Vinterspöken

Nu ska vinterspökena ut ut ut.

Jag borde bära upp julpyntslådan som bosatt sig i hallen.
Och jag borde byta gardiner.
Jag borde putsa fönster.
Och plantera om mina stackars krukväxter.
Rensa i papper.
Städa kökslådorna.
Sälja lite kläder på tradera (eller starta ett bloppis?).
Städa bakom spisen.
Och under kylskåpet.
Piska och tvätta mattor.

I princip borde jag sanera hela lägenheten från golv till tak.
Kanske ska börja med att byta ut dammsugarpåsen.
Och gå med återvinningen.
Men först borde jag verkligen gå upp till vinden med julpyntet som skrattar åt mig varje gång jag går förbi.
Jag ignorerar det förstås.
Precis som jag har gjort med hela listan ovan.

Men nu jäklar ska vinterspökena ut.

Mitt nya husdjur

Mitt huvud har varit alldels knollrigt av diverse olika ting den senaste veckan, så jag ber om ursäkt att jag varit dålig på att uppdatera. Förra onsdagen träffade jag min dåvarande framtid som erbjöd mig ett jobb. Det var där min hjärna började knollra ihop sig. För ett jobb vill jag ju ha och arbetsuppgifterna hade passat mig som handen i handsken. Men efter många upp och ner, fram och tillbaka, diagonalt och cirkulärt inser jag att det inte är jobbet jag letar efter, av många olika skäl. I min hjärna morrar Stockholm åt mig medan Göteborg har sammetslen päls som låter sig klappas väl. Så jag tackade artigt nej till framtiden. Istället stryker jag Göteborg medhårds och viskar; ger du mig ett jobb snart så ska du få en gooooodis! Göteborg kurrar nöjt och är lika hemlighetsfull som förut.

Att nätverka

I natt vaknade jag och trodde bokstavligen att jag skulle dö i någon okänd åkomma. På akuten hejar läkaren på mig och frågar hur jag hade det i Thailand. För veckorna innan Thailand hade jag nämligen stukat bröstmuskulaturen. Ja-a-då, man kan visst stuka bröstmuskulaturen. Jag förklarar för läkaren att jag nästan dör av mina okända magsmärtor och han klämmer och känner och ställer massa frågor. Han konstaterar att åkomman inte är så speciellt okänd.
- Dricker du mycket alkohol?
- Nää...
- Bara lagom med alkohol så att säga? Och jag nickar (och drömmer mig tillbaka till den goda champangedrinken på Tranquilo i fredags)
- Äter du nån medicin?
- En kur penicillin för ett par veckor sedan. Och läkaren antecknar.
- Vad jobbar du med?
- Kontor. Länsstyrelsen. Fast jag är mitt emellan två jobb så att säga...
- Mhm. Så du är stressad?
- Ja, det kan man nog säga...
- Hur länge har du haft det så?
- Sen november...
- Ok. Ja, du dör nog inte i alla fall. Det är förmodligen stress som orsakar kraftig magkatarr och en släng av magsårsvarning.

Jag nickar och vrider mig lite i en smärtattack. Sen får jag dricka bedövningsgel som smakar så långt ifrån mumma man kan komma och hela munnen, matstrupen och magen bedövas. En obehaglig men ack så välkomnande känsla.

Jag tar det här med att nätverka på allvar och nästa gång vi ses, läkaren och jag, så kan vi säkerligen avancera vårt samtalsämne till att prata om vädret kanske?

När det är sortera-papper-väder ute

Det är söndag och det regnar. Piskande, vinande marsvindar och iskallt regn. Voj voj, what a sunday. Ingen mirakelkur för den standardiserade söndagsångesten direkt.
Jag kollar på tjockisteve också. Om brittiska överviktiga barn som anser att de inte spelar tillräckligt mycket dataspel om dagarna. Samtidigt äter jag en av vaniljbullarna som jag bakade igår och suktar efter ett iskallt glas med coca-cola. Med citron i.

I flera minuter har mitt samvete pockat på uppmärksamhet så jag borde nog ta mig i örat och åstadkomma något nyttigt. Typ sortera papper. Det är typiskt sortera-papper-väder.

Ni är dåliga på att kommentera och ge tips, tycker jag. Men å andra sidan kanske ni inte har några tips. Så då får jag väl klura på att knäcka nöten själv...

Att lyckas i livet

En vis men ack så irriterande überpositiv människa sa åt mig att börja skriva ner mål i livet. Han infiltrerade idén när jag hade ett svagt ögonblick och darrade på läppen och blinkade bort tårarna ur ögonvrån. Jag tycker det verkar väldigt jobbigt med det där med att pränta ner mål svart på vitt (möjligheten att dra sig ur känns på något sätt mer begränsad och jag gillar egentligen att ha ett kryphål), men eftersom han nu var så irriterat övertygande är jag väl tvungen att ge det hela en chans. Jag knatade iväg till Åhlens och köpte mig en "målbok". Det roligaste med hela målformuleringen är att komma på hur måluppfyllelsen ska firas. Det gäller att slå till på stort; (materialist som jag tyvärr är...) lyx ska det vara! När jag får ett fast jobb ska jag fira med en fin middag. När jag sprungit Göteborgsvarvet ska jag skåla i dyr champange. När jag lärt mig fotografera bättre ska jag köpa mig att köpa en fräck fotograferingsrpyl.

Och det finns ju olika sätt att nå sina mål på. För att uppfylla målet med min fotografering tänker jag följa min söta vän Lindas fotspår och skapa mig en fotosida. Förmodligen kommer jag också att flytta över bloggen till en ny sida i samma veva eftersom jag snarare vill ha en hemsida som i slutändan ska resultera i något större (såsom en bok som jag så länge har funderat på). Och jag tänkte mig att hela den här målgrejen även den ska ligga ute på nätet så att jag VERKLIGEN inte kan dra mig ur. Vad gör man inte för den personliga utveckligen? Jag kommer vara som en splirrans ny människa efter detta! Så om det är någon som har något bra förslag på var eller hur jag ska starta upp en fotosida är jag mycket tacksam för förslag!

Idag skiner solen som en gloria över Smålands Jerusalem och våren verkar ha hajat hur den ska spela sina kort. Allt blir så mycket lättare då. Hoppas solen skiner även i Göteborg när jag åker hem i eftermiddag!

Ey våren?

Nu är jag faktiskt ganska trött på allt snöslaskande. På all kyla. På torra läppar. På torr krokodilhud. På kalla fötter. På iskalla fingrar. På blöta skor. På röd näsa.

Faktiskt.

Säg hej till min fotomanick

Inom mig kvider en liten röst: Åååå, den ääär så fin. Väääldigt fin faktiskt. Min nya kamera alltså. Mitt lilla skötebarn. Min dyra investering. Eller om man så vill kalla det; mutgodis till mig själv. Men fin är den och pappa och jag firade med en semla.

Så jag har bestämt att det är dags för våren att titta fram nu. För egentligen vill jag fota smältvatten och videkissar redan imorgon. Det vore rent av oförskämt av våren att dröja nu faktiskt.

Stackars älgen

På morgonen sover de allra flesta på tåg. Några knapprar på sina laptops, andra spiller kaffe och vissa läser bok. Men de allra flesta sover alltså. Så också jag. Men så vaknar jag till av en dunk och att tåget saktar in en aning. Inget konstigt med det egentligen. Efter en liten stund plingar det till i högtalaren och en kvinnoröst börjar tala
- Ja, ni kanske undrar vad det var som small till innan... Vi körde på en älg... Så det är ingen fara alls. Det var alltså en älg som vi körde på och det är INGEN fara.
Jag är sjukt blödig vad gäller skadade djur så jag blir lite illa till mods. Tänk om älgen bara blev påkörd lite grann? Typ på bakbenen så att den inte dog? Tänk om den ligger där då i diket och lider? Och ringer SJ till nån och meddelar att de kört på älgstackarn eller låter de det bara va? Och hade jag kört på en älg så hade det visst varit nån fara. Eller varför ens berätta att dunsen kom från en döende älg för? Och hur ofta kör ett tåg på en älg egentligen?

Resterande 40 minuter satt jag och tänkte som sådant. När jag sedan går av tåget hinner jag fram till nosen av loket innan det hinner åka vidare. Och liksom flertalet andra tittar jag om det syns några spår efter älgen. Det gör det. Varför i hela friden skulle jag titta för? WHY? Låt mig säga så här; det finns inga tvivel whatsoever att älgstackarn skulle ha blivit påkörd och faktiskt överlevt. Det syntes klart och tydligt.

Stackars älgen.

Att eskalera

Min bittra dag till ära har fått ett alldeles eget ord: Eskalera

Jag är riktigt duktig på att eskalera saker och ting och speciellt typ nu, jag eskalerar hej vilt och det finns ingen hejd. E-s-k-a-l-e-r-a mera. Eller kanske inte. Men eskalera är precis vad jag gör. Vanligtvis eskalerar man negativa ting ganska så rejält (upphovet till dagens bittra utspel) men om jag nu ändå ska hålla på att eskalera som en tok så kan jag väl försöka eskalera positiva ting istället. Så varför inte slå till och göra fyra semlor istället för två som jag hade tänkt mig till eftermiddagen. Och kanske göra extra mycket risotto så att jag har till matlåda på måndag. Och det gör egentligen inget att trycka i sig två vitamintabletter istället för en. Eller dricka dunderkur sju gånger om dagen istället för fem.

Mhm. Eskalera var det.

