Åsa goes ego

Att man aldrig lär sig att det oftast inte blir som man har tänkt sig. Att man aldrig vänjer sig vid att livet tar oanade svängar. Det spelar liksom ingen roll hur många ögonfransar jag har blåst iväg i vintervinden eller att jag legat på knä och i ren desperation letat efter en fyrklöver - ögonfransarna blåste säkert vilse och fyrklövern kanske var alltför vinterfrusen. Det blir oftast inte som man önskar. Inte heller denna gången - men jag gjorde åtminstone ett tappert försök, det räckte bara inte till. Jag har funderat på vad som egentligen räcker till. Jag funderar mycket, som vanligt. Men jag vet i sjutton om jag kommer fram till något speciellt och revolutionerande intelligent.

Jag har gått och bitit mig i läppen i några dagar. Och jag har klarat mig ganska bra (eller hur?). Men så var jag ute på äventyr med mig själv och åkte buss, längst fram satt jag och tittade ut i mörkret och hade sällskap av mina tankar. Plötsligt tvärbromas bussen och jag trycks frammåt mot "staket". Bussen var två milimeter ifrån att krocka med ett rådjur och där och då, precis i den sekunden, bubblade känslorna upp från maggropen och jag fällde några tårar i tysthet. Det hela slutar ju väldigt lyckligt, rådjuret klarade sig alldeles utmärkt, men inom mig var det något som brast. Det tog två dagar att reparera - men poängen är att det ändå gick... med hjälp av lite kärlek från katter, friska havsvindar och en påse godis från Ica.

Från och med nu tänker jag enbart tänka på mig själv, vad jag är värd och vad jag klarar av.