Att bita sig själv i svansen

Jag är inte ens upprörd för att jag måste gå på båten ikväll och att jag har ett helt pass framför mig. Jag är inte ens upprörd för att jag sitter inne när det är varmt och solen skiner utanför. Jag är inte ens upprörd för att jag inte lyft ett finger denna lediga vecka för att bära upp de kartonger som är kvar i lägenheten.

Det måste vara någonting som är trasigt någonstans, som gör att luften pyser ur mig. Bara ett litet mikroskopiskt hål eller en rispa.

Jag suckade för sista gången i går kväll. Jag har bestämt mig för att inte sucka mer. Jag har bestämt mig för att jag inte ska låta någon få förvrida en känsla av tomhet i min mage. Det är bara självplågeri. Och varje gång lyckas jag bita mig själv så hårt i svansen att jag tappar balansen.