Dagens rätt

Dagens celibration är min farmor och farfars 60-åriga bröllopsdag. Tänk om och när man varit gift så länge. Om man ens är gift.

Dagens ord såg jag på en tågvagn; "Dream box". Tyckte på något vis att det var väldigt fint och så.

Dagens situation upplevde jag från tågfönstret. Tåget åkte på en bank, nedanför ser jag först en cykel; "aha, bärplockare" slår tanken mig. Och mycket riktigt så står en bärplockare med ändan i vädret inte långt ifrån cykeln. Ytterligare en bit in mot skogen finns ett fält. Där står en bärätare. En jätteälg. Det är uppenbart att både älgen och bärplockaren är omedvetna om varandras närvaro. Älgsituationer ska man passa sig för.

Dagens ärkepucko är ett drägg på cirkus 16, med en prilla större än sin näsa instoppad under en finnig överläpp. Han kollar oförskämt mycket åt mitt håll och när jag kastar en irriterad blick på honom tar han chansen att försöka imponera på mig. Han får med viss svårighet in hela näven i munnen.

Dagens möte ägde rum på stationen där Carro möter mig och utbrister "nämen, VÅGAR du verkligen åka på samma tåg som Stockholmare?". Vi åker snabbt och köper mat. Vår favoritsysselsättning.

Dagens pinsammaste var smygpremiären av "Ensam mamma söker" på 3:an. Med sockersöta små glimtar ur hur kärleken bör se ut fann Carro och jag med viss rysning de mest komiska inslag och medan vi satt där under filten ihopkurade och asgarvade. Helt klart en serie som man MÅSTE följa.

Mötet om och med framtiden

Är det idag mitt vuxna liv tar sin början? Jag ska nämligen på möte. Ett väldigt vuxet sådant på kommunen. Där ska min eventuella framtid diskuteras och granskas in i minsta detalj. Där ska jag sitta som på nålar på ena sidan av skrivbordet medan tre riktigt vuxna sitter på andra sidan och tittar på mig stint. Nejdå, så illa ska det väl ändå inte vara? Jag har ju varit på tusentals möten av olika slag hela livet.

Jag har ju skakat hand med Anneli Rydé och träffat massa kända hockeyspelare. Jag har blivit mött vid entrén till en Mando Diao konsert av självaste stjärnorna och kommit in alldeles gratis. Jag har minglat med Sugarplum Fairy-pojkarna (men jag är alldeles säker på att de inte kommer ihåg det själva). Jag har kramat Robinson-Emma och självaste snygg-Mille och ställt frågor till Lucas Modysson. Jag har varit på dejter, arbetsintervjuer och hos tandläkaren. Jag är stammis på alla sjukhus på det småländska höglandet samt i Göteborg med omnejd, jag är så gott som bundis med med alla läkare och sjuksköterskor. Jag har snuddat vid John Clease och delat ut vattenflaskor till alla viktiga personer inom svenskt näringsliv. Jag har blivit intervjuad av P4 när vi var på studiebesök på Landvetter när jag var tolv år. Jag har varit linslus i lokalblaskan och andats samma luft som Napoleon. Mer kommer jag inte på denna tidiga morgonstund.

Om en timme sitter jag vid ett konferensbord på kommunen, propert klädd med sömniga ögon och kväver panikslaget gäsparna. Jag kommer nicka när jag inte alls förstår och slänga mig med smarta begrepp för att imponera. Äsch, det går fin fint. Det är ju bara ett ynka litet år av mitt liv det hela handlar om. Förresten så är mina tankar på annat håll ändå, i en helt annan stad, i en annan del av landet.

Internethungrig

Det här med wireless internet. Det är ju bra när det fungerar. Som till exempel nu, när jag sitter på tåget hemmåt Bölet för femtioelfte gången i rad. Men det är ju mindre bra att det själv väljer vilka webplatser som jag får komma in på. Aftonbladet funkar INTE. Därför kan jag inte skriva om artiklar som handlar om saker-ni-inte- visste-att-ni-ville-veta. Expressens sida funkar alldeles utmärkt men den är inte lika rolig. Jag kommer heller inte in på Göteborgs Universitets hemsida. Jag vet att jag börjar skolan på måndag klockan nio noll noll. Annars har jag inte en susning om hur mitt liv kommer se ut de närmsta veckorna. Detta är aningen opraktiskt då i princip allt som har med skolan att göra ligger ute på portalen. Jag gillar min lilla dosa som innehåller en så stor värld. Jag vill helst inte klaga. Men visst blir man lite småirriterad när man inte kommer in på sidor man behöver.

Tyvärr kan jag inte rå för att jag är så beroende av världsliga ting. Det är inte bra för min feng shui, det är jag väl medveten om. Men jag gillar faktiskt mitt mobila internet alldeles för mycket för att kunna hålla mig borta från det.

Sommarfågeln som flög sin kos

Sommar blev höst och som sommarfågel ute till havs har jag nu flugit hemmåt igen. Jag fick äran att skriva ett gästblogginlägg på allas vår M/S Dramanica-blogg. Resultatet kan du läsa här.

