"Hem ljuva hem"

Ikväll har min värld slutat gungat under fötterna och med en Bacardi Apple under armen och ryggsäcken på ryggen knatade jag, något landsjuk, hemmåt i tisdagssolsken. Nu har jag skrubbat av mig båten under skållhett vatten med scrub och borste. Länge. Bacardin står på kylning i väntan på bättre tider och väskan ligger inslängd i garderoben.

Tips för den pysslige: det finns fin fina korsstygnsbroderier på Designtorget att köpa med inspirerande motiv. För mig hade motivet "Hem ljuva hem" funkat alldeles förträffligt just nu. Men för de som anser att ombyte förnörjer så erbjuder Designtorget motiv som "Helvetes jävla skit" och annat roligt.

Det är humor.

Med den humorn ska jag snart krypa ner under täcket och snuffsa in doften av hem och hjärta. Jag vältrar mig i vacker musik som får varje flickas hjärta att slå ett extra slag för allt det där himmelska

Regina Spektor, Samson
Hello Saferide, The Quiz

En välbehövlig paus

Jag har ont i min dammsugarmuskel på höger arm och det är alldeles omöjligt att lyfta den över huvudet. Egentligen kan man kort och gott säga att hela kroppen värker och gör ont. Det blir liksom enklare så.

Jag har utvecklat en förmåga jag inte trodde jag kunde lära mig. Att sova middag har tidigare varit ett överskattat koncept i mitt liv som jag förknippat med barn och pensionärer. Och även om jag har försökt tidigare så har jag aldrig kunnat somna. Nu däremot är 'sova en stund mitt på dagen' en oanad lyx och det tar mig inte mer än två sekunder förrän jag sover som en sten. Oftast hör jag mig själv snarka och tänker samtidigt "vad fantastiskt skönt det är att sova".

Inatt ska vi äta räkmackor, dricka varm choklad, mumsa biskvier och skratta hysteriskt åt lama skämt. Man är pinsamt lättroad som få här.

Om att vara humoristisk

Det plingade till i min mobil i eftermiddags och i min sms-inbox finner jag följande text:

Svar till "Puma i städhandskar"

Hej! Läste annonsen din kollega satt in i Finn en vän i GP. Du låter så intressant, härligt med folk som lever ut sina fetisher (bajs och sopor) utan hämningar. Jag gillar precis som du en god middag, hoppas du inte har emot lite att ta i... ;-) Ses? /Uffe

Jättekul, Tilda. Humornivån flyter inte längre på vattenytan, den har nu sjunkt till botten. Blupp blupp blupp blupp...

Huha. Hemlängtan big time. Vet i sjutton vad som är fel på mig. Men i övermorrn går jag hem och drar täcket över huvudet.

Två dygn var att vara lite för positiv. Tre menar jag.

Hemlängtan

Japp, och idag kom det. Utbrottet som jag kännt koka inom mig. Jag var bara tvungen att ringa till Annika och lipa en skvätt, klaga lite och bara låta tårarna får rulla lite sådär i smyg. Inte så att någon ser. Det är söndag nu, och vid den här tiden om två dygn ligger jag i min egen säng och funderar istället för här.

Allting ordnar sig tillslut, eller hur var det?

Livet som passagerare

För att liva upp tillvaron och avstyra ett eventuellt känslomässigt utbrott bestämde Carro och jag oss för att åka på "lillsemester till Skagen". Med civilkläder knatade vi ner till shoppen och beskådade alla tänkbara ting som vi kollat på en miljard gånger tidigare. Vi köpte varsin påse med saker, stoppade snabbt ner personalkortet och telefonerna och knatade vidare till baren. Mario svängde ihop en rosa alkoholfri paraplydrink som vi satt och smuttade på samtidigt som vi spanade ut över havet. Och så satt vi där, samlade krafter och försökte hitta positiv energi, beskådade dejtande par med likadana mobiltelefoner, ett 40+ -gäng som brölade i kapp och de försynta flickorna i hörnet som spanade på killgänget i andra hörnet.

Efteråt plockade vi ihop skräpet och stoppade i soptunnan och tog glasen till disken. Hade vi varit vanliga passagerare hade vi lämnat det där på bordet. Men förr eller senare hade vi ändå varit tvugna att plocka bort det själva.

