I busshimlen

Nackdelen med att veckopendla är just att pendla - allt åkande. Fördelen med att veckopendla är att man helt plötsligt har fyra timmar i veckan som man inte gör någonting vettigt på, och skulle kunna fylla med betydligt mer meningsfulla grejer (något man vanligtvis skulle prioritera bort). Jag har funderat på om det kanske är dags att friska upp mina tyskakunskaper en aning. Kanske kunde man låna nån pedagogisk cd från biblioteket eller köpa tyska veckotidningar och försöka tyda. Tanken har slagit mig. Att göra slag i saken är en annan sak. Vanligtvis somnar jag ändå...

Förra söndagen åkte jag Swebusexpress. Det är alltid fullsatt på bussen och för att få "den perfekta platsen" gör det mig inget om jag köar några minuter extra. Förra söndagen stod jag nördigt nog längst fram i kön - fick den platsen jag ville och somnade sedemera väldigt gott. Trepunktsbälte i all ära (stor eloge till de bussar som faktiskt har det) men i kombination med bussäternas (förfärliga) komfort höll jag på att gå av på mitten när jag väl var framme. Men det vore ju synd att dra alla bussar över samma kam. För i fredags hamnade jag i busshimlen. Det var svårt att kväva ett "wow" när man klev in i Bus4You:s superlyxiga buss. Det var som att få en stor kram när man sjönk ner i de mjuka säterna, fällde upp fotstöden och vaggades hemmåt. Och jag var alldeles lycklig när jag klev av i Göteborg. Jag vet inte om jag någonsin vill åka "vanlig" buss igen...

För övrigt har O invigt mig i de onyttiga mackornas land med jordnötssmör och sylt. Det låter äckligt och ser inte speciellt aptitligt ut, men jösses vilken farligt god kombination! Innan jag ens fick smaka på mackan kollar O allvarligt in i mina ögon och säger:
- Nu kommer vi överrens om att när den här jordnötsburken är slut, då köper vi INGEN mer. Okej?

Attackförkylningen stikes

Jag ligger i sängen med täcket uppdraget till nästippen och tycker alldeles fantastiskt synd om mig. Den årliga septemberförkylningen har attackerat (med stark betoning på "attack") och som vanligt har man inte alls tid med den här krassligheten. Det finns inte mycket att göra åt saken. Bokstavligen. För jag har varken mat eller medikament hemma, så ja, det finns inte mycket att göra. Hade det varit hemma som i "hemma i Göteborg" hade lägenheten varit fylld med allt en sjukling behöver (inklusive någon som tar han om en) men nu är det ju olyckligtvis inte så. Då jag kände mig frusen och tung i huvudet igår stannade jag till för att köpa nödvändiga ting på Ica på hemvägen. Nödvändiga ting som i godis och en tidning. Jag hade inte riktigt planerat för att bli dunderförkyld och golvad på bara några timmar - hade jag vetat vad som lurade runt hörnet hade jag självklart köpt lite andra saker också. Och det stör mig en aning, vanliga förkylningar brukar aldrig sänka mig så totalt (det finns det andra sjukdomar som gör så bra) och jag känner mig kort och gott ynkling! Ynkliiiiiiiig. Och förbannad. Himlans!

I rovdjurslådan

I en låda på jobbet finns en björnfot...den klämde jag på idag med faschinerat ansiktsuttryck. Jag rekommenderar att hålla sig borta från en levande björn, de verkar farliga.

Måndagens uppenbarelser...

...no 1: Det kan kännas väldigt tomt och ensamt i en andra hands-lägenhet på 28 kvm. Lösning: Jag socialiserar virituellt med mina vänner (spridda för vinden i världens alla hörn) tills mina ögon svider och är fyrkantiga, samtidigt som jag tittar på TV-kristallen och känner mig som en avlägsen kompis med alla kändisarna.

...no 2: Det är svårt att "smyga" och snoka på Facebook numera. Jag erkänner villigt att det är ett av mina stora vardagsnöjen och tidsfördriveri. Synd bara att det ska synas när man är online vilket gör att min dagliga Facebook-tid begränsas (vilket i och för sig är nyttigt).

...no 3: Det finns en fin kofta i en affär påväg till och från jobbet. Den måste jag bara ha. Alla klädköp (av anständig karaktär) kan motiveras med "jag måste se snygg ut på jobbet". Och när jag ändå är i affären kan jag väl köpa den där skjortan i fönstret som nån har klistrat en post-it lapp på och skrivit "Åsa, köp mig" på. Smidigt, eller hur?

Att vara söndagseffektiv

Jag har dragit på mig sviter från arbetslivet. Det är söndag och klockan är åtta, men jag har ändå hunnit med att diska och plocka undan. På den gamla goda tiden (för några veckor sedan) kunde jag sova betydligt längre. Oförskämt längre. Onödigt länge. Men det finns en viss charm med att sitta här i mitt lilla kök och dricka varm choklad och mumsa ostmacka (okristligt) tidigt en höstig söndagsmorgon.

Grannen hade 30-års fest igår. När vi gick och la oss (fem våfflor var och en halv film in på kvällen) verkade stämningen vara på topp. Vi lyssnade en stund till dansande dunsar i golvet och skratt som blev allt mer otydliga ju tröttare vi blev. Innan vi somnade konstaterade vi mest att det var skönt att bara ha en helg för oss själva efter allt ståhej de senaste veckorna, så osugna man kan bli på att svepa champange och vara piffiga. Jag vaknade några gånger under natten, lyssnade - partydjuren där ovan svängde fortfarande sina lurviga. Strax innan jag själv gick upp för någon timme sedan hörde jag de sista kalasgästerna rumla ner för trappan. Grannen kommer säkerligen sova bort hela söndagen medan jag är fantastiskt söndagseffektiv (dock är nog min ambition lite väl överdimensionerad till tidsaspekten och hälften av "att-göra-listan" får nog vänta tills nästa helg).

Vi har en ny teve nu. Men jag tyckte den gamla var finare, trots att den här ser nästan exakt likadan ut och är tusen kronor dyrare. Det blev inte en lika utdragen urvalsprocess denna gången - några klick på datorn, några råd från de som kan och vips så stod jag i kassan och svepte kortet för tusentals tusentals kronor. Det är ALLDELES för lätt att köpa dyra grejor.

Nu ska jag strax vara husfruig och baka bröd - inviga brödformen mor gav mig med ett recept på "fjällbröd" från syrrans blogg.

Vårt makabra tidsfördriv

Om du någon gång ska hjälpa din bästa vän flytta till Norrland så kan man fördriva tiden med att räkna roadkills. Det bör kanske utfärdas 12-års gräns (åtminstone) för alla deltagare. Så här många roadkills kan man hitta mellan Göteborg och Bollnäs, en väg:

Igelkott: 2
Grävling: 4
Fågel: 7
Insekter (såna med fyllning som splashas mot vindrutan): 6
Ekorre: 4 (varav 1 välbevarat exemplar)
Räv: 2
Hare: 9
Iller? 1
Odefinierbar: 4
Odefinierbar, kan ha varit ekorre: 4
Pudel? 1
"Ewwwww!": 2 (1 + ½ + ½)

Vi hade som ambition att sätta poäng på de olika "objekten" där exempelvis en fridlyst igelkott har snäppet högre poäng än en hare. Illern är värd en hel del den också. Hade det nu varit en pudel så hade den toppat poängligan men jackpoten hade nog ändå en björn tagit hem.

Slutligen måste jag be om ursäkt för vårt makabra tidsfördriv och påpeka att Annika faktiskt är vegetarian.

Hej då teven, my precious

Ni vet den där teven som jag unnade mig i mars och med stor möda lyckades baxa hem. Den lever inte längre. Elgiganten ringde mig och sa att fraktfirman på något vis "haft sönder" den. My precious. Visserligen mådde den inte så bra när jag lämnade in den på reparation för fyra veckor sedan, men jag hade hoppats att jag skulle få tillbaka den, om än lite omplåstrad. Men ack, förmodligen ligger den på skroten allaredan och kvar står jag och O, tevelösa. Vår substitutteve på 14 tum lockar måttligt. Så det blir till att köpa en ny - vi ska på tevejakt till helgen. Igen.

Positive vibration, yeah

Dag 9. Motivation.

Jag känner mig helt fantatiskt lipig för tillfället. Som om jag vore gjord av glas och har tappats i golvet och blivit naggad i kanten. Men jag är tjej, jag får vara sån ibland.

Nu ska jag ut och springa. Jag vill vill vill verkligen inte. Det är ju tyvärr så trist. Och jag är tyvärr tjock - det borde vara motivation nog. Så ut ska jag - omedelbums och fort som katten. Jag beklagade mig för O:
- Jag försöker verkligen att hålla mig till nyttigare alternativ, men allt det här hälsosamma är sjukligt tråkigt.
- Det behöver inte vara sjukt tråkigt, vad är det du saknar mest?
- Socker. Och att slippa träna. Det är liksom a och o i ett sunt liv.

Allt är inte så logiskt som man kan önska ibland.

Finns det hopp?

Mitt nya liv: Dag 4

Det går sakta och segt frammåt med mitt nya liv. Jag försöker bättra mig på alla håll och kanter. Dock erkänner jag att jag i viss mån har slarvat (både igår och idag). När mamma bjöd på glass igår kunde jag inte riktigt med att tacka nej. Här på bloggen hade jag tänkt bortförklara glassätandet med att jag var hungrig (vilket jag i och för sig var!) men vid närmare eftertanke kanske det är lite smått "lågstadie" att komma med undanflykter. Att jag dessutom hade köpt mig en glass istället för en banan om jag var hungrig hade näst intill varit skamligt. Så sanningen må svida, men den ska fram! Anledningen till att jag åt en glass var helt enkelt för att jag var väldigt sugen på det. Idag råkade jag köpa en chokladboll när jag fikade med mina gamla gymnasiebabes. För chokladbollen har jag inte ens kommit på någon bra eller ens halvbra undanflykt. Och det bör erkännas att jag var måttligt intresserad av att ut och springa där jag satt och mumsade. Men okej, med det där inställningen uppnår man knappast resultat! Så trots att jag inte hade den minsta lust till att röra på fläsket tog jag tjuren vid hornen och begav mig ut runt sjön. Jag förbättrade mig 4 minuter från i måndags. Inte illa pinkat, men jag har fortfarande miltals kvar till mitt mål. Om hoppet finns...