Dessa val

Okej, jag har haft mitt bittra utspel för dagen och jag står inför ett val. Jag kan antingen välja att vara bitter resten av dagen,...

...eller så kan jag projicera min bitterhet på en riktigt smaskig risotto med kycklingspett till lunch.

Mina smaklökar har visserligen fortfarande inte återhämtat sig, men jag jobbar stenhårt på konsistensen!

En bitterdag

Idag är jag bitter. Oh yes.
Inte bara lite. Idag är jag riktigt riktigt bitter. Mhm.

Det är bara en sån dag. En sån dag där jag tvivlar på allt och min mantra allt ordnar sig med lite socker på har gått i tusen bitar. Nä, miljoner bitar rättare sagt.

Jaha. Det var ju skit.

Nu ska jag, min bitterhet och mina sönderhostade lungor gå ut i köket och slänga ihop en kladdkaka som jag sedan ska vräka i mig. Kanske bjuder O också. Han har ändå tagit hand om mig de senaste dagarna.

Choklad gör dig frisk

Alltså, det är rent ut sagt skittrist att va förkyld...
...speciellt när man inte ens känner vad mjölkchokladen smakar.

Choklad hade kompletterat min Grey's anatomy-stund med täcke och kuddar i soffan. Så jag äter chokladen i ren protest, trots att den inte smakar något. Bara för att man måste.

Min bästa vän Kleenex och jag

Nä, nu är det kokta fläsket stekt! Det hela började med att jag sov som en sten inatt och redan här borde jag anat ugglor i mossen. Men nej, inte förrän jag sitter på jobbet och huttrar som en dåre tänds ett litet ljus: aha, jag håller på att bli sjuk igen, kul, verkligen superkul. Så jag sitter där och svär lite åt det, tar den ena koppen te efter den andra och funderar på vad jag ska säga till chefen. Jag väntar lite grann, tills jag fått aningen pyttefeber och är lite rosig om kinderna, tills mina ögon blivit lite blanka och tills min näsa är helt igentäppt. DÅ går jag ner till chefen.
- Alltså, jag är hemskt ledsen att behöva säga det här men...jag tror jag håller på att bli sjuk igen.
Och alla börjar fnissa hysteriskt. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Alla fnissar men försäkrar samtidigt mig om att det är skit och skit och skit det här med förkylningar och att det faktiskt är lite synd om mig.

Damn, I didn't see it coming.

För att uttrycka sig tydligt

Igår besökte jag min eventuella framtid i Stockholm och hade jobbintervju med en dundrande migrän. Jag vet inte hur bra jag skötte mig direkt, men jag försökte att inte skaka eller sluddra på orden alltför mycket (vilket är betydligt svårare än vad det låter trots att man varken fyllt sig själv med alkohol eller snortat kokain). Hur som haver. Min eventuella framtid kontaktar mig nästa vecka för besked.

Jag köpte jobbskor i måndags också. Det är alltså så jag motiverar mitt köp. JOBBskor. Skor att jobba i helt enkelt. Mycket praktiska svarta små saker och tämligen snygga.

- Jag skulle vilja testa de här skorna med en sån där frigolitsula.
- ...frottésula menar du?
- Japp.
Killen bakom disken tar fram sulorna, lägger i skorna och räcker tillbaka skorna för provning. De passar som en smäck.
- Ja, det blir bra. Men jag har redan ett par fritössulor hemma, så jag kan lägga i dem.
- ...frottésula menar du?
- Japp.

Vad har jag gjort av mitt svenska språk?

Semletajm....semmeltajm?

Idag bakar jag semlor. Receptet är enligt följande:

100 g smör
2 ½ dl mjölk
25 g jäst
½ tsk salt
3 msk socker
8 ½ dl vetemjöl
1 ägg

200 g mandelmassa
2 dl mjölk
Vispgrädde
Hallon
Florsocker

Detta receptet räcker till 1 stor, 10 medelstora, 20 små eller 30 minisemlor.

Då undrar jag, hur stor är den stora?? Det hade varit spännande att testa, men jag tar det säkra före det osäkra och körde på 15 normalstorlekssemlor. Och hallonen har man till grädden så att den får fin rosa färg och slipper smaka sådär "gräddigt". Semlor får man äta preciiiis hela februari, hur många man vill. Det är lite som att man faktiskt får fira jul hela december. Och när det är påsk så får man äta påskgodis hela mars och hela april (eftersom påsken tenderar att hoppa runt i almanackan). Det är regler som jag följer slaviskt.

En helt vanlig lördagskväll

Igår åt jag och O en romantisk middag på stans bästa tapasrestaurang, delade en vinflaska och sippade på mojitos och hade alldeles fantastiskt jättetrevligt. Dagen innan alla hjärtans dag ska påpekas. För jag är (hör och häpna) ingen jättefantast av alla hjärtans dag. Gud nåde den som glömmer min födelsedag eller julen däremot. Hur som haver har jag skickat iväg kära O på en (singel!)fest och själv har jag städat ur garderoben och tittar på melodifestivalen. Tämligen stillsamt. Och jag måste att melodifestivalen är lite underhållande ändå.

Go Lasse Lind!

Tillbaka till framtiden

Jag har klamrat mig fast vid studentlivet för att göra övergången från ung och dum till vuxen och kompetent lite mer smooth. För det första har jag ännu inte tagit ut min examen som jag kvalade in till för åtta månader sedan. Det har sina fördelar förstås. Dels har jag kvar mitt konto på skolan och har därmed tillgång till hela det digitala biblioteket och kan låna böcker hej vilt utan att det är något konstigt med det. Detta utnyttjar jag maximalt eftersom jag behöver en massa litteratur till rapportskrivandet för staten. De dagar jag jobbar hemifrån knatar jag snällt ner till skolan och sätter mig i en av bibliotekets rangliga stolar (som man tror ska falla ihop till en liten hög när som helst). Följande tankar far genom huvudet:

Ahhhh, home sweet home. Det är så sjuuuukt behaglig stämning här inne. Mm mm mm. Helt knäpptyst och man kan riktigt känna pluggångesten dallra i luften. Och här sitter jag och får betalt för varenda lite ytte pytt sekund som tickar på utan att jag behöver skriva en tenta i affärsrätt eller plugga makroekonomi. Sweeeet!

O kallar detta bibliotek för dödens bibliotek när alla sitter som zoombies, överdrivet koncentrerade i metertjocka böcker. Jag kallar det mest för självdisciplin och jag känner mig otäckt hemma här.

Bokbussen goes bokbil

Jag gillar min dagliga promenad på tjugo minuter till jobbet. Den är uppiggande och känns nyttigare än andra promenader och man blir faktiskt lite gladare. Fast idag blev jag mest lite irriterad för idag åkte en bokbil förbi. Vadå bokBIL? Jag vet inte vad en bokBIL är för något. Jag vet vad en bokBUSS är. Det är en buss lastad med en himlans massa böcker. Och det här var just en buss lastad med böcker. Det var knappast någon Volvo v70 i alla fall. Man kan ju inte bara byta namn sådär helt plötsligt, till ett namn som dessutom inte stämmer. Bokbussen är ändå lite helig för oss åttiotalister.

En helt ny värld

Mitt lilla kontor ligger på sjätte våningen av åtta och jag har utsikt över i stort sätt hela stan inklusive skidbacken uppe vid Ekhagen. I min värld har det bara varit en stor vit blaffa tidigare. Ett öde kalhygge täckt av orörd snö, typ. På lunchen idag var jag och hämtade ut mina glasögon. Och helt plötsligt har skidbacken fått svarta små invånare, små prickar som sicksackar sig ner mot husen. Den stora vita blaffan är numera bebodd.

Och på torsdag vill jag bli busschaufför

I lördags bestämde jag mig för att byta karrär lite lätt och utbilda mig till barnmorska istället. Det skulle ta mig sisådär sju år. Förmodligen mer. Om sju år är jag trettioett år. Till skillnad från mig är det O som har fötterna på jorden i vårt förhållande och han har ägnat hela helgen åt att analysera mina tvära kast här i livet och konstaterar lite försynt att han är en aning orolig för mig. Det är faktiskt ganska sött och kärleksfullt. Och det är kanske bra, för jag själv är inte speciellt orolig för mina infall eftersom jag vet vad som brukar bli av dem: jag lägger dem på hyllan för att de ska mogna till sig lite och så vips har jag glömt bort dem och med tiden tynar de bort, sakta men säkert.

Men barnmorska kanske. Eller starta eget. Eller kanske inte alls.
Dessa val. Dessa möjligheter.

Vuxenpoäng.com

Man skulle kunna tro att min barnsliga förkärlek till skor och nonchalerande intresse för politik borde dra ner resultatåldern på vuxenpoäng.com. Men icke. Resultatet var minst sagt chockerande och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag hade kanske hoppats på att detta högst vetenskapliga test skulle kunna spegla min ålder ganska så väl - jag känner mig ändå ganska så normal. Men vissa ting gör att det lika väl skulle kunna säga att jag var 27 år. Kanske 28. Möjligtvis 29 eftersom jag har Ica-kort och blivit sambo. Men 33,3 år?? Det lutar åt förtidspensionering och lördagsbingo snabbare än jag hade trott.

Jäkla skittest, nu fick jag 24-årsångest.