Kakmonster

Egentligen är det lite underligt hur skadad man faktiskt blir av att städa dagarna i ända. Mentaliteten "lite skit rensar magen" har fått en helt ny klang. Särskilt när man äter upp överblivna kakor som man hittar på borden i hamnuppehållet. Inga namn nämnda, men det var INTE jag. Jag lovar.

Jag är mest bara olycklig och vill gå hem.

Det oförutsatta

Tänk, ibland kan livet te sig bra underligt. Som nu. Som idag. Det ni!

Systerbesök

Det är nästan lite farligt när syster kommer till storstan. Shoppingen tar plånboken till oanade höjder skulle man kunna säga. Men det går inte att rå på, rycks man med i "ha-hysterin" så finns inget annat att göra än att ge med sig. I samma sekund som man köper något börjar tankarna mala kring hur man ska rättfärdiga sitt köp.

Ny plånbok behövde jag faktiskt då den gamla var bra sliten och gammal.

Mina förra svarta byxor gav jag bort till syster, alltså är det tillåtet att köpa nya.

Den grå tunikan provade både jag och syster och då hon bestämde sig för att inte köpa den var jag bara tvungen att rädda den från att hamna i orätta händer.

Det enda som jag har svårigheter med att hitta en ursäkt till att köpa var skorna. Jag är skooman, det vet alla som känner mig. Och när de stod där i reastället med prislappen 150 kronor, kunde jag bara inte gå förbi dem. Så det så.

Pocketshop är också en bra affär. Därifrån kom jag med tre böcker. Linda Olsson Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Anna Gavalda Jag älskade honom samt Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den första var ett tips från syster och de två andra köpte jag mest för att jag fullkomligt älskade Annas tredje bok Tillsammans är man mindre ensam. Finfin och tårdrypande (i slutet...). Jag började läsa en av dem på vagnen hem och jag kan inte låta bli att le när första sidorna bjuder på följande strof

Ett förtydligande: på boulevard Saint-Germain går en parisiska med självaktning aldrig över en gata på övergångsstället när det är rödljus. En parisiska med självaktning spanar ut över de förbiströmmande bilarna och kastar sig sen ut väl medveten om att hon tar en risk. Att dö för Paule Kas skyltfönster. Det är ljuvligt, det.

Med detta behåller jag min romantiserade syn av kärleken och om sagans prins som jag VET att jag någon gång kommer att springa på. I Göteborg är det dock lite småfarligt att "kasta" sig ut sådär. Mammas avlsutningsfras i telefonluren ekar i mitt huvud "akta dig för spårvagnarna!". Hon har så rätt så. Jag ska akta mig. Det måste finnas andra sätt att träffa prinsen på.

Det är lite sorgligt att syster åkte hem så snart. Det är trevligt att kura ihop sig i soffan under en filt, titta på usla dokumentärer och knapra kina-puffar och äta thai.

Nu ska jag fortsätta drömma mig bort. Det får man göra ibland.

Om sömn

Just som brownien var uppäten och jag lagt mitt huvud på kudden och slumrat till så ringer mobilen. Vanligtvis har jag alltid ljudlös, men hade glömt att stänga av ljudet inatt. Det är få gånger man är så virrig som just dessa stunder. Rösten frågar lite lätt om jag sov och jag ger personen svaret "nejdå, inte alls". Varför kan man aldrig erkänna att "ja, jag hade preciiiiis somnat och sov som en sten".

När jag lagt på, satt mobilen på ljudlöst och la huvudet på kudden igen börjar jag fundera;

vem var det som ringde?

vad sa jag egentligen till personen?

och visst sjutton hade jag sovit när det ringde?

Sedan börjar allt klarna. Jag drog mig upp ur sängen, bäddade min extramadrass, tände i hallen, låste upp dörren och slängde mig i sängen och somnade. Jag vaknade inte igen förrän Carro släckte ljuset och kröp ner i den nybäddade extrasängen. Vi vaknade tolv.

Nu ska jag äta frukost.

En fredagskväll

Vi skulle grilla, båtfolket och jag. Men vi hade glömt att köpa mat att grilla. Så det blev att knata till ica och handla nåtogt som vi kunde grilla det första vi gjorde. Vi skulle spela kubb, och det gjorde vi också. Andra laget fuskade, men vi vann ändå. Drottning Silvia kom och grillade grönsaksbiffar med oss. Till efterätt hade jag grillad banan med choklad i. Jag är sådan mästerkock.