Mitt nya liv: Dag 2

Om jag hade hittat en godisbit på gatan idag är det osäkert om jag hade kunnat låta bli att plocka upp den och stoppat den i munnen. Jag hade såklart INTE gjort det, jag är en vuxen människa. Men säg att jag hade saknat den osynliga spärren, då hade jag förmodligen gjort det; snabbt och enkelt...plopp...ingen hade sett. Ingen hade anat något.

Jag knaprar rostade sojabönor och drömmer om marsipanägg från Anthon Berg. Det närmsta substitutet är ett päron i kylskåpet.

Mitt nya liv: Dag 1

Jag vågar inte tänka på hur många som yttrat precis samma ord i en exakt likadan mening förut, men med stor risk för att låta en klyscha växa sig ohanterbar måste jag få lätta mitt hjärta; idag är första dagen på mitt nya liv. På riktigt.

Jag sitter ensam i staden där jag och min första kärlek strosade längs gatorna och höll varandra i handen, men just nu betyder staden något helt annat än bara minnen. Nu betyder staden någon slags framtid som jag inte kan sätta fingret på förrän i efterhand. Det blir vad man gör det till. Det blir nog bra. Och så har jag köpt bättre träningskläder att springa i. Inte för att de gamla inte dög. Och inte för att jag varit nån fena på att springa tidigare (för tillfället tillhör jag nog de med sämst kondis i landet). Men om jag nu ändå ska tvinga ut mig själv på mördande joggingturer med flåset som skugga kan jag ju göra det med stil. Om man nu kan kalla det för stil.

Var jag än hamnar, så är det här ändå första dagen på mitt nya liv. Det är ingen klyscha, bara en sanning. På riktigt.

Fantasitjuven

Det är en vacker dag, med ett vackert väder. En vacker lördag i all sin stillhet, en sådan stillhet och en sådan skönhet som bara Göteborg kan erbjuda. Men mitt humör matchar inte riktigt det vackra. Jag känner mig snäppet dystrare än min omgivning, helt utan orsak och helt utan svar på varför. Jag sprang på stan och försökte göra mig osynlig, men jag hittade inte det jag letade efter ändå. Jag hittade bara Det Perfekta Kortet som Miriams och Jonatans bebis ska få. Hon tittade ut igår, något tidigare än planerat men gullungen mår bra ändå. Miriam är en mamma nu, hon har en liten dotter med världens minsta fingrar och tår, det känns ovant att säga så om den vän jag som mest förknippar med "Camp Kortedala" och mojitos. Jag är lycklig för deras skull!

(Men fortsatt dyster ändå...konstigt)

Något fattas. Min fantasi har försvunnit. Det blev än mer påtagligt när jag hör ett förtvivlat gråt och en urilsken liten pojke ryta till sin pappa som vill tvinga in honom på Arn-dagarna vid Domkyrkan:
- Deeeet finns inga riddare på riktigt!!!
Sorgligt, hjärtskärande men sant. Att min fantasi har bleknat bort med åren kan jag stå ut med, men att en 4-årig pojke har blivit bestulen på sin gör mig bara ännu mer dyster.

Vem har tagit all fantasi?

Fästingar är ett spindeldjur men kan också kallas minimonster

När O en gång nämnde att: myggor älskar mig!, fnissade jag lite lätt åt det han sa utan att riktigt förstå allvaret i det hela. Det hela föreföll istället mycket ironiskt att myggor skulle vara finsmakare och att vissa blodplättar skulle vara mer delikata än andra. Men jag har slutat att så mycket som dra på mungiporna nu. Efter fyra dagar i Stockholms skärgåd kan vi konstatera att det inte bara är flygfän som myggor och knott som gillar att kalasa på O, även fästingar bjuder ohämmat in sig själva på en slurk eller två. Fästingar är spindeldjur, men det är nästan oförskämt fint att kalla dem för det. Kvalster kan man också kalla dem, men inte heller det är speciellt rättvisande. Jag skulle vilja kalla dem för monster. Minimonster.

På animerade Sverige-kartor brukar kvällstidningarna så fint gradera vårt land från grönt (ofarligt) till vinrött (varning) och på ett sådant pedagogiskt sätt visa den svenska semesterfiraren var man bör akta sig för minimonstren. Stockholmsområdet brukar vara vinrött. Således bör man akta sig för de blodsugande parasiterna, något som jag också trodde att vi hade gjort. Som uppväxt lantlolla är min skräck för minimonster inte nämnvärd och jag har så att säga "den rätta knycken" för att snabbt och lätt få bort dem. Men att det skulle vara SÅ HÄR mycket fästingar hade jag inte kunnat ana. De är ynkligt små, nästan mikroskåpiska, och jag har redan tagit bort fyra stycken från O, två stycken från mig själv, sex stycken som krypit på kläder och skor och det skulle inte förvåna mig om vi har några objudna gäster som kryper omkring i sängen i detta nu. Östkustens paradis är uppenbarligen inte bara paradis för människorna. Och även jag har blivit lite nojig av hela fästingfamiljens besök i stugan. Det är verkligen underbart här, men lite smått längtar vi hem, dit minimonstren inte kan hitta oss.

På en öde ö

Augustieftermiddag. Jag sitter i syrrans stuga i Stocholms skärgård - vi är på lite minisemester. Solen lyser på de små ekbladen utanför fönstret och O ligger och sover bredvid mig. Allting är så tyst och nedanför glittrar vattnet och ser inbjudande ut. För varje år som går blir jag bara mer och mer badkruka. Men i år har jag faktiskt badat i havet. En gång (om än med lite alkohol i kroppen som värmde upp vattnet åt mig). Här och nu finns ingen bra anledning att faktiskt inte bada - jag måste ge vattnet en chans. På det här stället kan man inte göra något annat än att slappa. Det är ett perfekt chill-ställe. Och egentligen borde man skippa att ha med sig varken dator med internetuppkoppling eller mobiltelefon och leva lantliv på riktigt. Men denna gången löper vi inte hela linan ut, det finns ändå en viss trygghet med kontakt med civilisationen.

När man egentligen inte har något att skriva om

John Ajvide Lindqvists bok Hantering av odöda inleds med beskrivningen av en sommarstad i olidlig hetta och väntan på en rejäl åskurladdning. Deja vu? Jag vågade inte läsa vidare när tanken slog mig att historien liknar den stundande värmeböljan som sänkt sig över Sverige.

Jag har befunnit mig i det sydsvenska bibelparadisets favoritstad i mindre än 24 timmar och jag har redan hunnit cykla vilse två gånger. Min förvirrade lilla hjärna har antingen fokuserat stenhårt på att komma i tid första dagen till jobbet eller fokuserat på att hitta tillbaka till lägenheten igen efter att ha proppat den full med information en hel dag. Och i kombination med den tropiska värmen klandrar jag den inte för att vara lite vilsen.

Jag har hört att det ska bli regn till helgen. Otajmat eftersom jag hade tänkt bada för första gången i år när vi ska på söndagsutflykt. Ja, jag vet. Det är något (pyttelite) skrattretande att jag inte badat ännu. Jag blir värre och värre badkruka för varje år.

Nåja, ännu ett meningslöst blogginlägg utan någon speciell röd tråd är författat. Jag har idétorka, precis som varenda liten småstadstidning. Ha överseende med mig... I'll be back (som jag skulle ha sagt om jag var en biffig muskelknutte med tysk brytning). Nu nöjer jag mig med att säga: Jag kommer tillbaka, på äkta rikssvenska med en touch av småländska.

Det nya livet

Jag är inte den som sätter mig emot och ratar förändringar, men bara på några ynka små månader har allting vänts upp och ner och det börjar bli lite för många förändringar för mitt lilla huvud att hantera. Jag har god lust att trycka på nödstopp, stanna upp och springa ifatt mina egna tankar innan karusellen kan snurra vidare. Det känns som om livet har ökat takten och snurrar på fortare än vanligt. Det hela sprider en bitterljuv känsla i maggropen. Å ena sidan så finns ett välbehag i att äntligen lämna skolbänken för något okänt och lite småläskigt. Å andra sidan kommer det finnas ett stort hålrum fyllt med saknad av allt och alla som försvinner åt olika håll. Ett stort eko efter allt det där välbekanta.

Min Göteborgsbubbla har spruckit och iväg flyger näst intill alla. Åt olika håll och mot olika sorters äventyr. Någon hit och någon dit och resten söker lyckan i Stockholm. Vad äääär det som är så speciellt med Stockholm? Hufvudstaden. Jag tror inte ens mina två händer och tio fingrar räcker till för att räkna upp alla som tänker ta sitt pick och pack och knata in på stadens torg om några veckor.

Snart börjar även mitt äventyr, nästan ett helt nytt liv.

Om att bli äldre fast ändå vara ung

Dagens ungdom. Dagens pensionärer. På vagnen hem från en fika för en stund sedan kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på två pensionärer. De var ute på dejt och åkte spårvagn. Mysigt.
- Men får du nåt kort av kommunen då eller? säger mannen och syftar på ett kort för att åka kollektivt.
- Japp, jag får ett från Västtrafik.
- Skickar de ut varje månad?
- Nä, det gäller i ett år. Sen hoppas de väl att man dör under tiden så att de slipper skicka ut några fler.
Mannen fnissar och tanten fortsätter:
- Men det finns ju det här...vad heter det nu igen...planka punkt nu.
- Vad för något sa du?
- Planka punkt nu. Det är en förening som betlar boten när man åker dit om man betalar en summa varje månad.
- Men man plankar så mycket som möjligt?
- Mm...jättebra förening verkligen. Jag förstår varför ungdomar inte vill betala.

Båda två ser nöjda ut och fortsätter samtalet:
- Du, jag fick ett mail med en sån där....pdf....bifogad. Hur gör man då?

Jag kunde inte låta bli att le. Kommer jag också att bli sån, tro?

Den svenska sommaren i ett nötskal

Svensk sommar.