Att flyga på en söndag

Det var kemikalieutsläpp på bildäck idag. Samtidigt som det brann och vi höll på att kollidera och bryggan var utslagen. På övningen alltså. Sen skulle alla titta på när vi skulle sjösätta en livflotte. Det spreds ett kvävt fnissade när överstyrman pekade ut mig och Carro att grabba tag i varsin styrlinan. Men jag stålsatte mig och log tillbaka mot mina kollegor som fnissade. Sååå himla svag kan jag ändå inte vara. Sedan hände allt väldigt snabbt. Jag fastnade i styrlinan och i samma sekund som livflotten lossades och hissades upp, så hissade jag också upp.
"Som Nasse som blåste bort med en ballong, fast du med en livflotte istället" fick jag höra efteråt.
Det vore ju dumt att tro att jag kom helskinnad ur situationen. Nejdå, jag fick ett svullet minnesmärke på handleden. Mina kollegor bara suckar och säger "försök att inte skada dig mer nu, Åsa". Okej då. Försöka går ju alltid.

Det har varit Skiljsmässoweekend i Skagen. Det var mest frånskilda damer i sina bästa år som med vinglaset i högsta hugg som invaderade båten i fredags för att åka till Danmark och hitta sig en dansk fiskare i samma bästa år. Tokiga var de. Rev sönder tidningarna och trillade i trappor gjorde de. Förhoppningarna fullkomligt lyst i ögonen på dem. Kondomerna i shoppen var slutsålda och jag råkar höra en mycket upprörd dam säga till sin vännina; "Det finns inga kondomer kvar i shoppen!!" varpå vänninan klappar sin vän på axeln, sippar vidare på sitt vin och säger "det är luuuugnt, jag köpte storpack innan vi åkte, du kan få utav mig..." Nu ska alla dessa skogstokiga damer åka med tillbaka idag. Antingen glada över att ha fått sig ett nyp eller miserabla och bakis. Några ensamma gubbar drar också omkring på båten och var oförskämda nog att fråga mig och Carro om våra hyttnummer. Huh!

Om ett år

Någonting har hänt under natten. Det var inte med gårdagens sommarsol i ryggen jag traskade hemmåt från båten nu ikväll. Det var med en höstsol i hasorna. Men det var fint. Den kyliga luften påminde mig precis om hur det ska kännas innan skolan börjar. Jag hade kanske rätt. Igår nådde kanske de sista sommarsolstrålarna jordens yta, absorberades i brunbrända kroppar och studsade tillbaks ut i rymden igen. För att komma tillbaka igen om ett år.

Ett grönt golv

"Städerskorna är lite lata här på Stena Line", säger en gubbfan med skråckande skratt. Den stora magen på honom guppar i takt och ögonen ser något berusade ut. Jag och Carro står och pustar ut i fem sekunder då vi för liv och lust skrubbar sjutton centimeter tjockt gruslager med diverse ingredienser som femtioöringar, godis och ett rakblad under en entrématta. Jag har lust att trycka upp den leriga svampen i ansiktet på honom, men istället klär jag mig i mitt Stena-leende och glittrar till med ögonen. Han går ut och sätter sig vid ett bord på väderdäck och vi skrubbar vidare. Golvet är grönt under mattan. Det hade jag inte kunnat gissa då vi började. Men nu vet jag det. Golvet är helt enkelt grönt.

Båtbesök från andra sidan

Mina små pärlor kom från "the other side" för att hälsa på mig i min båtbubbla. "Gratis är gott" sa det och knatade nöjt ombord. Men de glömde småkakorna! Hör bara, de GLÖMDE kakorna!Jag har ju längtat i evigheter efter lite gott från andra sidan landgången, särskilt när jag vet att de bakat som små tokar hemma hos Fanny. Men icke. Hoppas de inte är slut innan jag hinner gå av båten. Risken finns. Men det var mys att ha dem här och få visa dem min sommarvärld. Med huvuden på sne låg vi på båttaket, vilade ögonen på en djupblå himmel och slurpade i oss solens (sista?) sommarstrålar tills vi nästan smälte bort.

"Om någon skulle hoppa i vattnet märker man det då?", frågar Annika och en halvtimma frammåt diskuterar vi hur man skulle sjunka snabbast. Muntert, jag vet, men hysteriskt roligt (tyckte vi då i alla fall). Fanny röstade för att knyta fast en öl i varje lem, möjligtvis binda fast ett lock öl på fötterna. Dessutom är öl billigt. Jag menade på att ett par vodkaflaskor borde väga betydligt mer än öl men att det skulle bli ganska dyrt. Vi enades sedan om att det mest effektiva skulle var att knyta fast bag-in-box viner lite här och där. Billigt och effektivt. Lite smått sjukt, jag ber om ursäkt, men det var lite roligt då i alla fall.