En stor eloge till Kings Head. Det funkar alltid. Afterwork som party inpå småtimmarna. Sedan blev det Publik och vidare till Uppåt Frammåt. (As Always). Jag och Drottning Silvia vandrade armkrok genom Göteborgs horkvarter. För det finns sådana kvarter har jag fått lära mig. Och mycket riktigt satt det ensamma män i sina bilar längs gatan och spanade. Jag gick snabbt förbi, rynkade på näsan och undrade "undrar hur många kameler jag är värd". Jag, Drottning Silvia och mojitos passar som handen i handsken. Det bästa med mojitos är all is och att glaset blir så kallt. Man kan liksom "isa" sig fram en gångväg genom att chocka folks överarmar med glaset. Det är egentligen en hemlighet.

Jag köpte en spontan brownie från 7/11 på vägen hem. Oförskämt god att mumsa i sig den sena timmen. Jag satt där på vagnen hemmåt, funderade ett par tusentals gånger på att hoppa av och göra något ytterligare skoj denna natt. Men jag gick ändå hem. Bestämde mig för att det fick vara nog med kalas för idag. En tidig hemgång, en tidig sänggång.

Mitt förhållande till musik

Följande händelse utspelade sig för någon minut sedan. Jag pratar med Carro på msn och planerar lite löst för Båtfesten vi ska ha ikväll. Hon har inga skivor att bränna ut musik på så hon lägger upp låtar i den delade mappen så att jag ska kunna bränna ut dem.

Helt plötsligt dyker Markoolio upp på min skräm och jag hejdar mig själv och skriver att "det inte på något villkor hamnar någon Markoolio på mina brända skivor", varpå hon menar att "gör som du vill, det var väl inte så allvarligt".

Allvarligt?

Musik ÄR allvarligt. Men jag gillar Carro ändå.

Thrilled sunshine

För första dagen vaknar jag upp utsövd, solen skiner och jag dansar naken till Michael Jackson och Thriller. Det är en syn vill jag lova gott folk!

Vin

Om tio minuter är det lördag (fredag menar jag). Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jobbtiderna sitter fortfarande i och här sitter man. Ensam och dricker vin. Carro, min lilla älskling, köpte vin från båten, tre för två eller nåt. Gott var det i alla fall. Och eftersom det var hon som korkade upp vinet behöver jag inte ens ha dåligt samvete för att jag dricker vin i min ensamhet.

Nog om det.

Slutet på mask-anekdoten

Och så här slutade maskhistorien:

Annika. said...
masken kröp ner i jorden igen och efter en stund satte sig någon i slemmet ;)

Dagens utbrott

Jag ber om ursäkt om jag trampar på ömma tår, eller rent av fel tår på fel varelse, men jag bara måste säga att;

jag är så himla trött på att alltid vara den som hör av sig först.

Finito. Jag gör det inte mer. Så det så.

Livet som en mask

Jag är alldeles för utmattad för att tänka smarta tankar, vilket resulterar i att den här texten med all förmodan bara kommer att innehålla en massa bokstäver och ord utan något som helst sammanhang. Men det kan ju också vara roligt att läsa någon gång, eller hur?

"Allting har en ände, korven den har två" - det är det enda jag har i min skalle just nu. Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker berätta någonting för mig och jag fortsätter att repetera det välkända citatet om och om igen. Lite småjobbigt av mig måste jag erkänna.

Jag tänker på masken som Fanny och Annika berättade om. Det hela utspelade sig på en filt i försommargräset i England. Det var varmt och soligt och inte alls "maskväder", så var masken kom ifrån var ett litet mysterium. Hur som helst så kom det en mask krypande på filten där de satt. De började peta lite snällt på den så att den skulle flytta på sig och inte komma till skada. Då vänder masken håll. Detta finner de högst faschinerande och petar därefter ännu en gång på masken som vänder håll igen. Efter tredje "peten" blir masken uppenbarligen irriterad och lämnar ett slemmigt spår efter sig. Den försökte väl öka takten lite för att slippa att någon jättevarelse petar på den. Vad som hände sedan med masken vet jag inte riktigt, men poängen är att masken inte verkade ha någon ände. Den liksom "börjar åt båda håll". En mask och en korv har alltså ingen större likhet, förutom att de båda är avlånga.

