Om höjden av förvirring utan att tappa förståndet helt

Jag är en klumpig människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag har slutat räkna de personer som säger "aww, så sött" om min klumpighet. Mm, visst, jättesött! Men ibland, när jag är som klumpigast och står det med sjuttioåtta blåmärken på min lilla kropp, tåras det ibland i mina ögon och jag förbannar mig själv över mitt sätt att trilla in i saker och klämma fingrar och tår i dörrarna.

Som idag.

Sträckan mellan Göteborg och Falköping passerade i ett dimmigt töcken. Jag hade alltför tunga ögonlock och bara satt där, lutandes mot fönstret och drömde mig bort i min egen lilla tankevärld. Det är jag i ett nötskal, så inget extraordinärt med det. Men efter Falköping kände jag mig lite piggare och försökte mig på att hålla mig vaken. Jag trodde jag lyckades. Men på något lustigt vänster måste jag somnat med ögonen öppna, eller nåt. Jag vaknar till av att mitt huvud trillar in i fönsterkanten med en duns. Aj. Jag känner med fingrarna i hårbotten och inser att det blivit ett hack i huvudet och att det blöder. Bara lite, men ändå. I samma veva som jag slår huvudet i fönstret kör jag upp knäet i bordet framför och slår i tån i något hårt under sätet. Hade något minilitet till hänt hade jag lätt börjat lipa.

När jag torkat bort blodet från huvudet med en Softis tittar jag ut genom fönstret igen och ser en sjö. Vadå för sjö? Den har jag aldrig sett förut! What?? Det kan omöjligt vara fel tåg, men hur i attan har den där sjön kommit dit? Det var bara att acceptera att det tillkommit en ny sjö sedan jag åkte samma väg för två veckor sedan.

Men nu är jag hemma ialla fall. Med en bula i huvudet som kom till när jag satt helt stilla på ett tåg.