Den är som den alltid är, skulle jag vilja säga. Vi blir alltid lika kombinerat förvånade/besvikna när det faktiskt inte är sol och 26 grader varje dag med härliga solnedgångar och lite lätt sommarregn på nätterna så att sommaridyllen inte dör. Men hur många somrar har egentligen varit sådär? Varifrån har vi fått våra (lite väl höga?) förväntningar? Det tillhör väl snarare den svenska sommarens normalitet att en tredjedel av tiden ska regna och blåsa bort i en temperatur som kan liknas med en polarkyla. För dessa 33,333333...procenten är det tillåtet att svära lite granna och det känns på något vis befogat att boka en charter i sista minuten. Jag kan inte säga något annat eftersom jag tillhör den kategori av människor som gnäller väldans här. Den andra tredjedelen har minsann fint och soligt, men termometern stiger sällan över 15 graderssträcket. Här vill jag påpeka att den svenska befolkningen inte har samma rätt till att förbanna vädersituationen. Vi borde istället vara tacksamma att solen visar sig lite mer än bara en halvtimme på två veckor. Den sista tredjedelen är den som får förväntningarna att höjas till skyarna. Det är några enstaka dagar/perioder med hiskelig värme som får landet att dra efter andan medan vi frossar i vatten, sol och sommarmat. Det är dessa dagar som Göteborgs befolkning och alla turister vallfärdar ut till Saltholmen och då det är svårt att komma av spårvagnen på rätt hållplats om man inte armbågar sig fram och föser undan alla glasskletiga barn.

Hur som helst. Nu är ju inte sommaren över ännu och det kan ju faktiskt komma en överraskande augusti, men i det stora hela så tror jag ändå att den här sommaren är precis som alla andra. Vi borde sluta bli förfärade över att det inte blev bättre väder än så. Det enda jag är något förfärad över är att jag inte köpt tillräcklig med jordgubbar för att stilla mitt jordgubbsbeov.

Nu ska jag i alla fall njuta av ledigheten trots molnen på himlen och så ska jag försöka stilla min jordgubbsabstinens.

En liten Amsterdam-guide

I Amsterdam kan man ha "kul" på många olika små vis. Det finns de som tycker det är kul att röka maja tills alla hjärnceller har skrumpnat ihop och trillat av pinn. Det finns de som finner ett nöje i köpa sig en, två eller flera prostituerade. Men Amsterdam är så mycket mer än bara knark, horor, tulpaner och snopp-souvenirer (trots att det nu finns de som nöjer sig gott med ovanstående alternativ) och jag kan med handen på hjärtat (och till min mors lättnad) meddela att jag varken finner det ena eller det andra underhållande (inte under något av de tre besök jag berikat staden med). Däremot kan jag inte upphöra vara något fashinerad över den öppna och accepterande holländska livsstilen. Jag är långt ifrån ensam om att tycka att Red light district med sina speciella skyltfönster och (i högsta grad) levande skyltdockor är något av en sevärdighet - det är en udda känsla som sveper genom kroppen och jag vet inte om det handlar om medlidande eller avsmak.

Holland och Amsterdam är en något förvirrande prick på kartan. Å ena sidan har de uppfinningar och system som ger en wow-upplevelse; förmågan att bygga tunnelbana i sankmark, all spännande arkitektur och konsten att brygga farligt gott körsbärsöl . Å andra sidan kan mycket kännas gammalt och förlegat; det går inte att betala med VISA-kort i affärerna. I Amsterdam är möjligheten till att betala med kort någorlunda god ändå, men kommer man utanför stadens gränser är det i princip omöjligt. De kör sitt egna lilla race med ett inhemska kreditkort och struntar blankt i att VISA är ett världsomspännande system. Ett annat ögonbrynhöjande faktum är att hyreslägenheter bara är ett stort skal där varken kyl, frys, golv eller garderober ingår. När man flyttar tar man alltså med sig rubbet. Vem som helst skulle kalla det för tokigt onödigt och sucka stort bara av tanken, hur holländare tänker och tycker i frågan är ett mysterium.

Holländare är ganska duktiga på att ta betalt. I ett nafs försvinner pengarna och man kan näst intill höra det slukande ljudet. En flaska vatten måste rätt och slätt kosta 3 euro och priserna på krogen varierar skamligt nog om man är holländare eller utlänning. När man för fjärde gången ute på krogen måste kila in för att pudra näsan och varje gång betala 0,5 euro till en sur toa-tant så blir man lätt lite putt. Och trots att det är lite klurigt att betala med VISA lyckades jag ändå på något vis slarva bort kortet och på så vis stå barskrapad. Med hjälp av mina sötnosar lyckades jag dock hanka mig fram och hem kom jag ju (om något pank och med självförtroendet jag-slarvar-minsann-inte-bort-något-så-viktigt något naggat i kanten).

Summa sumarum; Amsterdam is the place to be om man har världens bästa vänner som gör en sällskap. Och med tanke på att Fanny-honey har bestämt sig för att bosätta sig i en maffig lägenhet med en utsikt som heter duga så dröjer det nog inte länge innan jag åker ner igen. Kontinenten känns ändå något mer exotisk än Skandinaviens barrskog.

Ett sommardrivande

Jag läste för några dagar sedan att halva sommaren nu har passerat och att det bara går utför. Det är ungefär lika peppande som den person som nämnde på midsommar att nu vänder det! Mörkret alltså, nu går vi mot mörkare tider. Trots den ironiska optimismen i det hela så ser jag ändå fram emot hösten. Och jag ska försöka att låta bli att missa de allra finaste dagarna med färgskiftningarna på löven och att åka ut på öarna för att fota.

Båten där man har barnsligt skoj ombord är nu ett avslutat kapitel i boken om mig själv. Det sägs att man alltid kommer tillbaka till Stena. Once Stena Always Stena. Men jag ska försöka undvika falla i den gropen. Det känns skönt att vara hemma igen och vara tillbaka i mitt pysslande sommardrivande. Ni må kalla mig konstig, men jag tycker ändå det finns ett visst ro med att tvätta och plocka i ordning. Snart kommer syrran med sin mage och sin man hit för att lämna en cd-bokhylla och ett soffbord och efter det kommer Miriam med sin mage och ska käka lunch. Mycket magar idag. Fina klotrunda sådana med små liv inuti. Fantastiskt!

Dagens i-landsproblem: tekniska prylar med utgångsdatum

Jag ångrar mig. Inte ens klockan på min mobil verkar fungera. Den har sackat efter en hel kvart på bara några dagar. Jag tror det blir mobilåtervinningen när jag kommer hem. Jag hade i och för sig tänkt mig att den gamle skrutten skulle hålla ett tag till, i alla fall tills mitten av augusti då jag förmodligen (hoppas jag!) får en mobil när jag börjar mitt nya jobb. Mitt första jobb. Men om nu inte min mobil har samma planer så får jag väl ge vika och köpa mig något billigt krafs. Det är problemet med mig, jag är snål (smålänning upp över öronen) och köper helst inte alltför dyra tekniska prylar eftersom de ändå tycks bestämma sig för att sluta fungera efter ungefär prick två år i min ägo. Och ja, det är så pass tragiskt att jag faktiskt inte klarar mig utan mobiltelefoni. Jag är beroende precis som resten av västvärldens befolkning.

Sjörövare, mobiltelefoni och spöken

Klockan är prick tjugotre noll noll när jag påbörjar denna text. I alla fall enligt klockan på min mobil. Men det är ungefär allt den kan åstadkomma. Mobilen alltså. Förutom en fungerande klocka tycks det lilla livet har klappat ihop och vill inte på några villkor hitta någon sändning. En värdelös mobil med andra ord. Speciellt värdelös och oduglig är den just i detta nu eftersom jag verkligen skulle vilja skicka iväg ett sms. Men icke. När man var yngre (a.k. "fjortis") och internet fortfarande levde någorlunda småbarnsliv kunde man ju skicka gratis sms från nätet till mobiler. Det kan man säkerligen idag också men eftersom utveckligen har gått framåt har även jag tagit steget längre och använder betydligt mer avancerad teknik än gratis-sms. Facebook till exempel. Men det hjälper mig ju inte just nu eftersom det var ett sms jag ville skicka. Sucker-mobil.

Mitt piratliv lider mot sitt slut. Imorrn natt tänkte jag ta mitt pick och pack och överge min kajuta. Det känns helt okej. Jag är färdighärjad här på skeppet och lämnar med varm hand över till nya sommarfåglar som med all säkerhet kommer göra ett ypperligt jobb som kommer, med största sannolikhet, i sin tur lämna över moderskeppet med lika öm hand som mig (?!). Hur som haver, jag har i alla fall köpt på mig nödvändiga båt-ting och fyllt barskåpet de senaste dagarna och är redo att lägga uniformen på hyllan. Men ska man avsluta något så kan man lika väl göra det med stil. Det är en oskriven regel som jag har tagit fasta på. Därav har jag bosatt mig i en något lyxigare hytt med bredare säng, duntäcke och kudde utan klumpar i. Lyxhytten som vanligtvis hyser ett befäl av högre rang kom i min ägo eftersom jag inte kunde bo i den andra spökhytten som jag först blev tilldelad. För visst spökar det.

Vad vore en båt utan sitt båt-spöke. Om det finns fler spöken är något oklart men det finns åtminstone en ande som påstås härja omkring på däck nio. Det sägs vara en kock som hoppade överbord och som nu driver omkring i korridorerna, smäller i dörrarna och gör sig påmind. Flertalet olika personer säger sig ha sett denna ande och själv får jag gåshud bara jag tänker på det. Det är ändå så pass otäckt att vissa matroser inte vill gå brandrundan genom båten ensamma om nätterna och jag som slutar jobba klockan tre på natten hoppar till för minsta lilla ljud. Häromdagen väntade jag tills det hade blivit ljust ute igen innan jag vågade gå och lägga mig. Fegis jag är - jag vet men jag kan inte låta bli. Det är någon slags skräckblandad förtjustning i det.

Aj aj.

En sommarfågels nya fjäderdräkt

Det är en salig blandning av start och slut. Allting har en ände men korven den har två! Vi påbörjar nya äventyr och avslutar gamla, som en gång var ett äventyr men nu känns gamla och förlegade. Vi har tagit steget in i en ny tidsålder. Eller nja, kanske inte riktigt så drastiskt men snart, mycket snart står vi mitt uppe i ett allvar som vi inte känner till.

