Det var en gång ett tåg

Jag har en konstig böjelse för tåg och tidtabeller. Buss och spårvagn kan också få räknas in.

Jag har alltid gillat att åka tåg och buss (och på senare år också spårvagn) och jag har alltid haft någon konstig förmåga att memorera tidtabeller för att sedan kunna den som ett rinnande vatten. Som liten parvel var jag en jävel på det där, på senare dagar har dock minnet och intresset börjat tryta en aning, men jag är fortfarande skrämmande bra. Genom åren har familj och vänner funnit mitt udda 'intresse' väldigt praktiskt och jag kan väl inte neka till att jag själv tyckt det varit väldigt användbart. Men tänker man efter så kanske det är lite småsjukt sådär ändå. Särskilt då man åker så mycket tåg att man börjar anse tågvärden/värdinnan som en hemlig kompis. Det var på vippen att min böjelse gick till överdrift idag då jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "Jag känner igen dig. Jobbade inte du på Krösatågen för några år sedan eller så?" Men jag nöjde mig med att bara tänka tanken "Joho! Jag visste att det var du, jag känner igen dig. Jaså, du är kvar inom tågbraschen du..."

Inte så att jag föraktar tågbraschen, tro inte det för all del. Faktum är den att jag själv ändå tänkt tanken att starta en karriär just där. Nu har det inte blivit så, men tanken har ändå funnits. Jag nöjer mig istället med att åka tåg som en toka. Det gör mig inget. Och dessutom är det miljövänligt och M kan samla tågpoäng och antingen köpa en macka eller komma halvägs till Göteborg. Värsta bra.

Nästa hållplats: det vuxna livet

Jag försöker skingra mina tankar med något helt annat än det som just nu tynger mitt hjärta.

- Men du har varit helt sjukt flitig...
Orden ploppade upp i ett msn-fönster när Anders och jag diskuterade hur det är att bli vuxen. Om sju månader plockar jag ut en magisterexamen från Handelshögskolan. Jag är tjugotvå år gammal. Om vi nu ska prata om ord, så är det ord som definitivt är skrämmande och får mig att kippa efter andan. Om sju månader förväntas jag stiga upp klockan halv sju på morgonen (måndag till fredag!) och knata iväg till ett jobb. På ett jobb ska man diskutera vuxna saker. Hur mår barnen? Vem har glömt diska ur kaffekopparna i diskhon i fikarummet? Vem är det som håller i fredagsfikat? När ska det sluta regna?

Tro mig. Jag är livrädd. Jag är inte redo för att bli så vuxen just nu.

Som det känns nu hade jag nog tänkt mig dröja kvar i mitt förslappade stundetliv ett tag till och läsa till kurser som jag ännu inte hunnit med. Hinna fylla tjugotre och kanske hinna med något lite mer spännande i mitt liv. Eller nåt.

Ord

Jag svär åt livet och ringer mor och storlipar ett tag istället. Bilden på datorn har vänts upp och ner och jag har ingen aning om vilka knappar som åstadkommit det fenomenet eller hur bilden ska bli rättvänd igen. Jag lipar ännu mer och spottar ur mig några ovalda, osofistikerade svordomar. Dessutom tror jag datorn vill dö snart och ersättas med en ny snabbare sak, sjukt jobbig process vilket får tårarna att spruta åt varenda håll. Fy fan. Jag är till bredden fylld av ilska och vill sparka sönder den där fula fåtöljen som står i mitt sovrum. Jag är lika arg på mig själv som på alla andra saker och människor. Det plingar till i mobilen med jämna mellanrum då oroliga vänner frågar om vi ska fika. Men jag är oförmögen att röra mig för tillfället. Jag säger till mamma att tystnaden sakta dödar mig och hon försöker trösta mig med sin vänlig mamma-röst och säger att jag alltid varit ett barn som använt mig om ord, men att alla inte fungerar så. Hon berättade hur dagisfröknarna inte bara kunde säga till mig något på dagis utan att motivera och konferera. Jag var ett ord-barn och nu är jag en ord-vuxen.

(Det gör ont att bli vuxen, låt bli om du kan.)

Erase and rewind

Om du frågade mig hur jag mår, så skulle jag ljuga dig rakt upp i ansiktet. Jag skulle säga javisst, livet rullar på, men faktum är att det står helt blickstilla. På något vis har hjulen blivit fyrkantiga och jag vet inte vad jag ska göra för att runda till hörnen igen. Jag skulle ljuga och säga att jag klarar mig, men sanningen är den att jag långsamt börjar ge upp. Känslor äter upp mig, tårar bränner hål på kinderna och jag andas alldeles för tung luft.

Drivor av tankebubblor

Jag tappade upp ett hett skumbad och kröp ner för att få ordning på mina tankar. Jag älskar det nästan viktlösa tillståndet då man bara flyter. Jag lät huvudet sjunka ner bland stora skumdrivor och lät vattnet sippra in i mina öron. Det var alldeles tyst. Och jag ligger och tittar upp i taket där ett skuggspel av värmeljuset utspelar sig. Allt var sådär harmoniskt stilla och tyst, ända tills jag tyckte hörde någon öppna ytterdörren och kliva in i min lägenhet. Jag rör mig inte. Bara fortsätta flyta. Det går någon minut innan jag inser att det är min mage som kurrar och att det är vattnet som förstärker ljudet. Jag återgår till min tysta och stilla tankeverksamhet, då när jag placerar varje tanke i rätt fack. Jag vet inte om jag lyckas denna gången. Jag kliver upp och tittar på min oändligt skrynkliga kropp. Så här kommer jag se ut som gammal. Kanske är jag lika förvirrad då som nu.

Var har jag förlagt mig själv denna gången?

Ahlgrens bilar, Zoo och Fruxo

Alla vet vilket sätt som är det rätta när man äter Ahlgrens bilar. Man tar en rosa, en grön och en vit bil och stoppar in dem samtidigt i munnen. Det blir godast så. Jag kände mig lite impulsiv idag och var tvungen att testa något nytt med biogodiset som blev över från igår. Så jag blandade en Fruxo (har testat både bananen och päronet) tillsammans med en Zoo. Väldigt gott faktiskt. Prova det!

(Kanske dagens mest meningslösa inlägg i bloggvärlden, men nån ska ju bidra med det också. Varsågod!)

Tillsammans är man mindre ensam

Tisdagsnöje. Jag älskar mitt förslappade studentliv. Fika och bio. Egentligen inte för någon speciell anledning, men om man nu måste ha en anledning till att lyxa till det så kan det sägas att det var för att fira att min hemtenta blev färdig idag. Eller nåt.

Jag har tipsat om boken av Anna Gavalda tidigare och idag såg vi filmen med samma namn; Tillsammans är man mindre ensam. Jag struntar i att den fått en tämligen obetydlig stämpel i recensionerna för jag fullkomligt älskade den! Väldigt söt och mycket fin, på alla sätt och vis. Precis vad jag behövde denna kyliga kväll. Jag fick nytt hopp om livet och kommer drömma på fejkfranska om vackra trädgårdar och om kärleken.

Om att vara ekologisk

Något som kommer med paketet då man studerar miljövetenskap är att man blir ytterst nördig vad gäller miljöfrågor. Det spårar lätt ur och går till överdrift.

Jag och Annika sitter på Ikea och äter mat. Sedan fikar vi med kaffe och kaka. Det är tradition då man är där, och vi är på Ikea åtminstone en gång i månaden. Det är standardkvoten. Vi sätter oss i de röda plastiga Klippan-sofforna och börjar smaska i oss de alltför billiga sötsakerna. Jag visar Annika att jag råkade riva mig på ovansidan av fingret när jag skulle riva ost till en paj som tillagades i lördags.

- Det hamnade en del av mig i pajen, säger jag och sträcker fram mitt rivna finger.

- Ingen vegetarisk paj då, säger Annika och mumsar vidare.

- Nä, fast å andra sidan så är det inget farligt att äta mig. Jag har ju inte varit plågad eller så. Jag har inte suttit i någon bur eller blivit tvångsmatad.

- Men med tanke på hur mycket antibiotika du äter så är du definitivt inte ekologisk ändå.

- Sant, tänkte inte på det.


Kontenta: Jag är inte ekologisk.

Mojito?

En mojito består av följande ingredienser; rom, sockerlag, lime, mynta och is. Helt klart en favorit att beställa, väl värd sina pengar. Oftast.

Några timmar på lördagsnatten spenderades till pianotoner i en atmosfär med skinnsoffor och högt i tak, där lycksökerskor med alltför stor urringning, i alltför spetsiga klackar blinkar med ena ögat mot kostymerna. Med sitt berusade sinne och med sin alkoholdimmiga andedräkt mellan jordgubbsröda läppar svänger de de lurviga. Jag står i baren, kortast och minst, klädd tämligen normalt och i lågskor, viftar med mitt kreditkort och blir med jämna mellanrum spetsad av en klack som vinglar åt sidan. Jag syns knappt, men jag gör åtminstone ett försök.
- En mojito tack! Efter tjugo minuter i kö.
Bartendern nickar och svänger ihop något som liknar en mojito, sveper mitt kort och ber mig om min underskrift.
- Myntan var slut, säger han samtidigt som han räcker över drinken tillsammans med mitt kort.

Eh? Myntan var slut. Okej. Jag smuttar försiktigt på glaset och i samma sekund vrider sig varje muskel i min kropp. Myntan är slut och glaset i min hand är absolut INGEN mojito. Jag pressar ur saften ur limeklyftorna för att mildra den bittra, beska och fruktansvärda smaken. Det lyckas inte. Jag väntar tills isen nästan helt har smält. Det hjälper inte. Efter att ha tvingat i mig hälften och mina muskler inte orkar vrida sig mer inser jag att de dyra dropparna i glaset är odrickbara och jag ställer ifrån mig det.

Men en gång är ingen gång. Jag ska försöka att slippa dålig-mojito-men.

"Mixa blåbär, en groda och två matskedar tabasco och vips blir du frisk!"

Jag fick present av Fannika igår. Klassiska huskurer. Så bra! Här ska huskuras och jag ska bli friskast i världen! (Hur länge klurade ni på den, flickor?)

Flickan/tanten (?) ovanpå

Min granne ovanpå är en tant. Eller inte. Jag har inte lyckats lista ut vad hon är för något. Hon skulle passa att vara med i Christer i P3's fördomsprofil, för det är näst intill omöjligt att placera henne i något fack. Jag vet att det är en 'hon', i alla fall enligt namnet på dörren. Enligt utsagor ska hon vara en tant i sina bästa år. Men jag får liksom inte ihop det. Hon är uppe sent på nätterna, det är oftast inte tanter. Hon är uppe tidigt i ottan, det är oftast tanter. Hon lyssnar på Laleh, det gör oftast inte tanter. Men hon lyssnar också på P1 och diverse program, och det gör ju tanter. Hon hasar med fötterna i golvet, det gör tanter. Men ibland hörs "hoppande ljud", och oftast gör inte tanter hoppande ljud. Jag förstår inte...

