtalet. Nej, jag är inte nyinflyttad och ja, tv:n är ny... vare sig han väljer att tro på det eller inte.)

Så jag har inget val. Jag har gått rakt in i fällan. Jag skriver på lappen (svär lite inombords) och tänker jaja, jag hade väl ändå tänkt bli laglig nångång...

Inne i soffan sitter Oskar och tittar förskräckt på mig och säger sedan medlidsamt
- Mitt hjärta går i kras. Jag lider med dig!

Hej då Göteborg

Jag ska flytta till Oslo och jobba där. Jag bestämde det alldeles nyss och det är ingen tokig idé.

Onsdagar i allmänhet

Jag var tvungen att visa legitimation på stammiskrogen, på en onsdag!
- Jag trodde jag hade kommit över det stadiet...
- Du ser bra mycket yngre ut än du är.
(Tilläggas bör att det är 18-årsgräns där)

Och Annika äter en risifrutti mellan två hållplatser (rekord!) med kommentaren
- Men jag hade klarat det på en hållplats om jag bara ville, kolla...jag hinner ju till och med skrapa ur den!

Johanna äter chilinötter som legat på golvet.
- Åh, en nöt! Hur kom den dit?

Men sista tentan ever är inlämnad idag och jag har tagit ytterligare ett steg mot vuxenlivet. I juni ska jag gå in till stammiskrogen och vifta med vuxenpapperna framför bartendern. Kolla, jag är vuxen nu!

Vilse i den kalla världen

Jag har förlorat något och det kan inte sluta snöa. Jag har tappat bort något och jag vet inte hur jag ska kunna hitta det under all denna snö. Göteborg har förvandlats till ett vinterlandskap i samma stund som mitt hjärta har frusit till is. Jag har irrat bort mig i en värld jag inte längre känner igen och spåren bakom mig finns inte. Jag är vilse och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. Det som jag har tappat bort rör sig i samma okända värld som jag. Lika vilsen och lika oförmögen att hitta hem. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde vi låta det här att ske? Säg mig, vad ska jag ta mig till? Hur många gånger ska jag behöva påminna mig om att allt ordnar sig med lite socker på? Sisådär sjutton ton socker.

Men jag är trött nu. Det är inte meningen att jag ska hitta det jag har förlorat. Det är nog meningen att låta det som sker just nu ske. Jag är bara inte van vid att ge upp såhär. Men nu har jag inte längre något val.

Åsa och den röda monsterbilen

På två veckor har jag åkt tåg omkring 200 mil. Och då har jag ändå tagit i, i underkant. Som alla säkerligen vet så har jag någon slags förkärlek till tåg. Kanske har det med min miljömedvetna livsstil (!?) att göra, eller så beror det helt enkelt på att jag inte har något alternativ till mitt tågåkande. Som idag när jag fick frågan, som snarare var en förvånad kommentar:
- Men du har väl nån kille där i Göteborg med bil?!
Nej, jag har ju inte det. Och jag är inte ens i närheten av att äga en bil själv heller (vilket i och för sig inte skulle vara det optimala för varken miljön eller för mig eftersom jag ändå inte vågar köra i stan). Jag blev erbjuden att köpa min svågers flakbil för någon månad sedan. Den saknar stötdämpare och ser ut som en monstertruck (älskad av min systerson på 4 år och hatad av min syster på 33 år), men den är åtminstone röd. Men det var snarare en söt liten röd bil som jag hade tänkt mig som första bil. När jag berättade detta för en vän säger hon:
- Jag kan se dig framför mig när du sitter i din röda monstertruck och få en helt galen blick och hysteriskt skratta. Åsa, jag tror det skulle krypa fram en okänd sida hos dig.
Nej, det vill jag inte utsätta mina medmänniskor för. Jag får snällt fortsätta åka kollektivt och med hundögon be mina vänner med tillgång till bil hjälpa mig när nöden så kräver. Tur att jag har snälla vänner.

Den som väntar på nåt gott väntar alldeles för länge

Jaha. Här har jag gått och längtat efter en filmpremiär sedan jag läste boken med samma namn, Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och så har man väntat förgäves. Jag lät bli att se den på filmfestivalen i Göteborg eftersom jag just då enbart hade läst halva boken. Men på den trailer jag kunde hitta på Youtube stod det "premiär våren 2008" och på Imdb står det "release date April 2008", så jag tyckte det var okej att missa den just då.

Trodde jag.

Men när jag kollade upp det vidare idag så står det lite käckt på SF:s hemsida "216 dagar kvar till biopremiär" (för den som är snabbtänkt: 24 oktober). Jag kunde inget annat än att ge ifrån mig en enorm suck.