Vårskor

Fåglarna kvittrar ute vilket betyder att det är vår. Eller i alla fall att våren är på g. Vilket i sin tur betyder att man får börja använda vårskor. Vilket kan leda till att man fryser om fötterna men i så fall får skylla sig själv. Det är nästan som när man var liten och bytte från sitt enda par vinterskor till sitt enda par vårskor och man håller tummen för att de blivit för små under vintersäsongen så att man får ett par nya. Nästan i alla fall. Vinterjackan behåller jag nog ett tag till. Februari är ändå en vintermånad har jag hört. Men i vissa fall lever man i förnekelse. Jag lever i förnekelse vad gäller skor.

Sammetslena öron

Dimslöjorna sveper in Jönköping i sin famn, snön blaskar under fötterna och det är gråare än gråaste grå. Jag sitter inne i värmen på sjätte våningen med ett skoskav som gör sjuhelvetes ont och funderar på framtiden. Igår bestämde jag mig för att lägga ner mitt ohälsosamma aktiva jobbsökande. För jag känner att jag håller på att bli lite smått knäpp. Knäppare än vanligt, så att säga. Och jag sitter och lyssnar på Ed Harcourts album The Beautiful Lie. Allt känns plötsligt lite sorgligt. Ed har tendens till att göra så ibland. Samtidigt kan jag inte sluta lyssna, för det är som sammet för öronen. Mina små små öron. Har jag sagt att jag har små öron? Och jag kan vika ihop dem till en liten boll också. Värsta partytricket.

Jag väljer att stanna kvar i mitt bitterljuva melankoliska tillstånd och vika mina öron några minuter till. Men om en halvtimma ska jag klä mig i ett leende, dricka en kopp te och diskutera saker som man ska diskutera på en arbetsplats och efter det ska jag sätta mig på tåget till Eskilstuna. För där borta i fjärran bor en vän. Och vänner ska jag hälsa på ofta, det är ett av mina nyårslöften.

Peace.

Alternativ sysselsättning

Jag är egentligen alldeles vettskrämd över tanken att bli arbetslös. För jag är ALLDELES för bra på att baka kakor och bullar. Jag skulle således kort och gott bli tjock om jag blev hemmafru. På fikarasten spekulerade mina kollegor i vad jag skulle kunna ha som en alternativ sysselsättning. De tyckte att påskkärring låg nära till hands då min anställning slutar 1 april. Då har du lite tid på dig att måla påskkorten också! Perfekt. I mitt huvud har jag frammanat en bild av mig själv med fräknar och illröda kinder, med sjalett och zigenarkjol, stickad kofta och kvasten i högsta hugg.

Oh lord, have mercy!

En minimake over

Jag fick ett ohämmat "make over"-ryck igår eftermiddag påväg hem från jobbet. Så jag köpte mig ett par glasögon. Jag köpte dem ju inte för skoj skull utan för att åldern gör sig påmind och min syn tynar bort i sköldpaddstakt. Jag har alltid haft perfekt syn hela livet men det tjänar inte något till att påpeka det anymore eftersom så nu inte är fallet. Men glasögon är bra. Man ser så sjukt sofistikerad ut, vilken är en del i operation skaffa-ett-jobb. Och samtidigt så ser man skyltarna när man kör bil. Two in one, mycket praktiskt.

Och så gick jag in på en skoaffär. Skor glimmar i mina ögon såsom shiny things glimmar för kråkor - och i vetskapen av min svaghet så håller jag mig för det mesta ifrån skoaffärer. Men så resonerade jag såhär: i mina svarta stövlar som jag haft hela vintern har jag nu i dagarna fått så ont i min ena häl, och eftersom jag kastade mina (enormt jättetrasiga) tygskor i Thailand så har jag inte några substitut (av den modellen) till våren och eftersom min häl ändå gör ont just nu kan jag lika väl knata in i affären och välja ut ett par guldklimpar att pryda mina fötter med. Så det gjorde jag. Men, it has to be karma...för när jag i morse tog på mig mina guldklimpar förråder de mig med att skapa en blåsa på vardera häl. Nya skor var således inte lösningen på min ömma häl och några andra par skor har jag inte här i Jönköping. Jag får välja pest eller kolera. Och eftersom de nya skorna är sjukt snygga så väljer jag skoskav framför hälont.

Sen köpte jag mig ett par nya svarta brallor och klippte mig också. Men det är en annan historia. Vem kunde tro att en enda lång gata kunde åstadkomma sådana kommersiella bedrifter?

När nöden inte har någon lag

Idag har jag låtit frustrationen ta överhand igen. Jag Googlade nyss på "Men ge mig ett jobb dådå" och Google svarade "Menade du: Men ge mig ett jobb då då". Till min besvikelse inser jag att Google kanske ändå inte har svaret på allt - eller så måste man kanske formulera om frustrationen till en ledade fråga. Orka. Så jag sitter mest här och deppar. Och det enda som hjälper är egentligen att tröstshoppa. Kalla det ett problem om du vill, jag kallar det för en lösning. Jag tröstshoppade lite i lördags och jag försökte mig på att tröstshoppa finkaffe från Kahls på lunchen, men av situationen att döma tycks det krävas tyngre artilleripjäser. Så på torsdag ska jag köpa den där digitala systemkameran som jag har suktat efter så länge. Det är lite lagom att tröstshoppa för ungefär 6500 i runda slängar, tycker jag. För det har man ju lärt sig; att nöden den har ingen lag. Så jag har bestämt mig för att inte ens ha dåligt samvete. Trots att min stundande arbetslöshet springer emot mig och med det en tid av svält och fattigdom. Men i så fall kan jag ändå dokumentera min lilla karriärsdipp.

Fina kvällar

Det är inte alla dagar man får svira om till finpartyblåsan och gå på 25-års fest. Men igår fick man det och det är bra fint att träffa de som man tycker allra mest om på ett och samma ställe. It ain't happening to often anymore. Men så igår trotsade jag min envisa (och numera irriterande) förkylning och knatade iväg ut i vinternatten i sidenklänning och presenter i högsta hugg. Och då kan det se ut som nedan. Idag har jag däremot fått febern tillbaka och mår inge vidare. Blä. Vad är det här för mördarförkylning egentligen?

Den lilla vita

Shit, jag har varit SÅ effektiv idag! Och jag menar det inte på något ironiskt sätt. Jag har jobbat och städat och tvättat och det hela avrundades med en belöningsrunda på stan. Där inhandlades fyra styck presenter till damerna som har respektiva ska fylla 25 hela år, en fång liten stickad sak att ha över min sidenklänning imorrn på festligheterna. (Siden vs stickat...eh? Och ja, det passar alldeles utmärkt och jag känner mig nästan lite löjligt hipp.), en blommig kortärmad skjorta på rea samt det bästa köpet av alla; en långärmad vit enkel skjorta från H&M. Det må låta föga glamouröst men det är seröst det bästa basplagget som jag kunde ha köpt. Helt plötsligt bara dansar varenda plagg ur min, annars tämligen döende, garderob. Dessutom får det mig på något magiskt vis att se mer classy ut än förut, så det vore väl själva den om jag inte ska få ett jobb nån gång!

En evighetens förkylning

I tisdags så sa mitt samvete "åk till jobbet nu, jobba jobba jobba". Så det gjorde jag. Det skulle jag inte ha gjort. Jag åkte hem igår igen halvt döende. Så här sitter jag nu, inte ett dugg bättre än i början av veckan. Eller jo, pyttelite bättre är jag nog. Fast mina smaklökar har domnat bort fullkomligt så det enda jag kan säga om maten är att konsistensen är bra vilket i och för sig är en matupplevelse i sig.

När detaljer spelar någon roll

Om nu inte nån annan har något jobb åt en, så får man väl ge sig själv lite jobb. Tanken har slagit mig några gånger att starta eget. Det hade ju varit bra med lite mer arbetslivserfarenhet, lite kapital och lite kontakter kanske...men varför bry sig om tråkiga detaljer?

Jag ska bara läsa på lite om hur man gör först.

Ett moln i mitt vardagsrum

Eftersom Göteborg som objekt är något ogripbart och inte verkar besvara min kärlek så har jag valt att projicera mina känslor till ett mer abstrakt objekt. Så jag bestämde mig för att jag minsann ville ha en sån här. Fåtöljen alltså. Den heter Cloud och finns att köpa på Stockholm Design House. Men...kunde den inte ha varit lite större? Den ser ju så yttepytte liten ut. Så förmodligen blir det ingen fåtölj i alla fall.

(Bilderna är lånade från www.wisdesign.se)

Hjärtekras nummero två

Min mobil har avlidit. Den somnade sakta in när jag var på lunch. Min mobils livsglädje försvann visserligen för ett bra tag sedan; färgerna har med tiden bleknat och emellanåt har den svimmat utan anledning. Nu har den som sagt somnat in för gott verkar det som. Typiskt. Jag som senast idag gav ut mitt mobilnummer och väntar svar från en ytterst viktig person som kan komma att avgöra min framtid.

En vänskap som går i kras

Jag vet att man inte ska ge upp förrän man testat allt... Men jag har verkligen testat allt. Allt i hela världen känns det som. Damn you lågkonjunktur. Jag börjar så smått inse att jag lika väl kan packa ihop min finfina lägenhet i Göteborg och flytta till Pajala. Kanske behöver de en Miljö-/samhällsplanerare där istället. They sure don't i Göteborg i alla fall. Och jag som trodde jag och Göteborg var vänner.