Ännu en reseanekdot

Jag har aldrig varit med om det förut, men någon gång måste ju vara den första. Jag har åkt en buss (vem har inte det?). Men jag har åkt en buss med en automatisk högtalarröst som talar om vilka hållplatser man passerar (pff, rena vardagsmaten ju!). MEN! Har ni någonsin åkt en buss med en högtalarröst som pratar så bred dialekt så att man undrar vad de egentligen säger? Det har nämligen jag. Och jag höll på att garva ihjäl mig varje gång. What's the point liksom? Men skoj var det. Länge leve landskapen!

Drottning Silvia

I en kommentar nedan fick jag förfrågningen varför Drottning Silvia är just Drottning Silvia.

Jo, det var en gång...

...en Miriam som skulle klä sig för maskerad, eller nåt. Eller så var det bara en vanlig fest. Jaja, hur som helst skriver hon ett sms till mig där det står något i stil med att; nu har jag så mycket juveler kring min hals att jag nästan ser ut som Drottning Silvia. Nu i efterhand kanske inte denna anekdot låter så väldans skoj, men då tyckte jag i alla fall att det var hysteriskt roligt. Därav att Miriam får heta Drottning Silvia.

Grattis till mig

Jag säger ju att det alltid blir fint väder på min födelsedag. Idag är det fint väder, och idag är det min födelsedag. Jag börjar hysa lite större hopp för Superstarts väderleksrapport. Idag är den dagen jag officiellt fyller tjugotvå år gammal. I min hjärna har jag i och för sig varit tjugotvå år i säkert ett halvår redan eftersom jag faktiskt, hör och häpna, glömde bort hur gammal jag var. Men nu behöver jag alltså inte gå runt och lura folk omedvetet längre. I alla fall inte förrän om ett halvår igen då jag rimligtvis ska fylla tjugotre i mitt huvud. Nåväl.

Hur som helst så tror jag det blir en finfin dag.

Facebook-moment

Jag och M har ett facebook-moment.

Vi sitter vid varsin dator och surfar omkring på communityn och jämför antalet vänner.

Vi vet. Vi är hur romantiska som helst.

Manga-Åsa

Så här skulle jag se ut om jag vore en Manga.

Att vara nyupplockad

Följande scenario utspelade sig nyss på Systemet i denna sydsvenska östad:

M och jag står i kassan och väntar på att få betala. Flaskorna står uppradade och kassörskan slår in en av flaskorna. Det går ju bra. När hon kommer till nästa flaska av annan sort går det mindre bra eftersom den inte finns inlagd i streckkodsystemet. Kassörskan säger ursäktande att "den är precis nyupplockad". Kvicktänkte M tittar på mig med ett nöjt leende och säger "Det är hon också...". Jag ger honom en menande blick och känner hur ansiktet skiftar färg från persikorosa till tomatröd.

M är nöjd. Jag är utskämd.

Där jag är men inte hemma

Jag sitter i en lägenhet i en ännu outforskad stad någonstans i sydsverige. Jag har aldrig varit här förut. Till vänster ser jag ut genom fönstret på ett regnigt varv och till höger en tom bokhylla. Det är tomt och tyst. Förutom när det blåser för då låter det som om det bor hundra spöken i väggarna och taket. Huh!

Det står en liten plastskål med Werthers och Dietorelle (fruit - för den som är intresserad). Jag kunde inte låta bli utan knaprade i mig en Werthers innan. Sen tänkte jag att det kanske vore trevligt att bjuda på något tillbaka. Men det betyder att jag måste gå ut. Ensam. I regnet. Affären ligger lååångt härifrån vad jag har förstått. Och helt plötsligt blev det ruskigt jobbigt. Det är inte som hemma i min stadsdel inte. Där vi har allt det fina precis runt hörnet.

Men jag ska nog dra mössan över huvudet nu och fajtas mot regndropparna och monstret som bor i vinden. Jag kommer med all säkerhet gå vilse, men ska skriva upp adressen på handen med versaler. Så att om jag blir ett förvirrat hittegods, att jag åtminstone kan lämnas tillbaka där jag hör hemma.

Väderleksrapport

När jag föddes för sisådär snart prick tjugotvå år sedan har min mor berättat att det var en alldeles strålande höstdag med sol, värme och vackra löv. Sedan dess har det alltid, varje år, varit fint väder på just den dagen. Det har liksom aldrig slagit fel...än. I år ser det dock väldigt mörkt ut. Jag hyser tyvärr inget större hopp för att det ska bli just sådär härligt höstväder i år. På "Superstart" visar deras (högst vetenskapliga?) väderrapport att; jodå, visst ska det bli sol, i alla fall växlande molninghet, och sexton grader varmt. Av erfarenhet vet jag att jag borde ha vett nog att ta Superstarts väderleksrapporter med en nypa salt. De har gjort mig sjukt besviken förr.

Intresseklubben antecknar

Vårt svenska höstväder har fattat grejen. Regna på natten, sol på dagen.
Ey, vi tar det igen. Bara för att vara på den säkra sidan.
Regn på natten alltså, och sol på dagen! Piece of cake.
Det blir inte så mycket enklare än så. Hoppas vädret kan hålla sig på mattan bara.

Det var jag och endast jag som gick påbylsad med tjock halsduk och handskar när jag gick genom staden nu på eftermiddagen. Alla andra satt på uteserveringarna, såg snygga ut i solbrillorna de köpt på höstrean och lapade höstsol för hela slanten. Men denna gången ska jag icke låta mig bli lurad. Jag vet nog att en lantent halsfluss bara väntar på att få ta mina halsmandlar i ett nafs.

Spårvagnsdialoger börjar bli något av ett expertområde. Någon gav mig en hitlerhälsning på spårvagnen igår. "Idiot" muttrade jag och kastade en blick med mitt svartaste öga. Fyllegubben som utfärdat hälsningen kastade ett lika svart öga tillbaka och sluddrade något i stil med
- Eflss....ja veeet minsann va du bor".
- Idag kanske, men inte imorrn när du har minnesluckor" mumlar jag tillbaka.

Facebook goes akademiskt!

Med risk för att bli utskrattad av resten av bloggvärlden erkänner jag här och nu vad jag pysslar i denna stund med. Jo, jag försöker knåpa ihop en akademisk och vetenskaplig artikel om Facebook. How about that??

Hur som helst går det si sådär.

Det är till ett skolarbete. Tid och rum. Facebook är definitivt barn av sin tid. Och det är ett rum. Ett virituellt rum. En plats för kommunikation. Så helt ute och cyklar är jag inte.

Höstkrasslig

Det är höst. Jag smyger omkring i min lägenhet med mössa, halsduk och fårskinnstofflor, dricker c-vitamin och knaprar lite naturpiller. Som sagt. Det är höst.

Hjärteslag

Förlåt om jag nu är extremt tjejig. Men jag kunde bara inte hjälpa det, det här fick mitt hjärta att smälta som en glass i sommarsolen. Läs den sockersöta artikeln i expressen här.

Den sista pusselbiten

Om rabattkupongerna igår fick mig att se sanningen i vitögat genom att bli slagen med en stekpanna, så har jag nog blivit överkörd av en ångvält idag. Jag läste igenom min dagbok nu på morgonkvisten och insåg att min sommar varit lika katastrofal som den verkat. Nu låter det i och för sig som om hela min sommar har varit urkass, det kan jag ju inte riktigt hålla med om att den varit, men visst finns det saker man önskat kunde varit annorlunda. Hur som helst var det ändå ganska skönt att inse detta, att liksom landa med fötterna på jorden igen och bli slagen av tanken att; det tog ett tag att hitta the final piece, men jag har verkligen allt jag kan önska mig!

Fint som snus!

Om att vara smålänning

Till tonerna av Wannadies sitter jag här en lördagsförmiddag, smålänning som jag är, och river ut rabattkuponger, när tanken slår mig som en stekpanna i huvudet;

Varför i all världen river du ut en rabattkupong på tio kronor på Burger King? När senast åt du på Burger King, Åsa? Hade du planerat att gå dit nu bara för att du får tio kronor rabatt på en meny över femtiofem kronor?
- Svar nej. Men den KAN ju vara bra att ha, eller hur? Om lusten liksom skulle falla på. Om jag skulle få ett sådant Burger King-begär.

Har jag någonsin fått ett sådant begär förut?
- Svar nej. Men man vet ju aldrig. Det sägs ju att man ska blicka frammåt istället för bakåt. Det betyder att man måste vara förutseende.

Men om vi nu släppet denna Burger King-rabatt och går vidare till nästa: femton kronor rabatt på antingen en styck valfri Bigpack Findus Minicalzone, Findus Pizzabulle Original eller Findus Pizzabulle Spicy Tomato. Värsta bra. Eller?

Har jag någonsin köpt några av dessa produkter eller liknande förut?
- Nu är vi där igen! Blicka frammåt! Man måste våga sina vyer! Det kanske är jättegott. Eller inte.

Nästa: Gå två för en på Laserdome!

Jag har aldrig varit på Laserdome förut, varför skulle jag gå nu för?
- Ett promotiontrick, och jag faller som en fura för det. Det kan väl vara nördigt roligt att testa nån gång. Och nu behöver jag ju inte gå själv heller eftersom det är två för en!

Nästa är en good one: Handla för mer än femhundra kronor på Levi's store och få hundra kronor rabatt. Den behöver jag inte ens argumentera emot, för den är så bra att den är värd att hängas upp på kylskåpet.

Värsta bra grejorna. Sa jag att jag är smålänning?

Syndaflod

Himlen har öppnat sig, ner faller....syndafloden...och bort spolas Åsa! Man vet att det är en syndaflod då spårvagnarna i princip flyter fram och paraplyförsäljningen går upp med 94 procent. Jag trotsade regnet och knatade ut längs Göteborgs blöta och kalla gator. Höstrusket verkligen kryper under skinnet. Men det är enda sättet att få ordning på sina tankar, organisera, göra listor, tänka på vad det egentligen är jag vill. Jag stod som djupast försjunken i mina tankar då jag väntade på spårvagnen. Jag hörde verkligen inte sirenerna från brandbilarna som kom precis åt mitt håll innan det var för sent och....SPLASH! Jahapp. På någon hundradels sekund gick jag från att vara lagom regnblöt till att bli dyblöt. Mitt redan dåliga humör blev inte mycket bättre av denna händelse och jag bestämde mig snabbt för att gå och köpa det där bältet som jag så många gånger tittat på men aldrig köpt, bara för att jag skulle "unna mig något" (jag är bra på det där att unna mig saker). Inne i affären går jag och botaniserar bland bälten en sista gång innan jag väljer.
- Hej! Kan jag hjälpa dig med något?
Från ingenstans dyker det upp ett butiksbiträde. Det är något visst med butiksbiträden, de liksom smyger sig på och överraskar kunden med ett käckt tonläge och övertrevligt leende. Men det här var ett äkta tonläge och ett äkta leende. Han säger lite lättsamt
- Jag kunde inte låta bli att märka vilka snygga jeans du har, vad är det för några?
I detta nu önskade jag att det var ett par dyra jeans av ett status-märke. Det är det inte. Men jag kvittrar i alla fall Tack! och köper skärpet med ett leende på läpparna. Jag har aldrig fått den komplimangen innan. Det var vänligt av honom och gjorde mig en aning bättre till mods.