Tänk vad smidigt ändå, att bara kunna byta håll sådär utan anstränging!

Dvala

Dagarna har passerat i slowmotion på båten.
Och egentligen har det inte hänt något utöver det vanliga.
Fast det är inte riktigt sant.
Ett trevligt ansikte överaskade mig vid frukostbordet igår. Det goda sällskapet som jag träffade på en bergstopp och spenderade mitt regniga nyår med.
Och helt plötsligt flög tiden iväg som en raket.
Nästan alldeles för fort.

Men så var jag hemma igen. Och det var ungefär i samma sekund som den sista luften i mina lungor pyste ut och världen stannade upp totalt.

För jag är så otroligt trött nu. Nu ska jag sova sova sova.

Sova och drömma.

Glassbåt

Satungarna arrangerade en räd inatt och plundrade båtens glassförråd. Jag spenderade timtals med att torka smält glass över hela båten i alla tänkbara skrymslen och vrår.

Klockan fem i morse låg jag i min säng och skulle sova. Men jag drömde om mardrömmar om glass.

Vit flagg

Jag ber om ursäkt om min blogg förvandlas till ett städförråd varannan vecka, men det är faktiskt intressant att vara städerska.

Det råder krig inatt. Bittert. Jag har blivit utskälld åtminstone sjutton gånger av diverse irriterade människor. Vissa säger fula ord på perfekt svenska. Visa brökar ut sin irritation på oförståelig danska och helt enkelt tror att man förstår vad de säger. Andra ställer sig och skäller på ett definitivt oförståeligt minioritetsspåk och blir ännu argare när de ser hur frågetecknet växer sig större och större i mina små valpiga städögon. Jag ler, säger "Sorry, I don't understand, do any of you speak English?" och ser hur ilskan kokar och det ryker ur öronen.

Det var detta jag har förberett mig på sedan jag gick på i tisdags. Detta bittra krig om platser, godis och spelmaskiner. För det är rena kaoset. Flickorna gråter stora krokodiltårar över någon tillfällig förälskelse under Gotia-cup. Pojkarna tar till armbågar och knytnävar för att komma först till de enarmade banditerna. Ledarna är utmattade och sitter mest still och tittar på.

Vi bestämde oss för lite lördagsmys ändå. Det går alldeles utmärkt att beställa pizza med "hemkörning" till Stena terminalen. Om än är moppekillen som levererar denna maträtt något fundersam på vad han gör på terminalen och vem som ska ha pizzorna. Men så myste vi med film, pizza, upphittad (oöppnad) godispåse och cola i soffan en timme eller så.

Jag insåg just att mitt liv mest bara låter patetiskt när jag försöker skriva.

Jag måste vara en tråkig medmänniska.

Hur mår jag?

Jag har tagt små små ministeg närmare mitt mål; Göteborgsvarvet. Det enda jag tänker på är; det kommer ta TID!

Annars äter vi mest blåbärspaj och dricker varm choklad här ombord. Städar någon gång ibland sådär. Idag var första fina dagen på länge och man kunde bänka sig uppe vid skorstenen iklädd bikini. Dock överskattade jag min grundade bränna och brände mig lite lätt här och var.

Nicke Nyfiken är tydligen inne iår. Och båten har självklart en egen maskot. Men jätte-ap-dräkten är väldigt varm och den stackars person som har på sig den måste vila varje halvtimme. På Liseberg beöver Kaninerna hemliga liv-vakter som vakar varje steg så att Kaninerna inte blir nedslagna av hårdhänta barn eller fyllon. Här ombord vill man inte kalla det liv-vakter. Det låter för brutalt. Här heter det ledsagare. För det kan ju komma någon satunge och sparka det hårdaste den kan på Nickes smalben.

Annars rustar jag mig mentalt för Gotiacup-kidsen som invaderar fartyget till helgen. De är de värsta i sitt slag och besitter expertkunskaper i nedskräpning. Men jag sätter hårt mot hårt. Häller de ut cola-burken på golvet (med flit) får de också torka upp det. Jag kommer vara värsta ragatan.

Konstpaus.

Kortslutning

Jag känner mig lite som törnrosa. Jag skulle kunna sova i hundra år. Jag lider också av fantasibrist.