En lektion i ovillkorlig kärlek

I ett förhållande är man två. Two is the magic number.
Ovillkorlig kärlek som är toppade av ett gäng regler.
Låt mig ge er några regelexempel,
1. Man ska inte stoppa is på sin partners mage när han/hon sover. Uttrycket man ska inte väcka björnen som sover gäller stenhårt.
2. Man ska stötta sin parter i vått och torrt. Ens älskling fåååår äta hur många päronsplitt som han/hon vill. Såklart!
Jag klarar mig galant på samtliga regler.
I ett förhållande behöver man varandra.
O tycker att jag är bra att komma ihåg saker, så jag har fram tills nu varit hans personliga "kom-i-håg-maskin".
Fram tills förr förra veckan vill säga. Då köpte han en almanacka.
Mitt jobb som behövd flickvän är således lite naggat i kanten.

Jag har fyllt på iskuberna nu.

Hur man får en get att svimma

Stackars, stackars, STACKARS små ulltussar!

Titta så de gör!

Alla kriminella gillar porr, så att ni vet

Om man nu skulle vilja ladda ner något.
Och det vill man ju absolut inte med tanke på att det är olagligt.
Och går in på en sån där nedladdningssida.
Men eftersom det nu är typ fängelsestraff som hägrar om man gör det så gör man naturligtvis inte det.
Så tycker jag det är väldigt konstigt att det görs asmycket reklam för lättklädda tjejer (lite blygare ord för ren och skär "porr").
Men eftersom jag aldrig laddar ner något, varken porr eller mer legitima saker så vet jag ju egentligen inte om det här.
Och det gnager lite irriterat i mitt inre. Så, bara för att man råkar vara lite kriminell emellanåt.
Alltså, de som nu väljer den mörka vägen här i livet. Inte såna som jag, givetvis.
Så är man alltså automatiskt pornografiskt lagd. Det är ju uppenbar fakta, tydligen.
Men vad vet jag, jag har aldrig varit inne på en sån där...nedladdningssida.

Yet another day

I torsdags när jag gick hem från jobbet, vinkade hej då till chefen och önskade trevlig helg säger han, med glimten i ena ögat och allvaret i andra ögat (mixed messanges!) att jag ska "hålla mig frisk!". Jag nickar och ler lite osäkert men säger med en myndig stämma Nejdå, ingen fara. Jag ska varken äta nåt dåligt på restaurang eller halka på isgata. Visserligen kunde det vara restaurangmaten från i fredags men när jag försöker skylla maten för whatever åkomma jag nu dragit på mig så låter alla försök lika långsökta. Och någon isgata hann jag aldrig med, det har varit plusgrader i Göteborg hela helgen. Tror jag. Det har sett ut som det från soffans viewpoint.

Nä, det är lika bra att säga som det är

Låt mig säga så här. Den här mirakelkuren brukar faktiskt funka ganska så bra. Det måste vara någon riktig djävulsbakterie som satt sig inuti mig för jag har mest legat däckad hela dagen och försökt peta i mig vad som går att peta i. Typ ostbågar. Och glass. Lite blåbär. Lite kräm. Lite juice. Och som vanligt har vi slut på ipren när det som mest behövs. Jag har grymtat lite emellanåt vilket indikerar för O att jag är missnöjd med att ha legat och tittat på samtliga avsnitt av Chuck och nu övergått till trav. Yep, you heard me. Trav. Han går och beställer lasange på pizzerian next door. Jag gryr lite till och slumrar in i feberns knäppa värld så länge.

Självömkan och mirakelkurer

Jag har legat under ett täcke i soffan hela dagen och dunderkurat mig själv. För det behöver man en pojkvän som lagar middag, en fjärrkontroll att zappa mellan alla crapy lördagskomedier, två sista avsnitt av säsong två Californication, lite godis och överblivna ostbågar sådär lagom gårdagssega. Nu sippar jag min mirakeldryck och enligt mina kalkyleringar borde det göra susen och sjukdomen borde vara så gott som bortblåst tills imorrn.

Åsas mirakeldryck:

½ citron
En liten bit färsk ingefära
Skållhett vatten
1 msk honung

Just mix it och slurpa i dig.

Ett nyårslöfte

Ett av mina nyårslöften var att på allvar ta tag i träningen och att faktiskt genomföra det där sketna Göteborgsvarvet. Jag laddade som bara den hela Thailandsresan och var fullt beslutsam att göra slag i saken när jag kom hem. Det där med att stuka foten var alltså ingen vidare smart idé eftersom jag fortfarande har ont bara jag går. Det börjar ändå bli lite pytte bättre och kanske kanske kunde jag ta tag i verkligeheten nästa vecka, tänkte jag. Men så inatt vaknade jag med både feber och en igensvullen hals. Typiskt. Ibland blir jag bara riktigt trött på mig själv. Som nu.

Att vara avundsjuk

Jag har blivit itutad att det är fult att vara avundsjuk. Men jag måste erkänna att här och nu känner jag medelstora till stora sting av avundsjuka. Jag har ägnat några dagar åt att förtrycka dessa fula känslor, men nu går det banne mig inte längre. Så, nu basunerar jag ut till hela världen att jag är avundsjuk. Inte bitter. Inte missunsam. Bara hiskeligt avundsjuk. Det är ingenting jag dör av direkt. Men det sticker lite i hjärta och själ.

På två hjul

Jag visste inte att en cykel kan väga så mycket. Eller så är det nåt fel på hjulen. Nåt är det i alla fall. Möjligtvis suger jag på att cykla. Men jag tror stenhårt på att det är cykeln som väger för mycket. Det kan vara så att den väger för mycket o c h att det är fel på hjulen. Förmodligen är det så. Förbövelsen jobbigt var det i alla fall.

Vardagsbuggar

Phu...det här med administration. Det måste kräva en ängels tålamod om man ska jobba med det. Jag blir alldeles slut bara jag tänker a-d-m-i-n-i-s-t-r-a-t-i-o-n. Jag har ägnat två timmar av min arbetstid att gå på skattjakt efter försvunna taxikvitton och outbetalda traktamenten. Tur att jag jobbar med m-i-l-j-ö. Inte för att samvetet blir lättare av att veta hur mycket skada man gör genom att finnas till utan för att jag kan sysselsätta mig dagligen åt att komma på revolutionerande saker som räddar världen och hela mänskligheten. Som att bygga vindkraftverk. Således vore det olyckligt om kvinnan som ringde i morse hade rätt.

Att hålla för öronen

Idag ringde en kvinna och sa att hon snart dör för att vindkraftverken intill hennes bostad låter så mycket. Sen spädda hon på det hela genom att hävda att hela mänskligheten kommer att dör eftersom vindkraftverk låter för mycket.

Jaha.

Att bli vuxen

Jag sitter på jobbet och tittar på hur minutvisaren rör sig. Eller egentligen är det ingen minutvisare, det är en digitalklocka och på den ser man inte lika tydligt att tiden rör sig. I filosofisk anda måste jag ändå påpeka att jag känner det inom mig. Tiden gör mig äldre för varje nanosekund. Lite smått läskigt för att vara ärlig. Och man blir varken yngre eller snyggare än man är just nu. Igår berättade en vän att hon köpt bil. En annan berättade att hon var gravid. En tredje berättade att hon fått fast anställning på en advokatbyrå. Jag känner mig som en liten plutt i jämförelse. Plutt-Åsa.

Bjudkonfekt

Fånig obeslutsamhet om ingenting av betydelse

Jag funderar på att säga hej då. Att sluta blogga. För egentligen vet jag inte varför jag skriver saker här, eller ens om någon bryr sig om att läsa det. Förmodligen har det ingen betydelse. Och jag längtar efter att få göra något av betydelse. Jag funderar på att skriva en bok. Fånigt kanske, jag vet. Det är en sån där dussintanke som alla har någon gång i livet, jag har haft den i flera flera år, tanken har bara bytt skepnad några gånger. Men vad skulle det bli av det hela? Förmodligen ingenting. Men det är ändå ett nytt år, med nya möjligheter. Och jag har ett ansvar att göra det mesta möjliga av året. Och det kanske är en bra grej att göra i år. För jag vill göra någon betydelse, och jag tror knappast att jag gör någon betydelse här. Med en fånig blogg med fåniga ord om ingenting. Kanske gör det skillnad om jag samlar alla fåniga ord om ingenting i en fånig bok istället.

Jag har inte bestämt mig ännu.

Jag har ett speciellt konto. Ett e-sparkonto. Där har jag samlat de senaste årens presentpengar. Pengar som jag fått i julklapp, födelsedagspresent, examenspresent osv. Det har växt till en gedigen liten summa pengar. Jag har länge funderat på vad jag ska göra med pengarna. Vad är det som jag verkligen vill ha. Kanske vill jag ha en digital systemkamera. Men jag har en vanlig systemkamera och jag har en liten digitalkamera och kanske det helt enkelt är lite smått onödigt att då köpa sig en digital systemkamera.

Jag har inte bestämt mig om det heller.

Obeslutsamhet.

Hej hej Thailand. Solnedgång vid middagsbordet.

Att falla pladask

Visste ni att man kan stuka muskulaturen i bröstkorgen? Been there, done that. Men inget som två veckor i sol och värme inte kan råda bot på.

Jag skötte mig bra i Thailand. Jag trillade inte ner från sandstensklipporna. Jag stampade inte på någon sjöborre med groteskt långa piggar. Jag trillade inte av någon båt. Jag blev inte biten av någon orm. Jag blev inte påkörd av någon tuk tuk. Jag blev inte magsjuk. Jag brände mig inte ens i solen. Oddsen för att komma hem helskinnad såg ovanligt goda ut och O påpekade hur duktig jag varit som faktiskt inte skadat mig på något omöjligt sätt.