Hattifnattande

Jag förstår egentligen inte varifrån mitt hattifnattande humör kommer. Kanske är det sjukdomen som flyter i mina ådror och som kroppen uppenbarligen inte orkar slåss mot. Kanske är det den regntyngda himmel som släpper stora regndroppar på Göteborg. Kanske är det något helt annat. Hattifnatt-humör it is. And it looks like it's here to stay. Himla skit. Jag sitter i soffan och blickar ut mot den stora oxeln som växer precis utanför. När kastvinden slår till ser det ut att göra ont på löven. Det är i detta nu som man tänker; Jag ska INTE gå utanför dörren idag. Vinden kommer blåsa omkull mig och det kommer göra ont. Men jag måste nog. Jag har ingen som helst mat hemma, såvida jag inte vill äta spaghetti och ingenting annat. Jag får helt enkelt ta risken att bli omkullblåst och bada på den kalla asfalten. För äta bör man annars dör man.

Personalfesten går säkerligen av stapeln för de som trotsar regn och rusk till förmån för en gratisfylla. För mig finns inte detta alternativ i min värld. Hellre sitter jag hemma med en kopp äckligt te och låtsas att det är mysigt här framför tv:n i min ensamhet. Men så är det fin fin fest med pärlorna i mitt liv. Jag har lovat att sno ihop en diskfri efterrätt. Det ska nog kunna fixas. Men jag vet inte om jag vågar gå dit med mitt hattifnatt-humör. Det kanske smittar tillsammans med min sjuka.

Himla hattifnatt-humör.

Hemtentapepp

Work it, make it, do it, make us harder, better, faster, STRONGER!

Hemtentapepp med Kanye West.

Att skriva hemtenta

Jag har barrikerat mig i soffan under en filt och nerbäddad bland en massa kuddar. Framför mig på bordet ligger huller om buller "bra-att-ha-tillhands-grejor". Det är nötter, biscotti-kakor, en tillbringare med saft och tillhörande glas, pennor, papper, block, mobil, vanlig telefon, pappersnäsdukar och diverse nyttiga böcker.

Nu ska jag slakta min hemtenta big time.

Jag står först på listan, listan med tillfälligt fel

Att ringa formella samtal med förstörda stämband är lagom roligt. Men så finns det dem man pratar med som är sådär "hyvens" och placerar en först i listor och såntdär, trots att man egentligen var nummer tvåhundratjugosju i kön. Då blir man glad! You made my day, Lars!

Men sen finns det de formella samtalen som man blir tokig på. T ex samtal med CSN. "Tillfälligt fel, var god ring senare". Hata CSN. Så är det bara.

Spårvagnsnap

Igår var jag trött. Så trött att jag faktiskt somnade på spårvagnen i rusningstrafiken klockan 18. Jag kände att muskulaturen i nacken slappnade av och att huvudet ett flertal gånger nickade till. Till slut kunde jag inget annat än att ge efter. Jag vaknade lagom till jag skulle gå av. Ett effektivt sätt att powernapa då man ändå inte gör något bättre av tiden då man tar sig fram genom det Göteborska landskapet. Folk skrattade säkert. Det brukar de göra åt mig.

Jag bjuder på det. Skönt att sova var det i alla fall.

Sockersöndag

Idag är det söndag, men inte vilken söndag som helst. Idag är det en mycket bra söndag, till skillnad från hur söndagarna brukar vara. Förra söndagen var också väldigt bra, så kanske kan man göra det till tradition att ha bra söndagar istället för halvdåliga. Jag har en hel lista med saker att göra och helst av allt ska jag läsa ut fyra kursböcker och hinna skriva hemtenta på det, samtidigt som jag ska kurera mina sjukdomar. Det fixar sig.

Allt ordnar sig med lite socker på. Och speciellt när man får socker levererat med tågtransport från de södra delarna av Sverige. Jag har hört att det är av allra bästa kvalitet och fungerar för allt!

Lördagsidioti

Ni som känner mig skulle viska i mitt öra och säga "vilken idiot du är, Åsa". Kanske skulle ni till och med knäppa mig med fingrarna i mitt huvud och sucka högt och tydligt. Och jag skulle bara nicka och hålla med. För nu gör jag det igen. Nu förstör jag allt, och jag vet inte varför. Jag önskar jag kunde fungera annorlunda.

Lördagsäventyr

Att gå på kattutställning kan vara riktigt allmänbildande. Nu har jag exempelvis lärt mig se skillnad på en Helig Burma och en Raggdoll-kisse. Men någon katt att ta hem fick jag inte fatt i och inte fick jag klia någon bakom örat heller. Det var knappt att man fick titta på dem kändes det som. Något av en besvikelse. Men vi hade det trevligt ändå. Vi gick där och kikade i burarna, läste i vår broschyr om vad nummer 285 var för ras och vilken katt som hade det längsta och krångligaste namnet. Det är faschinerande att se hur kattburarna är inredda i diverse plysch- och sidenmaterial, allt matchar förstås och utanför sitter matte och dricker cider ur ett champangeglas i plast för att fira att livsnjutaren innanför gallret där har vunnit championat (eller vad det nu heter). Stjärnan själv sträcker ut sig på en röd kudde med spets på och får möjligvis en torrfoderfisk att gnaga på. Jag och drottning Silvia ska också skaffa katter och hänga på kattutställningar när vi blir gamla.

Vi åkte vilse med bussen hem. Vi gick efter den tanken att "alla bussar och vägar bär till Göteborg". Så var inte fallet och vi hamnade någonstans ut mot Borås och tjotahejti. Busschauffören gav oss en menande blick när vi nått slutstationen: ska inte ni gå av snart?? Men vi satt bara där tysta och låtsasläste våra kattbroschyrer och diskuterade huruvida Bengal-katter har ett bra temperament eller inte tills chauffören yttrade att den bussen vi sitter på ska tillbaka till garaget nu. Eh, okej. En och en halv timme senare var vi hemma på varsitt håll.

Det här med lördagsaktiviteter borde alla införa.

Lördagsaktivitet: Kattutställning!

För att kompensera min uteblivna Håkan-konsert är dagens lördagsaktivitet att gå på kattutställning. Tillsammans med Drottning Silvia ska vi knata iväg mot Mölndal om bara några minuter. Varken jag eller Silvia har varit på kattutställning förut, så det kan bli en mycket intressant upplevelse. Viss risk föreligger att vi båda kommer att kattnappa någon sötnos som står där på ett podium och blinkar med sina långa kattögonfransar. Men jag ska försöka att hålla fingrarna i styr. Men att försöka är inte samma sak som att lova.

Mjau.

Magiskt men tragiskt

Hela Göteborg dansar sig tokiga till Håkan på Liseberg just i detta nu. Och här sitter jag, ensam och miserabel en fredagkväll i min lilla håla i väggen. Himla skit. Jag kan inte låta bli att vara bitter. Men idag tog det bara tre timmar på akuten, mitt favoritsätt att spendera en fredagseftermiddag. Det var ändå ganska snabbt jobbat att få undan alla halta och lytta och håva in så mycket pengar som möjligt. Ja, jag vet att man inte borde klaga. Jag vet att den svenska sjukvården är bättre än mycket annat, men som fattig student svider det i plånboken att betala över fyrahundra kronor för ett ynka litet prov och en halvminuts bedömning av en läkare och en ask med konstiga piller.

Jag tänker gräva ner mig under min filt och tycka synd om mig nu.

Tvättintegritet

Jag började tycka om mina grannar. De gör liksom inte så mycket väsen av sig. Men nu är det FJÄRDE gången i rad som någon inkräktar på min tvättid. Det börjar bli lite smått irriterade. Men okej, who ever did it this time är ursäktad. De vek trots allt all min tvätt och la den i en prydlig hög ovanpå torktumlaren.

Delete

Det är nästan skrämmande enkelt att ändra eller radera personliga uppgifter som finns angivet på vissa webplatser. Nån måste ju helt enkelt ha lagt till ett mobilnummer som inte alls var mitt på eniro.se och hitta.se (det är ju ganska knas). Men det var bara att ringa till Enrio och säga "Hej, jag heter Åsa. Jag har inte alls och har aldrig haft detta mobilnummret, radera det tack!"

Ett rött paket med vita snören

Jag har pausat klart nu och är åter tillbaks i bloggandets vardag.

Jag satt på spårvagnen igår, lite sådär halvledsen, när en kvinna (jag överväger att kalla henne tant, men väljer ändå att ge henne vis värdighet genom att bli kallad kvinna istället) med stora shoppingkassar tryckte ner sig på sätet bredvid med en stor suck. En av kassarna välter och det trillar ut ett litet inslaget paket med snören och allt i mitt knä. Jag ler mot kvinnan bredvid, plockar upp paketet för att ge tillbaka det och säger:

- Nämen, inte skulle du behövt köpa något till mig!

Kvinnan, som inte sett att kassen hade vält och att paketet av misstag trillat ner i mitt knä, tror med all säkerhet att jag har försökt sno paketet och ser förskräckt ut. Det råder en tystnad i några olidligt långa sekunder (bör påpekas att jag fortfarande håller i paketet och ler fånigt mot henne). Kvinnans ögon svartnar och jag ser hur det börjar rycka i mungipan och jag inser snabbt att hon kommer spottande fräsa något oförskämt mot mig. Och mycket riktigt:

- Det är inte till dig fattar du väl! Man kan helt enkelt inte lita på NÅN här i världen!!

Hon rycker snabbt paketet ur handen på mig och byter med stor möda plats, precis som att hon trodde jag skulle sno varenda kasse hon hade kring benen. Man kan ju alltid hoppas att hon bara hade en dålig dag och att hon inte alltid är sådär nonchalant och tror det allra sämsta om folk.

Jag tyckte jag var rolig i alla fall.

Snart! Men inte nu.

