Att falla pladask

Visste ni att man kan stuka muskulaturen i bröstkorgen? Been there, done that. Men inget som två veckor i sol och värme inte kan råda bot på.

Jag skötte mig bra i Thailand. Jag trillade inte ner från sandstensklipporna. Jag stampade inte på någon sjöborre med groteskt långa piggar. Jag trillade inte av någon båt. Jag blev inte biten av någon orm. Jag blev inte påkörd av någon tuk tuk. Jag blev inte magsjuk. Jag brände mig inte ens i solen. Oddsen för att komma hem helskinnad såg ovanligt goda ut och O påpekade hur duktig jag varit som faktiskt inte skadat mig på något omöjligt sätt.

Men...

...jag såg aldrig den där lilla höjdskillnaden från trädäcket ner till kaklet och vips så ligger det en liten Åsa på golvet med tårarna som sprutar som en fontän. Nu dör jag. Eller nej, jag kanske bara svimmar. Okej, kanske inte, men foten är garanterat av och knäet är säkerligen krossat. Eller vänta, jag kan röra tårna lite, den är inte av. Bara stukad. Och knäet ser bara lite brännskadat ut. Runt omkring mig springer små thailändskor och de fnittrar och ojar sig hysteriskt över min störtdykning. Om jag nu ändå skulle stuka foten kunde jag väl ändå gjort det något lite mer coolt sätt. Hur coolt låter det egentligen att säga att man snubblade på väg till frukostbuffén en halvtimme innan hemresan? Skit också. Och ingen frukost blev det heller.

O konstaterar att jag ändå tajmade in mitt pladask rätt så väl och slänger upp mig och väskorna i famnen och knatar iväg till taxin.

- Nu åker vi hem, min lilla klant.