Men...

...jag såg aldrig den där lilla höjdskillnaden från trädäcket ner till kaklet och vips så ligger det en liten Åsa på golvet med tårarna som sprutar som en fontän. Nu dör jag. Eller nej, jag kanske bara svimmar. Okej, kanske inte, men foten är garanterat av och knäet är säkerligen krossat. Eller vänta, jag kan röra tårna lite, den är inte av. Bara stukad. Och knäet ser bara lite brännskadat ut. Runt omkring mig springer små thailändskor och de fnittrar och ojar sig hysteriskt över min störtdykning. Om jag nu ändå skulle stuka foten kunde jag väl ändå gjort det något lite mer coolt sätt. Hur coolt låter det egentligen att säga att man snubblade på väg till frukostbuffén en halvtimme innan hemresan? Skit också. Och ingen frukost blev det heller.

O konstaterar att jag ändå tajmade in mitt pladask rätt så väl och slänger upp mig och väskorna i famnen och knatar iväg till taxin.

- Nu åker vi hem, min lilla klant.

Namn

Två kvinnor sitter på spårvagnen och pratar då en tredje kvinnlig bekant stiger på. Hon har en bebis i en bärsele på magen.
- Nämen heeeej! Har du en liten? säger en av kvinnorna och konversationen är igång.
- Jajamensan. Marley. Två månader.
- Marley..., kvinnan smakar på namnet och fortsätter sedan, jag hade verkligen ingen aning!
- Nä, ibland går tiden snabbt, säger mamman.
- Hur gammal är han?
- Hon.
- Förlåt?
- Ja, det är en hon. Syns inte det?
En nanosekund av pinsamhet sveper genom vagnen. Mamman ser förlägen ut och kvinnorna tvekar lite vad de ska säga.
- Jo, det är klart! Nu ser jag! Vilken söt liten flicka!
- Oj, nu måste vi gå av. Ta hand om er, vi hörs! Hej då. Mamman med bebisen går av. När dörrarna stängts och vagnen åker vidare hörs viskande från de båda kvinnorna
- Marley? Stackars unge.

Det här med sovmorgon

Hade bara solen letat sig fram så hade det funnits goda chanser till att juldagsmorgonen faktiskt glimmar. Precis som i sången. Men trots flera minusgrader och pyttelite snö är det gråmulet och det glimmar inte ett dugg. Det gör i och för sig inte så mycket, juldagsmorgon är det ju ändå och en Åsa kan inte under några som helst omständigheter sova. För när det är tillåtet med sovmorgon så går det minsann inte. Och jag som verkligen ansträngde mig för att vara uppe sent igår. Det straffar sig, för nu är jag aptrött och kan som sagt inte sova.

Sånt som man har väntat på

Jag är typ ensam kvar i en byggnad som sväljer hundratals personer. Lite spooky. Men om fyrtio minuter knatar jag hem på julledighet. I en heeeeel månad (nästan). Därför kan jag inte låta bli att vara lite extra snäll idag. Extra julsnäll så att tomten ska fatta hur snäll jag faktiskt är och hur många pepparkakor jag har tryckt i mig de senaste veckorna. Übersnälla jag.

Är det jul så är det

Efter 6 ½ timme har jag nu åstadkommit inte mindre än sju julgodissorter. Vissa kanske skulle kalla det för 'overkill', men är det jul så är det. Resultatet är följande; limeknäck, pepparkakskola, smörkola med kanelsmak, vit choklad/apelsintryfflar, saffransskorpor, rocky road och snickerskakor.

Jag har ätit mig mätt bara på kulproven.

Att allmänbildas

Tänk vad man kan lära sig mycket genom att läsa kvällstidningar på nätet! Helt fantastiska saker som kan vara bra att kunna. Här är dagens favoriter:

1. En parfym kan lukta rosor, vanilj eller jasmin. Men den kan också lukta hamburgare! Yam yam yam!

2. Den som inte har haft husdjur har kanske lite svårt att inse betydelsen av vänskapen mellan människa och en tillgiven luddig sak. Förstår man väl!

(Länkarna har bestämt sig för att inte av någon anledning, men klicka på orden så kommer ni till artiklarna)

Att dricka alldeles för mycket kaffe

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe idag vilket har resulterat i att jag har fantastiskt ont i magen. Vissa skulle kanske säga; skyll dig själv, drick inte så mycket kaffe då. I vanliga fall skulle jag hålla med, men just nu tycker jag bara extremt synd om mig själv. Aj. aj.

Den där decembervärlden

Här under mitt duntäcke är världen ganska så behaglig. Utanför är den mindre behaglig - regnig decembermorgon och ett mörker som slukar dig i en enda tugga. Valet borde vara så enkelt. Men okejdå, nu tar jag mitt vuxna förnuft till fånga och knatar iväg till jobbet.

Om att vara storsint

Till er som hånskrattade lite lätt åt att jag ska jobba måndag och tisdag nästa vecka innan jul. Jag är lite mer storsint än er så jag lovar dyrt och innerligt att skänka er en tanke eller två när jag ligger där på en kritvit strand i Thailand med paraplydrinken i högsta hugg. Så för all del, känn er inte what so ever bortglömda!

Det känns lite smått overkligt att det är mindre än två veckor tills man sitter där på planet och nätshopping i all ära, men visst är det lite snopet att man bara kan spendera 16000 pix på mindre än en sekund såhär en onsdagsmorgon. Om jag däremot kollar på saldot på kontot känns resan dock mer än verklig.

Kortfattat kan jag sammanfatta dagens drama med...

...yeah!

Att inte behöva sova på en parkbänk

Tjoho! En bock kan föras till tak över huvudet-punkten på min måste fixa annars illa-lista. Jag behöver inte slagga på en parkbänk vid Vätterstranden och använda kartong som täcke de dagar jag jobbar. Det är inte fy skam det inte!

Ibland

...ibland blir man bara så nedrigt ledsen.

Bring it on, julen!

Lussekatter? Check!
Julkort? Check!
Knäck? På G.
Mozartkulor? Check!
Pepparkakskola? Check!
Samtliga julklappar? Check!
Julkonsert? Check!
Julpynt? Check!
Julpapper? Check!

Ville bara tala om att...

...bensinpriset är under tio kronor nu...och att jag kom över de två sista saffranspåsarna i affären.

Låt inte snömonstret ta mig, snälla?

Lyxbuss i all ära men idag borde jag nog valt tåget. Snöstorm. Vackert...visst visst men jag har spännt bältet hårdare än vänligt runt magen. Helst vill jag ju komma hem med livet i behåll. Det har redan svischat förbi massa ambulanser och brandbilar och jag är två timmar hemifrån. Två snöfria timmar hemifrån, vill säga. Förmodligen 4 snötimmar hemifrån. Blä.

Sjutton lucior och en pepparkaka?

Imorse gick jag upp okristligt tidigt, försökte gnugga bort gruset i ögonen och knatade ut i mörkret i full snöstorm. Anledningen: luciafirande hemma hos landshövdingen. Och hur många gånger blir man bjuden dit? Bäst att passa på. Jag glömmer varje år hur fantastiskt stämningsfullt det är, så stämningsfullt att man får gåshud. Ett uns av avundsjuka stiger genom kroppen. För när jag var liten har jag sprungit och lussat oräkneliga gånger på diverse olika skolor, kyrkor och ålderdomshem. Det är en tacksam publik att lussa för eftersom alla i publiken tycker man är såååååå bedårande sööööt! Vem tycker inte att sjutton lucior i ett och samma tåg är sött liksom? Acceptansen för lussetåg är beundrandsvärt hög. Den där avundsjukan handlar inte om att delta i ett lussetåg i sig, den handlar mer om att delta i ett lussetåg som faktiskt kan sjunga och där man uppskattas för framträdandet snarare än för att man är söt och där man har levande ljus istället för de där elektriska små manickerna. Men nu är det inte så, jag kan inte sjunga och jag har inte långt hår, således är det där med lucia kört för mig.

Men jag är nöjd ändå, jag fick ju både nybakad lussekatt och julklapp från staten. Tjoho!

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, för att jag gillar mask!

Den här sjöng jag och mina systrar när vi var små. Jag kom på mig själv sitta och nynna på den på kontoret, med väldefinierat eftertryck på "schlurpet". För det känns lite så nu när man fått avslag på både det ena och det andra, trots att jag inte äter mask.

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig
...för att jag gillar mask!
Schluuuurrrp
Långa och slibbiga, korta och klibbiga
ligger dom i min ask!
Schluuuurrrp
Först biter jag av dem huvet, suger ur dem slemmet
Kastar sedan skinnet bort!
Schluuurrrp
Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig...
Åh, vad mask är gott.
Schluuuurrrp

Tjej med rådjursögon söker jobb, tack på förhand!

Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...
- Hej, mitt namn är Åsa, jag undrar lite hur det ser ut med jobbmöjligheter hos Er?
Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...
Fan.
Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...
Jag kommer ALDRIG få ett jobb. Klart jag kommer, sluta lipa. Det handlar om charm. Charma dem Åsa! Det gäller att ha förmågan att blinka med rådjursögonen genom telefonen.
Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb...

Min vardag. Jag är lite av en lokalkändis i Göteborg så många som jag ringt och pratat med.

