Och på torsdag vill jag bli busschaufför

I lördags bestämde jag mig för att byta karrär lite lätt och utbilda mig till barnmorska istället. Det skulle ta mig sisådär sju år. Förmodligen mer. Om sju år är jag trettioett år. Till skillnad från mig är det O som har fötterna på jorden i vårt förhållande och han har ägnat hela helgen åt att analysera mina tvära kast här i livet och konstaterar lite försynt att han är en aning orolig för mig. Det är faktiskt ganska sött och kärleksfullt. Och det är kanske bra, för jag själv är inte speciellt orolig för mina infall eftersom jag vet vad som brukar bli av dem: jag lägger dem på hyllan för att de ska mogna till sig lite och så vips har jag glömt bort dem och med tiden tynar de bort, sakta men säkert.

Men barnmorska kanske. Eller starta eget. Eller kanske inte alls.
Dessa val. Dessa möjligheter.