Så jag låter nog bli att skriva.

Regler är inte till för att brytas

Okej. Jag tror jag har kommit på den ultimata lösningen på mitt materialistiska problem: varje gång jag köper något ska något annat kastas/ges bort. Om jag köper en tröja så måste jag alltså offra något annat klädesplagg. Om jag köper en pocketbok, måste en annan pocketbok ryka.

Det blir ju lite problematiskt i vissa fall, men generellt bör det vara fullt möjligt att tillämpa min nya regel.

Ikväll har jag rensat ut min garderob. Två papperskassar ska skänkas iväg. I vanliga fall brukar jag vara stenhård med att plocka bort grejor, men efter nån dag eller så drabbas av ånger och börja plocka ur saker från kassarna igen. Det ska INTE hända nu! Jag ska springa iväg med dem så fort jag bara kan (rimligtvis imorrn) så att jag inte har möjligheten att börja plocka ur saker igen.

Ett annat projekt blir att plocka bort allt annat onödigt krafs från vinden. Där ska bara stå tomma kartonger och nån enstaka kartong med grejer jag verkligen inte kan eller vill göra mig av med.

Det är helt klart ett problem, men det är bara att bita i det sura äpplet. Det bådar inte gott att redan, vid 21 års ålder, ha samlat på mig så mycket.

Sanningen som kommer ikapp?

Jag tittar i flyttlåda efter flyttlåda och i varenda en så ligger en massa papper från skolan. Papper som jag inte hade en aning om existerade eller ens har existerat förr!

Mathias brukar kalla mig för plugghäst.

Jag är rädd att han börjar få rätt.

Hemskt hemskt hemskt!

Idioti?

Tillåt mig påpeka att det finns många tokiga människor i vår värld. Mycket tokigare än jag är. Jag skulle exempelvis ALDRIG försöka mig på att råna en bank utklädd till träd!

Med smak av det goda

Sista lediga heldagen innan jag går på båten i morrn kväll igen. Just precis när man fått smak på det lediga Göteborgs-livet och på nytt infört fika-kulturen i mitt liv. Jag har fikat mig igenom en hel vecka, alldeles oförskämt slött, och jag kommer nog gå på båten med släpandes fötter.

Jag försöker tyda lönebeskedet som damp ner i brevlådan alldeles nyss. Men det kryllar av siffror och minustecken (!?) och jag får inte alls någon ordning på det. Stena Line har i alla fall fattat att det blir knapert med pengar sista veckan innan löning och betalar därför ut lönen två gånger i månaden istället. En eloge.

Syster rättfärdigade mitt spraydejtande och övertalade mig att det faktiskt inte är någon dum idé. Det hela slutade med att vi konstaterade att "alla singlar faktiskt spraydejtar i smyg". Och visst finns det guldkorn som gömmer sig i sanden. Det vet jag med all säkerhet.

Jag har ignorerat min stökiga lägenhet ett par dagar då jag hellre sitter på ett mysigt fik med en kopp te. Men jag måste verkligen försöka få någon ordning på det hela innan jag går på och jobbar. Annars kommer jag bara förtränga hur det ser ut och kliva över tröskeln med en djup suck nästa tisdag.

Du är sånt dumhuvud, Åsa!

Som om

Det är nästan så att jag ger upp snart. Det känns som om du har punkterat mina lungor och att luften sakta pyser ut. Jag drunknar i vattenpölarna på asfalten eller blåser ut till havs med sommarvindarna. Men jag försöker. Jag låter mina öron bada i bra musik, låter mina ögon glittra ändå. Jag försöker att vara den jag alltid velat vara. Laga och lappa med tejp och klister. Hittills har det gått bra. Snälla, låt det fortsätta så.

Jag ska inte vända mig om och se tillbaka.

Nattpromenader

För att vara Göteborg blev det en tidig hemgång från dansgolvet. En tidig och billig kväll. En Staropramen á 45 kronor samt inträde på 20 kronor var det enda som spenderades pengar på. Jag hade glömt hur tokigt roligt man kan ha här tillsammans med allt mitt folk. Och kvällen igenom har jag lett så mycket att jag har träningsvärk i käkarna.