Jag har bara tagit en liten paus. Kommer strax tillbaka med nya äventyr i mitt inre.

En fredag i Linné

Jag och Lisa har haft en grekisk hejdå-middag på "Lilla Tavernan". Med en bunke (notera att det var en bunke och ej en karaff) med vin. Vi åt tills vi nästan inte kunde stå på benen och sen så promenerade vi neråt Linnégatan i nattmörkret. Det var mysigt, nästan som i utlandet. Vi hamnade på Respket. Där de har fula stämplar som visar att man varit där. Vi drack "frangelico" med mjölk och något annat som jag glömt. Sedan drack vi något annat som jag också har glömt. Sedan gick vi på toaletten och diskuterade städning. En städkollega dök upp. Gud va annorlunda folk ser ut i civila kläder och inte i Stenablåsan. Vi har helt klart finare toaletter på Stena Line. För en sekund eller två funderade vi på om vi skulle säga det till vakterna, men vi behöll det, moget nog, för oss själva och fnissade åt att tvålkoppen minsann sitter bra mycket bättre till hands på Danicas toaletter. Säg mig, har jag blivit skadad nog av att jobba där?

Dagens rätt

Dagens celibration är min farmor och farfars 60-åriga bröllopsdag. Tänk om och när man varit gift så länge. Om man ens är gift.

Dagens ord såg jag på en tågvagn; "Dream box". Tyckte på något vis att det var väldigt fint och så.

Dagens situation upplevde jag från tågfönstret. Tåget åkte på en bank, nedanför ser jag först en cykel; "aha, bärplockare" slår tanken mig. Och mycket riktigt så står en bärplockare med ändan i vädret inte långt ifrån cykeln. Ytterligare en bit in mot skogen finns ett fält. Där står en bärätare. En jätteälg. Det är uppenbart att både älgen och bärplockaren är omedvetna om varandras närvaro. Älgsituationer ska man passa sig för.

Dagens ärkepucko är ett drägg på cirkus 16, med en prilla större än sin näsa instoppad under en finnig överläpp. Han kollar oförskämt mycket åt mitt håll och när jag kastar en irriterad blick på honom tar han chansen att försöka imponera på mig. Han får med viss svårighet in hela näven i munnen.

Dagens möte ägde rum på stationen där Carro möter mig och utbrister "nämen, VÅGAR du verkligen åka på samma tåg som Stockholmare?". Vi åker snabbt och köper mat. Vår favoritsysselsättning.

Dagens pinsammaste var smygpremiären av "Ensam mamma söker" på 3:an. Med sockersöta små glimtar ur hur kärleken bör se ut fann Carro och jag med viss rysning de mest komiska inslag och medan vi satt där under filten ihopkurade och asgarvade. Helt klart en serie som man MÅSTE följa.

Mötet om och med framtiden

Är det idag mitt vuxna liv tar sin början? Jag ska nämligen på möte. Ett väldigt vuxet sådant på kommunen. Där ska min eventuella framtid diskuteras och granskas in i minsta detalj. Där ska jag sitta som på nålar på ena sidan av skrivbordet medan tre riktigt vuxna sitter på andra sidan och tittar på mig stint. Nejdå, så illa ska det väl ändå inte vara? Jag har ju varit på tusentals möten av olika slag hela livet.

Jag har ju skakat hand med Anneli Rydé och träffat massa kända hockeyspelare. Jag har blivit mött vid entrén till en Mando Diao konsert av självaste stjärnorna och kommit in alldeles gratis. Jag har minglat med Sugarplum Fairy-pojkarna (men jag är alldeles säker på att de inte kommer ihåg det själva). Jag har kramat Robinson-Emma och självaste snygg-Mille och ställt frågor till Lucas Modysson. Jag har varit på dejter, arbetsintervjuer och hos tandläkaren. Jag är stammis på alla sjukhus på det småländska höglandet samt i Göteborg med omnejd, jag är så gott som bundis med med alla läkare och sjuksköterskor. Jag har snuddat vid John Clease och delat ut vattenflaskor till alla viktiga personer inom svenskt näringsliv. Jag har blivit intervjuad av P4 när vi var på studiebesök på Landvetter när jag var tolv år. Jag har varit linslus i lokalblaskan och andats samma luft som Napoleon. Mer kommer jag inte på denna tidiga morgonstund.

Om en timme sitter jag vid ett konferensbord på kommunen, propert klädd med sömniga ögon och kväver panikslaget gäsparna. Jag kommer nicka när jag inte alls förstår och slänga mig med smarta begrepp för att imponera. Äsch, det går fin fint. Det är ju bara ett ynka litet år av mitt liv det hela handlar om. Förresten så är mina tankar på annat håll ändå, i en helt annan stad, i en annan del av landet.

Internethungrig

Det här med wireless internet. Det är ju bra när det fungerar. Som till exempel nu, när jag sitter på tåget hemmåt Bölet för femtioelfte gången i rad. Men det är ju mindre bra att det själv väljer vilka webplatser som jag får komma in på. Aftonbladet funkar INTE. Därför kan jag inte skriva om artiklar som handlar om saker-ni-inte- visste-att-ni-ville-veta. Expressens sida funkar alldeles utmärkt men den är inte lika rolig. Jag kommer heller inte in på Göteborgs Universitets hemsida. Jag vet att jag börjar skolan på måndag klockan nio noll noll. Annars har jag inte en susning om hur mitt liv kommer se ut de närmsta veckorna. Detta är aningen opraktiskt då i princip allt som har med skolan att göra ligger ute på portalen. Jag gillar min lilla dosa som innehåller en så stor värld. Jag vill helst inte klaga. Men visst blir man lite småirriterad när man inte kommer in på sidor man behöver.

Tyvärr kan jag inte rå för att jag är så beroende av världsliga ting. Det är inte bra för min feng shui, det är jag väl medveten om. Men jag gillar faktiskt mitt mobila internet alldeles för mycket för att kunna hålla mig borta från det.

Sommarfågeln som flög sin kos

Sommar blev höst och som sommarfågel ute till havs har jag nu flugit hemmåt igen. Jag fick äran att skriva ett gästblogginlägg på allas vår M/S Dramanica-blogg. Resultatet kan du läsa här.

Att flyga på en söndag

Det var kemikalieutsläpp på bildäck idag. Samtidigt som det brann och vi höll på att kollidera och bryggan var utslagen. På övningen alltså. Sen skulle alla titta på när vi skulle sjösätta en livflotte. Det spreds ett kvävt fnissade när överstyrman pekade ut mig och Carro att grabba tag i varsin styrlinan. Men jag stålsatte mig och log tillbaka mot mina kollegor som fnissade. Sååå himla svag kan jag ändå inte vara. Sedan hände allt väldigt snabbt. Jag fastnade i styrlinan och i samma sekund som livflotten lossades och hissades upp, så hissade jag också upp.
"Som Nasse som blåste bort med en ballong, fast du med en livflotte istället" fick jag höra efteråt.
Det vore ju dumt att tro att jag kom helskinnad ur situationen. Nejdå, jag fick ett svullet minnesmärke på handleden. Mina kollegor bara suckar och säger "försök att inte skada dig mer nu, Åsa". Okej då. Försöka går ju alltid.

Det har varit Skiljsmässoweekend i Skagen. Det var mest frånskilda damer i sina bästa år som med vinglaset i högsta hugg som invaderade båten i fredags för att åka till Danmark och hitta sig en dansk fiskare i samma bästa år. Tokiga var de. Rev sönder tidningarna och trillade i trappor gjorde de. Förhoppningarna fullkomligt lyst i ögonen på dem. Kondomerna i shoppen var slutsålda och jag råkar höra en mycket upprörd dam säga till sin vännina; "Det finns inga kondomer kvar i shoppen!!" varpå vänninan klappar sin vän på axeln, sippar vidare på sitt vin och säger "det är luuuugnt, jag köpte storpack innan vi åkte, du kan få utav mig..." Nu ska alla dessa skogstokiga damer åka med tillbaka idag. Antingen glada över att ha fått sig ett nyp eller miserabla och bakis. Några ensamma gubbar drar också omkring på båten och var oförskämda nog att fråga mig och Carro om våra hyttnummer. Huh!

Om ett år

Någonting har hänt under natten. Det var inte med gårdagens sommarsol i ryggen jag traskade hemmåt från båten nu ikväll. Det var med en höstsol i hasorna. Men det var fint. Den kyliga luften påminde mig precis om hur det ska kännas innan skolan börjar. Jag hade kanske rätt. Igår nådde kanske de sista sommarsolstrålarna jordens yta, absorberades i brunbrända kroppar och studsade tillbaks ut i rymden igen. För att komma tillbaka igen om ett år.

Ett grönt golv

"Städerskorna är lite lata här på Stena Line", säger en gubbfan med skråckande skratt. Den stora magen på honom guppar i takt och ögonen ser något berusade ut. Jag och Carro står och pustar ut i fem sekunder då vi för liv och lust skrubbar sjutton centimeter tjockt gruslager med diverse ingredienser som femtioöringar, godis och ett rakblad under en entrématta. Jag har lust att trycka upp den leriga svampen i ansiktet på honom, men istället klär jag mig i mitt Stena-leende och glittrar till med ögonen. Han går ut och sätter sig vid ett bord på väderdäck och vi skrubbar vidare. Golvet är grönt under mattan. Det hade jag inte kunnat gissa då vi började. Men nu vet jag det. Golvet är helt enkelt grönt.

Båtbesök från andra sidan

Mina små pärlor kom från "the other side" för att hälsa på mig i min båtbubbla. "Gratis är gott" sa det och knatade nöjt ombord. Men de glömde småkakorna! Hör bara, de GLÖMDE kakorna!Jag har ju längtat i evigheter efter lite gott från andra sidan landgången, särskilt när jag vet att de bakat som små tokar hemma hos Fanny. Men icke. Hoppas de inte är slut innan jag hinner gå av båten. Risken finns. Men det var mys att ha dem här och få visa dem min sommarvärld. Med huvuden på sne låg vi på båttaket, vilade ögonen på en djupblå himmel och slurpade i oss solens (sista?) sommarstrålar tills vi nästan smälte bort.

"Om någon skulle hoppa i vattnet märker man det då?", frågar Annika och en halvtimma frammåt diskuterar vi hur man skulle sjunka snabbast. Muntert, jag vet, men hysteriskt roligt (tyckte vi då i alla fall). Fanny röstade för att knyta fast en öl i varje lem, möjligtvis binda fast ett lock öl på fötterna. Dessutom är öl billigt. Jag menade på att ett par vodkaflaskor borde väga betydligt mer än öl men att det skulle bli ganska dyrt. Vi enades sedan om att det mest effektiva skulle var att knyta fast bag-in-box viner lite här och där. Billigt och effektivt. Lite smått sjukt, jag ber om ursäkt, men det var lite roligt då i alla fall.