Det bor en tvättstugeligist i vår källare

Men allvarligt talat, mitt tålamod har tagit slut och min ilska övergår just nu mitt förstånd. För vem fan är det som djävlas nere i tvättstugan?? Finns det ingen tvättstugemoral längre?? Inte nog med att folk tvättar på tiden som man själv har bokat eller som grisar ner värre än jag-vet-inte -vad. Nu har det hela gått över i att folk stjälar ikea-kassar som man burit ner sin tvätt i! För ett par månader sedan blev vår ena blå supersmidiga tvättkasse snodd och nu idag blev vår andra kasse snodd.

Det går utför för tvättstugan i mitt hus. Till tvättstugeligisten: köp egna ikeakassar för i helvete, de kostar fem kronor!

Att åka bort (i tanken)

Jag och O har fått för oss att vi ska åka på en sista minuten-resa i mellandagarna. Vi har snöat in oss lite på två veckor till Thailand. Vi väntar bara på att priserna ska sjunka lite. Med flera tusen pengar helst. Vi är alldels maniska och tror oss ha stenkoll på varenda sajt som samordnar resorna. Tyvärr rör sig inte priserna ditåt vi önskar. Det kan den förbannade lågkonjunkturen minsann inte påverka! Damn damn lågkonjunktur. Vi har dock två B-planer; dyksemester i Egypten eller att vandra på Kanarieöarna (för det är typ till dessa två ställen som det finns någorlunda billiga charterflyg). Tyvärr har jag lite förutfattade meningar om Kanarieöarna. I min värld är det nämligen bara snåla pensionärer eller fattiga barnfamiljer som åker dit. Där småbarnen kissar i poolvattnet och där tant Agda köper en ny solhatt och blir lurad till ockerpris (usch, jag vet att jag är hemsk när jag säger så...men jag kan inte rå för det!) och därmed lockar det betydligt mer med en dyksemester i Egypten. Inte för att jag kan dyka, men det låter coolt.

Om det är någon som har några andra revolutionerande idéer så spetsar vi gärna våra öron och lyssnar!

Önskelista 2008 sista och avlutande delen

Okej, jag kom precis på en sista grej som jag önskar mig i julklapp.

Ett fruktfat/frukskål
Jag har bara mindre skålar som fylls upp på ett kick om man lägger en mango, en avokado och en apelsin där. Jag har oftast mycket frukt hemma, men ingenstans att lägga dem...

Så, nu tror jag att det var allt.

Att vara en vithaj

I somras köpte vi ett nytt sällskapsspel. Det heter Blokus och går i princip ut på att lägga logiska mönster och bli av med så många brickor som möjligt. Det låter ju tämligen enkelt, eller hur? Jag brukar tycka att sällskapsspel är barnsligt roliga men just det här spelet får mig att ta fram mina djuriska sidor. Bokstavligen, enligt O. För ibland är det sjuuuukt irriterande att ha en übersmart sambo som ser alla logiska mönster snabbare än jag hinner fatta att det är min tur. Det hela slutade med att jag blev sur och stuvade undan spelet längs ner i bokhyllan. Sedan dess har spelet inte upplevt något dagsljus. Idag kom spelet på tal och följande dialog utspelade sig:

- Du vill ju inte spela med mig längre, säger O.

- Vem är det som inte vill spela med vem?

- Det kan ju ha något med att göra att någon är en dålig förlorare. Det är ungefär som att bada med vithajar, man blir uppäten. Du är min lilla vithaj.

Önskelista 2008 del 2

1-1½ meter tyg från Pottery av Stig Lindberg

Det där tyget som jag önskade mig nedan är ju ganska juligt av sig. Det här tyget funkar året om, men kostar desto mer. Spiras tyger kostar ca 250 kr/metern medan Pottery av Stig Lindberg kostar 630 kr/metern. Ganska så saftigt med andra ord. Jag kan tänka mig att skjuta till lite pengar om nu någon skulle vilja köpa det i julklapp åt mig, så att det inte behöver bli så hiskeligt dyr present.

En prenumeration på Allt i Hemmet

Jag köper ju alla lösnummer, vilket egentligen är urbota dumt eftersom man knappast tjänar på det hela. Därför önskar jag mig nu en prenumeration.

Att skylla ödet på konjunkturen

Frustration. Det är ett väldigt bra ord. F-r-u-s-t-r-a-t-i-o-n. För det är faktiskt lite, ytte-pyttejobbigt att inte veta om man har jobb, var man har jobb, var man ska bo, var man ska finnas till och leva sin vardag någonstans. Var var var? Hur hur hur? Därför är frustration ett bra ord. Och det tär enormt på mitt lilla psyke. Men okej, eftersom ingen kan ge mig något vettigt svar så får jag väl helt enkelt lösa det själv. Den första, och viktigaste, punkten är avprickad: semester. Tio semester dagar tagna, en månads ledigt och en resa till varmare breddgrader hägrar vid nyår. Självbelåtet lutar jag mig tillbaka i min kontorsstol och tänker att resten löser sig och hej och hå så duktig jag är som ringt sjuttioarton olika företag och det är inte mig det är fel på, allt är konjunkturens fel.

Att baka bröd

Om man gillar att baka bröd och det gör väl ändå de flesta, så kan man ta sig ett kik på bloggen Pain de Martin. Man behöver inte köpa sig en brödbakarbok efter man varit på besök där. När jag blir frisk, typ till helgen, ska jag baka mig något gott bröd!

Jag ger er: Önskelista 2008 (del 1?)

För att skingra tankarna från allt som gör ont i kroppen har jag knåpat ihop en julklappsönskelista, eller åtminstone en del av den:

Glasunderlägg 55, Vardag, Rut eller Kaos från Formverket (Säljs i pack om 4 och kostar cirka 130 kronor)
Återförsäljare finns bland annat i Huskvarna, Färgtema Interiör och i Lysekil, Butik Mormor. Eftersom min familj tenderar att bo lite utspritt i "obygden" så är det dessa två affärer som ligger närmast dem. Enklast vore ju såklart att knata ner till Designtorget (tyvärr säljs de inte över designtorgets webbshop) och köpa dem själv, men hm...nu var det ju en önskelista som jag skulle skriva och det här är något som jag skulle vilja ha. Jag har redan köpt ett pack med 4 stycken Vardag som jag använder flitigt på vardagarna (*borrobompbompdish!*) men jag skulle gärna vilja ha fyra till och det behöver som sagt inte vara samma mönster på. Ombyte förnöjer!

Ane Bruns senaste album, Changing of the Seasons
Jag har visserligen skivan i mp3-format, men eftersom jag har hennes tidigare skivor i gripbart format så skulle jag vilja ha även denna. Jag är alldeles för lat och snål för att köpa den själv så därför skulle jag bli väldigt glad om jag fick denna. Enklast och billigast är nog att köpa den på nätet skulle jag tro.

Tyget Staden på metervara från Spira inredning
Jag skulle vilja ha ett tyg att sätta upp på väggen. Spira Inredning har mycket fina mönster och vackra ting. Men nu återkommer vi till problemet med återförsäljare igen... Spira säljs bland annat i Fingerfrö i Tenhult och Vera i Uddevalla men finns självklart i x antal affärer här i Göteborg.

Skärbrädan Sill eller Perssons kryddskåp från Designtorget.se
Jag gillar ju grafiska mönster och andra 60-talsinspirerade mönster. Här är två skärbrädor som skulle falla mig perfekt i smaken. Dock kan jag tänka mig att byta ut skärbrädan mot en "tebricka" i liknande stil.

Teburk
Fina burkar och sånt tycker jag väldigt mycket om. Och vad som är en fin teburk är svårt att definiera, för det finns så väldigt många olika fina. 60-tals mönster går som sagt hem, liksom Greengates mönster. Det fina är att jag har en syster av varje som representerar varsin stil!

Fortsättning följer (Önskelista 2008 del 2?) när jag kommit på fler önskningar!

Att vara tacksam för det lilla

Jag kan konstatera följade:

1. Det går knappt att tänka med så mycket snor som just nu sitter i hjärnans alla hål och skymslen. Japp, här är man inte finkänslig inte. Let's face it, man är ganska äcklig när man är förkyld.
2. Hastigheten på mina nysningar är närmare 350 km/h och varje gång förvrids mina (obefintliga) magmuskler till små russin.
3. Helosansalva är det enda som hjälper min söndersnytna nos och därför ser det ut som om jag har doppat halva ansiktet i yoghurt.
4. Den som uppfann näspray borde ha lika mycket credit som den/de som uppfann post-it-lappen. Om jag inte minns fel tror jag det var ett företag som hade lite överblivet urdåligt lim och smetade på det på en papperslapp, och tadaaa! post-it-lappen var född. Hur näsprayet uppfanns är däremot ett mysterium för mig.
5. Det är sol och vindstilla ute och jag gråter blod för att vara tvungen att sitta blixt stilla under ett berg av filtar inomhus.
6. De 50 metrarna till affären känns som 5 kilometer vilket i sin tur just nu är lika långt som ett maraton. Den där blåbärssoppan som jag suktar efter kan jag ju bara se i stjärnorna efter.

För att summera ovanstående kan väl sägas att jag är glad över att jag inte tog tåget 2 timmar till jobbet i morse.