Trots regn är det ljummet ute och det var skönt att känna vinden mot kinderna i min nattpromenad. När jag passerade vår lilla nära dig butik stod det på en löpsedel: "Sju av tio tjejer rädda för att gå hem själva om natten". Det är inte så att jag ständigt går runt och oroar mig för att något ska hända. Men visst kastar man ett vakande öga över axeln och tänker till under sin nattpromenad. Jag går aldrig i närheten av parkerade bilar längs med gatan. Jag håller alltid nycklarna i ett järngrepp mellan fingrarna. Jag sitter alltid längst fram i vagnen för att på så sätt vara sist ut och slippa ha någon bakom mig. Jag går aldrig om någon som går framför. Jag har alltid mobilen på ett lättillgängligt ställe. Och jag ser alltid till att stämma av med vänner. Om någonting händer är det inte jag som är oansvarig eller får skylla mig själv.

Men jag har varken tid eller ork för att ständigt gå runt och känna mig rädd.

Materialisten erkänner sitt misstag

Hrm. Det där med strikt feng shui. Jag har verkligen försökt men efter två flyttlådor kändes lägenheten plötsligt välfylld. Det är svårare än man tror. Och så kom mor och far med ytterligare ett släp med grejor idag. Jag har saker nog till en hel herrgård. Jag börjar känna mig maktlös nu när jag sakta men säkert begravs i massorna. Om ni inte ser mig på stan på ett tag så beror det på att jag är inbyggd innefrån.

Fin tvåa, 45 kvm, önskas byta mot stor och rymlig herrgård. Göteborgsområdet.

Dagens i-lands problem 2007-07-06

Jag har slut på galgar att hänga upp alla klänningar och allt annat fint på i garderoben.

"Kramis!"

Ja, jag vet vad ni brukar säga om att "det finns någon för alla" och att "du har bara haft lite otur". Jojo, visst. Men nu är jag förbannat trött på den där oturen och jag har inte någon större lust att vänta på någon för mig. Vad jag lite frustrerat försöker få ur mitt hjärta är att jag har blivit medlem i spraydate. Och tro inte att jag inte anar hur ni himlar med ögonen och tänker "men lilla tragiska Åsa, du som är så söt, inte ska du behöva ge dig hän till sånt där".

Och nej, det måhända att jag inte behöver. Men nu är det så att jag har länge efterlyst lite äkta smicker, lite komplimanger och sann beundran. Nu menar jag inte att nätdejting till punkt och pricka innehåller allt det där, snarare tvärtom. Men jag tycks dra mig till den tysta och blyga andelen av den manliga befolkningen, och jag har ingen lust att fiska komplimanger för att få dem.

Internet är en finurlig uppfinning, där man i princip kan vara vem man vill. Det är nästan värt att skaffa sig ett nätdejtingkonto bara för alla roliga meddelanden som skickas. Förvuxna pojkar skriver lama raggningsrepliker som "oj jesus min låda, här har vi en liten donna!"och avslutar ett meddelande med "kramis". Och jag sitter här hemma och fnissar åt deras tama försök. Men de gör åtminstånde ett ärligt försök. Kanske det funkar på någon, men tyvärr funkar det inte på mig. Men visst finns det säkerligen guldkorn. Tillräckligt med eventuella guldkorn för att bli medlem.

Jag kanske är svår att lära känna, komma inpå livet. Men jag är inte omöjlig. Jag har mina skäl till att vara restriktiv och sova med ett öga öppet.

Men jag är som sagt inte omöjlig.

Den femte juli tjugohundrasju

De har så fina belysningar utanför mitt fönster. Lampor som lyser på träden underifrån. Mycket fint och väl så påkostat för vårt kvarter. Antingen är de nya för i år eller så har jag bara inte haft min estetiska ögon öppna tidigare. Min balkong är i höjd med trädkronorna, vilket ger lite av ett spökligt utseende. Men ett mysigt spökligt utseende.

Jag har tillbringat dagen med välkommen-hem-fika tre gånger om. Två för Anna och en gång för mig själv. Jag har också köpt ergonomiska arbetsskor så att jag slipper sitta i rullstol efter nästa pass. Jag har stått och köat på banken i sjuttioelva år och så har jag ätit thai (samma sak som jag alltid beställer) med en vän (samma vän som jag alltid äter samma thairätt med). Jag har tvättat, pratat med en trevlig granne, packat upp lådor och tittat på min finfina mini-tv. Det var min dag. Otroligt uttröttande sådan.