Oboyfilosofi

Min chef, jag och en kollega satt vid vårt hotellbord och diskuterade livsviktiga världsfrågor. Idag handlade diskussionen om oboy.

Det finns perioder i livet som man är fullkomligt galen i oboy. Som nu. Jag vet inte hur många glas jag har hinkat i mig under dagen. Men det är en del. Min chef menar att oboy är en viktig del i näringskedjan och att man helt enkelt måste mätta sina oboybehov när man drabbas av attacker. Han menar på att det är helt okej. Att jag är fullkomligt normal. Det är ju snällt sagt.

Det finns tydligen oboydoserare. Någon stor klumpig manick som man ska ha på bordet så att ungarna inte kan dosera fel. Enligt min chef och kollega går det inte att feldosera oboy, hur man än gör. För det heter ju att man dricker "oboy med mjölk" och inte "mjölk med oboy", och att ungarna förmodligen märker när de tagit för mycket oboy då det går trögt att röra om.

Grattis på min födelsedag i förskott

Jag fick ett mail med rubriken "Hurra hurra hurra!!!!" från Academic Work. När jag öppnade mailet stod det:

"Hej Åsa, Självklart vill även vi på Academic Work passa på och gratulera dig på födelsedagen. Hoppas att du får en trevlig födelsedag! Med vänliga hälsningar/Vi på Academic Work"

Det var ju gulligt av dem, förutom att min födelsedag inte är förrän om ett bra tag. Antar att det är tanken som räknas, så TACK!

Närhet

Det blåser inte lika mycket. Havet har blivit stilla och sakta så utspelar sig en gudomlig solnedgång vid horisonten. Hela himmelen är rosa med solen som en vackert färgad persika. Det är alldeles för kort tid världen ser så vacker ut.

Snow Patrol, Spitting Games
I broke into your house last night
And left a note at your bedside
I'm far too shy to speak to you at school
You leave me numb and I'm not sure why

I find it easier to sit and stare
Than push my limbs out towards you right there
My heart is bursting in your perfect eyes
As blue as oceans and as pure as skies

I struggle for the words and then give up
My heads up with the birds on the t-hut
A little piece of mind that I know better
That the plain disgrace of all my letters

After that the floodgates opened up
And I fell in love with everyone I saw
Please take your time I'm not in any rush
And it's in everything I ever write

It's not as if I need the extra weight
Confused enough by life so thanks a lot
Lonely written words for company
Just raise the roof this once and follow me

Att sticka sig en kofta

Nu ska jag berätta om mitt glamourösa städjobb. Du kanske inte vill läsa. Men om du vill läsa trots allt, se till att åtminstone inte äta när du läser.

Denna veckan städar jag toaletter. Någon måste ju göra det också. Och eftersom det är så förbenat trist och äckligt så försöker man vända det hela till något positivt istället för att gnälla. Mina toaletter ska vinna guld.

Men ibland är det svårt. Som idag.

(är du säker på att du fortfarande vill läsa?)

Vi har inte speciellt mycket passagerare nu. Högsäsongen är över och lastbilschaffisarna har åter erövrat båten. Istället för barnfamiljer och yngre pax som vill köpa billig öl och sprit är det mer pensionärer som kastar sig på de enarmade banditerna och dricker kaffe hela dagen. Rimligtvis skulle det inte behöva vara så hemskt smutsigt på toaletterna, men idag när jag tog min lilla städvagn och klev in på herrtoaletten visste jag inte var jag skulle ta vägen. Jag hade god lust att vända, låsa dörren och aldrig mer gå in.

Man blir förundrad över var allt könshår egentligen kommer ifrån. Det ligger liksom drivor av dessa hår överallt. Nästan så att man kan sticka sig en kofta om man samlar ihop dem. Måttligt mysigt. Min teori är att äldre män liksom "fryllar av sig" mer av yngre. Men det är ju som sagt bara vad jag tror.

Inte kan de hålla sig på mattan heller så att säga. Eller så är det synen som blivit dålig på äldre dagar och att de helt enkelt inte lyckas pricka rätt. Det vore ju dumt att klandra dem för en sådan ålderskrämpa. Att tvätta händerna verkar dessutom vara ett överskattat projekt. Tvålen räcker i evigheter. Och den dåliga synen tycks också medföra att de inte hittar spolknappen och att man får sig en överraskning när man lyfter på toalettlocket. Verkligen kul.

Man blir skadad här. Man blir sjukt härdad här.

Lappri, säger trasdockan, det går lika bra ändå!

Det är den här himlans båten som förvrider hela min syn på mänskligheten. Jag kryper ihop till en ynklig liten varelse som är alltför lättpåverkad. Stänk saltvatten på mig och jag kommer få prickar på min vita glashud. Här, i min flytande värld, kan jag inte sluta förvånas över min egen dumhet. Att vara klumpig är en sak. Att vara dum är en helt annan.

Jag ser på mina händer. De är små och fulla av rispor. Jag tappade ett glas innan och jag sopade upp glasbitarna med händerna. Mina händer är så små. Mina fingertoppar så sköra. Jag avskyr att vara skör. Jag avskyr att gå sönder när någon ser på.

(Men det är ingen fara, jag lovar.)

Lappri!

Snart är det höst.

Det är augusti, Åsa. Snart singlar höstlöven ner mot en höstljummen mark. Det är inte sol och bad väder längre. Jag vet inte vad jag trodde, men på något lustigt vänster, utan att jag reflekterade över det, tog jag på mig surfshorts och bikini, redo att inta en soplposition på balkongen. När jag öppnade balkongdörren svepte en något kylig vind runt min kropp och jag stängde snabbt dörren igen med ett besviket utseende. Damn it. Jag vill ju låta min hud bada i varma andetag men nej...

Det var verkligheten som gjorde sig påmind.

Ja, snart är det verkligen höst.

Dagsrapport

Så här kan det gå till:

1. Fritid. Fri tid. Fritids. Bakom mig på vagnen sitter en yngre pappa och förklarar för sin dotter att hon bör revoltera på fritids. Att hon bör ifrågasätta varför regler över huvudtaget ska behövas på ett fritids. För det är ju fri tid, och att alla borde få göra vad de vill. Vill de äta glass hela dagen ska de väl få göra det. Pappan fortsätter; "...men du får inte vara för tyken. Och om fröken blir arg säger du bara 'men fröken, nu ska du inte vara så surig' och så skämtar du bort det hela. Det måste du göra. Annars blir hon sur på riktigt."

2. Annika och Fanny har alldeles för mycket fritid. Fri tid. När jag plingade på Fanny i eftermiddags så stod det soppa på spisen med nybakta matbröd bredvid (med ost och solroskärnor på). Annika hade mjöl på linnet och stod och kavlade ut bulldegen till kanelbullarna. De hade bakat småkakor hela natten och planerade för ytterligare kolakakor och paj till kvällen. De är kreativa mina små pärlor. Mums!

3. Jag beskådade något jag inte beskådat på x antal år: En dam med shorts och sandaler! Föga imponerande tänker säkert du nu. Men som grädde på moset hade hon USA-sockar till sin utstyrsel! USA-sockar är snäppet värre än tubsockor från Intersport. Låt mig påminna er om att det är år 2007. Man skulle nog kunna påstå att den störta modemissen som skulle kunna äga rum i dagens läge vore att hon kombinerade sina antika strumpor med foppa-tofflan.

4. Jag kilade iväg på bio nu ikväll. Men eftersom vagnen var försenad fanns det inte så mycket att välja mellan när jag kom fram. Det fick bli en skräckis om jätteotrevliga får. Jag satt och fnittrade mig igenom hela filmen. Jag vet inte riktigt i vilket fack man ska placera den i. Det var lite Scary Movie-varning faktiskt.

5. Då vissa knatar omkring i USA-sockar knatar andra omkring i alledels för små strass-sandaletter. En ruskigt berusad dam i övre meldelålder ramlar in på vagnen hem från bion. Klockan är elva och hon trillar ner på ett säte bredvid en yngre tjej (möjligtvis fjortis) varpå tjejen sucka och mumlar "som tant borde man ändå veta sin gräns...". Jag skrattar till och blinkar till mot tanten med ett öga. Hon skiner upp och säger "hallå gullet!". Jag springer fort av vid nästa stopp.

Krusbärsmarmelad

Det är måndag idag. Och det är ju bra för de som gillar måndagar.

Jag sitter och äter frukost och skriver blogginlägg med pekfingermetoden. Hade det inte varit någon god frukost hade jag förmodligen skippat den helt. Men kära lilla mamma skickade med mig nybakt bröd och hemmagjord krusbärsmarmelad, och en frukost som så krävs att ätas med andakt.

Det bor en liten längtan i mitt inre som egentligen bara vill ut ut ut. Men jag har tagit mitt förnuft till fånga och kommit fram till att det är lika bra att kapsla in den där längtan i bubbelplast och frigolit. Så att den inte går sönder. Så att den inte krossas. Eller ens får en liten repa along the way, så att säga. Men samtidigt knyter jag fast tyngder i min inkapslade längtan så att den inte flyger iväg. Det vore nämligen väldigt dumt.

Så så är det.

Dagens fundering: chips

Hur kan en lastbil lastad med chips väga så tungt att den måste krypköra upp för en backe? Vi passerade en OLW-bil i eftermiddags, och jag kunde liksom inte få ihop hur den kunde se ut att vara lastad så tungt. Även om en lastbil är fullastad med chips kan den omöjligt väga speciellt mycket.

Möjligtvis om den skulle vara lastad med rå potatis då.

Om ett underbart liv

KÄRLEK

Om höjden av förvirring utan att tappa förståndet helt

Jag är en klumpig människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag har slutat räkna de personer som säger "aww, så sött" om min klumpighet. Mm, visst, jättesött! Men ibland, när jag är som klumpigast och står det med sjuttioåtta blåmärken på min lilla kropp, tåras det ibland i mina ögon och jag förbannar mig själv över mitt sätt att trilla in i saker och klämma fingrar och tår i dörrarna.

Som idag.

Sträckan mellan Göteborg och Falköping passerade i ett dimmigt töcken. Jag hade alltför tunga ögonlock och bara satt där, lutandes mot fönstret och drömde mig bort i min egen lilla tankevärld. Det är jag i ett nötskal, så inget extraordinärt med det. Men efter Falköping kände jag mig lite piggare och försökte mig på att hålla mig vaken. Jag trodde jag lyckades. Men på något lustigt vänster måste jag somnat med ögonen öppna, eller nåt. Jag vaknar till av att mitt huvud trillar in i fönsterkanten med en duns. Aj. Jag känner med fingrarna i hårbotten och inser att det blivit ett hack i huvudet och att det blöder. Bara lite, men ändå. I samma veva som jag slår huvudet i fönstret kör jag upp knäet i bordet framför och slår i tån i något hårt under sätet. Hade något minilitet till hänt hade jag lätt börjat lipa.

