Ett fotavtryck i dammet

Jag slog i tån i dammsugaren idag. Det är en väldigt onödig grej att ske, dels för att det gör djävulskt ont och dels för att det inte finns någon som bryr sig när man sitter där på golvet, svär över den illröda lilla tån och fäller någon tår eller två. Jag må vara tjugotvå, men man blir aldrig för gammal för lite sympatier och tröst. För så ont gjorde det och jag trodde på fullaste allvar att tån var av. Så jag sparkar i ren ilska på dammsugaren med andra foten så att manicken dunsar iväg och lämnar ett märke i dörrlisten. Typiskt. Tån är inte av, men märket i listen finns ju kvar.

Annika kikade förbi. Vi gjorde paj, pratade relationer, letade efter roliga klipp på youtube och kom efter mycket om och men fram till att vi tänker strunta i veckans enda lektion imorgon. Pepp. Och så diskuterade vi dagens städryck:

- Jag borde städa ur vindsförrådet. Men det man inte ser, finns inte.
- Mitt källarförråd existerar inte.
- Men vi borde ta tag i det. Feng shui.
- Ja, vi gör det tillsammans, över en bag-in-box.
- Två bag-in-box.
- Jag borde putsa mina fönster också...
- Varför det? Du ser ju fortfarande ut genom dem.
- Sant. Jag väntar ett tag till.

Det blir nog bra. Till slut.