Min bästa vän Kleenex och jag

Nä, nu är det kokta fläsket stekt! Det hela började med att jag sov som en sten inatt och redan här borde jag anat ugglor i mossen. Men nej, inte förrän jag sitter på jobbet och huttrar som en dåre tänds ett litet ljus: aha, jag håller på att bli sjuk igen, kul, verkligen superkul. Så jag sitter där och svär lite åt det, tar den ena koppen te efter den andra och funderar på vad jag ska säga till chefen. Jag väntar lite grann, tills jag fått aningen pyttefeber och är lite rosig om kinderna, tills mina ögon blivit lite blanka och tills min näsa är helt igentäppt. DÅ går jag ner till chefen.
- Alltså, jag är hemskt ledsen att behöva säga det här men...jag tror jag håller på att bli sjuk igen.
Och alla börjar fnissa hysteriskt. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Alla fnissar men försäkrar samtidigt mig om att det är skit och skit och skit det här med förkylningar och att det faktiskt är lite synd om mig.

Damn, I didn't see it coming.