Oboyfilosofi

Min chef, jag och en kollega satt vid vårt hotellbord och diskuterade livsviktiga världsfrågor. Idag handlade diskussionen om oboy.

Det finns perioder i livet som man är fullkomligt galen i oboy. Som nu. Jag vet inte hur många glas jag har hinkat i mig under dagen. Men det är en del. Min chef menar att oboy är en viktig del i näringskedjan och att man helt enkelt måste mätta sina oboybehov när man drabbas av attacker. Han menar på att det är helt okej. Att jag är fullkomligt normal. Det är ju snällt sagt.

Det finns tydligen oboydoserare. Någon stor klumpig manick som man ska ha på bordet så att ungarna inte kan dosera fel. Enligt min chef och kollega går det inte att feldosera oboy, hur man än gör. För det heter ju att man dricker "oboy med mjölk" och inte "mjölk med oboy", och att ungarna förmodligen märker när de tagit för mycket oboy då det går trögt att röra om.

Grattis på min födelsedag i förskott

Jag fick ett mail med rubriken "Hurra hurra hurra!!!!" från Academic Work. När jag öppnade mailet stod det:

"Hej Åsa, Självklart vill även vi på Academic Work passa på och gratulera dig på födelsedagen. Hoppas att du får en trevlig födelsedag! Med vänliga hälsningar/Vi på Academic Work"

Det var ju gulligt av dem, förutom att min födelsedag inte är förrän om ett bra tag. Antar att det är tanken som räknas, så TACK!

Närhet

Det blåser inte lika mycket. Havet har blivit stilla och sakta så utspelar sig en gudomlig solnedgång vid horisonten. Hela himmelen är rosa med solen som en vackert färgad persika. Det är alldeles för kort tid världen ser så vacker ut.

Snow Patrol, Spitting Games
I broke into your house last night
And left a note at your bedside
I'm far too shy to speak to you at school
You leave me numb and I'm not sure why

I find it easier to sit and stare
Than push my limbs out towards you right there
My heart is bursting in your perfect eyes
As blue as oceans and as pure as skies

I struggle for the words and then give up
My heads up with the birds on the t-hut
A little piece of mind that I know better
That the plain disgrace of all my letters

After that the floodgates opened up
And I fell in love with everyone I saw
Please take your time I'm not in any rush
And it's in everything I ever write

It's not as if I need the extra weight
Confused enough by life so thanks a lot
Lonely written words for company
Just raise the roof this once and follow me

Att sticka sig en kofta

Nu ska jag berätta om mitt glamourösa städjobb. Du kanske inte vill läsa. Men om du vill läsa trots allt, se till att åtminstone inte äta när du läser.

Denna veckan städar jag toaletter. Någon måste ju göra det också. Och eftersom det är så förbenat trist och äckligt så försöker man vända det hela till något positivt istället för att gnälla. Mina toaletter ska vinna guld.

Men ibland är det svårt. Som idag.

(är du säker på att du fortfarande vill läsa?)

Vi har inte speciellt mycket passagerare nu. Högsäsongen är över och lastbilschaffisarna har åter erövrat båten. Istället för barnfamiljer och yngre pax som vill köpa billig öl och sprit är det mer pensionärer som kastar sig på de enarmade banditerna och dricker kaffe hela dagen. Rimligtvis skulle det inte behöva vara så hemskt smutsigt på toaletterna, men idag när jag tog min lilla städvagn och klev in på herrtoaletten visste jag inte var jag skulle ta vägen. Jag hade god lust att vända, låsa dörren och aldrig mer gå in.

Man blir förundrad över var allt könshår egentligen kommer ifrån. Det ligger liksom drivor av dessa hår överallt. Nästan så att man kan sticka sig en kofta om man samlar ihop dem. Måttligt mysigt. Min teori är att äldre män liksom "fryllar av sig" mer av yngre. Men det är ju som sagt bara vad jag tror.

Inte kan de hålla sig på mattan heller så att säga. Eller så är det synen som blivit dålig på äldre dagar och att de helt enkelt inte lyckas pricka rätt. Det vore ju dumt att klandra dem för en sådan ålderskrämpa. Att tvätta händerna verkar dessutom vara ett överskattat projekt. Tvålen räcker i evigheter. Och den dåliga synen tycks också medföra att de inte hittar spolknappen och att man får sig en överraskning när man lyfter på toalettlocket. Verkligen kul.

Man blir skadad här. Man blir sjukt härdad här.

Lappri, säger trasdockan, det går lika bra ändå!

Det är den här himlans båten som förvrider hela min syn på mänskligheten. Jag kryper ihop till en ynklig liten varelse som är alltför lättpåverkad. Stänk saltvatten på mig och jag kommer få prickar på min vita glashud. Här, i min flytande värld, kan jag inte sluta förvånas över min egen dumhet. Att vara klumpig är en sak. Att vara dum är en helt annan.

