Sjutton lucior och en pepparkaka?

Imorse gick jag upp okristligt tidigt, försökte gnugga bort gruset i ögonen och knatade ut i mörkret i full snöstorm. Anledningen: luciafirande hemma hos landshövdingen. Och hur många gånger blir man bjuden dit? Bäst att passa på. Jag glömmer varje år hur fantastiskt stämningsfullt det är, så stämningsfullt att man får gåshud. Ett uns av avundsjuka stiger genom kroppen. För när jag var liten har jag sprungit och lussat oräkneliga gånger på diverse olika skolor, kyrkor och ålderdomshem. Det är en tacksam publik att lussa för eftersom alla i publiken tycker man är såååååå bedårande sööööt! Vem tycker inte att sjutton lucior i ett och samma tåg är sött liksom? Acceptansen för lussetåg är beundrandsvärt hög. Den där avundsjukan handlar inte om att delta i ett lussetåg i sig, den handlar mer om att delta i ett lussetåg som faktiskt kan sjunga och där man uppskattas för framträdandet snarare än för att man är söt och där man har levande ljus istället för de där elektriska små manickerna. Men nu är det inte så, jag kan inte sjunga och jag har inte långt hår, således är det där med lucia kört för mig.

Men jag är nöjd ändå, jag fick ju både nybakad lussekatt och julklapp från staten. Tjoho!