Jag ska påbörja ett avslut idag. Ännu ett avslut - för att skapa plats åt det nya och okända. Ett avslut av sommar- och extrajobb. Hej då båtbubblan. På söndag natt tar jag steget ut på landgången och livet som sommarfågel flyger sin kos. Jag tar endast med mig det bästa av livet som pirat: ett ölflak, några vinflaskor, flertalet toblerone och några alldeles speciella vänner.

T som i typiskt mig

Solen skiner, sommaren är ääääntligen tillbaka, jag har en ledig vecka och alla är glada. Alla utom jag. Jag kan inte nöja mig med att leva ett lugnt, harmoniskt och hälsosamt liv. Undermedveten finns tydligen en stark längtan efter att sätta knorr på tillvaron med diverse sjukdomar. Efter en blandad gottepåse med piller som knaprades för en månad sedan har min kropp nu bestämt sig för att det är dags för en urinvägsinfektion som grädde på moset. Det är bara att snällt traska iväg till vårdcentralen och säga Hej hej, nu är jag tillbaks. Skulle jag kunna få en liten härlig kartong med penicillin igen? Min kropp gillar antibiotika. Mums.

Jag skulle vilja avsluta lite galant med ett fult ord som ter sig bra i skrift men någon måtta får det väl ändå vara.

En återkomst

Jag sitter och funderar på om jag har någon bra förklaring till varför mitt bloggande tagit en avstickare och att all min inspiration är som bortblåst. Det är relativt enkelt att konstatera att det är lättare att skriva texter i ett bittert och grått tillstånd (självklart med undantag för vissa färgstarka klickar av lyckorus emellanåt). Min inspiration försvann i samband med att gråskalan har tonats ned och ersatts av ett skimmer av pastellfärger. Jag bytte bitterheten mot en tämligen harmonisk tillvaro och med lite sydligare vindar kom ett helt nytt liv och knackade på dörren.

Det är med en bitterljuv känsla jag handlöst kastar mig in i det okända vuxenlivet. Det är som två sidor av samma mynt. Å ena sidan har jag klätt mig i ett pansar av kevlar som ska skydda mig från alla hungriga lejon om jag nu skulle falla ner i lejongropen. Å andra sidan har jag monterat gångjärn där jag kan fästa mina vingar så att jag när som helst kan lätta från orolig mark.

Det var en vacker om än sorglig midsommar. Vi har alla levt i förnekelse under våren och inte brytt oss om det uppenbara avskedet. Istället rusade det på oss från ingenstans och tårarna rullade hejdlöst per automatik. En vänlig hand strök bort mina tårar och förklarade med lika vänlig röst att man faktiskt får lipa när vännerna skiljs åt. "En slank hon hit, och en slank hon dit" - Ingen slinker ner i diket, men åt olika håll slinker vi lite i taget. Fiskar ni upp mig från lejongropen och följer med mig på flygturer från Bollnäs och från Amsterdam?

Där man är

Det är så sorgligt (men samtidigt spännande)!

Vuxenlivet låg i bakhåll och överraskade i sommarkvällens skymning. Nu sitter jag mest på min balkong och undrar hur i all världen allt gick till. Jag vet inte om jag är mest chockad eller om jag är lättad. Kanske är det en mix av känslor som liksom kokar i sommarvärmen. Sommarhettan kanske är mer ett rättvist ord. Gräset torkar bort, träden vissnar, det luktar svavel i luften och mina vänner far åt olika håll. Så även jag. På deltid. Men först har jag ju min sommar i min solstol på min balkong.

Tjitjing!

De senaste dagarna har fått en guldkant av firande. Och om vi redan har firat allt som går att fira hittar vi på ytterligare anledningar till att fira vidare. Min mosters nya mans brors katt har namnsdag idag! Skål! Glada dagar. Varma soliga dagar. Nästan lite fööör varma dagar. Min vita hud bländar mig och skiftar mot svagt rosa. Kanske, om jag har tur, blir det lite gyllene om ett tag och inte fullt så bländade. Jag köpte en solstol igår på Ikea att ställa på balkongen. Jättefin och jättebra. Ännu bättre blir den med ett parasoll bredvid - en skuggstol. Och med ett glas saft med isbitar och sugrör i handen.

Sommar-Åsa har gjort entré!

Doppad i socker

I onsdags klockan 13.38 plockade jag ut min preliminära examen. Klockan 16.01 fick jag mitt första jobb. Lite stolt känner jag mig. Lite stolt, lite fånig och lite skrajsen!
Det ordnar sig med lite socker på. Jag har badat i hela sockerpaket det senaste året.
Nu har sockerchocken fått sitt genomslag!

Att fira något på riktigt

Tre timmar kvar.
Klockan elva noll noll tar jag steget ut i vuxenlivet och lämnar det välbekanta för det okända.
Då tar jag "studenten på riktigt".

Det hela ska firas med falafel och skumpa och solhäng vid Vallgraven!

(Tårta har jag ju redan fått!)

Om det skulle regna skulle jag...

Tro inte nu att jag klagar. För de gör jag inte! Jag är mer än bara tacksam när jag kisar mot solen och slurpar i mig energi och när det blåser en sval bris så njuter jag snarare än får gåshud. För det här är sommarvärme med allt som tillhör; glass, bad (inte för mig, men jag såg några som hade hoppat i dammen nere vid Järntorget), värmeslag på spånkan, smutsiga fötter, åsas hud goes red och solrynkor i ögonvrån. Men värmen i all ära... det skulle ändå vara lite mysigt om det bara kunde komma ett sådant där riktigt ljummet sommarregn. Dels för att allt gräs håller på att torka bort totalt (och då är det ändå inte mysigt att sitta ute på en gräsmatta när det väl är sol) och dels för att jag har en massa saker jag skulle behöva fixa och trixa med här hemma och inomhus, saker som man inte har hjärta till att göra medan solen skiner utomhus. När det regnar kan man sitta och spela sällskapsspel eller åka till Ikea. Eller baka kakor. Eller sortera fotoalbum. Sånt där som jag inte har haft tid med på väldigt väldigt länge.

Ibland händer det

Alla blir vuxna någon dag. I viss mån. En viss tidpunkt.
Jag tror jag är där snart.
Om en liten stund.
Om en pinne kanske?
När jag var liten och åkte till mormor och morfar var 40 mil lika med en resa till månen. Efter fyra mil (i höjd med Tranås) började tjatet är vi framme snart? För att få den eviga resan att åtminstone kännas kortare delade min mamma pedagogiskt upp sträckan i "pinnar". En pinne var fyra mil. Efter tio pinnar välkomnade mormor med kramar och bullar. Kanske är jag bildligt talat några pinnar ifrån min vuxna framtid.
Idag har jag fått 10 000 kronor och förhoppningsvis ett jobb (hålla tummen stenhårt!)

Papeterie

Jag har en liten favoritaffär här i Göteborg, den heter Papeterie och ligger längst ner i Nordstan. Och jag tror nästan att Miriam håller med mig när jag säger att; här (i den lilla affären) kan man spendera timtals och timtals men fortfarande hitta nya fina och roliga saker som man bara måste köpa med sig hem. Pyssel, gott folk. Pyssel är underskattat! Pyssel är terapi! Sist jag var inne där (vilket var så sent som i söndags) fick jag med mig en liten papperslapp hem där det stod att butiken även har lanserat en hemsida med webbshop. Så om du känner att det kliar lite i pysselfingrarna nån gång så kan du alltid göra ett besök här.

Om de senaste dagarna som försvann

Fyra fördelar med att hamna på sjukhus:

1. Vänner som kikar förbi med kakor.

2. Man slipper tänka på att ta hand om sig själv, det är svårt att toppa sjuksköterskors ömma hand och milda medlidande stämma.

3. Man får känna sig precis så ynklig som man vill samt att få frukost på sängen utan att behöva fjäska sig till det.

4. Sjukhusvistelsen banar vägen för ett långt och lyckligt arrangerat giftemål. För att citera tanten i sängen bredvid: "Det är synd att min son är 35. Och är gift. Och är nybliven pappa. Annars hade du kunnat gifta dig med honom!"

Men sjukhus i all ära, allra bäst trivs man ändå hemma och väl hemma möts man av både blommor (ekologiska rosor) och choklad (när goes Toblerone eco?). Mitt exjobb är färdigt och mailades in 23.59 i natt. Solen skiner. Toalettdörrens gnissel fixades till med lite solrosolja och idag damp det ner världens finaste "krya-på-dig-kort" som syster suttit och knåpat ihop. Jag har också fått boken jag beställde från Adlibris: "Få jobbet". Den kan vara bra att ha nu när jag har sökt 61 jobb. Har jag sagt att jag sökt 61 jobb? Men på fredag ska jag på min första anställningsintervju och det känns onekligen pirrigt och spännande.

Nu ska jag lusläsa boken och öva på min Åsa-charm. Det kan ju bara inte gå fel ;-)

Hej hej kompis

Mina vänner är bra vänner och jag har tur som har dem.

Konsten att vara sjuk

Alla dessa bakslag. Allt sparkar bakut när man minst anar det. Men jag är åtminstone glad över mitt mobila internet och att man faktiskt får använda det på sjukhus nuförtiden. En annan positiv sak är att jag kan bli sjuk hur många gånger jag vill nu eftersom jag får frikort. Yay!

Fredag hela veckan lång

Nu sitter jag här igen. På ett tåg mot sydligare breddgrader. Eller egentligen så är det åt nordligare breddgrader, möjligtvis på precis samma breddgrad, men någon gång fick jag för mig att Smålands mörka skogar (där jag kommer ifrån) ligger söder om Göteborg. Hur som helst så sitter jag här igen. På ett tåg och tänker ja, det finns nog en internetgud trots allt kanske. Jag tror faktiskt inte att det kan bli en bättre fredag. Att vakna upp till ett strålande humör (trots viss smärta i kroppen) och till en lika strålande sol. Igår blev jag näst intill färdig med uppsatsen, bara lite småpill kvar innan den ska lämnas in första gången för godkännande. Sen är det saker som jag själv inte förstår mig på som ska göras. Jag kan (någorlunda enkelt) skriva ihop en uppsats på 80 sidor men jag kan inte göra kalaset till en pdf-fil. Det är säkert världens lättaste, men varför ens försöka när man kan tindra lite med ögonen och få hjälp?