Nu ska jag sova, i hopp om att mina otäcka drömmar inte ska finna sin väg in i mitt huvud i natt. Jag ska bara försöka blunda och tänka på något mer utmanande. Som till exempel; varför jag lovar en sån sak som att springa göteborgsvarvet?

Go go go

Jag är nog starkare än vad jag tror. Jag peppar mig själv och jag har funnit lite jävlar anama i mitt liv.

Så nu offentliggör jag mitt mål för nästa år; jag ska springa Göteborgsvarvet.

Nu kan jag inte ta tillbaka det.
Fan också.

Silja Line vs Stena Line

På expressen.se hittade jag den här reklambilden för Tallink och Silja Line (bilden är ännu lite större på expressens hemsida):

Till denna bild står texten "Crazy Days hela sommaren". Okej...

Frågetecken nummer ett: Vad har tjejen på bilden att göra med Crazy Days på Silja Line?

Frågetecken nummer två: Vad GÖR tjejen på bilden?

Frågetecken nummer två: Vilket budskap vill Silja Line egentligen förmedla till sina kunder?

På Stena Lines hemsida hittar man denna reklambilden för Danmarksresorna:

Klart som kristall! På båten till Danmark är det alltid fint väder och du kan sitta på Sundeck vid de nya palmerna och ha trevligt!

Jag tror vi ALLA kan se vilket företag som har den mest sofistikerade bilden.

Karin på Tele2 bad Matilda på Tele2 att ringa istället.

...och jag tror jag lät lite snällare denna gången i alla fall. Kanske de stryker de fula orden om mig i registret nu.

I telefonförsäljarens värld

Jag har en period på några veckor i mitt liv som jag ogärna talar högt om. Under några veckors tid arbetade jag nämligen som telefonförsäljare. Som tur var det för ett något sådär seriöst företag och grejor man faktiskt skulle kunna ha nytta av. Jag skulle ljuga om jag sa att jobbet var inspirerande och utvecklande och att jag gillade det jag gjorde. När en telefonförsäljare ringer vet man innerst inne att det bara är en stackars fattig student som försöker göra sitt jobb och tjäna ihop lite extra pengar, men det är ändå ytterst svårt att vara trevlig. Det fanns de som snällt och vänligt avböjde, men det fanns också de som skrek "jääääävla hoooora" i örat på en.

Min telefonförsäljar karriär gick bara utför. Jag var urkass på att vara just sådär jobbig och påträngande som en telefonförsäljare ska vara. Jag sålde ett paket, och det var till min syster och hennes pojkvän som förbarmade sig över stackars lillasyster.

Hur som helst så tror jag inte att någon tycker att ett telefonförsäljarjobb är kul. Det är liksom bara en liten kort anhalt i sitt liv. Nåväl, det var egentligen inte det som var poängen med min lilla anekdot.

I morse när jag låg och sussade i min egna sköna och mjuka (jag hade glömt hur mjuk den var!) säng, väcktes jag av en telefonförsäljare. Det tog några signaler innan jag ens förstod att det ringde, det tog ytterligare några innan jag vinglat mig ut till vardagsrummet på mina ömma fötter och grumliga ögon. Och när jag ska svara tappar jag luren i golvet. När jag orkat böja mig ner för att ta upp luren orkar jag bara grymta fram ett "Mmmm" som hälsning.

"Hallå?", frågar rösten i luren.
"Mmm", mumlar jag fram ännu en gång.
"Heeeeeeeeej! Jag heter Karin och ringer från Tele2, är det Åsa?"
"Mmmm, men jag ligger och sover" svarar jag bittert och surmulet.
"Jaha, okej. Hejdå"

Förmodligen var jag nog den suraste människan stackars Karin hade ringt till idag. Efteråt, när jag sovit ytterligare två timmar men fortfarande vaknar upp outvilad, kom jag att tänka på det register telefonförsäljaren på Tele2 har tillgång till. Alla telefonförsäljarföretag har nämligen ett register där de ser hur många gånger de ringt till personen i fråga, vilka datum och en liten ruta där de kan skriva kommentarer som hjälper till nästa gång de ska ringa. Jag undrar vad Karin skrev om mig. Förmodligen något tyket och att jag i princip slängde på luren i örat på henne.

