Min stad

Göteborg är min stad. Men jag delar den gärna med andra.

Jag fick en sån påtaglig känsla idag när jag satt på tåget hem till Småland och sakta rullade ut från centralen, förbi Olskroken, Gamlestaden och det något felplacerade koloniområdet mellan spåren. Det var med ett lugn i kroppen och med Snow Patrol i min mp3 som världen utanför tågfönstret plötsligt passerade i slowmotion. Jag log för mig själv, snodde in fingrarna i sjalens vita fransar och tänkte; "här bor jag, och jag stortrivs banne mig!". Jag bor varken i Olskroken, Gamlestaden eller i det felplacerade koloniområdet, men jag bor i alla fall i Göteborg. Och just nu passar mig mitt fina Göteborgsliv mig alldeles utmärkt.

I mitt slowmotion-moment passerade vackra ansikten och minnen från de senaste åren. Skratt hördes lite avlägset. Inte otäcka clownskratt, nej, det är glada skratt från magen. I mitt slowmotion-moment sjunger Håkan om dans dans dans och jag sippar lite lätt på en mojito på Uppåt Frammåt. Här blommar alla vackra japanska körsbärsträd på Järntorget och den varma sommarsolen värmer den glittrande vågen i saltvattnet.

Bo i kollektiv har jag redan gjort. Det var 'knö dig in', popcornfester och x-box. Bo med syrran i en trea i förorten har jag också gjort. Det var att värma fötter tillsammans under filt i soffan och att aldrig känna sig ensam. Bo själv gör jag nu, i min lägenhet som jag är förälskad i.

Jag väcks ur min dvala av en röst bredvid mig säger "biljetter tack!". Jag har fastnat i med fingrarna i min sjal och fumlar efter några klumpiga sekunder fram min biljett. Ansiktet som rösten tillhör skrattar åt mitt något abrupta uppvaknande. Världen har återgått till sitt vanliga tempo. Utanför tågfönstret susar träden förbi, men jag ler fortfarande och tänker att det ska bli fint att åka hem till mitt gamla hem, plocka kantareller och körsbär.