Men för er som inte läst boken ännu, så kan jag rekommendera den varmt. Ja, ni hinner ju läsa den innan filmen har premiär i alla fall. Jag rekommenderar också att ni har någon att hålla i handen när ni sover efter att ni lagt boken på nattygsbordet och släckt sänglampan. Jag hade det INTE och fick sviter därefter.

Snart är vi levande marionettdockor igen

Påsken 2008 består av fem minusgrader, strålande sol och ett lager med iskalla snökristaller som gnistrar mellan påskliljeknoppar och snödroppar. Förra året omrking påsktider cyklade jag och mina favoritflickor längsmed kanalerna i Amsterdam i korta kjolar, ballerinaskor och pilotsolbrillor. Vi köpte tulpaner och realiserade påskägg i alla regnbågens färger, lapade i oss solsken på en brygga hela dagarna och pratade med svanarna. Bekymmersfritt och välförtjänt.

Väl tillbaka i England några veckor senare var det full sommar och det kändes precis som skolavslutningarna när man var liten. Människorna log igen - det var säkerligen tio månader sedan sist. Jag blir faschinerad av tanken att den lilla staden där vi bodde liksom blåstes till liv genom en magisk andedräkt och allt det gråa, alla glåmiga och färglösa människor fick liv. Likt marionettdockor lyfte de sina tomma blickar från den trasiga asfalten, rörde sina armar och ben i takt med lövens rörelse i vinden och staden blev i en handvändning vacker och pittoresk. Precis som i min fantasi, som på min biograf inuti mitt huvud dekorerad med magnoliablommor och grönska från ädla lövträd.

Snart kommer trådarna att sättas i rörelse även här, trots de stundande minusgraderna och snålblåsande nordanvindar. Snart är vi alla marionettdockor som rör sig i takt med de japanska körsbärsträden på Järntorget, som spelar kubb i Azaleadalen och äter falafel utmed kanalen (trots prishöjningen från 25 till 30 kronor...). Snart.

Mycket snart. Och kanske jag kan bli lycklig denna våren.

Att bli berörd av en film

Jag hade tänkt ägna ett blogginlägg åt det meningslösa. Det som kan tyckas vara mindre värt än annat och som man kanske anser vara mindre viktigt. Men så när jag kom ut från bion för fyrtiofem minuter sedan och träffades av hårda små snökristaller i ansiktet så ändrade jag mig. Den där filmen var väldigt tänkvärd. Men jag märkte det först när jag kom ut ur biovärmen och verkligheten svepte förbi mig med en ishavsvind (och en påtaglig doft av billig öl från två mindreåriga flickebarn i alltför korta kjolar och tunna vårjackor). Jag märkte det först när jag satt på spårvagnen hem och mina tankar började spinna iväg åt sitt egna lilla håll, bortom allt oväsen och skålande skålar med aluminiumburkar som skvalpar över.

Den där filmen alltså. Den fick mig att sluta tvärt att ha dåligt samvete för att jag "slösat" bort min skärtorsdag. För det har jag gjort. Istället för att vara produktiv med det jag borde har jag ägnat timtals åt att lära mig Nothing else matters på gitarr. Jag tar mig friheten att benämna låten som en klyscha i sig. Eller, en klassiker, för den som vill. Jag berättade att jag försöker lära mig den för A och fick svaret: Fy fan vad jag försökte gilla det där skitbandet när jag var tio. men man gillade ju bara abba och ace of base. (Vilket var den mest roliga kommentaren jag har hört idag, och som mycket väl platsar på min wall of fame)

Men den där filmen igen då. Into the Wild. Fint foto, bra soundtrack, gripande handling. Se den bara.

Åsa är gjord av glas och går sönder när ingen ser

Okej. Jag brukar inte vilja att någon ska behandla mig som glas, men så här skör är jag just nu:

När jag sitter på spårvagnen och njuter av solen som letat sig fram ser jag en gammal man som trillat med sin rullator vid Järntorget. Jag börjar lipa direkt och känner hur min "hjälpa-till-gen" armbågar sig fram genom min kropp. Det var nästan att jag ville dra i nödbromsen och springa ut och hjälpa honom på fötter igen.

Toka.

"and that list of charms was longer than my chain of broken hearts"

(Lånad bild, förlåt...)

Flickan med den förtrollade rösten som får min värld att snurra i slowmotion. Hon är magisk på alla sätt och vis. Alla borde lyssna på Ane Brun och må bra.