När jag torkat bort blodet från huvudet med en Softis tittar jag ut genom fönstret igen och ser en sjö. Vadå för sjö? Den har jag aldrig sett förut! What?? Det kan omöjligt vara fel tåg, men hur i attan har den där sjön kommit dit? Det var bara att acceptera att det tillkommit en ny sjö sedan jag åkte samma väg för två veckor sedan.

Men nu är jag hemma ialla fall. Med en bula i huvudet som kom till när jag satt helt stilla på ett tåg.

Sju noll noll biiip biiip

Med sömniga valpögon blinkade jag som en porslinsdocka för att vakna till när klockan ringde. Sju noll noll. Huh! Så här tidigt har jag inte gått upp sen jag skulle iväg på något mycket viktigt. Det ska jag idag också. Det hägras kräftkalas i Bölets djupa augusti skogar. Jag inbillar mig att augustiskogarna inte är lika mörka som andra skogar och jag längtar faktiskt hem. Men det är ändå segt att ta sig upp. Jag har sovit alldeles för lite de senaste dagarna. Och nyss upptäckte jag att jag tagit på mig strumporna utochin och linnet bakochfram. Så charmigt, jag låter det vara så.

Hej hej, nu lämnar jag återigen min finfina smoggstad där partiklar och avgaser ligger klistrade mot asfaltkalla gator, besegrade av det tunga sommarregnet. Jag kommer snart tillbaka. Det gör jag alltid.

(Dagens tips: Lars Winnerbäck, Om du lämnar mig)

En torsdags moralpredikan

Som en paus i shoppingen bänkade sig jag och Fanny oss på Fröken Ohlsson där vi snart konstaterade att vi lider av en totalt ostrukturerad vardag som i princip innebär att vi inte gör någonting vettigt. Ena veckan sliter jag för mitt liv på båten för att andra veckan ge mig hän åt en veckans oförskämt slöande som knappt existerar i denna värld. Jag skäms faktiskt lite. (Fast jag kanske inte borde?)

Från ett egocentriskt problem till ett annat...

För att vara (snart!) tjugotvå år gammal, känner jag mig otroligt gammal när jag tänker någon av följade tankar: "tiden går fort här i världen", "när jag var ung" och "det var bättre förr".

Så varje gång någon tanke av detta slag dyker upp i mitt lilla huvud försöker jag slå bort det med en rebellisk tonårssuck. Försöka går alltid, men det är inte alltid det lyckas. För så här är det: Att vara femton idag är inte alls som när jag var femton och då är det ändå inte mer än sju år sedan jag befann mig i den ålderns sinnesförvirrande tillstånd. Jag kan inte sätta fingret på vad det egentligen är som skiljer mitt liv då jag var femton med dagens femtonåringar. Kanske är det bara så att världen vi lever i har blivit snäppet råare.

Och jag får allt svårare att sätta mig in i situationer om hur saker och ting kändes då, på den tiden då i stort sätt hela världen tycktes missförstå en. På något vis såg man den lilla världen man levde i genom ett gigantiskt förstoringsglas. Och på äldre dagar (se, nu låter jag sådär gammal och vis igen!) har man insett att det var en minibubbla man levde i.

Vad jag vill komma fram till (men kanske inte lyckas förtydliga särksilt bra) är att med tiden blir irritationen över egocentrerade högstadiekids allt större och nästa gång en kaxig Ebba von Sydow-snärta i bebisblå Henri Lloyd-jacka kör in armbågen i mitt revben och samtidigt blåser ut cigarettrök i ansiktet på mig, åker hon på en fet smäll.

Tack för mig!

/Granntanten

Wohoo! Det finns hopp för mänskligheten!

(eller hur?)

Elizabethtown

Det här är den finaste filmen jag sett på länge, och den var precis vad jag behövde en kväll som denna. Se den!

Tokdag

Idag är en sådan där dag då allt känns så fel. Då allting man gör bli knas och ingenting blir över huvudtaget inte alls i närheten av vad man tänkt sig. Idag är en ypperlig exempeldag på när man vill ha en axel att luta sig mot, en handflata som stryker kinden och att någon säger att man är bra.

För jag känner mig inte bra idag. Bara ivägen.

Jag vill packa en liten väska, ta min hatt och låta min kappa fladdra i vinden medan jag vandrar iväg till någon ödslig liten plats och få vara ifred. Tills jag är mig själv igen.

Lördagsfilosofi

Jag har funderat på livet. Det är precis lika djupt som det låter. Jag har vänt och vridit på alla tänkbara ting. Om jag kommit fram till något är en annan femma. Och det är en annan historia. Men poängen är att jag har funderat. Alla borde göra det lite då och då. Bara ett litet tips.

Eftersom dagarna på båten flyter ihop till en enda lååång dag hade jag glömt att det är lördag idag. Att de flesta jag känner på torra land är ute och har roligt. Jag har också roligt. I min egna lilla båtvärld, men det är självklart inte samma sak. Till råga på allt är det extra kul med Way Out West i staden som trots ockerpriser på biljetter lyckades bli slutsålt. Buhu, jag vill också!

Jag önskar jag kunde berätta för dig om vad jag önskar mig. Men det kan jag inte. Suck - kan du inte bara fråga? Det är enklare att ge ett svar än att bara berätta...

Tänk!

Ånej! Jag börjar få smak på landlivet! Mina fenor börjar försvinna. Jag börjar bli en sjöjungfru med ben igen. Jag har allvarliga tankar på att smita från min sjömanstjänst och dra täcket över huvudet.

Okej. Tänk räkmacka! Tänk på lama städskämt långt inpå småtimmarna! Tänk på chipspåsen som ligger i hytten och på Gilmore Girls med Sofie! Tänk!

Men... Tänk på hur skönt det hade varit att stanna hemma och fika bort all lön med Fanny. Eller obsessa över kärleken med Annika. Och få behålla min ben istället för en otymplig fena.

Jaja. Fine. Jag går väl på båten igen då.

(Jag har fått in sju beställningar på thaimat. Nån mer? Daniel? Sylvia?)

Jag är en huskatt

Anders har alltid kallat mig för 'huskatt'. Och det är svårt att förneka. Jag fullkomligt älskar min lägenhet och min lilla stadsdel. Och jag fullkomligt älskar mitt lilla konditori på hörnet! Det är litet men mycket gemytligt och personligt och de har allt man kan tänka sig. Varje gång jag känner mig lite nedstämd är det bara att gå in dit och på ett kick blir man på bra humör, just för att det är så hjärligt där inne. När man ändå är där runt hörnet kan man lika väl passa på att gå in i den lilla Nära Dig-butiken som har förstått att en ensamstående fattig student inte kan äta upp ett helt kålhuvud själv innan det blir dåligt. Därför kan man köpa allting i mindre bitar. Väldigt smidigt.

Jag gick av båten redan inatt, tog en dyr taxi hem (men det var det värt!) och sov som en stock i min egna mjuka säng när klockan ringde på högsta ljudnivå klockan åtta. Phu...

Jag bäddade ner mig i sägen igen efter jag kom tillbaka från vårdcentralen, åt fralla och chokladboll från mitt hjärtliga konditori, tog ett piller och drack ett glas juice och en kopp te.

På en båt

Jag har just ägnat cirka 15 minuter åt att pricka i en lista på "vad jag har gjort av 100 saker". Men sedan insåg jag att det inte alls var någon rolig lista att lägga upp på bloggen i vilket fall som helst.

Det är läskigt lugnt här ute på havet. Vattenytan är spegelblank sedan vi gick på i tisdags och det har varit otroligt vackra solnedgångar. Kusligt lugnt. Lugnet före stormen. Jag bara väntar på att något stort ska dra ner båten till djupet och endast lämna en Stena-flagga guppandes på ytan som spår. Jag har sett alldeles för mycket på TV. Jag vet.

Tilda tog till saxen och klippte mitt blonda bebishår mot en kostnad av ett glas vin. Billigt och bra och fint blev det. Som förut fast kortare. Vi satt och kollade på Gilmore Girls och åt godis när hårtussarna flög av mitt huvud och landade så fint på golvet och överallt annars i min hytt. Tur att man är städerska och kan det där med att städa.

Imorrn bitti traskar jag av båten. Men bara för dagen. Jag var helt enkelt bara tvungen att bli sjuk och behöva gå till vårdcentralen för att införskaffa penicillin. Jag försökte mig på att trycka i mig ett paket tranbärsjuice på en liter som jag fick utav baren. Jag inbillade mig att det skulle hjälpa, men det enda som hände var att jag inte orkade äta någon middag efteråt. Men att gå av en stund passar mig fint. Jag behöver andas lite landluft. Lite avgaser från Järntorget och få åka spårvagn. På vägen tillbaka, "hem till båten", köper jag med mig thaimat till alla. Det är väl snällt gjort av mig?

Hej Borneo!

Om jag försvinner nu, skulle ni märka det då?

Jag funderar på att åka till Borneo. Bara för att åka iväg. Bara för att kunna ligga i en hängmatta mellan två stora palmer djupt inne i djungeln och gunga lite lätt. Bara för att andas den varma fuktiga luften och bli kompis med en massa apor. Och så skulle jag ha med mig en picknickkorg. Med iste och kanelbullar i. Och kanske en kamera för att föreviga min lata stund.

Att koppla av. Lägga av. Sluta bry mig.

Om jag försvinner, skulle du märka det?

Jag har åkt till Borneo nu. Och jag kommer inte tillbaks förrän i morgon.

Förväntningarnas sista suck

Jag tror jag ska sluta med det där med förväntningar. En vis man sa en gång att "det blir aldrig som man tänkt sig". Så sant så sant. Det blir aldrig någonsin som man tänkt sig. Så därför ska jag sluta tänka. Jag ska sluta förvänta mig och önska mig saker. Finito. Nu lever jag bara här och nu. Kom och gör mig sällskap om du vill, kära du.

Jag klev på min båtbubbla och flöt iväg över ett spegelblankt hav. Jag satt i mitt fönster och såg på solnedgången samtidigt som jag pratade allvar med vinden som gått med på att samtala. Du tjänar knappast på att blåsa upp till storm. Nej nej. Sluta nu. Det spelar ingen roll längre.

(Så säg?)

Att bita sig själv i svansen

Jag är inte ens upprörd för att jag måste gå på båten ikväll och att jag har ett helt pass framför mig. Jag är inte ens upprörd för att jag sitter inne när det är varmt och solen skiner utanför. Jag är inte ens upprörd för att jag inte lyft ett finger denna lediga vecka för att bära upp de kartonger som är kvar i lägenheten.