Att vara utstött

Jag känner mig lite smått eländig. Vinterförkylningen har slagit till. Det positiva med det är att jag förmodligen har den avklarad tills jul och slipper känna mig såhär eländig på julafton. Det negativa med det är att det suger, whenever man är sjuk. Vilket betyder att jag är lika eländig nu som jag skulle känna mig på julafton om jag var sjuk då. Det spelar således ingen roll när man är sjuk. Jag snörvlar, hostar och nyser om vartannat och det har liksom bildats en liten folktom cirkel runt omkring mig. Det är helt okej, jag hade inte heller velat sitta bredvid mig om jag var dem.

Vad vore väl en bal på slottet

Man kan ju inte låta bli att bli lite imponerad och smått avundsjuk när ett par i bekantskapskretsen släppte den högst svårtoppade (och otippade) nyheten att de ska gå på Nobelfesten. Den alldels riktiga Nobelfesten med specialdesignat porslin, sjutton miljoner olika bestick, balklänningar och diamanter. Det mest fantastiska är nog ändå att de lyckats hålla det hemligt i hela två månader. För det är ändå ruggigt häftigt. Vem vill inte mingla med kungen och äta snittar? Så nu kommer de för evigt vara coolast i gänget. Nästan...

Den 10 decemer ska jag och O, vi vanliga dödliga, bänka oss i soffan, smutta på (fusk)bubbel ur IKEA-glas och äta godsaker från loppisfyndat porslin och vänta på att få oss en alldeles egen "vink" från Nobelfesten.

Att sätta pris på kärleken

Jag råkade sätta ett pris på min kärlek till O igår; den är värd 69 öre. Det hela föreföll sig enligt följande: Jag och O ligger i sängen, kämpar mot tyngderna i ögonlocken och dimman som sakta sänker sig över oss och konstaterar att förr kunde vi ligga vakna hela nätterna och bara prata om allt och inget men att vi så sällan gör det nu...

- Vi är ganska usla på att prata i telefon..., säger jag och gäspar.
- Tycker du? Hur menar du då?
- Ja, men vi säger ju liksom inte så mycket..., jag gäspar ytterligare en gång.
- Nej, men det gör inget, jag gillar att prata med dig i telefon ändå.
- Jo, men alltså...vi säger ju egentligen bara samma saker...
- Mm...
- Jag menar bara att vi inte får så mycket 'valuta för pengarna'.
- Vadå? Vi betalar ju bara en uppkopplingsavgift på 69 öre.
- Eh, ja just ja...men PUSS. Sov så gott älskling!

Rock-tanta!

Det har hänt något under hösten. Ni vet min granne, tanten ovan, hon som lyssnar på ekot och Laleh. Hon lyssnar på något nytt nu, på högsta volym förstå. Men det låter som om det faktiskt är ganska så bra musik. Är det hennes barnbarn som varit i farten och influerat tro? Jag hade tänkt stoppa några cd-skivor i hennes brevinkast, men det blev aldrig av...så jag har då inget med den nya musiken att göra. Jag är imponerad, rock-tanta! Risken finns väl att det bara är just EN ny skiva och att jag får höra den på högsta volym genom taket tills öronen trillar av på mig (igen). Jaja, man får vara glad så länge det varar. Och snart börjas det väl med Oh helga natt istället kan man ju hoppas!

Ett nytt fenomen

Känns lyxigt att komma hem redan på torsdagskvällen. Fenomenet kallas "jobba hemifrån" och är en vardagslyx som snälla chefer beviljar. Så nu har jag gått upp med tuppen, slängt in två maskiner tvätt och bänkat mig framför datorn med en macka i högsta hugg. Utanför är det soluppgång och molnen är rosa. Det är några minusgrader och till min lycka har de satt upp julgranen utanför mitt köksfönster. Myyyys. Man kanske ska starta eget och jobba hemifrån vaaaaje dag?

Ett meningslöst inlägg, håll till godo

Klockan är inte ens fyra och det är redan mörkt ute. Jag kan inte annat än ge ifrån mig en ljudlig suck. Halva dagen har jag suttit på ett möte och sen hann jag precis ut en halvtimme innan det blidde mörkt. Tänk 'jul' Åsa, tänk 'juuuuul' så blir du glad. Juuuuuuuul'. Snart ska jag inta ett säte i lyxbussen och vaggas hemmåt, samtidigt som jag stickar på mina handledsvärmare (inte för att jag inte har några sedan tidigare, men det är sjukt underskattat att sticka!).

För det är så det är

Vissa saker skapas
Det bara gör det.
Oförklarligt.
Vissa saker bara finns.
Det är bara så det är.
Oförklarligt.


Hur som helst, saker och ting skapas och finns av någon anledning.

För det är så det är.
Helt och alldeles oförklarligt.

Att följa principer irriterande väl

Det bjöds på smaskig kaka till eftermiddagsfikat på jobbet, har jag förstått.
Jag tog snällt ett äpple och täppte till öronen när alla andra mm:ade och oh:ade sig över denna fantastiska kaka.

Äpplet var saftigt och grönt, just the way I like it.

Så det så.

Att följa principer

Det är kallt.
Det är regnigt.

Jag ligger nerbäddad under duntäcket och försöker väcka liv i mina blåfrusna tår, stela fingrar och undvika att hacka tänder så att de inte trillar av. Det hade ju varit riktigt smaskens med lite lyxig choklad nu att trösta sig med i det riktigt riktigt ruggiga vädret.
Men nej.
När jag förra veckan beslutade mig för att sluta äta socker glömde jag räkna in hur ledsen man kan bli av det här höstrusket.

Damn you väder.
Damn you socker.

Startskottet för julpiffandet har gått

IKEA är näst intill lika bra på att sluka pengar och bränna hål i plånboken som Filippa K. Och dagens shopping fick ändå startskottet för julpiffandet att ljuda öronbedövande högt! Ja, det är bara att gilla läget, jag kan liksom inte hålla fingrarna i styr mycket mer. Och får man börja julpynta i Bollnäs så får man faktiskt göra det i Göteborg också...

Alltså, julpiff, taccopaj och film resten av kvällen it is!

Det är VÄLDIGT lätt att spendera pengar

Vi kom aldrig längre än till Filippa K:s utförsäljning, tio minuter från lägenheten. För när vi kom ut därifrån hade jag köpt mig en kavaj och en klänning och O hade köpt sig inte mindre än tre jackor. Allt för 2350 kronor. Värsta fyndet. Vi är störtnöjda!

Det är lätt att spendera pengar

Idag ska jag lördagsshoppa. Jag tycker jag förtjänar det. Jag tycker visserligen att jag alltid förtjänar att lördagsshoppa men denna vecka så förtjänar jag det verkligen, på riktigt. Sedan i måndags har jag ändå klarat mig igenom tre anställningsintervjuer, två tvättider, en heldagskonferens och sju störtregn som har resulterat i blöta små fötter och fuktiga kläder. Sju gånger som sagt. Alltså; jag förtjänar att få gå och lördagsshoppa. Och Filippa K har utförsäljning nere på Draken. Och jag har lyckats släpa med mig O till IKEA. Och han gick med på att först gå till Filippa K-utförsäljningen. Inte illa pinkat, hörrni!

När man oroar sig alldeles i onödan

I morse genomfördes mitt fruktade tandläkarbesök. Jag gick och svor för mig själv hela vägen dit; dels på regnet och mina läckande skor och dels på det som komma skulle. Frågan "var det längesedan du var hos tandläkaren sist?" är en befogad sådan och jag skämdes när jag svarade att ja, det var längesedan, pinsamt längesedan, men att jag nu tagit tjuren vid hornen trots att jag inte alls tycker om att gå till tandläkaren och att jag uppfyllde min kvot som liten tandställningsunge. Efter mycket förklarande (av tandläkaren) och ifrågasättande (av mig)angående röntgenbilderna konstaterades att jag inte hade några hål. Tjoho! Inga hål, men väl lite tandstenspill, polerande, flourerande och piffelipuffande och....skit, hur mycket pengar kommer detta gå på nu då? Inte mer än 1300, det är allt jag har på kontot. Men jag kom undan under 500-lappen. Tjoho! Och han jämnade till och med till mina naggade framtänder, en svit jag antagligen ådrog mig som lite gris då jag knaprade hårda godisar. Så jag måste säga; jag är helnöjd och att det förmodligen var alldeles i onödan att ha våndats i nära på en månads tid.

Nu kan jag alltså kryssa av gå till tandläkaren på min lista. Nästa punkt på listan; kolla synen! Snart har jag gått igenom hela kroppen och lagat det som varit trasigt.

Om juleljus och vintermys

Jag är mycket för det där med att tända stearinljus i vintermörkret, men nu när O har skaffat nytt internet så blinkar modemet så pass mycket och bildar en artificiell "ljuslåga" att man inte behöver tända riktiga ljus för att få the feeling.

Ett juldjur i bur

Tusen saker man borde, men jag varken vill eller orkar:

- putsa fönster (bör kanske göra det medan det inte finns risk för isbildning på fingrarna)
- välja ut och skicka foton på framkallning
- klistra in de senaste tio åren i fotoalbum
- plantera om blommorna (jorden är inköpt och väntar så snällt i ful och gigantisk påse i köket)
- dammsuga bort alla dammtussar under soffan och sängen
- damma bort två centimeters lager damm från översta hyllan i bokhyllan (dit jag ändå inte ser och det man inte ser har man inte ont av)
- frosta av frysen (till skillnad mot att putsa fönstren borde man kanske vänta så att man kan lägga ut alla frysvarorna på balkongen)
- putsa skor (jag gillar skor - är mindre bra på att sköta dem)

och säkerligen en hel drös med andra grejor som borde göras men som jag nu har förträngt.