Jag ser på mina händer. De är små och fulla av rispor. Jag tappade ett glas innan och jag sopade upp glasbitarna med händerna. Mina händer är så små. Mina fingertoppar så sköra. Jag avskyr att vara skör. Jag avskyr att gå sönder när någon ser på.

(Men det är ingen fara, jag lovar.)

Lappri!

Snart är det höst.

Det är augusti, Åsa. Snart singlar höstlöven ner mot en höstljummen mark. Det är inte sol och bad väder längre. Jag vet inte vad jag trodde, men på något lustigt vänster, utan att jag reflekterade över det, tog jag på mig surfshorts och bikini, redo att inta en soplposition på balkongen. När jag öppnade balkongdörren svepte en något kylig vind runt min kropp och jag stängde snabbt dörren igen med ett besviket utseende. Damn it. Jag vill ju låta min hud bada i varma andetag men nej...

Det var verkligheten som gjorde sig påmind.

Ja, snart är det verkligen höst.

Dagsrapport

Så här kan det gå till:

1. Fritid. Fri tid. Fritids. Bakom mig på vagnen sitter en yngre pappa och förklarar för sin dotter att hon bör revoltera på fritids. Att hon bör ifrågasätta varför regler över huvudtaget ska behövas på ett fritids. För det är ju fri tid, och att alla borde få göra vad de vill. Vill de äta glass hela dagen ska de väl få göra det. Pappan fortsätter; "...men du får inte vara för tyken. Och om fröken blir arg säger du bara 'men fröken, nu ska du inte vara så surig' och så skämtar du bort det hela. Det måste du göra. Annars blir hon sur på riktigt."

2. Annika och Fanny har alldeles för mycket fritid. Fri tid. När jag plingade på Fanny i eftermiddags så stod det soppa på spisen med nybakta matbröd bredvid (med ost och solroskärnor på). Annika hade mjöl på linnet och stod och kavlade ut bulldegen till kanelbullarna. De hade bakat småkakor hela natten och planerade för ytterligare kolakakor och paj till kvällen. De är kreativa mina små pärlor. Mums!

3. Jag beskådade något jag inte beskådat på x antal år: En dam med shorts och sandaler! Föga imponerande tänker säkert du nu. Men som grädde på moset hade hon USA-sockar till sin utstyrsel! USA-sockar är snäppet värre än tubsockor från Intersport. Låt mig påminna er om att det är år 2007. Man skulle nog kunna påstå att den störta modemissen som skulle kunna äga rum i dagens läge vore att hon kombinerade sina antika strumpor med foppa-tofflan.

4. Jag kilade iväg på bio nu ikväll. Men eftersom vagnen var försenad fanns det inte så mycket att välja mellan när jag kom fram. Det fick bli en skräckis om jätteotrevliga får. Jag satt och fnittrade mig igenom hela filmen. Jag vet inte riktigt i vilket fack man ska placera den i. Det var lite Scary Movie-varning faktiskt.

5. Då vissa knatar omkring i USA-sockar knatar andra omkring i alledels för små strass-sandaletter. En ruskigt berusad dam i övre meldelålder ramlar in på vagnen hem från bion. Klockan är elva och hon trillar ner på ett säte bredvid en yngre tjej (möjligtvis fjortis) varpå tjejen sucka och mumlar "som tant borde man ändå veta sin gräns...". Jag skrattar till och blinkar till mot tanten med ett öga. Hon skiner upp och säger "hallå gullet!". Jag springer fort av vid nästa stopp.

Krusbärsmarmelad

Det är måndag idag. Och det är ju bra för de som gillar måndagar.

Jag sitter och äter frukost och skriver blogginlägg med pekfingermetoden. Hade det inte varit någon god frukost hade jag förmodligen skippat den helt. Men kära lilla mamma skickade med mig nybakt bröd och hemmagjord krusbärsmarmelad, och en frukost som så krävs att ätas med andakt.

Det bor en liten längtan i mitt inre som egentligen bara vill ut ut ut. Men jag har tagit mitt förnuft till fånga och kommit fram till att det är lika bra att kapsla in den där längtan i bubbelplast och frigolit. Så att den inte går sönder. Så att den inte krossas. Eller ens får en liten repa along the way, så att säga. Men samtidigt knyter jag fast tyngder i min inkapslade längtan så att den inte flyger iväg. Det vore nämligen väldigt dumt.

Så så är det.

Dagens fundering: chips

Hur kan en lastbil lastad med chips väga så tungt att den måste krypköra upp för en backe? Vi passerade en OLW-bil i eftermiddags, och jag kunde liksom inte få ihop hur den kunde se ut att vara lastad så tungt. Även om en lastbil är fullastad med chips kan den omöjligt väga speciellt mycket.

Möjligtvis om den skulle vara lastad med rå potatis då.

Om ett underbart liv

KÄRLEK

Om höjden av förvirring utan att tappa förståndet helt

Jag är en klumpig människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag har slutat räkna de personer som säger "aww, så sött" om min klumpighet. Mm, visst, jättesött! Men ibland, när jag är som klumpigast och står det med sjuttioåtta blåmärken på min lilla kropp, tåras det ibland i mina ögon och jag förbannar mig själv över mitt sätt att trilla in i saker och klämma fingrar och tår i dörrarna.