Det måste vara någonting som är trasigt någonstans, som gör att luften pyser ur mig. Bara ett litet mikroskopiskt hål eller en rispa.

Jag suckade för sista gången i går kväll. Jag har bestämt mig för att inte sucka mer. Jag har bestämt mig för att jag inte ska låta någon få förvrida en känsla av tomhet i min mage. Det är bara självplågeri. Och varje gång lyckas jag bita mig själv så hårt i svansen att jag tappar balansen.

Jag vet inte om det är mobilen eller ödet som spelar mig ett spratt. Jag skickade tre ytterst viktiga sms till tre olika personer i gårkväll. Ingen har svarat. Jag känner mig sjukt ledsen.

Fan också.

Vi på Saltholmen

Jag och Fanny laddade med picknickkorg och tog spårvagnen ut till Saltholmen, tillsammans med resten av Göteborgs befolkning samt en hel del turister, för att njuta av den lilla sommartid som bjuder på lite sommarväder. Vi lyckades i alla fall hitta en liten klippa vi bodde in oss på och så satt vi där och kisade mot solen med solrynkor i ögonvrån och pratade strunt om livets högst prioriterade och oprioriterade ämnen.

Vi berömde vädret si sådär sjuttiofemtusenelvahundratvå gånger och kritiserade fartsyndarna på motorbåtarna som var nära att köra på badare som guppade i svallvågorna. Vi åt mackor, drack vatten, åt chokladbollar och waffeln från Holland. Vi luktade solkräm och tjuvlyssnade och smygtittade på andra människor på klippor runt omkring. Speciellt på en tjej och en kille som vi fann underhållande.

De kan inte varit tillsammas så länge det där paret som låg nedanför oss på en klippa alldeles vid vattnet. Hon sträckte ut sig på klippan toppless och med sin röda lilla bikinitrosa högst medveten om att hon hade en fin kropp, med huvudet vilandes i hans knä. Han satt och avgudade henne. Det var längesedan jag såg en man avguda en kvinna så till den milda grad att han gör precis allt hon pekar och ber om. Han smörjde in hennes rygg med solkräm, rättade till filten hon låg på, gav henne vatten att dricka, smekte henne över pannan och...kliade henne under foten när hon bad om det! Under en kvart eller så tog han en massa kort på henne från diverse vinklar, medan hon nöjt poserade (med bikinitopp nu) med sitt långa blonda hår och perfekta kropp. Han var helnöjd. Hon tog inget kort på honom.

Nåväl.

Nu sitter jag här, soldränkt och några fräknar rikare på näsan och kinderna och bara önskar.

Vilse i pannkakan

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag är på för humör idag. Jag var glad, men så blev jag lite ledsen. Och eftersom jag egentligen inte har någon anledning till att känna mig ledsen så vet jag inte riktigt vad. Knas.

Jag borde ta mig samman och ta mig an diskberget från gårdagens grillkalas. Det var en väldans lyckad tillställning om än något hastigt påkommen. Men nu är i alla fall klotgrillen invigd, och för den som undrar så går det alldeles utmärkt att grilla på balkongen. Tommy var lite orolig att mina grannar skulle stoppa döda måsar i min brevlåda efteråt, men inga måsar har trillat in genom dörren...än.

***

Vinden har mojnat nu. Jag sa ju att den skulle göra det. Och jag gjorde som man skulle; hålla hårt i det man har för att det inte ska blåsa bort.

Jag släppte ju trädet för att gå din väg, men jag vet inte. Nu blev jag osäker igen. Är det här verkligen den väg som finns utritad på kartan? Alla dessa himla träd. En skog. När allting ser likadant ut så går man lätt vilse.

Var är du? Var är jag?

Det blåser en virvelvind

Det blåser storm. Och några delar inom mig har blåst bort.

- Håll i livet för i helskotta! Det är alldeles för dyrbart för att låtas fångas av vinden.

Det spelar ingen roll hur stora och hårda knytnävar man har. Det går inte att fajtas mot vinden. Låt den bara virvla omkring, låt den bara leka i ditt lena hår och låt den blåsa bort allt det där bekymret som bor i rynkorna i pannan. Det klär dig inte att vara bekymrad.

Låter man vinden vara så mojnar den.

- Så håll i livet under tiden, tills vinden avtagit och du kan andas igen.

Om att ge upp

Okej jag ger upp. Det är alldels för ensamt att stå kvar här och klamra mig fast vid ett träd. Jag går väl din väg då.

Vägvisare till höger hjärtkammare

Jag pekar. Däråt! Däråt vill jag gå!

Men du bara står där bredvid som ett frågetecken, vänder dig om och tar en helt annan väg.

Dumt!

Jag gör ett sista försök och rispar pilar i gruset. Lägger ut stenar som kännetecken och sätter upp neonfärgade vimplar som vägvisare.

Ser du nu? Ser du åt vilket håll jag menar?

Myrorna bygger sina stackar i söderläge. Såvida det inte är stjärnklart så går det liksom inte att navigera efter stjärnhimlen. Nä, myrorna finns där oavsett värsta tjocka molnen. Smarta små rackare det där.

Jag önskar jag var en myra. Då finns det bara ett håll att bygga stacken på. Det rätta hållet (enligt dem ja!).

Jag ger upp. Jag ställer mig här och kramar ett träd så länge.

Men gå du för all del. Jag väntar här.

Min stad

Göteborg är min stad. Men jag delar den gärna med andra.

Jag fick en sån påtaglig känsla idag när jag satt på tåget hem till Småland och sakta rullade ut från centralen, förbi Olskroken, Gamlestaden och det något felplacerade koloniområdet mellan spåren. Det var med ett lugn i kroppen och med Snow Patrol i min mp3 som världen utanför tågfönstret plötsligt passerade i slowmotion. Jag log för mig själv, snodde in fingrarna i sjalens vita fransar och tänkte; "här bor jag, och jag stortrivs banne mig!". Jag bor varken i Olskroken, Gamlestaden eller i det felplacerade koloniområdet, men jag bor i alla fall i Göteborg. Och just nu passar mig mitt fina Göteborgsliv mig alldeles utmärkt.

I mitt slowmotion-moment passerade vackra ansikten och minnen från de senaste åren. Skratt hördes lite avlägset. Inte otäcka clownskratt, nej, det är glada skratt från magen. I mitt slowmotion-moment sjunger Håkan om dans dans dans och jag sippar lite lätt på en mojito på Uppåt Frammåt. Här blommar alla vackra japanska körsbärsträd på Järntorget och den varma sommarsolen värmer den glittrande vågen i saltvattnet.

Bo i kollektiv har jag redan gjort. Det var 'knö dig in', popcornfester och x-box. Bo med syrran i en trea i förorten har jag också gjort. Det var att värma fötter tillsammans under filt i soffan och att aldrig känna sig ensam. Bo själv gör jag nu, i min lägenhet som jag är förälskad i.

Jag väcks ur min dvala av en röst bredvid mig säger "biljetter tack!". Jag har fastnat i med fingrarna i min sjal och fumlar efter några klumpiga sekunder fram min biljett. Ansiktet som rösten tillhör skrattar åt mitt något abrupta uppvaknande. Världen har återgått till sitt vanliga tempo. Utanför tågfönstret susar träden förbi, men jag ler fortfarande och tänker att det ska bli fint att åka hem till mitt gamla hem, plocka kantareller och körsbär.

Wohoo! Jag kan till och med sitta på toaletten och surfa nu!

(Wireless is the shit)

Take-away-internet

Idag har jag köpt något väldigt modernt, take-away-internet! Mobilt bredband från Tre. Nästan 2008 enligt Anders. Och jag håller med, det var längesedan jag var så modern. Tänk att en liten dosa, inte större än en ipod, innehåller den stora vida världen. Och det funkar till och med mitt ute på havet på båten. Om några minuter ska jag ringa ComHem och säga upp deras snigelsega uppkoppling.

"Hem ljuva hem"

Ikväll har min värld slutat gungat under fötterna och med en Bacardi Apple under armen och ryggsäcken på ryggen knatade jag, något landsjuk, hemmåt i tisdagssolsken. Nu har jag skrubbat av mig båten under skållhett vatten med scrub och borste. Länge. Bacardin står på kylning i väntan på bättre tider och väskan ligger inslängd i garderoben.

Tips för den pysslige: det finns fin fina korsstygnsbroderier på Designtorget att köpa med inspirerande motiv. För mig hade motivet "Hem ljuva hem" funkat alldeles förträffligt just nu. Men för de som anser att ombyte förnörjer så erbjuder Designtorget motiv som "Helvetes jävla skit" och annat roligt.

Det är humor.

Med den humorn ska jag snart krypa ner under täcket och snuffsa in doften av hem och hjärta. Jag vältrar mig i vacker musik som får varje flickas hjärta att slå ett extra slag för allt det där himmelska

Regina Spektor, Samson
Hello Saferide, The Quiz

En välbehövlig paus

Jag har ont i min dammsugarmuskel på höger arm och det är alldeles omöjligt att lyfta den över huvudet. Egentligen kan man kort och gott säga att hela kroppen värker och gör ont. Det blir liksom enklare så.

Jag har utvecklat en förmåga jag inte trodde jag kunde lära mig. Att sova middag har tidigare varit ett överskattat koncept i mitt liv som jag förknippat med barn och pensionärer. Och även om jag har försökt tidigare så har jag aldrig kunnat somna. Nu däremot är 'sova en stund mitt på dagen' en oanad lyx och det tar mig inte mer än två sekunder förrän jag sover som en sten. Oftast hör jag mig själv snarka och tänker samtidigt "vad fantastiskt skönt det är att sova".

Inatt ska vi äta räkmackor, dricka varm choklad, mumsa biskvier och skratta hysteriskt åt lama skämt. Man är pinsamt lättroad som få här.

Om att vara humoristisk

Det plingade till i min mobil i eftermiddags och i min sms-inbox finner jag följande text:

Svar till "Puma i städhandskar"

Hej! Läste annonsen din kollega satt in i Finn en vän i GP. Du låter så intressant, härligt med folk som lever ut sina fetisher (bajs och sopor) utan hämningar. Jag gillar precis som du en god middag, hoppas du inte har emot lite att ta i... ;-) Ses? /Uffe

Jättekul, Tilda. Humornivån flyter inte längre på vattenytan, den har nu sjunkt till botten. Blupp blupp blupp blupp...

Huha. Hemlängtan big time. Vet i sjutton vad som är fel på mig. Men i övermorrn går jag hem och drar täcket över huvudet.

Två dygn var att vara lite för positiv. Tre menar jag.