Det enda jag vill är att börja julpynta! Och när O vid matbordet sa men gör det då... så var det julmoralen som satte in. Men sista helgen i november, då fååår man faktiskt pynta. Eller?

Jag är ett juldjur i bur.

May the force be with you

Gråa söndag. Men det gör ingenting. Jag och O sitter nerbäddade under ett täcke i soffan, äter teaterkonfekt och pepparkaksfudge från Mariannelunds karamellkokeri och tittar på första Star Wars-filmen. Det må vara en grå söndag väderleksmässigt, men flertalet små företeelser glimtar till i färg.

1. JUL. Jag vet att jag tjatar (and so will be it, de närmsta två månader), men jul och tillhörande ting ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Igår var mor, syster och jag på årets första julmarknad i Huseby. Med dimman kring fötterna knatade vi omkring och andades glöggångor och köpte hål i plånboken.

2. Det är tradition att inhandla godis från Mariannelunds karamellkokeri och det försvinner ner i magen med ett naffs. Teaterkonfekten tog precis slut.

3. Star Wars episod 4. Jag var kär i Luke Skywalker när jag var liten. Såååå snygg och såååå modig. Jag har kanske ändrat uppfattning något, men filmerna är förvånadsvärt bra.

Hur får man allt att bli sådär bra?

...sådär bra och bekymmersfritt?

Fast det kanske bara är något som går i fantasin, inte i verkligheten.

Jobb. Vuxenliv. Det jag inte riktigt hajar är hur man ska lyckas parera jobbet med nära och kära. Som det är nu somnar jag vid nio om kvällarna och orkar knappt utanför dörren om helgerna.

Hur gör man?

Pyssel och knåp

När jag kom hem från konferensen väntade ett paket från min mellansyrra i brevlådan. Där i låg ett par jättefina stickade handledsvärmare i gammeldags rosa som hon knåpat ihop alldeles själv! Min storastorasyrra är också pysslig och har på hennes blogg visat blommor som hon virkat. Jag vill också vara så pysslig och knåpig och göra fina grejor! Om jag ber snällt så visar de säkert hur man gör.

Jag, jul och jöteborgsvarvet

Okej, sim-kortet har kommit på bättre tankar och bestämt sig för att fungera. Men om det nu fortsatt att kärva så var det ju tur att jag hade köpt ett nytt julmagasin (denna gång Amelias julnummer) som kunde få mig på bättre humör... det har jag dock inte vågat berätta för O, då skattar han bara åt mig och kallar mig för julhysterisk.

Jag läste nyss på GP att 45 910 personer + jag har anmält sig till Göteborgsvarvet. Jag undrar hur många som är lika usla (förlåt, negativt ord...vad sägs om "nybörjare" istället?) som moi?

En rökpuff betyder "hur mår du?", två puffar betyder "tåget är försenat..."

I fredags gjorde jag något som jag borde gjort för längesedan; jag skaffade mig ett mobilabonnemang. Min första mobiltelefon (med kontaktkort), en Nokia 5110, införskaffade jag mig när jag var femton och trodde jag var cool. Främsta anledningen till införskaffandet var att kunna spenderade rasterna med att spela snake. Sedan dess har jag förbrukat både tre och fyra mobiltelefoner men sim-kortet har varit detsamma. Men kontantkortet har nu gått i graven. Dels för att det inte är så speciellt förmånligt och dels för att man plötsligt står där strandad utan tillgång till varken kiosk eller internet och kunna "köpa nya pengar".

Vanligtvis brukar jag ta långa omvägar eller målmedvetet fästa blicken rakt fram för att undvika mobiltelefoniförsäljarnas fälla men i fredags gick jag raka vägen till Tele2:s reklamprydda lilla hörna på centralstationen. Försäljaren var uppenbarligen väldigt tacksam för att slippa ge sig i kast med att smöra för stressade resenärer och nämnde i förbifarten att jag var hans lättaste kund idag. Jag svarade mest det är fredag och dagen före helgdag, jag bjuder på den. På mindre än två minuter hade jag skaffat mig ett årsabonnemang hos Tele2. Han försäkrade mig om att när ditt gamla sim-kort slutar fungera så stoppar du bara in det nya och mer behövs inte. Lätt som en plätt! Det blir inte enklare än så. Det där med att lova enkla lösningar på något som jag egentligen inte förstår mig på är ett knep som jag är hemskt svag för, jag tackade och gick därifrån.

Nu har mitt gamla sim-kort slutat fungera och jag har stoppat in det nya. Det som har hänt är att varken mitt gamla eller nya sim-kort nu fungera. Jag borde anat ugglor i mossen - det är klart det inte ska fungera, tekniska prylar faller samman till en liten hög bara jag rör vid dem.

Så om ni vill mig något kan ni ju skicka röksignaler eller joddla istället. Mobiltelefoni är sjukt överskattat ändå.

På konferens

Jag har varit på en konferens om vindkraft i två dagar. Att vara på konferens är ett ohyggligt stort socialt experiment, åtminstone för mig. Man ska nicka, le, kunna prata om väder och berätta anekdoter för totala främlingar utan att göra bort sig. Det är självklart väldigt intressant och sjukt lärorikt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det är ganska nördigt att prata vindkraft i 32 timmar. Dessutom är jag den som är den och är väldigt lättimpad. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite festligt när teveskärmen i rummet med den übermjuka sängen hälsar mig välkommen med för- och efternamn och wishes me a pleasant stay. Jag trillade hemmåt, ömsom översocialt speedad och ömsom utmattad och en aning förvirrad.

Är det så här det är att vara på konferens?

Med en hemmagjord macka och en köpt festis

Mmm, fredag.
Mmm, halvdag.
Mmm, lyxbuss.

Det kommer bli en kanonhelg det här, jag känner det ända ut i lilltån. För det är finfrämmat i stan och vill det sig väl så går min kidnappning enligt planerna. Jag har inte frågat O än, men jag tror inte det gör något om hon bodde i min garderob. Det kan nog bli riktigt mysigt där och så kan vi baka kakor och leva lyckliga. Planen är vattentät.

Dagar då man blir lite trött på sig själv

Jag har varit sjukt nöjd med min produktiva eftermiddag. Jag har dammsugit, plockat iordning de få saker jag har här i kyffet och tvättat. Tvättat allt som går att tvätta. Jag har hängt tvätten i torkrummet och satt på fläkten. I goda ro har jag trott att all min tvätt, allt jag i princip äger, torkar där nere i den läskigt mörka källaren. Men nej. Inte gör den det inte!

Det hade ju hjälpt att vrida på värmen samtidigt som fläkten. Nu får jag väl sova utan lakan (ja, jag har bara en uppsättning lakan här i staden där jag egentligen inte bor på riktigt) och gå till jobbet i mysbyxorna imorrn.

Skit.

True colors

Liiiite ensam känner jag mig just nu. Det är mycket mysigare att dela en regnruskig kväll tillsammans med någon man tycker om. Men jag sitter femton mil bort, lite sorgsen med hemlängtan och lyssnar på Ane Bruns nysläppta singel (släpptes den 22 oktober). Tyvärr hittade jag ingen bra inspelning på Youtube, så ni får hålla tillgodo med lite hemmasnickeri vilket inte är något att hänga i julgranen. Ljudet är hyffsat åtminstone. Flickan med änglarösten.

Tio minuter med snöblandat regn

Årets första snöfall. Men det var inga vita romantiska sagoflingor som sakta singlade ner från himlen... Det hela upplevdes genom att snöblandade sega regndroppar slog mot vindrutan ute på motorvägen i cirkus tio minuter. Snö var det i alla fall. Ambitionen var att springa efter jobbet men det klingar liksom inte så bra med snålblåst, regn och två grader. Istället har jag kurat ihop mig i sängen, tänt ljus och läser julnumret av Drömhem & Trädgård. Jag måste medge att jag är lite sugen på att korka upp en glöggflaska att värma mig med, men lite julvett flyter ändå i mitt blod och jag ska försöka hålla mig tills sista veckan i november trots att min lokala lilla Ica har bunkrat med litervis av glögg, berg av pepparkaksburkar och stora lådor med julskum. Det blir en utmaning!

Jag har blivit tutad på

Med vintertiden kom kylan och imorrn nalkas det snö i smålands mörka skogar. Tur att jag inhandlat en fin reflexväst (till min mors stolthet) om jag skulle råka försvinna i nån snödriva. Det är inne med reflexvästar iår. Ett väldigt sunt mode och jag är hipp som få. Egentligen borde jag kombinera med lite fler reflexer på armar och ben för det blir verkligen svartare än kolkraft om kvällarna.

Mitt huvud har bestämt sig för att göra sjuhelskottas ont. Ingen smärta som inte en jultidning inte kan råda bot på, tänkte jag och svängde förbi affären påväg hem från jobbet. Men inte ens julmagasinets inbjudande sidor får mig att må bättre. Och till råga på allt så blev jag tutad på när jag skulle cykla över en väg. Jag har ALDRIG blivit tutad på förut, men nån gång ska väl vara den första. Jag hade inte ork eller energi för att ta tutandet med en klackspark och istället avfyrade jag små blixtar vid ögonkontakt med tanten som satt bakom ratten (och svor åt mig - jag såg det minann genom vindrutan) samtidigt som jag trottsigt långsamt masade mig över vägen. Det var INTE JAG som gjorde fel. Antingen var hon väl för gammal för att ha hört talas om "högerregeln" eller så var hon väl senil och hade glömt den. Tanta!