Ett fotavtryck i dammet

Jag slog i tån i dammsugaren idag. Det är en väldigt onödig grej att ske, dels för att det gör djävulskt ont och dels för att det inte finns någon som bryr sig när man sitter där på golvet, svär över den illröda lilla tån och fäller någon tår eller två. Jag må vara tjugotvå, men man blir aldrig för gammal för lite sympatier och tröst. För så ont gjorde det och jag trodde på fullaste allvar att tån var av. Så jag sparkar i ren ilska på dammsugaren med andra foten så att manicken dunsar iväg och lämnar ett märke i dörrlisten. Typiskt. Tån är inte av, men märket i listen finns ju kvar.

Annika kikade förbi. Vi gjorde paj, pratade relationer, letade efter roliga klipp på youtube och kom efter mycket om och men fram till att vi tänker strunta i veckans enda lektion imorgon. Pepp. Och så diskuterade vi dagens städryck:

- Jag borde städa ur vindsförrådet. Men det man inte ser, finns inte.
- Mitt källarförråd existerar inte.
- Men vi borde ta tag i det. Feng shui.
- Ja, vi gör det tillsammans, över en bag-in-box.
- Två bag-in-box.
- Jag borde putsa mina fönster också...
- Varför det? Du ser ju fortfarande ut genom dem.
- Sant. Jag väntar ett tag till.

Det blir nog bra. Till slut.

Åsa goes ego

Att man aldrig lär sig att det oftast inte blir som man har tänkt sig. Att man aldrig vänjer sig vid att livet tar oanade svängar. Det spelar liksom ingen roll hur många ögonfransar jag har blåst iväg i vintervinden eller att jag legat på knä och i ren desperation letat efter en fyrklöver - ögonfransarna blåste säkert vilse och fyrklövern kanske var alltför vinterfrusen. Det blir oftast inte som man önskar. Inte heller denna gången - men jag gjorde åtminstone ett tappert försök, det räckte bara inte till. Jag har funderat på vad som egentligen räcker till. Jag funderar mycket, som vanligt. Men jag vet i sjutton om jag kommer fram till något speciellt och revolutionerande intelligent.

Jag har gått och bitit mig i läppen i några dagar. Och jag har klarat mig ganska bra (eller hur?). Men så var jag ute på äventyr med mig själv och åkte buss, längst fram satt jag och tittade ut i mörkret och hade sällskap av mina tankar. Plötsligt tvärbromas bussen och jag trycks frammåt mot "staket". Bussen var två milimeter ifrån att krocka med ett rådjur och där och då, precis i den sekunden, bubblade känslorna upp från maggropen och jag fällde några tårar i tysthet. Det hela slutar ju väldigt lyckligt, rådjuret klarade sig alldeles utmärkt, men inom mig var det något som brast. Det tog två dagar att reparera - men poängen är att det ändå gick... med hjälp av lite kärlek från katter, friska havsvindar och en påse godis från Ica.

Från och med nu tänker jag enbart tänka på mig själv, vad jag är värd och vad jag klarar av.

En liten hund med stora vänner

Idag har jag varit hundvakt åt en liten Jack Russel - Jack (inte lika påhittigt namn som "White Russian" men sen är ju också min humor ett slag för sig). Jack är en väldigt liten hund med en väldigt stor personlighet. Och han har blivit bästa kompis med min svartvita kohud som ligger på mitt vardagsrumsgolv och han liksom "knorrar" förtjust när han rullar omkring på det och tänker säkert "Åå, en jättehund!". Jag försökte mig på att vara snäll och köpte honom ett litet ben för att distrahera honom från kohuden men det var tydligen inte så uppskattat och det första han gjorde var att gömma det under mina skor i hallen utan minsta tugga för att sedan gå och lägga sig på kohuden igen.

Den där tvåsamheten gör sig påmind var jag än är.

Såsom en hund

Om jag någon gång får för mig att köpa mig en liten Jack Russel-hund så ska jag döpa den till White Russian. Bara för att.

Ett knytt

Jag är ett knytt. En knytt är en liten, övergiven och rädd varelse som ingen ser. Som kryper ihop till en liten boll så att ingen kan se det och kunna trösta det.

Tove Jansson skriver med ett djup och en melankoli som säkerligen många känner igen sig i. Som jag. Jag är precis som ett knytt. Knyttet Åsa.

Sagan slutar lyckligt. Jag undrar bara, hur slutar min saga?

Vem ska trösta knyttet?

Ålderssiffror

Min far fyller 60 år idag.

- Åsa, hur gammal är det du är nu igen, frågar han när vi sitter i bilen in till stan.
- 22. Fyller 23 i år.
- 23 år. Det är precis så gammal som jag känner mig, säger han fundersamt.
- Vet du vilken låt som toppar listorna i England? frågar han efter en stund.
- Nej?
- Boten Anna. Med engelsk text! Säger han och skrattar till. Jag funderar en stund och konstaterar sedan; han kanske är 23 i sinnet i vissa avseenden trots allt.

