En torsdags moralpredikan

Som en paus i shoppingen bänkade sig jag och Fanny oss på Fröken Ohlsson där vi snart konstaterade att vi lider av en totalt ostrukturerad vardag som i princip innebär att vi inte gör någonting vettigt. Ena veckan sliter jag för mitt liv på båten för att andra veckan ge mig hän åt en veckans oförskämt slöande som knappt existerar i denna värld. Jag skäms faktiskt lite. (Fast jag kanske inte borde?)

Från ett egocentriskt problem till ett annat...

För att vara (snart!) tjugotvå år gammal, känner jag mig otroligt gammal när jag tänker någon av följade tankar: "tiden går fort här i världen", "när jag var ung" och "det var bättre förr".

Så varje gång någon tanke av detta slag dyker upp i mitt lilla huvud försöker jag slå bort det med en rebellisk tonårssuck. Försöka går alltid, men det är inte alltid det lyckas. För så här är det: Att vara femton idag är inte alls som när jag var femton och då är det ändå inte mer än sju år sedan jag befann mig i den ålderns sinnesförvirrande tillstånd. Jag kan inte sätta fingret på vad det egentligen är som skiljer mitt liv då jag var femton med dagens femtonåringar. Kanske är det bara så att världen vi lever i har blivit snäppet råare.

Och jag får allt svårare att sätta mig in i situationer om hur saker och ting kändes då, på den tiden då i stort sätt hela världen tycktes missförstå en. På något vis såg man den lilla världen man levde i genom ett gigantiskt förstoringsglas. Och på äldre dagar (se, nu låter jag sådär gammal och vis igen!) har man insett att det var en minibubbla man levde i.

Vad jag vill komma fram till (men kanske inte lyckas förtydliga särksilt bra) är att med tiden blir irritationen över egocentrerade högstadiekids allt större och nästa gång en kaxig Ebba von Sydow-snärta i bebisblå Henri Lloyd-jacka kör in armbågen i mitt revben och samtidigt blåser ut cigarettrök i ansiktet på mig, åker hon på en fet smäll.

Tack för mig!

/Granntanten