Måndagsynk

Alla är vi någons prins eller prinsessa. Jag vill i alla fall tro det. Eller nej, jag MÅSTE banne mig tro på det för annars tappar jag allt hopp. Medan alla andra är flitiga på sina jobb en måndagsförmiddag som denna sitter jag nerbäddad i sängen, känner mig sliten efter en äventyrshelg och orkar inte riktigt dra mössan över huvudet och snöskorna på fötterna för att gå ut och handla. Jag bara sitter här och fantiserar om hur just min prins plingar på dörren, med matkassar i händerna, fyllda med godsaker. Han säger åt mig att du kan väl bädda ner dig i soffan så länge och snabbt svänger han ihop en superb måltid. Just idag blir jag bortskämd av min prins. För jag behöver det. Jag behöver höra alla de där fina små orden som alla flickor vill höra emellanåt. Jag behöver få kura ihop mig i en trygg famn och känna mig liten och ynklig, men omtyckt och älskad. Ynk-Åsa. Knytt-Åsa.

Och sen imorrn är det min tur att ta hand om honom. Laga middag, korka upp en flaska vin och bara sitta hand i hand och prata långt inpå småtimmarna. Om allt och inget. Och om det blir tyst så gör det ingenting. Tystnad är bra ibland. Min prins hade låtit mig skämma bort honom precis lika mycket som han skämmer bort mig.

Tur att man kan vara påhittig och låta sin fantasi skena iväg lite emellanåt. Men nu måste jag se verkligheten i vitögat, ingen prins kommer tyvärr plinga på min dörr just idag och kylskåpet gapar tomt. Dags att gå och handla, ta tag i hemtentan och dricka te ur min muminmugg som jag köpte på båten igår.

Handbok för en kryssningutflykt

Ska man på utflykt med femton flickebarn så kräver det viss planering. Det handlar inte enbart om tågtider och mötesplatser, tyngdpunkten ligger ändå skoval, partyblåsa och underhållning (i form av ätbara ting, alfapet och skvaller). När vi anlände Hufvudstaden fem timmar senare var jag imponerad över hur smidigt allt ändå gått och hur vi lyckats paketera in oss i rätt tunnelbana och var påväg mot det väsentliga - färjeterminalen där resterande tio personer redan väntar på oss småstadskids. Sjukt nöjda med vår insats, och med fem minuter till godo innan utsatt mötestid, följer vi gigantiska skyltar mot terminalen. Väl framme är den dock oroväckande öde och de förväntande partyvibbarna saknas.

- För det var väl Silja Line vi skulle åka med?
- Ja, klart det var. Eller?
- Jag vet inte. Ingen som vet vilken båt vi skulle åka med då?
- Silja Festival? Eller kanske inte.
- Men seriöst, vad är alla andra? Vi sa ju halv sex. Vad är klockan?
- Fem i halv.
- ...
- Okej. Vi är på fel terminal. Vi ska åka med Viking Line och båten går om en halvtimme.
- Var ligger den terminalen?
- Andra sidan Stockholm och vi måste vara där om tjugo minuter.

Tur att det finns snälla taxichaufförer som går på fikarast några minuter för sent, som ser oss irra omkring inne i en terminal någonstans på kartan i Stockholm utan en aning om var de ska eller hur de ska komma dit. Vi är fem stycken. En taxi tar bara fyra. Såvida det inte handlar om en limousin förstås. Vilket det turligt nog också handlar om i detta fallet. Den snälle chauffören säger att vi förmodligen hinner, om vi har kontanter och inte behöver stanna vid en bankomat eftersom kortsystemet ligger nere, och om vi har tur med trafikljusen. Han körde till och med mot rött en gång.

Vi må ha varit de sista som klev på båten, men vi hann i alla fall. Ska man klanta sig kan man lika väl göra det med stil.

I en sockervaddsvärld

Jag väntar på att någon ska vakna. Att min liv ska vakna och skaka till med en skräll. Jag väntar på något att se och något att höra. Att få använda mina sinnen, känslor och hopp. Det är lite kyligt här där jag sitter. Jag huttrar tyst och på mina armar reser sig de små, tunna, tunna, blonda hårstrån som finns där. Utanför har solen letat sig igenom det tjocka molntäcket som prydde himmelen när jag vaknade. Om nu solen har förmågan att tränga igenom de där tjocka molnen så har nog jag förmågan att leta mig igenom den tjocka sockervadd som jag vandrar i. Alldeles vitt och fluffigt och man får liksom känna sig fram med fingertopparna. Jag kommer att hitta ut härifrån, från min sockervaddsvärld. Och sen, när jag står där bredvid och ser på de trassliga sockervaddstrådarna kommer jag att se tillbaka på den här tiden, le lite och tänka visst är jag allt bra på att krångla till saker och ting - tusen gånger värre än vad de egentligen är.