Som idag.

Sträckan mellan Göteborg och Falköping passerade i ett dimmigt töcken. Jag hade alltför tunga ögonlock och bara satt där, lutandes mot fönstret och drömde mig bort i min egen lilla tankevärld. Det är jag i ett nötskal, så inget extraordinärt med det. Men efter Falköping kände jag mig lite piggare och försökte mig på att hålla mig vaken. Jag trodde jag lyckades. Men på något lustigt vänster måste jag somnat med ögonen öppna, eller nåt. Jag vaknar till av att mitt huvud trillar in i fönsterkanten med en duns. Aj. Jag känner med fingrarna i hårbotten och inser att det blivit ett hack i huvudet och att det blöder. Bara lite, men ändå. I samma veva som jag slår huvudet i fönstret kör jag upp knäet i bordet framför och slår i tån i något hårt under sätet. Hade något minilitet till hänt hade jag lätt börjat lipa.

När jag torkat bort blodet från huvudet med en Softis tittar jag ut genom fönstret igen och ser en sjö. Vadå för sjö? Den har jag aldrig sett förut! What?? Det kan omöjligt vara fel tåg, men hur i attan har den där sjön kommit dit? Det var bara att acceptera att det tillkommit en ny sjö sedan jag åkte samma väg för två veckor sedan.

Men nu är jag hemma ialla fall. Med en bula i huvudet som kom till när jag satt helt stilla på ett tåg.

Sju noll noll biiip biiip

Med sömniga valpögon blinkade jag som en porslinsdocka för att vakna till när klockan ringde. Sju noll noll. Huh! Så här tidigt har jag inte gått upp sen jag skulle iväg på något mycket viktigt. Det ska jag idag också. Det hägras kräftkalas i Bölets djupa augusti skogar. Jag inbillar mig att augustiskogarna inte är lika mörka som andra skogar och jag längtar faktiskt hem. Men det är ändå segt att ta sig upp. Jag har sovit alldeles för lite de senaste dagarna. Och nyss upptäckte jag att jag tagit på mig strumporna utochin och linnet bakochfram. Så charmigt, jag låter det vara så.

Hej hej, nu lämnar jag återigen min finfina smoggstad där partiklar och avgaser ligger klistrade mot asfaltkalla gator, besegrade av det tunga sommarregnet. Jag kommer snart tillbaka. Det gör jag alltid.

(Dagens tips: Lars Winnerbäck, Om du lämnar mig)

En torsdags moralpredikan

Som en paus i shoppingen bänkade sig jag och Fanny oss på Fröken Ohlsson där vi snart konstaterade att vi lider av en totalt ostrukturerad vardag som i princip innebär att vi inte gör någonting vettigt. Ena veckan sliter jag för mitt liv på båten för att andra veckan ge mig hän åt en veckans oförskämt slöande som knappt existerar i denna värld. Jag skäms faktiskt lite. (Fast jag kanske inte borde?)

Från ett egocentriskt problem till ett annat...

För att vara (snart!) tjugotvå år gammal, känner jag mig otroligt gammal när jag tänker någon av följade tankar: "tiden går fort här i världen", "när jag var ung" och "det var bättre förr".

Så varje gång någon tanke av detta slag dyker upp i mitt lilla huvud försöker jag slå bort det med en rebellisk tonårssuck. Försöka går alltid, men det är inte alltid det lyckas. För så här är det: Att vara femton idag är inte alls som när jag var femton och då är det ändå inte mer än sju år sedan jag befann mig i den ålderns sinnesförvirrande tillstånd. Jag kan inte sätta fingret på vad det egentligen är som skiljer mitt liv då jag var femton med dagens femtonåringar. Kanske är det bara så att världen vi lever i har blivit snäppet råare.

Och jag får allt svårare att sätta mig in i situationer om hur saker och ting kändes då, på den tiden då i stort sätt hela världen tycktes missförstå en. På något vis såg man den lilla världen man levde i genom ett gigantiskt förstoringsglas. Och på äldre dagar (se, nu låter jag sådär gammal och vis igen!) har man insett att det var en minibubbla man levde i.

Vad jag vill komma fram till (men kanske inte lyckas förtydliga särksilt bra) är att med tiden blir irritationen över egocentrerade högstadiekids allt större och nästa gång en kaxig Ebba von Sydow-snärta i bebisblå Henri Lloyd-jacka kör in armbågen i mitt revben och samtidigt blåser ut cigarettrök i ansiktet på mig, åker hon på en fet smäll.

Tack för mig!

/Granntanten

Wohoo! Det finns hopp för mänskligheten!

(eller hur?)

Elizabethtown

Det här är den finaste filmen jag sett på länge, och den var precis vad jag behövde en kväll som denna. Se den!