En andaktsfull stund

Snälla gode internet-gud.
Det vore så snällt om allt jag önskar bara kunde serveras på ett silverfat, bara för en enda gång skull.
Kan du fixa det åt mig?
Fast det funkar med ett träfat också, eller en vanlig tallrik från IKEA om det ska vara så. Eller ja, inget påkostat, det är inget fel på en papperstallrik heller.
Fast om du samtidigt ska rädda världen från alla miljöproblem så blir det kanske lite dubbelmoral att servera jordens befolknings önskningar på papperstallrikar.
Jaja.
Hur som helst.
Det vore jättehyggligt.
Jag ber inte om så mycket, så jag tycker kanske ändå att jag förtjänar lite flyt just nu.
Schyrre.

Tack på förhand.

Amäään.

Samvetskval

Fördelen med att plugga non-stop en söndag är att dagen försvinner utan att man hinner tänka på det. Som bekant är inte söndagar min favoritveckodag, och en solig söndag då jag måste sitta inomhus framför en dator är definitivt inte min favoritveckodag. Så det är skönt att solen gått ner och värmen gått över till kvällsbris, för då slipper jag ha dåligt samvete för det. Allting handlar hela tiden om dåligt samvete. Sitter jag inne och pluggar får jag dåligt samvete. Sitter jag ute och gottar mig i solen får jag dåligt samvete. Gah, det är en evig balansgång det där! Men okej, för den (obefintlige) som är intresserad så har jag "bara" analysen kvar snart och jag tror jag hinner till min deadline på fredag.

Något roligare har jag inte att prata om. Just nu är jag en tråkig person.

Och om två minuter ska jag på picknick

Nu klagar inte jag men...

...är inte det svenska vädret bra tokigt? Ena stunden snöstorm andra stunden strålande sol och högsommarvärme. Jag hade liksom ingen övergångsperiod från en tjock vinterjacka till sommarjacka utan det hela skedde pang på rödbetan. Jag har inte ens hängt in vinterjackan än eftersom jag hela tiden trodde det skulle komma ett bakslag och om jag nu tvättar och hänger undan jackan i garderoben kan jag ge mig den på att det också blir en köldknäpp igen. Därför får jackan hänga där ute i hallen, åtminstone till juni. För mina medmänniskors skull.

Och när det är sol och varmt fylls Göteborgs gator med vinterbleka människor som lapar i sig solsken och äter glass. Jag är en av dem, en av de mest vita också för den delen. Jag skulle möta upp Fanny vid Lejontrappan. Den är en vit hotspot såhär på vår/sommarkanten. That's the place för glass liksom. Men det blir inte som man tänker sig. Fanny blir upprörd över det faktum att de renoverar trappan nu och inte i februari då ändå ingen käkar glass.
- Först stänger de växthusen [botaniska växthusen] under hela vintern medan folk ligger och dör i högar [Fanny menar att växthusvärme är terapi när man är som mest ynklig på vintern]. Sen stänger de Lejontrappan, vad tänker de på?!

Dessutom är det hög tid för alla skolresor vilket innebär att klungor av storstadswannabes kletar glass och slänger skräp över hela stan. Been there, done that - och jag längtar inte för fem öre tillbaka. Nu är jag en av dem som avkyr dem. Må sommarlovet komma snabbt så de försvinner.

Ett brev till dagens ungdom

Kära flickebarn som förpestade min spårvagnsresa till kontoret imorse!

Jag kommer låta väldigt gammal och vis just nu och jag känner hur en moralpredikan utan dess like bubblar ur min upprörda kropp. Så here it goes:
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker. Om ni ens kan tänka. Förlåt, men fungerar era små fjortishjärnor som de ska? Jag kan tyvärr inte säga att jag känner igen mig själv och min fagra ungdom hos er och det beror antingen på...

1. ...att jag faktiskt aldrig tillhörde det värsta fjortispacket och därmed inte är invigd i kulturen att reta så mycket gallfeber som möjligt på sina medmänniskor.

eller

2. ...att ni två yra huvuden är av värsta sort och att tiderna då jag var ung och dum har förändrats och blivit allt värre. Det kanske helt enkelt är större konkurrens på gator, torg och på McDonalds på lördagskvällarna än på min tid.


När man blir gammal behöver man lugn och ro på morgonkvisten. Man vill helt enkelt inte bada i ert gapande om piercingar på diverse oanständiga ställen (som er mor och far långsamt skulle döda er för om de visste att ni hade), inte höra om hur fulla ni var i lördags och hur ni spydde ner baksätet i en Volvo 240. Man vill inte känna den påträngande röklukten som ni försöker döva med en liter billig jag-tror-jag-luktar-godis-parfym eller se stringtrosorna och halva röven.

Så snälla, tona ner behovet att bli sedda av världen. Ingen är imponerad för att ni låtsas revoltera. Just nu bara blundar alla och håller för öronen i er närvaro, ingen tänker se eller lyssna på er så länge ni irriterar människor.

Pys iväg och låt mig vara ifred med min metro!

Tack på förhand. Med vänlig hälsning,

Åsa

Rubrikförslag tack!

De flesta har knatat hemmåt, men här sitter jag på kontoret och knegar. Jag försöker vara kreativ och skapa en framsida till uppsatsen. Ur det blå slog det mig att jag inte kommit på någon bra titel. Och det gäller ändå ett exjobb, lite får man väl anstränga sig. Uppsatsen handlar om målstyrning inom kommunal miljöpolitik och fokuserar på en ökad el-effektivitet. Med detta som bakgrund har följande alternativ ploppat upp...

"En el-ändig utmaning"
(Det är mitt egna kassa förslag som fick mig att hysteriskt börja fnittra här där jag sitter ensam i en gigantisk byggnad)

"Melstyrning i kommunel meljöpelitik"
(Detta är Martins förlsag, inte så tokigt faktiskt, frågan är bara vad min uppdragsgivare skulle säga)

Om någon har något annat förslag, feel free to share!

Det sorgliga med att inte ha sommarlov

Man märker att hjärnan behöver en koffeinkick när... :

...man glömmer att bifoga en viktig fil i ett mail...två gånger i rad. Det tredje mailet MED den bifogade filen skickas i skam.

...man särstavar "Göteborg" och skriver "Göte borg"

...man börjar stirra upp på hål i taket och börjar räkna hur många dagar det är kvar till sommarlovet.


För övrigt slog mig den sorgliga tanken att jag inte alls kommer ha ett sommarlov. Definitionen av ett sommarlov är "sommarmånaderna mellan vårtermin och hösttermin" och eftersom höstterminen i mitt fall egentligen är obefintlig så har jag därmed inget lov. Istället är jag arbetslös (alternativ bör man kanske kalla det aktivt arbetssökande för att mildra den negativa klangen) och en dagdrivare, men finns det någon tid på året man nu ska ha en sådan period så är det ju ändå på sommaren.

En grön konstpaus

Jag har haft en konstpaus den senaste veckan till förmån för de naturhändelser som ägt rum. Poff! Hela världen har exploderat och små späda gröna löv pryder varenda gren och kvist. I alla fall här i Göteborg - tack vare stadens närhet till havet och mängder med koldioxid som svävar omkring i gatuutrymmet.

- Jag missade det i år igen, sa Oskar under en promenad i veckan.
- Vadå?
- Jag missade löven!
- Va?
- Jag missade då knopparna preciiis spricker. Jag tänker varje år att jag ska lägga märke till det, men en morgon var allt bara grönt. Jag missar det alltid.

Körsbärsträden blommar inne på kyrkogården, liksom något enstaka magnoliaträd i Kungsladugård. Tyvärr är jag föga imponerad av de enstaka stora blommorna på träden när jag förra året i England spenderade veckotal åt att beundra de magnifika hav med hundratals blommor på bara någon kvadratmeter. Nåväl, Sverige har väl sin skrala charm ändå.

Synd att jag sitter inne och skriver som en toka på uppsatsen. Men jag har i alla fall ett eget kontor och en gratis kaffemaskin bara några uppfriskande steg bort. Lite vuxen känner jag mig allt. Lite vuxet förvirrad sådär. Men när jag är som mest förvirrad och bortkommen brukar jag tänka: det blir nog människa av mig också nån gång i tiden...

Intresseklubben antecknar

Enligt vuxenpoäng.com har jag en ålder på 29,4. Jag åldras lika snabbt som tiden för uppsatsen flyger iväg. Förmodligen är jag sådär lagom rynkig och go när jag tagit min examen i juni. För att väga upp det hela var jag sedan tvungen att göra testet på fjortispoäng.se. Jag är 25,3 procent fjortis. Lite oförenligt med min ålder på närmare trettio. Jag tror det har med nätdejtingen, facebook och MSN att göra.

Så. Nu vet ni det också.

Norsk pepp!

Mot äventyr

Nä-ä! Nu gör jag revolt mot mig själv och min trista vardag. Efter att ha läst Miriams senaste inlägg i bloggen kunde jag inget annat än drömma mig bort till varmare breddgrader, till soluppgångar och vackra möten. Här ska banne mig skapas lite äventyr!

Jag hör näst intill mors myndiga stämma i mitt huvud men har du verkligen råd med det? Svaret är: Nej, det har jag verkligen inte. Speciellt inte nu efter att Stena Line slarvat bort min sommarjobbsansökan och jag står utan jobb. Men eftersom jag står utan sommarjobb och utan annat jobb också för den delen så kan jag lika väl fly landet för att bada i nya intryck och slurpa i mig lite exotiska nyanser. Jobba ska jag ändå göra hela livet. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar en enorm belöning för det slit jag just nu står mitt upp i!

Jag vill ut ut ut. Bort bort bort!

Mot äventyren!!

Att leva i förnekelse

Julen då jag var 13 år och gick i sjuan var årets julklapp en mobiltelefon. En Nokia 5110 för att vara exakt (den var säkert nåt år gammal då men för mig kommer den alltid förknippas med 1998). Och dyr var den också. Två år senare hade antalet nya, lite mer flashigare, mobiler intagit marknaden men de skrala små slantar jag hade sparat ihop räckte bara till en 5110 ändå. Så en sådan manick fick det bli. Portabel lite sak som man spelade "snake" på under rasterna. Det var länge sedan nu. Jag har aldrig skaffat mig någon flashig mobil av senaste modellen, jag nöjer mig gott med budgetvarianten. Men min 5110 är numera elskrot. Man kan ju alltid hoppas att dess små pillemariska delar återanvändes till något häftigt (vad nu det kan vara).