Fint att vara hemma igen!

Äääääntligen hemma!

När jag tog spårvagnen hem efter att ha gått av båten kunde jag inte låta bli att ha ett fånigt leende på läpparna. Efter ett halvår är jag påväg hem, hem till min egna lilla lya. Så nu har jag kånkat flyttkartonger från vinden hela kvällen. Det var en ruskig tur att jag inte mötte någon i trapphuset samtidigt som jag stånkades bar ner en bråkdel av mina miljarder grejor jag äger. Jag har sett bättre ut än just då, menar jag.

Jag lyckades leta fram ett täcke, en kudde, lakan, badhandduk och lite annat smått och gott som är bra att ha. När man levt i en resväska i ett halvår är det egentligen allt jag behöver för att klara mig. Nu när jag packar upp ska jag ägna mig åt strikt feng shui. Det vet jag att kära syster tycker om. Hon ringde och välkomnade mig till min lägenhet precis när jag hade kommit hem. Och när jag berättade att jag hade lite havlrisiga blommor förkunnade hon direkt att det är dålig feng shui att ha risiga blommor, vilket resulterade i att jag på momangen ställde ut dem på balkongen istället. Det är allt bra fint här i min lilla stenkista.

Jag tror jag är kär i min lägenhet.

På min lediga vecka ska jag pyssla, fika, gå till banken, köpa skiva och annat skoj som man gör i staden!

Det finns en gata

Det finns en gata där alla kan min namn. Det är i mittgången, the highway, på däck sju. Det är där jag håller till dagarna i ända, övervakad av den läskiga tavlan. Hela dagen har varit ett enda snurr. Idag hade jag mest bara lust att hälla ut en Fanta mitt på golvet, för det verkar vara grejen att göra. Jag hade också lust att kasta jättelegobitar på en unge som satte sina kladdiga godisfingrar på mitt nyputsade skinande plexiglas. Men jag gjorde inget av det. Man måste behålla lite värdighet, även som städerska. Det kallas service när man måste hålla god min då en unge, nedkletad med choklad, frågar snällt och gulligt;

- Hej. Vad gööööööör du?
- Putsar glaset...
- Jahaa, vaffö då??
- För att de är smutsiga...
- Vaffö e de de?
- För att folk har petat på det...
- Så här?

Ungen tar sin chokladiga ha lilla hand och trycker den mot fönstret som jag just stått och putsat i en kvart. Själv räknar jag till tio, klär mig i ett ansträngt leende och säger med något sammanbiten röst;

- Har inte du någon mamma eller pappa som väntar på dig någonstans?
- Nää...
- Nehej, det var ju synd.
- Vaa heter duuu?
- Nicke Nyfiken
- Va? Neeee!
- Jo. Är det du som tappat din chokladbit där borta?
- Nää men ja kan äta den ändå...

Ungen tar upp chokladen och stoppar den i munnen i samma stund som mamman kommer tillbaka.

Små bra ting

Läs A:s kommentar på mitt inlägg "dog situation". Jag låg näst intill dubbelvikt av skratt på båtgolvet (förlåt, 'durken' på båtspråk). Hejdlöst roligt, helt i enlighet med min humor, som piggade upp min dag.

Att en flicka har massa roliga och ytterst användbara saker i handväskan är ett faktum. Det är inte så att jag går omkring och arbetar ned en handväska på armen, men däremot har jag andra användbara små saker. Igår när jag dammsög en del av restaurangen råkade jag suga upp en potatisplätt. Potatisplätten satte sig som ett lock i snabeln på dammsugaren och jag hörde hur maskinen flämtade hysteriskt i andnöd. Eftersom jag var ensam i rummet och insnodd i sladden kunde jag inte nå off-knappen. Och det är nu en vanlig simpel hårnål förvandlas till en fiffig petmanick. Jag lyckas peta sönder potatisplätten och dammsugaren andas ut på ett kick. Jag är helnöjd med min idé. Tänk så bra det kan vara med små saker!

Intriger och äventyr fotsätter. Och vissa saker borde man lämna osagda och oskrivna. För vi alla här vet vad som händer när lamporna släcks ner och ridån dras för och inspelningen av Rederiet har slutat för dagen.