Tokdag

Idag är en sådan där dag då allt känns så fel. Då allting man gör bli knas och ingenting blir över huvudtaget inte alls i närheten av vad man tänkt sig. Idag är en ypperlig exempeldag på när man vill ha en axel att luta sig mot, en handflata som stryker kinden och att någon säger att man är bra.

För jag känner mig inte bra idag. Bara ivägen.

Jag vill packa en liten väska, ta min hatt och låta min kappa fladdra i vinden medan jag vandrar iväg till någon ödslig liten plats och få vara ifred. Tills jag är mig själv igen.

Lördagsfilosofi

Jag har funderat på livet. Det är precis lika djupt som det låter. Jag har vänt och vridit på alla tänkbara ting. Om jag kommit fram till något är en annan femma. Och det är en annan historia. Men poängen är att jag har funderat. Alla borde göra det lite då och då. Bara ett litet tips.

Eftersom dagarna på båten flyter ihop till en enda lååång dag hade jag glömt att det är lördag idag. Att de flesta jag känner på torra land är ute och har roligt. Jag har också roligt. I min egna lilla båtvärld, men det är självklart inte samma sak. Till råga på allt är det extra kul med Way Out West i staden som trots ockerpriser på biljetter lyckades bli slutsålt. Buhu, jag vill också!

Jag önskar jag kunde berätta för dig om vad jag önskar mig. Men det kan jag inte. Suck - kan du inte bara fråga? Det är enklare att ge ett svar än att bara berätta...

Tänk!

Ånej! Jag börjar få smak på landlivet! Mina fenor börjar försvinna. Jag börjar bli en sjöjungfru med ben igen. Jag har allvarliga tankar på att smita från min sjömanstjänst och dra täcket över huvudet.

Okej. Tänk räkmacka! Tänk på lama städskämt långt inpå småtimmarna! Tänk på chipspåsen som ligger i hytten och på Gilmore Girls med Sofie! Tänk!

Men... Tänk på hur skönt det hade varit att stanna hemma och fika bort all lön med Fanny. Eller obsessa över kärleken med Annika. Och få behålla min ben istället för en otymplig fena.

Jaja. Fine. Jag går väl på båten igen då.

(Jag har fått in sju beställningar på thaimat. Nån mer? Daniel? Sylvia?)

Jag är en huskatt

Anders har alltid kallat mig för 'huskatt'. Och det är svårt att förneka. Jag fullkomligt älskar min lägenhet och min lilla stadsdel. Och jag fullkomligt älskar mitt lilla konditori på hörnet! Det är litet men mycket gemytligt och personligt och de har allt man kan tänka sig. Varje gång jag känner mig lite nedstämd är det bara att gå in dit och på ett kick blir man på bra humör, just för att det är så hjärligt där inne. När man ändå är där runt hörnet kan man lika väl passa på att gå in i den lilla Nära Dig-butiken som har förstått att en ensamstående fattig student inte kan äta upp ett helt kålhuvud själv innan det blir dåligt. Därför kan man köpa allting i mindre bitar. Väldigt smidigt.

Jag gick av båten redan inatt, tog en dyr taxi hem (men det var det värt!) och sov som en stock i min egna mjuka säng när klockan ringde på högsta ljudnivå klockan åtta. Phu...

Jag bäddade ner mig i sägen igen efter jag kom tillbaka från vårdcentralen, åt fralla och chokladboll från mitt hjärtliga konditori, tog ett piller och drack ett glas juice och en kopp te.

På en båt

Jag har just ägnat cirka 15 minuter åt att pricka i en lista på "vad jag har gjort av 100 saker". Men sedan insåg jag att det inte alls var någon rolig lista att lägga upp på bloggen i vilket fall som helst.

Det är läskigt lugnt här ute på havet. Vattenytan är spegelblank sedan vi gick på i tisdags och det har varit otroligt vackra solnedgångar. Kusligt lugnt. Lugnet före stormen. Jag bara väntar på att något stort ska dra ner båten till djupet och endast lämna en Stena-flagga guppandes på ytan som spår. Jag har sett alldeles för mycket på TV. Jag vet.

Tilda tog till saxen och klippte mitt blonda bebishår mot en kostnad av ett glas vin. Billigt och bra och fint blev det. Som förut fast kortare. Vi satt och kollade på Gilmore Girls och åt godis när hårtussarna flög av mitt huvud och landade så fint på golvet och överallt annars i min hytt. Tur att man är städerska och kan det där med att städa.

Imorrn bitti traskar jag av båten. Men bara för dagen. Jag var helt enkelt bara tvungen att bli sjuk och behöva gå till vårdcentralen för att införskaffa penicillin. Jag försökte mig på att trycka i mig ett paket tranbärsjuice på en liter som jag fick utav baren. Jag inbillade mig att det skulle hjälpa, men det enda som hände var att jag inte orkade äta någon middag efteråt. Men att gå av en stund passar mig fint. Jag behöver andas lite landluft. Lite avgaser från Järntorget och få åka spårvagn. På vägen tillbaka, "hem till båten", köper jag med mig thaimat till alla. Det är väl snällt gjort av mig?