Hur som helst...

På spårvagnen hör man massa kul. Framför mig sitter en man och pratar i mobil, just av 1998-års modell. Utanför svischar en reklamskylt för "mobilkomposten" förbi; en gigantisk Nokia 5110 visas upp tillsammans med budskapet kasta inte din mobil i soporna, återvinn den istället. Mannen, som uppenbarligen har sett skylten säger till individen på andra sidan luren:
- Nu vill de att jag ska återvinna min nya mobil, och jag som just köpte den på Kvibergs marknad! Jag förstår mig verkligen inte på det här med teknik, hur snabbt går det egentligen?

För att smidigt byta ämne...

Jag har sökt 40 jobb nu. Och förmodligen några fler som jag har glömt bort att skriva upp. Samtidigt begravs jag i böcker, drömmer mardrömmar om uppsatsen varje natt och tampas med spöken och demoner.

Vad får jag min energi ifrån? Jisses.

Att säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle

En flicka fiskar alltid efter komplimanger. Oavsett vilken fråga hon än ställer så vill hon alltid höra de rätta svaren. Det är den hårda sanningen och innebär att svaren nu lika väl skulle kunna vara rena lögnen så länge det gör henne nöjd. Jag är ett flickebarn - jag vet helt ärligt att det är så.

Under mitt piffmoment inför lördagskvällens festligheter säger jag (något som snarare kan tolkas som en fråga) till Oskar:

- Jag känner mig lite fet i det här klänningen...(??)

(Märk att detta är ett utomordentligt praktexempel på en flicka som fiskar kommentarer. Det är nu man vill höra något i stil med "klaaaaart du inte äääär, du är jättefiiiiin!").

Det är inte det som Oskar svarar. Istället svarar han:

- Nädå, det är inte så farligt.


Han fick äta upp det flertalet gånger under kvällens lopp.

Att vara förvirrad

Ett tecken på min förvirring är följande. Jag har en konversation med en vän på msn. Jag vet så väl att han har diabetes men jag glömmer det jämt och ständigt.

Johan: Lite kärv ekonomi, men det är fint väder så jag kan nog roa mig utan pengar!

Jag: Ja, det räcker med en tia till en piggelin.
...
Jag: Nej, förlåt! Jag glömmer alltid att du inte kan äta sånt =/
...
Jag: Men bananer kostar inte heller så mycket.

Att byta karriär

Idag tyckte en jobbmatchningssajt att jag skulle bli sågverksarbetare. Med tanke på det kaos som råder i mitt liv så är det nästan lite lockande.

Att inte veta hur

Jag fick frågan av någon som betyder väldigt mycket; Är allt okej med dig? Och jag kunde inte ljuga och kvittra något glatt till svar som jag så många gånger gör. Sanningen är att allt verkligen inte är okej. Allt är alldeles fantastiskt upp- och nervänt. Jag har fem veckor på mig att producera min d-uppsats och jag är tillbaka på ruta ett. Jag tror jag håller på att falla samman. Många har frågat hur lång tid jag har kvar på min utbildning och jag har svarat dem; "bara" min magisteruppsats kvar... Det där "bara" är inget "bara", det är allt och allt innebär just nu att jag äts upp innefrån. Den nittonde maj ska uppsatsen vara så gott som färdig. Den tjugosjätte ska den absolut vara färdig. Om inte måste jag vänta ett år på en ny opponering.

Snälla, säg mig... hur ska jag lyckas med det här?

Syrran och mina kompisar Ane och Håkan

I vanliga fall brukar jag ju ta den veckoenliga sucken på söndagen, men med tanke på hur bra gårdagen ändå kändes så får jag väl lov att sucka lite för att det är måndag. M å n d a g. Men förutom att jag sitter och kliar mig i svidande ögon i ett ångestfyllt studentbibliotek så känns det ganska så okej. Okej för att vara en måndag.

Helgen var bra fin. Syster förgyllde min fredag och lördag med ett besök och vi gjorde allt det där som systrar ska göra emellanåt; shoppa, fika, gå på konsert, äta thai och prata strunt. Ane Brun är ett musikalist geni. Hon är exceptionellt begåvad ut i fingertopparna och hon saktar ner min annars så snabbsnurrande livskarusell. Hon är en sådan person som man skulle vilja kunna kalla "sin kompis". I lördags spelade Håkan Hellström på Skandinavium. Jag visste att det skulle bli en bra fin tillställning och var påvippen att köpa mig en biljett. Men de små silvermynten glänste lite ensligt i plånboken och jag valde att gå på Ane med syrran istället. Dessutom föredrar jag att se Håkan på lite mindre baluns. Eller på Liseberg. Det är antingen eller. Skandinavium kändes lite för stort och lite för ogripbart. Men på söndagen sprang jag in i min kompis Håkan på grannfiket nedanför min lägenhet. Jag log och tänkte vilken tur att du är precis som vi andra.

Kategori matlåda

Det här med matlådor är verkligen inte min grej. Jag tycker att uppvärmda matlådor är en pina att peta i sig och jag undviker därmed detta i största möjliga mån. Därav lägger jag hellre pengar på att köpa mat medan jag sitter och skriver uppsats på biblioteket, så slipper jag både bekymret OCH pinan som en matlåda innebär. Och idag blev det uppenbart för mig att även andra har svårt för matlådor. Killen vid bordet bredvid hade med sig sju kokta potatisar (rätt upp och ner sådär bara) och fyra kokta ägg. Fantasifullt och näringsriktigt.

Muuuuuums.

Dålig karma

Jag har suttit och analyserat mitt hemska beteende medan jag ätit sushi. Jag har i och för sig lagt mig till med många hemska beteenden den senaste tiden, men det här är något som gnager mitt samvete och nöter hål på min självkänsla. På spårvagnen kliver det på en mamma med en barnvagn. Jag ser henne i ögonvrån men undviker att möta hennes blick och fortsätter att stirra stint ut genom fönstret och väntar på att någon annan ska hjälpa henne lyfta upp vagnen. En vänlig gammal man hjälper henne. En man som är mycket vänligare än vad jag är. En man som inte behöver plågas av sitt dåliga samvete, som jag måste. Jag skäms för mig själv, för att jag inte har ork till att hjälpa den stackars mamman. Hade jag varit i hennes sitts hade jag hatat sådana som mig. Jag förtjänar inte sushin - jag är en hemsk människa.

Men nu ska jag försöka förbättra min karma.

Att vara barn av sin tid

Jag var bara en liten plutt när NKOTB (för den oinvigne, New Kids On The Block) hade sin storhetstid under slutet av 1980-, början av 1990-talet. Det var tider det. Jag var alltid en så älskad och underbar lillasyster (!) och till min stora förtjusning delade jag och min syster Ingrid rum då. Hon var mindre förtjust i arragemanget och i julas förra året förkunnade hon lätt och obekymrat vid jullunchen:
- Åsa, jag hatade dig när vi var små.
Med det sagt berättade hon, som plåster på såren, att jag sedan dess ändå har vuxit till mig och att hon älskar mig nu och bara hatar mig nån gång ibland. Syskonkärlek.

På min sida av rummet täcktes golvet av legobitar och My Little Pony's, av kritor och av fula teckningar. Systers sida var alltid så fin (vad jag minns i alla fall) och på anslagstavlan ovanför sängen hade hon satt upp posters på NKOTB som hon rivit ur Okey-tidningar. NKOTB var det sockersöta pojkbandet som fick varenda flickhjärta att smälta. Så även mitt, trots att jag bara var en liten plutt. Och när syster och henns vänner valt ut varsin "hemlig pojkvän" i NKOTB, så återstod bara en. Honom fick jag. Enligt syster så var han den fulaste av dem, men jag försökte att lobba för att han inte alls var ful. Nu i efterhand måste jag med skam i hjärtat erkänna att han inte var så speciellt fager. (Ni kan säkert lista ut vem eftersom han inte får vara med i bild lika mycket som de andra.)

Nåväl, poängen i det hela är att jag ändå fick vara delaktig och invigas i den dåvarande NKOTB-hysterin. (Tack, kära syster!) Och nu, såhär cirka 18 år senare, har de sockersöta pojkarna (alla utom en då, som vi kom fram till) vuxit upp till män och har återförenats. Nostalgi, mina vänner. Nostalgi!

Och visst rycker det lite i mina små 80-talspinnar till ben och armar. Jag är ett barn av min tid.

Att självömka

Okej, jag tänkte ta mig friheten att författa några ytterst bittra rader. Sätta samman några bittra bokstäver till bittra ord och meningar.

Det är lördagkväll och alla andra har roligt. Eller, alla andra har i alla fall ROLIGARE än vad jag har. Hade jag inte suttit invirad i en filt och huttrat i takt med reklamjinglarna på teven hade jag också haft roligt. Men nu är det ju inte så. TYPISKT! Jag vet inte varför min kropp straffar mig såhär obarmhärtigt, men den vill bara inte bli frisk. Jag har ingen smak, whatsoever, så min smoothie var bara ett glas konstig konsistens och pasta med pesto var mest snören med gröna prickar på. Ska man vara sjuk kan man väl ändå tillåtas äta godsaker och bli omhändertagen och tycka alldeles fantastiskt synd om sig själv.

Just nu tycker jag bara alldeles fantastiskt synd om mig.

Ge mig lite lycka då

Tårar tårar. Jävla tårar. Hur instabil är man tillåten att vara i detta samhälle?

Att vara den lataste

Okej, jag stoppade precis en gammal chipsbit som jag hittat på golvet i en av blomkrukorna i vardagsrumsfönstret med tanken den löser upp sig när jag vattnar blomman nästa gång. Hur lat får man bli? Jag skäms över mig själv.

Att vara ärlig

Med lite alkohol i kroppen och inpå småtimmarna efter en lyckad lördagskväll sa jag till en mycket närstående och betydelsefull vän:
- Du kommer dö lycklig du...

Jag tror han blev glad. Eller nåt.

Jag vill också dö lycklig.