Hemlängtan

Japp, och idag kom det. Utbrottet som jag kännt koka inom mig. Jag var bara tvungen att ringa till Annika och lipa en skvätt, klaga lite och bara låta tårarna får rulla lite sådär i smyg. Inte så att någon ser. Det är söndag nu, och vid den här tiden om två dygn ligger jag i min egen säng och funderar istället för här.

Allting ordnar sig tillslut, eller hur var det?

Livet som passagerare

För att liva upp tillvaron och avstyra ett eventuellt känslomässigt utbrott bestämde Carro och jag oss för att åka på "lillsemester till Skagen". Med civilkläder knatade vi ner till shoppen och beskådade alla tänkbara ting som vi kollat på en miljard gånger tidigare. Vi köpte varsin påse med saker, stoppade snabbt ner personalkortet och telefonerna och knatade vidare till baren. Mario svängde ihop en rosa alkoholfri paraplydrink som vi satt och smuttade på samtidigt som vi spanade ut över havet. Och så satt vi där, samlade krafter och försökte hitta positiv energi, beskådade dejtande par med likadana mobiltelefoner, ett 40+ -gäng som brölade i kapp och de försynta flickorna i hörnet som spanade på killgänget i andra hörnet.

Efteråt plockade vi ihop skräpet och stoppade i soptunnan och tog glasen till disken. Hade vi varit vanliga passagerare hade vi lämnat det där på bordet. Men förr eller senare hade vi ändå varit tvugna att plocka bort det själva.

Kakmonster

Egentligen är det lite underligt hur skadad man faktiskt blir av att städa dagarna i ända. Mentaliteten "lite skit rensar magen" har fått en helt ny klang. Särskilt när man äter upp överblivna kakor som man hittar på borden i hamnuppehållet. Inga namn nämnda, men det var INTE jag. Jag lovar.

Jag är mest bara olycklig och vill gå hem.

Det oförutsatta

Tänk, ibland kan livet te sig bra underligt. Som nu. Som idag. Det ni!

Systerbesök

Det är nästan lite farligt när syster kommer till storstan. Shoppingen tar plånboken till oanade höjder skulle man kunna säga. Men det går inte att rå på, rycks man med i "ha-hysterin" så finns inget annat att göra än att ge med sig. I samma sekund som man köper något börjar tankarna mala kring hur man ska rättfärdiga sitt köp.

Ny plånbok behövde jag faktiskt då den gamla var bra sliten och gammal.

Mina förra svarta byxor gav jag bort till syster, alltså är det tillåtet att köpa nya.

Den grå tunikan provade både jag och syster och då hon bestämde sig för att inte köpa den var jag bara tvungen att rädda den från att hamna i orätta händer.

Det enda som jag har svårigheter med att hitta en ursäkt till att köpa var skorna. Jag är skooman, det vet alla som känner mig. Och när de stod där i reastället med prislappen 150 kronor, kunde jag bara inte gå förbi dem. Så det så.

Pocketshop är också en bra affär. Därifrån kom jag med tre böcker. Linda Olsson Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Anna Gavalda Jag älskade honom samt Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den första var ett tips från syster och de två andra köpte jag mest för att jag fullkomligt älskade Annas tredje bok Tillsammans är man mindre ensam. Finfin och tårdrypande (i slutet...). Jag började läsa en av dem på vagnen hem och jag kan inte låta bli att le när första sidorna bjuder på följande strof

Ett förtydligande: på boulevard Saint-Germain går en parisiska med självaktning aldrig över en gata på övergångsstället när det är rödljus. En parisiska med självaktning spanar ut över de förbiströmmande bilarna och kastar sig sen ut väl medveten om att hon tar en risk. Att dö för Paule Kas skyltfönster. Det är ljuvligt, det.

Med detta behåller jag min romantiserade syn av kärleken och om sagans prins som jag VET att jag någon gång kommer att springa på. I Göteborg är det dock lite småfarligt att "kasta" sig ut sådär. Mammas avlsutningsfras i telefonluren ekar i mitt huvud "akta dig för spårvagnarna!". Hon har så rätt så. Jag ska akta mig. Det måste finnas andra sätt att träffa prinsen på.

Det är lite sorgligt att syster åkte hem så snart. Det är trevligt att kura ihop sig i soffan under en filt, titta på usla dokumentärer och knapra kina-puffar och äta thai.

Nu ska jag fortsätta drömma mig bort. Det får man göra ibland.

Om sömn

Just som brownien var uppäten och jag lagt mitt huvud på kudden och slumrat till så ringer mobilen. Vanligtvis har jag alltid ljudlös, men hade glömt att stänga av ljudet inatt. Det är få gånger man är så virrig som just dessa stunder. Rösten frågar lite lätt om jag sov och jag ger personen svaret "nejdå, inte alls". Varför kan man aldrig erkänna att "ja, jag hade preciiiiis somnat och sov som en sten".

När jag lagt på, satt mobilen på ljudlöst och la huvudet på kudden igen börjar jag fundera;

vem var det som ringde?

vad sa jag egentligen till personen?

och visst sjutton hade jag sovit när det ringde?

Sedan börjar allt klarna. Jag drog mig upp ur sängen, bäddade min extramadrass, tände i hallen, låste upp dörren och slängde mig i sängen och somnade. Jag vaknade inte igen förrän Carro släckte ljuset och kröp ner i den nybäddade extrasängen. Vi vaknade tolv.

Nu ska jag äta frukost.

En fredagskväll

Vi skulle grilla, båtfolket och jag. Men vi hade glömt att köpa mat att grilla. Så det blev att knata till ica och handla nåtogt som vi kunde grilla det första vi gjorde. Vi skulle spela kubb, och det gjorde vi också. Andra laget fuskade, men vi vann ändå. Drottning Silvia kom och grillade grönsaksbiffar med oss. Till efterätt hade jag grillad banan med choklad i. Jag är sådan mästerkock.

En stor eloge till Kings Head. Det funkar alltid. Afterwork som party inpå småtimmarna. Sedan blev det Publik och vidare till Uppåt Frammåt. (As Always). Jag och Drottning Silvia vandrade armkrok genom Göteborgs horkvarter. För det finns sådana kvarter har jag fått lära mig. Och mycket riktigt satt det ensamma män i sina bilar längs gatan och spanade. Jag gick snabbt förbi, rynkade på näsan och undrade "undrar hur många kameler jag är värd". Jag, Drottning Silvia och mojitos passar som handen i handsken. Det bästa med mojitos är all is och att glaset blir så kallt. Man kan liksom "isa" sig fram en gångväg genom att chocka folks överarmar med glaset. Det är egentligen en hemlighet.

Jag köpte en spontan brownie från 7/11 på vägen hem. Oförskämt god att mumsa i sig den sena timmen. Jag satt där på vagnen hemmåt, funderade ett par tusentals gånger på att hoppa av och göra något ytterligare skoj denna natt. Men jag gick ändå hem. Bestämde mig för att det fick vara nog med kalas för idag. En tidig hemgång, en tidig sänggång.

Mitt förhållande till musik

Följande händelse utspelade sig för någon minut sedan. Jag pratar med Carro på msn och planerar lite löst för Båtfesten vi ska ha ikväll. Hon har inga skivor att bränna ut musik på så hon lägger upp låtar i den delade mappen så att jag ska kunna bränna ut dem.

Helt plötsligt dyker Markoolio upp på min skräm och jag hejdar mig själv och skriver att "det inte på något villkor hamnar någon Markoolio på mina brända skivor", varpå hon menar att "gör som du vill, det var väl inte så allvarligt".

Allvarligt?

Musik ÄR allvarligt. Men jag gillar Carro ändå.

Thrilled sunshine

För första dagen vaknar jag upp utsövd, solen skiner och jag dansar naken till Michael Jackson och Thriller. Det är en syn vill jag lova gott folk!

Vin

Om tio minuter är det lördag (fredag menar jag). Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jobbtiderna sitter fortfarande i och här sitter man. Ensam och dricker vin. Carro, min lilla älskling, köpte vin från båten, tre för två eller nåt. Gott var det i alla fall. Och eftersom det var hon som korkade upp vinet behöver jag inte ens ha dåligt samvete för att jag dricker vin i min ensamhet.

Nog om det.

Slutet på mask-anekdoten

Och så här slutade maskhistorien:

Annika. said...
masken kröp ner i jorden igen och efter en stund satte sig någon i slemmet ;)

Dagens utbrott

Jag ber om ursäkt om jag trampar på ömma tår, eller rent av fel tår på fel varelse, men jag bara måste säga att;

jag är så himla trött på att alltid vara den som hör av sig först.

Finito. Jag gör det inte mer. Så det så.

Livet som en mask

Jag är alldeles för utmattad för att tänka smarta tankar, vilket resulterar i att den här texten med all förmodan bara kommer att innehålla en massa bokstäver och ord utan något som helst sammanhang. Men det kan ju också vara roligt att läsa någon gång, eller hur?

"Allting har en ände, korven den har två" - det är det enda jag har i min skalle just nu. Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker berätta någonting för mig och jag fortsätter att repetera det välkända citatet om och om igen. Lite småjobbigt av mig måste jag erkänna.

Jag tänker på masken som Fanny och Annika berättade om. Det hela utspelade sig på en filt i försommargräset i England. Det var varmt och soligt och inte alls "maskväder", så var masken kom ifrån var ett litet mysterium. Hur som helst så kom det en mask krypande på filten där de satt. De började peta lite snällt på den så att den skulle flytta på sig och inte komma till skada. Då vänder masken håll. Detta finner de högst faschinerande och petar därefter ännu en gång på masken som vänder håll igen. Efter tredje "peten" blir masken uppenbarligen irriterad och lämnar ett slemmigt spår efter sig. Den försökte väl öka takten lite för att slippa att någon jättevarelse petar på den. Vad som hände sedan med masken vet jag inte riktigt, men poängen är att masken inte verkade ha någon ände. Den liksom "börjar åt båda håll". En mask och en korv har alltså ingen större likhet, förutom att de båda är avlånga.

Tänk vad smidigt ändå, att bara kunna byta håll sådär utan anstränging!

Dvala

Dagarna har passerat i slowmotion på båten.
Och egentligen har det inte hänt något utöver det vanliga.
Fast det är inte riktigt sant.
Ett trevligt ansikte överaskade mig vid frukostbordet igår. Det goda sällskapet som jag träffade på en bergstopp och spenderade mitt regniga nyår med.
Och helt plötsligt flög tiden iväg som en raket.
Nästan alldeles för fort.

Men så var jag hemma igen. Och det var ungefär i samma sekund som den sista luften i mina lungor pyste ut och världen stannade upp totalt.

För jag är så otroligt trött nu. Nu ska jag sova sova sova.

Sova och drömma.