Vi åker och hämtar tårtan som är beställd och åker sedan till farmor och farfar för att fika. Jag öppnar kartongen och tittar på tårtan. Princesstårta - pappornas favoriter. På tårtan står det spritsat i gelé "Roger 60 år" och jag skrattar lite åt hur klyschigt det hela ser ut.

Pappa, farmor och farfar diskuterar gamla tider. Jag lyssnade med ett halvt öra, men jag satt och drömde mig iväg när jag tittade ut genom fönstret på det vintervilande landskapet. Jag har så mycket att fundera på och ibland försvinner jag totalt in i mig själv.

Jag undrar om min önskan kommer att slå in.

Fyra önskningar

Jag har suttit och norpat ögonfransar för att kunna önska mig något och sedan blåsa iväg dem med vinden. Jag har varit ute och letat fyrklöverblad under den lilla snö som är kvar på backen. Samtidigt har jag undvikit att gå under stegar, lägga nycklarna på bordet och jag har varit ytterst försiktig med min fickspegel för att den inte ska gå i tusen bitar. Allt för att kunna slurpa i mig lite lycka och undvika olycka. Jag vet inte riktigt hur det går.

Jag har blåst iväg tre ögonfransar. Och jag vet vilken klöverplanta jag ska gå till på gräsmattan för att hitta fyrklövers - jag hittade en. Fyra önskningar - men inte fyra olika önskningar. Jag har använt alla fyra önskningarna till en och samma sak.

Men jag kan inte berätta vad det är. Det betyder otur. Och otur är någonting jag ska försöka hålla mig borta från resten av året. Om bara denna önskan kan slå in.

Jag känner mig så olycklig.

I'm such a housewife

Jag är hemmafru nu i dagarna. Mannen i mitt liv är på jobbet och sliter medan jag sitter här hemma, tittar på Oprah, gör mig ärenden till Ica och hälsar på pansionärerna i trapphuset, surfar på nätet och letat efter en ny TV, planerar mitt liv lite sådär i förbifarten, äter lite kiwi, läser lite Markus Birro, dricker lite havtornsjuice och tittar ut genom fönstret på den regnhärjade kustlinjen. Snart ska jag ge mig på att baka kanelbullar utan kanel och se till så att middagen står på bordet när M kommer hem igen. Kanske var det yrket som hemmafru man skulle satsat på.

Min nya positiva attityd

Jag tog tåget till den sydsvenska stad där jag har spenderat många blåsiga dagar det senaste halvåret. Och jag gillar den - och vinden gör att man får rosiga kinder. Det är min nya positiva attityd som lyser igenom mitt annars så tankspridda ansiktsuttryck. Jag övar mig som bara den i att vända trista och tråkiga saker till någonting positivt. Som idag när jag var ute på promenad. Jag är inte alltför bekant med stadens gator, men jag gav mig ändå ut på en promenad i hopp om att jag inte skulle irra mig vilse. Jag har i alla fall lärt mig att:
1. Här stannar bilister inte vid övergångsställen för att släppa över fotgängare.
2. Här plockar inte hundägarna upp hundbajset efter sin hund.

Detta resulterar i att det krävs att man har förmåga att akta sig för det mesta. Vilket i slutet ofta mynnar ut i en viss märkbar irritation.

Men! Nu, med min nya positiva attityd tänker jag istället så här:
1. Jag som alltid tar för givet att alla bilar ska stanna för lilla mig får lära mig lite hut och kanske börjar med att bli lite mer försiktig snart.
2. Hundbajset ger i alla fall näring till små maskrosplantor som växer i sprickorna på asfalten.

Action-Jesus

Vi var några stycken som träffades ute på puben för att fira att uppsatserna lämnades in idag. Jag hade bara tänkt stanna till en sväng på vägen hem från stan, men det slutade med att jag stannade i 4 ½ timme. När man väl börjar erkänna gäspandet och förstå att man nog kanske borde kila hemmåt missar man som alltid den perfekta vagnen. Och en måndagsnatt som denna betyder det att man antingen snällt få sätta sig ner på en bänk och vänta en halvtimme tills nästa vagn kommer eller hoppa på första bästa vagn men som då bara går halvvägs hem. Eftersom jag inte var ensam om att bo åt mitt håll bestämde sig mitt sällskap och jag oss för att hoppa på första bästa. Dels för att motivationen till att vänta i en Göteborgskt januari-snålblåst med tillhörande duggregn inte lockar speciellt mycket och dels för att man ändå får sällskap halva promenadvägen. Vid torget gick mitt sällskap vänster och jag vek av åt höger. Den svaga lutningen uppför tar emot när man ska knata hem ensam en måndagsnatt. Det känns ungefär som om benen väger ett ton och att lungorna har storlek xxs. Men man går aldrig lika snabbt som man går när man går ensam hem. Så ur motionssynpunkt är det säkerligen att föredra.