Att inse sina egna begränsningar

När jag var liten så var jag fast besluten att bli läkare. Det var min högsta dröm från det att jag var sex år och fram till gymnasiet då jag insåg att mina betyg aldrig någonsin skulle räcka till. Så istället för läkare bestämde jag mig för att bli journalist. Då min hjärtevän flyttade från bibelbältet till äventyret i Göteborg började jag bläddra i GU:s kurskatalog och jag sökte varken läkare eller journalist. I första hand valde jag socionom, men inte heller där räckte mina betyg och istället kom jag in på handels. Det är fyra år sedan nu.

Och när jag nu sitter i min soffa, nedbäddad i sjutton filtar och genomlider en febertopp samtidigt som jag tittar på första säsongen av Grey's Anatomy, all over again, och har ställt diagnosen Jag har lunginflammation eller nåt så funderar jag på om man ändå inte skulle gett upp sin dröm.

Men å andra sidan. Jag har gjort mitt val. Liksom så många andra val vet man inte om det är rätt eller fel. Och man kommer aldrig veta det heller.

Saker man inte gärna talar högt om

Ibland lyckas man spendera sina veckodagar precis såsom de bör. Och för en gång skull har jag lyckats med en "mitt-i-prick-söndag" med allt vad det goda livet kan innehålla (lång sovmorgon, finpizza från kvarterskrogen, en film - eller varför inte tre, och godis). Bara ett litet uns av ångest från gårdagens festligheter gjorde sig påmind.

Att vara kort är många gånger smidigt, det är enkelt att smita före i köer och att gömma sig för personer som man inte vill bli sedd av. Det är dock mindre smidigt när man VILL bli sedd av någon och själv kunna spana ut över stora folkhav i jakten på den person eller det ting man söker. Det bästa är förstås att inte tappa bort sig över huvudtaget vilket innebär att man ska grabba tag i närmsta bekanta hand eller klädesplagg och hålla sig kvar. Ibland blir det bara lite fel. Som igår.

För er som varit på Sticky Fingers, vet att det kan upplevas något trångt och den känslan infann sig i min späda lilla kropp igår. Så när det var dags att gå uppåt trappan till nästa våning sträcker jag ut handen i hopp om att inte tappa bort mig. Jag vänder mig inte om förrän vi kommit upp för trappan och märker att min hand håller i en helt främmande hand och att Oskar har förvandlats till en hårig gammal man som ser helt överlycklig ut. Jag hinner inte tänka så mycket innan jag med lite avsmak vrider loss handen, får ett förskräckt ansiktsuttryck och springer därifrån och letar förtvivlad upp mina vänner igen.

Det är ett misstag som INTE ska upprepas.

Den oinbujdne

För någon annan var det säkerligen som vilken torsdag som helst igår, men för mig var det en ovanligt produktiv sådan och jag kunde kryssa av flertalet punkter på "måste-göras-nu-snart-genast-innan-det-blir-för-sent-listan". Och då menar jag saker som släpat efter sisådär ett helt år. Hur som helst så var jag löjligt nöjd med min egen dagsinsats och var på väldigt gott humör medan jag snodde ihop en kladdkaka i köket då det knackade på dörren. Genom kikhålet ser jag en man i sina bästa år, förmodligen en granne som vill något, tänkte jag och öppnade dörren.

- Hej, är du nuinflyttad?
- Nej.
- Inte? Nähä, okej... ja jag kommer från radiotjänst och ser här att inte du har betalat tv-lincens.

Doh! Pucko-Åsa som öppnat dörren i god tro att jag kunde hjälpa en granne. Sedan när började tv-licenssnubbar låta bli att ha ytterkläder på sig och knacka istället för att plinga på dörren? Det är typiskt grannbeteende för mig. Där och då hade jag god lust att säga lite snabbt nejtack, jag har ingen tv! och dra igen dörren ännu snabbare. Istället lutar han sig lite åt sidan, kikar in på min nya fina skinande tv. Jag ser hur den glimmar som guld i hans ögon och så säger han:

- Är den där ny eller?
- Ja.
- Okej, men om du bara kan skriva under här så vore det bra.

(Licenssnubben tittar på mig som om jag ljuger honom rakt upp i ansiktet. Men det är ju faktiskt sant. Jag har ju inte ljugit någon gång under samtalet. Nej, jag är inte nyinflyttad och ja, tv:n är ny... vare sig han väljer att tro på det eller inte.)

Så jag har inget val. Jag har gått rakt in i fällan. Jag skriver på lappen (svär lite inombords) och tänker jaja, jag hade väl ändå tänkt bli laglig nångång...

Inne i soffan sitter Oskar och tittar förskräckt på mig och säger sedan medlidsamt
- Mitt hjärta går i kras. Jag lider med dig!

Hej då Göteborg

Jag ska flytta till Oslo och jobba där. Jag bestämde det alldeles nyss och det är ingen tokig idé.

Onsdagar i allmänhet

Jag var tvungen att visa legitimation på stammiskrogen, på en onsdag!
- Jag trodde jag hade kommit över det stadiet...
- Du ser bra mycket yngre ut än du är.
(Tilläggas bör att det är 18-årsgräns där)

Och Annika äter en risifrutti mellan två hållplatser (rekord!) med kommentaren
- Men jag hade klarat det på en hållplats om jag bara ville, kolla...jag hinner ju till och med skrapa ur den!

Johanna äter chilinötter som legat på golvet.
- Åh, en nöt! Hur kom den dit?

Men sista tentan ever är inlämnad idag och jag har tagit ytterligare ett steg mot vuxenlivet. I juni ska jag gå in till stammiskrogen och vifta med vuxenpapperna framför bartendern. Kolla, jag är vuxen nu!

Vilse i den kalla världen

Jag har förlorat något och det kan inte sluta snöa. Jag har tappat bort något och jag vet inte hur jag ska kunna hitta det under all denna snö. Göteborg har förvandlats till ett vinterlandskap i samma stund som mitt hjärta har frusit till is. Jag har irrat bort mig i en värld jag inte längre känner igen och spåren bakom mig finns inte. Jag är vilse och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. Det som jag har tappat bort rör sig i samma okända värld som jag. Lika vilsen och lika oförmögen att hitta hem. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde vi låta det här att ske? Säg mig, vad ska jag ta mig till? Hur många gånger ska jag behöva påminna mig om att allt ordnar sig med lite socker på? Sisådär sjutton ton socker.

Men jag är trött nu. Det är inte meningen att jag ska hitta det jag har förlorat. Det är nog meningen att låta det som sker just nu ske. Jag är bara inte van vid att ge upp såhär. Men nu har jag inte längre något val.

Åsa och den röda monsterbilen

På två veckor har jag åkt tåg omkring 200 mil. Och då har jag ändå tagit i, i underkant. Som alla säkerligen vet så har jag någon slags förkärlek till tåg. Kanske har det med min miljömedvetna livsstil (!?) att göra, eller så beror det helt enkelt på att jag inte har något alternativ till mitt tågåkande. Som idag när jag fick frågan, som snarare var en förvånad kommentar:
- Men du har väl nån kille där i Göteborg med bil?!
Nej, jag har ju inte det. Och jag är inte ens i närheten av att äga en bil själv heller (vilket i och för sig inte skulle vara det optimala för varken miljön eller för mig eftersom jag ändå inte vågar köra i stan). Jag blev erbjuden att köpa min svågers flakbil för någon månad sedan. Den saknar stötdämpare och ser ut som en monstertruck (älskad av min systerson på 4 år och hatad av min syster på 33 år), men den är åtminstone röd. Men det var snarare en söt liten röd bil som jag hade tänkt mig som första bil. När jag berättade detta för en vän säger hon:
- Jag kan se dig framför mig när du sitter i din röda monstertruck och få en helt galen blick och hysteriskt skratta. Åsa, jag tror det skulle krypa fram en okänd sida hos dig.
Nej, det vill jag inte utsätta mina medmänniskor för. Jag får snällt fortsätta åka kollektivt och med hundögon be mina vänner med tillgång till bil hjälpa mig när nöden så kräver. Tur att jag har snälla vänner.

Den som väntar på nåt gott väntar alldeles för länge

Jaha. Här har jag gått och längtat efter en filmpremiär sedan jag läste boken med samma namn, Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och så har man väntat förgäves. Jag lät bli att se den på filmfestivalen i Göteborg eftersom jag just då enbart hade läst halva boken. Men på den trailer jag kunde hitta på Youtube stod det "premiär våren 2008" och på Imdb står det "release date April 2008", så jag tyckte det var okej att missa den just då.

Trodde jag.

Men när jag kollade upp det vidare idag så står det lite käckt på SF:s hemsida "216 dagar kvar till biopremiär" (för den som är snabbtänkt: 24 oktober). Jag kunde inget annat än att ge ifrån mig en enorm suck.

Men för er som inte läst boken ännu, så kan jag rekommendera den varmt. Ja, ni hinner ju läsa den innan filmen har premiär i alla fall. Jag rekommenderar också att ni har någon att hålla i handen när ni sover efter att ni lagt boken på nattygsbordet och släckt sänglampan. Jag hade det INTE och fick sviter därefter.

Snart är vi levande marionettdockor igen

Påsken 2008 består av fem minusgrader, strålande sol och ett lager med iskalla snökristaller som gnistrar mellan påskliljeknoppar och snödroppar. Förra året omrking påsktider cyklade jag och mina favoritflickor längsmed kanalerna i Amsterdam i korta kjolar, ballerinaskor och pilotsolbrillor. Vi köpte tulpaner och realiserade påskägg i alla regnbågens färger, lapade i oss solsken på en brygga hela dagarna och pratade med svanarna. Bekymmersfritt och välförtjänt.

Väl tillbaka i England några veckor senare var det full sommar och det kändes precis som skolavslutningarna när man var liten. Människorna log igen - det var säkerligen tio månader sedan sist. Jag blir faschinerad av tanken att den lilla staden där vi bodde liksom blåstes till liv genom en magisk andedräkt och allt det gråa, alla glåmiga och färglösa människor fick liv. Likt marionettdockor lyfte de sina tomma blickar från den trasiga asfalten, rörde sina armar och ben i takt med lövens rörelse i vinden och staden blev i en handvändning vacker och pittoresk. Precis som i min fantasi, som på min biograf inuti mitt huvud dekorerad med magnoliablommor och grönska från ädla lövträd.

Snart kommer trådarna att sättas i rörelse även här, trots de stundande minusgraderna och snålblåsande nordanvindar. Snart är vi alla marionettdockor som rör sig i takt med de japanska körsbärsträden på Järntorget, som spelar kubb i Azaleadalen och äter falafel utmed kanalen (trots prishöjningen från 25 till 30 kronor...). Snart.