Hej Borneo!

Om jag försvinner nu, skulle ni märka det då?

Jag funderar på att åka till Borneo. Bara för att åka iväg. Bara för att kunna ligga i en hängmatta mellan två stora palmer djupt inne i djungeln och gunga lite lätt. Bara för att andas den varma fuktiga luften och bli kompis med en massa apor. Och så skulle jag ha med mig en picknickkorg. Med iste och kanelbullar i. Och kanske en kamera för att föreviga min lata stund.

Att koppla av. Lägga av. Sluta bry mig.

Om jag försvinner, skulle du märka det?

Jag har åkt till Borneo nu. Och jag kommer inte tillbaks förrän i morgon.

Förväntningarnas sista suck

Jag tror jag ska sluta med det där med förväntningar. En vis man sa en gång att "det blir aldrig som man tänkt sig". Så sant så sant. Det blir aldrig någonsin som man tänkt sig. Så därför ska jag sluta tänka. Jag ska sluta förvänta mig och önska mig saker. Finito. Nu lever jag bara här och nu. Kom och gör mig sällskap om du vill, kära du.

Jag klev på min båtbubbla och flöt iväg över ett spegelblankt hav. Jag satt i mitt fönster och såg på solnedgången samtidigt som jag pratade allvar med vinden som gått med på att samtala. Du tjänar knappast på att blåsa upp till storm. Nej nej. Sluta nu. Det spelar ingen roll längre.

(Så säg?)

Att bita sig själv i svansen

Jag är inte ens upprörd för att jag måste gå på båten ikväll och att jag har ett helt pass framför mig. Jag är inte ens upprörd för att jag sitter inne när det är varmt och solen skiner utanför. Jag är inte ens upprörd för att jag inte lyft ett finger denna lediga vecka för att bära upp de kartonger som är kvar i lägenheten.

Det måste vara någonting som är trasigt någonstans, som gör att luften pyser ur mig. Bara ett litet mikroskopiskt hål eller en rispa.

Jag suckade för sista gången i går kväll. Jag har bestämt mig för att inte sucka mer. Jag har bestämt mig för att jag inte ska låta någon få förvrida en känsla av tomhet i min mage. Det är bara självplågeri. Och varje gång lyckas jag bita mig själv så hårt i svansen att jag tappar balansen.

Jag vet inte om det är mobilen eller ödet som spelar mig ett spratt. Jag skickade tre ytterst viktiga sms till tre olika personer i gårkväll. Ingen har svarat. Jag känner mig sjukt ledsen.

Fan också.

Vi på Saltholmen

Jag och Fanny laddade med picknickkorg och tog spårvagnen ut till Saltholmen, tillsammans med resten av Göteborgs befolkning samt en hel del turister, för att njuta av den lilla sommartid som bjuder på lite sommarväder. Vi lyckades i alla fall hitta en liten klippa vi bodde in oss på och så satt vi där och kisade mot solen med solrynkor i ögonvrån och pratade strunt om livets högst prioriterade och oprioriterade ämnen.

Vi berömde vädret si sådär sjuttiofemtusenelvahundratvå gånger och kritiserade fartsyndarna på motorbåtarna som var nära att köra på badare som guppade i svallvågorna. Vi åt mackor, drack vatten, åt chokladbollar och waffeln från Holland. Vi luktade solkräm och tjuvlyssnade och smygtittade på andra människor på klippor runt omkring. Speciellt på en tjej och en kille som vi fann underhållande.

De kan inte varit tillsammas så länge det där paret som låg nedanför oss på en klippa alldeles vid vattnet. Hon sträckte ut sig på klippan toppless och med sin röda lilla bikinitrosa högst medveten om att hon hade en fin kropp, med huvudet vilandes i hans knä. Han satt och avgudade henne. Det var längesedan jag såg en man avguda en kvinna så till den milda grad att han gör precis allt hon pekar och ber om. Han smörjde in hennes rygg med solkräm, rättade till filten hon låg på, gav henne vatten att dricka, smekte henne över pannan och...kliade henne under foten när hon bad om det! Under en kvart eller så tog han en massa kort på henne från diverse vinklar, medan hon nöjt poserade (med bikinitopp nu) med sitt långa blonda hår och perfekta kropp. Han var helnöjd. Hon tog inget kort på honom.

Nåväl.

Nu sitter jag här, soldränkt och några fräknar rikare på näsan och kinderna och bara önskar.

Vilse i pannkakan

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag är på för humör idag. Jag var glad, men så blev jag lite ledsen. Och eftersom jag egentligen inte har någon anledning till att känna mig ledsen så vet jag inte riktigt vad. Knas.

Jag borde ta mig samman och ta mig an diskberget från gårdagens grillkalas. Det var en väldans lyckad tillställning om än något hastigt påkommen. Men nu är i alla fall klotgrillen invigd, och för den som undrar så går det alldeles utmärkt att grilla på balkongen. Tommy var lite orolig att mina grannar skulle stoppa döda måsar i min brevlåda efteråt, men inga måsar har trillat in genom dörren...än.