Jag tror jag har goda chanser att leta mig igenom min sockervaddsvärld.

Att infiltrera och operera

Min granne ovan, tanten där uppe, äger två cd-skivor; en med Daniel Lemma och Lalehs första. Om hon inte lyssnar på någon av dessa så lyssnar hon på P1. Och jag måste säga att det hela har dragits till en gräns där jag faktiskt föredrar de stunder hon lyssnar på P1. Jag håller på att bli lite smått galen av det begränsade utbudet som snurrar på repeat ungefär fem gånger dagligen på en ytterst klanderlig ljudnivå för mitt pluggande. Idag funderar jag allvarligt på om jag ska bränna ut Lalehs senaste skiva och stoppa ner i brevlådan tillsammans med en ovanligt trevlig post-it lapp undertecknat hej hopp gummisnopp/grannen nedan. Operation musikinfiltration. Samtidigt bör jag nog bränna ut lite Jack Johnsson, lite Ane Brun och även lite av Winnerbäck när jag ändå är på hugget, för variationens, husfridens och grannsämjans skull.

Om någon hade lämnat mig ett gediget utbud av bra musik i min brevlåda hade jag blivit löjligt glad, bäst att hoppas på att tanten ovan är av samma skrot och korn som jag själv.

Att korsa gränser

Eftersom jag två dagar i rad har missat personer som hälsat på mig (eller gjort försök att hälsa på mig) bland folkminglet i Nordstan kan jag dra slutsatsen att jag röjer min shoppingväg utan att så mycket som glimta åt höger eller vänster för att identifiera välbekanta ansikten. Nej, istället koncentrerar jag mig på att undvika krocka med andra, likasinnade, enprogramerade varelser. Dock är detta lättare sagt än gjort en fredagseftermiddag och jag gjorde misstaget att inte söka av min färdväg tillräckligt väl. Helt plötsligt tog det stopp. Killen, som jag precis trampat på tårna, är säkert två och ett halvt huvud längre än mig och efter att jag har granskat hans klädsel beslutar jag mig för att han är en hiphop-wannabe.
- Se dig för..........bitch, väser han så hårt han bara kan med eftertryck på "bitch"och tittar ner på mig. Hans hårda ord passar inte hans barsliga ansikte och jag hör ett uns av osäkerhet i rösten vilket bara får mig att tycka synd om honom. Visst var det mitt fel att jag inte såg mig för, men att bli kallad för "bitch" var att korsa en väl synlig gräns. Jag tittar på hans guldiga bling bling som hänger runt halsen som troligen är köpt i en skräpbutik på någon bakgata.
- Ser tungt ut det där, säger jag så vänligt jag förmår mig och nickar mot hans hals. För en halv sekund ser han förvånad ut, vilket räcker för att jag ska känna mig lite smått nöjd, vända mig om och gå därifrån.

Hur man släpar hem en tv på bästa sätt

Det fina med att köpa grejor på internet är att man får dem hemkörda till dörren. Oftast. Och det är ju ruggigt smidigt när man är student och det enda man äger är en cykel med opumpade däck. Så här har jag gått i tron om att snart så plingar tv-leverantören på dörren. Men nej, det enda som plingade till var ett sms i min mobil: "Hej, nu har din leverans anlänt till Posten. Välkommen att hämta det!". Jaha, hur i sjutton ska jag lyckas få hem det där jättepaketet på tjugo kilo? Jag ägnade hela morgonen åt att vrida mig i sängen och fundera ut en lösning.

Det tar ändå emot ganska så mycket att be om hjälp, men jag kom på lösningen att skaffa mig en vagn. En transportvagn. En kärringvagn. Alternativt skulle man kunna kalla det ölvagn. Sagt och gjort travade jag in på Claes Ohlsson och handlade mig en liten ölvagn. Hundrasjuttionio kronor tack. Och så blev helt plötsligt min preciuos tv hundasjuttionio kronor dyrare. På posten fnissade de åt mig när de bar ut paketet och såg min lilla vagn och gav mig ett ironiskt Lycka till!

Eftersom trottoaren var för smal fick jag använda mig av vägen. Mitt i vägen. Men jag anser att en vagn med ett paket lika stort som mig själv rimligtvis bör räknas som ett fordon. Och efter mycket om och men fick jag faktiskt hem paketet och uppför alla trappor. Helt själv!

Nu ska jag baka något gott och bädda ner mig under en filt och titta på tv.