Som tjej och dessutom liten till växten är det alltid med ett vakande öga jag tar mig fram på nattsvarta gator. Speciellt när man hör att någon går bakom. Jag lägger min nyckelknippa till rätta i handen och stoppar ner knytnäven med spretande nycklar mellan fingrarna i jackfickan. Om jag inte skulle haft skinnhandskar skulle det förmodligen blivit djupa märken av hur hårt jag håller. Det funkar så, oavsett om man är tjej eller kille. Det gäller att vara på sin vakt. Det gäller att undvika parkerande bilar längsmed trottoaren och ständigt kasta en blick över axeln.

Jag passerade ett skyltfönster med en Jesusdocka placerad ut mot gatan. Om man samlar på actionfigurer kan man numera få en Jesus till sin samling för någon hundralapp. Jag kan inte låta bli att tänka på den där Action-Jesus när jag pallrar mig hemmåt och stegen bakom mig närmar sig. När killen bakom mig kommer jämsides med mig säger han snabbt "hej hej" och skyndar förbi. Jag ägnar ännu en tanke åt Action-Jesus och sjunker ned på dörrmattan innanför ytterdörren till min lägenhet.

Att vara en god vän

Jag tror jag är en ganska god vän. Liksom alla människor så har jag säkerligen fiender som hatar mig över allt annat. Finessen är att inte umgås med dessa utan istället umgås med de man tycker väldigt mycket om.

Som vän kan man ha de mest oanade kvalitéer. Jag fick ett sms från Miriam nyss:

Du är nog den som jag tror kan hålla koll på sånt här. Har man börjat sälja semlor än? Är såå sugen. Snabbt svar önskas.

Vikten av en plan B

Jag minns när jag skrev det här inlägget. Det var för prick ett år sedan och jag satt i min soffa och drömde efter en tok att överösa med kärlek. Idag, ett år senare ligger jag i sängen och knåpar ihop lite (för att vara ärlig och säga sanningen) tämligen meningslös text. Men jag slår ett slag för meningslösheten. Orden må verka små och obetydelsefulla men hur klyschigt det än låter så skriver jag här mest för min egen skull. Sedan att det finns dem som faktiskt läser dem hör ju till eftersom jag publicerar något i den stora vida världen och som i princip inte går att radera. Och den där token tror jag att jag lyckats fånga in, något förvildad.

Det är ju nytt år nu. Och jag har intalat mig själv att 2008 är ett år av möjligheter. Min tidigare så utstakade framtid har kastats omkull och lider mot sitt slut. Om fem månader står jag med en papperslapp i handen och ska vinka adjö till Handelshögskolan och CSN:s kravbrev kommer flocka sig på dörrmattan. Fem månader, sedan förväntas jag bli vuxen på riktigt. Jag tvekar, trevar med handen i det behagliga dunkel de senaste åren har inneburit och kan urskilja alla välbekanta snirkliga små detaljer. Jag undrar hur jag egentligen ska klara av det där med vuxenlivet och lära mig känna igen nya snirkliga detaljer i en helt ny värld. För ett vuxenliv innebär så mycket osäkerheter. Osäkerheter som jag vet att jag inte är ensam om att bära med mig och låta mola i maggropen. Men jag har i alla fall en plan B om nu plan A skulle falera och rinna ut i sanden.

Tillfälligt avbrott, reparation pågår

Mitt bloggande råkade ut för ett smärre haveri dagarna innan jul, som ni säkert har märkt. Jag skulle kunna skylla på den stressiga julen (som alla andra gör i och omkring dessa bråda tider), men faktum är att jag då skulle ljuga. Min jul har varit allt annat än hektisk och mest bara varit alldeles oförskämt slapp med god mat och underbart sällskap. Nej, det är lika bra att ta tjuren vid hornen och erkänna att jag drabbats av någon slags odiagnostiserad skrivkramp. Om jag tänker efter så är inte jag den enda som drabbats av denna skrivkramp. För att jämföra mitt banala bloggande med större kvällstidningar (ofta med ungefär lika banala inlägg som i min blogg, kanske min blogg många gånger till och med har ett större djup och engagemang än tidningarna, nåväl...) måste jag påpeka med hela handen att även dessa erkända kvällstidningar har haft uppenbar idétorka när löpsedlarna under större delen av julen har präglats av: "Tio sätt att bli av med jul-kilorna", "Anti-rynkkrämen som gör ditt ansikte slätt på mindre än tre veckor" och "Känd artist talar ut om sitt chokladmissbruk".

Jul och nyår har nu passerat med god marginal, min tröttsamma uppsats och de tio senaste veckornas slit ska lämnas in i morgon vilket betyder att jag inte har några fler ursäkter för att inte ta tag i att reparera min bristande fantasi och bota min skrivkramp.

Från och med...nu.