***

Vinden har mojnat nu. Jag sa ju att den skulle göra det. Och jag gjorde som man skulle; hålla hårt i det man har för att det inte ska blåsa bort.

Jag släppte ju trädet för att gå din väg, men jag vet inte. Nu blev jag osäker igen. Är det här verkligen den väg som finns utritad på kartan? Alla dessa himla träd. En skog. När allting ser likadant ut så går man lätt vilse.

Var är du? Var är jag?

Det blåser en virvelvind

Det blåser storm. Och några delar inom mig har blåst bort.

- Håll i livet för i helskotta! Det är alldeles för dyrbart för att låtas fångas av vinden.

Det spelar ingen roll hur stora och hårda knytnävar man har. Det går inte att fajtas mot vinden. Låt den bara virvla omkring, låt den bara leka i ditt lena hår och låt den blåsa bort allt det där bekymret som bor i rynkorna i pannan. Det klär dig inte att vara bekymrad.

Låter man vinden vara så mojnar den.

- Så håll i livet under tiden, tills vinden avtagit och du kan andas igen.

Om att ge upp

Okej jag ger upp. Det är alldels för ensamt att stå kvar här och klamra mig fast vid ett träd. Jag går väl din väg då.

Vägvisare till höger hjärtkammare

Jag pekar. Däråt! Däråt vill jag gå!

Men du bara står där bredvid som ett frågetecken, vänder dig om och tar en helt annan väg.

Dumt!

Jag gör ett sista försök och rispar pilar i gruset. Lägger ut stenar som kännetecken och sätter upp neonfärgade vimplar som vägvisare.

Ser du nu? Ser du åt vilket håll jag menar?

Myrorna bygger sina stackar i söderläge. Såvida det inte är stjärnklart så går det liksom inte att navigera efter stjärnhimlen. Nä, myrorna finns där oavsett värsta tjocka molnen. Smarta små rackare det där.

Jag önskar jag var en myra. Då finns det bara ett håll att bygga stacken på. Det rätta hållet (enligt dem ja!).

Jag ger upp. Jag ställer mig här och kramar ett träd så länge.

Men gå du för all del. Jag väntar här.

Min stad

Göteborg är min stad. Men jag delar den gärna med andra.

Jag fick en sån påtaglig känsla idag när jag satt på tåget hem till Småland och sakta rullade ut från centralen, förbi Olskroken, Gamlestaden och det något felplacerade koloniområdet mellan spåren. Det var med ett lugn i kroppen och med Snow Patrol i min mp3 som världen utanför tågfönstret plötsligt passerade i slowmotion. Jag log för mig själv, snodde in fingrarna i sjalens vita fransar och tänkte; "här bor jag, och jag stortrivs banne mig!". Jag bor varken i Olskroken, Gamlestaden eller i det felplacerade koloniområdet, men jag bor i alla fall i Göteborg. Och just nu passar mig mitt fina Göteborgsliv mig alldeles utmärkt.

I mitt slowmotion-moment passerade vackra ansikten och minnen från de senaste åren. Skratt hördes lite avlägset. Inte otäcka clownskratt, nej, det är glada skratt från magen. I mitt slowmotion-moment sjunger Håkan om dans dans dans och jag sippar lite lätt på en mojito på Uppåt Frammåt. Här blommar alla vackra japanska körsbärsträd på Järntorget och den varma sommarsolen värmer den glittrande vågen i saltvattnet.

Bo i kollektiv har jag redan gjort. Det var 'knö dig in', popcornfester och x-box. Bo med syrran i en trea i förorten har jag också gjort. Det var att värma fötter tillsammans under filt i soffan och att aldrig känna sig ensam. Bo själv gör jag nu, i min lägenhet som jag är förälskad i.

Jag väcks ur min dvala av en röst bredvid mig säger "biljetter tack!". Jag har fastnat i med fingrarna i min sjal och fumlar efter några klumpiga sekunder fram min biljett. Ansiktet som rösten tillhör skrattar åt mitt något abrupta uppvaknande. Världen har återgått till sitt vanliga tempo. Utanför tågfönstret susar träden förbi, men jag ler fortfarande och tänker att det ska bli fint att åka hem till mitt gamla hem, plocka kantareller och körsbär.

Wohoo! Jag kan till och med sitta på toaletten och surfa nu!

(Wireless is the shit)

Take-away-internet

Idag har jag köpt något väldigt modernt, take-away-internet! Mobilt bredband från Tre. Nästan 2008 enligt Anders. Och jag håller med, det var längesedan jag var så modern. Tänk att en liten dosa, inte större än en ipod, innehåller den stora vida världen. Och det funkar till och med mitt ute på havet på båten. Om några minuter ska jag ringa ComHem och säga upp deras snigelsega uppkoppling.