Mycket snart. Och kanske jag kan bli lycklig denna våren.

Att bli berörd av en film

Jag hade tänkt ägna ett blogginlägg åt det meningslösa. Det som kan tyckas vara mindre värt än annat och som man kanske anser vara mindre viktigt. Men så när jag kom ut från bion för fyrtiofem minuter sedan och träffades av hårda små snökristaller i ansiktet så ändrade jag mig. Den där filmen var väldigt tänkvärd. Men jag märkte det först när jag kom ut ur biovärmen och verkligheten svepte förbi mig med en ishavsvind (och en påtaglig doft av billig öl från två mindreåriga flickebarn i alltför korta kjolar och tunna vårjackor). Jag märkte det först när jag satt på spårvagnen hem och mina tankar började spinna iväg åt sitt egna lilla håll, bortom allt oväsen och skålande skålar med aluminiumburkar som skvalpar över.

Den där filmen alltså. Den fick mig att sluta tvärt att ha dåligt samvete för att jag "slösat" bort min skärtorsdag. För det har jag gjort. Istället för att vara produktiv med det jag borde har jag ägnat timtals åt att lära mig Nothing else matters på gitarr. Jag tar mig friheten att benämna låten som en klyscha i sig. Eller, en klassiker, för den som vill. Jag berättade att jag försöker lära mig den för A och fick svaret: Fy fan vad jag försökte gilla det där skitbandet när jag var tio. men man gillade ju bara abba och ace of base. (Vilket var den mest roliga kommentaren jag har hört idag, och som mycket väl platsar på min wall of fame)

Men den där filmen igen då. Into the Wild. Fint foto, bra soundtrack, gripande handling. Se den bara.

Åsa är gjord av glas och går sönder när ingen ser

Okej. Jag brukar inte vilja att någon ska behandla mig som glas, men så här skör är jag just nu:

När jag sitter på spårvagnen och njuter av solen som letat sig fram ser jag en gammal man som trillat med sin rullator vid Järntorget. Jag börjar lipa direkt och känner hur min "hjälpa-till-gen" armbågar sig fram genom min kropp. Det var nästan att jag ville dra i nödbromsen och springa ut och hjälpa honom på fötter igen.

Toka.

"and that list of charms was longer than my chain of broken hearts"

(Lånad bild, förlåt...)

Flickan med den förtrollade rösten som får min värld att snurra i slowmotion. Hon är magisk på alla sätt och vis. Alla borde lyssna på Ane Brun och må bra.

Måndagsynk

Alla är vi någons prins eller prinsessa. Jag vill i alla fall tro det. Eller nej, jag MÅSTE banne mig tro på det för annars tappar jag allt hopp. Medan alla andra är flitiga på sina jobb en måndagsförmiddag som denna sitter jag nerbäddad i sängen, känner mig sliten efter en äventyrshelg och orkar inte riktigt dra mössan över huvudet och snöskorna på fötterna för att gå ut och handla. Jag bara sitter här och fantiserar om hur just min prins plingar på dörren, med matkassar i händerna, fyllda med godsaker. Han säger åt mig att du kan väl bädda ner dig i soffan så länge och snabbt svänger han ihop en superb måltid. Just idag blir jag bortskämd av min prins. För jag behöver det. Jag behöver höra alla de där fina små orden som alla flickor vill höra emellanåt. Jag behöver få kura ihop mig i en trygg famn och känna mig liten och ynklig, men omtyckt och älskad. Ynk-Åsa. Knytt-Åsa.

Och sen imorrn är det min tur att ta hand om honom. Laga middag, korka upp en flaska vin och bara sitta hand i hand och prata långt inpå småtimmarna. Om allt och inget. Och om det blir tyst så gör det ingenting. Tystnad är bra ibland. Min prins hade låtit mig skämma bort honom precis lika mycket som han skämmer bort mig.

Tur att man kan vara påhittig och låta sin fantasi skena iväg lite emellanåt. Men nu måste jag se verkligheten i vitögat, ingen prins kommer tyvärr plinga på min dörr just idag och kylskåpet gapar tomt. Dags att gå och handla, ta tag i hemtentan och dricka te ur min muminmugg som jag köpte på båten igår.

Handbok för en kryssningutflykt

Ska man på utflykt med femton flickebarn så kräver det viss planering. Det handlar inte enbart om tågtider och mötesplatser, tyngdpunkten ligger ändå skoval, partyblåsa och underhållning (i form av ätbara ting, alfapet och skvaller). När vi anlände Hufvudstaden fem timmar senare var jag imponerad över hur smidigt allt ändå gått och hur vi lyckats paketera in oss i rätt tunnelbana och var påväg mot det väsentliga - färjeterminalen där resterande tio personer redan väntar på oss småstadskids. Sjukt nöjda med vår insats, och med fem minuter till godo innan utsatt mötestid, följer vi gigantiska skyltar mot terminalen. Väl framme är den dock oroväckande öde och de förväntande partyvibbarna saknas.

- För det var väl Silja Line vi skulle åka med?
- Ja, klart det var. Eller?
- Jag vet inte. Ingen som vet vilken båt vi skulle åka med då?
- Silja Festival? Eller kanske inte.
- Men seriöst, vad är alla andra? Vi sa ju halv sex. Vad är klockan?
- Fem i halv.
- ...
- Okej. Vi är på fel terminal. Vi ska åka med Viking Line och båten går om en halvtimme.
- Var ligger den terminalen?
- Andra sidan Stockholm och vi måste vara där om tjugo minuter.

Tur att det finns snälla taxichaufförer som går på fikarast några minuter för sent, som ser oss irra omkring inne i en terminal någonstans på kartan i Stockholm utan en aning om var de ska eller hur de ska komma dit. Vi är fem stycken. En taxi tar bara fyra. Såvida det inte handlar om en limousin förstås. Vilket det turligt nog också handlar om i detta fallet. Den snälle chauffören säger att vi förmodligen hinner, om vi har kontanter och inte behöver stanna vid en bankomat eftersom kortsystemet ligger nere, och om vi har tur med trafikljusen. Han körde till och med mot rött en gång.

Vi må ha varit de sista som klev på båten, men vi hann i alla fall. Ska man klanta sig kan man lika väl göra det med stil.

I en sockervaddsvärld

Jag väntar på att någon ska vakna. Att min liv ska vakna och skaka till med en skräll. Jag väntar på något att se och något att höra. Att få använda mina sinnen, känslor och hopp. Det är lite kyligt här där jag sitter. Jag huttrar tyst och på mina armar reser sig de små, tunna, tunna, blonda hårstrån som finns där. Utanför har solen letat sig igenom det tjocka molntäcket som prydde himmelen när jag vaknade. Om nu solen har förmågan att tränga igenom de där tjocka molnen så har nog jag förmågan att leta mig igenom den tjocka sockervadd som jag vandrar i. Alldeles vitt och fluffigt och man får liksom känna sig fram med fingertopparna. Jag kommer att hitta ut härifrån, från min sockervaddsvärld. Och sen, när jag står där bredvid och ser på de trassliga sockervaddstrådarna kommer jag att se tillbaka på den här tiden, le lite och tänka visst är jag allt bra på att krångla till saker och ting - tusen gånger värre än vad de egentligen är.

Jag tror jag har goda chanser att leta mig igenom min sockervaddsvärld.

Att infiltrera och operera

Min granne ovan, tanten där uppe, äger två cd-skivor; en med Daniel Lemma och Lalehs första. Om hon inte lyssnar på någon av dessa så lyssnar hon på P1. Och jag måste säga att det hela har dragits till en gräns där jag faktiskt föredrar de stunder hon lyssnar på P1. Jag håller på att bli lite smått galen av det begränsade utbudet som snurrar på repeat ungefär fem gånger dagligen på en ytterst klanderlig ljudnivå för mitt pluggande. Idag funderar jag allvarligt på om jag ska bränna ut Lalehs senaste skiva och stoppa ner i brevlådan tillsammans med en ovanligt trevlig post-it lapp undertecknat hej hopp gummisnopp/grannen nedan. Operation musikinfiltration. Samtidigt bör jag nog bränna ut lite Jack Johnsson, lite Ane Brun och även lite av Winnerbäck när jag ändå är på hugget, för variationens, husfridens och grannsämjans skull.

Om någon hade lämnat mig ett gediget utbud av bra musik i min brevlåda hade jag blivit löjligt glad, bäst att hoppas på att tanten ovan är av samma skrot och korn som jag själv.

Att korsa gränser

Eftersom jag två dagar i rad har missat personer som hälsat på mig (eller gjort försök att hälsa på mig) bland folkminglet i Nordstan kan jag dra slutsatsen att jag röjer min shoppingväg utan att så mycket som glimta åt höger eller vänster för att identifiera välbekanta ansikten. Nej, istället koncentrerar jag mig på att undvika krocka med andra, likasinnade, enprogramerade varelser. Dock är detta lättare sagt än gjort en fredagseftermiddag och jag gjorde misstaget att inte söka av min färdväg tillräckligt väl. Helt plötsligt tog det stopp. Killen, som jag precis trampat på tårna, är säkert två och ett halvt huvud längre än mig och efter att jag har granskat hans klädsel beslutar jag mig för att han är en hiphop-wannabe.
- Se dig för..........bitch, väser han så hårt han bara kan med eftertryck på "bitch"och tittar ner på mig. Hans hårda ord passar inte hans barsliga ansikte och jag hör ett uns av osäkerhet i rösten vilket bara får mig att tycka synd om honom. Visst var det mitt fel att jag inte såg mig för, men att bli kallad för "bitch" var att korsa en väl synlig gräns. Jag tittar på hans guldiga bling bling som hänger runt halsen som troligen är köpt i en skräpbutik på någon bakgata.
- Ser tungt ut det där, säger jag så vänligt jag förmår mig och nickar mot hans hals. För en halv sekund ser han förvånad ut, vilket räcker för att jag ska känna mig lite smått nöjd, vända mig om och gå därifrån.

Hur man släpar hem en tv på bästa sätt

Det fina med att köpa grejor på internet är att man får dem hemkörda till dörren. Oftast. Och det är ju ruggigt smidigt när man är student och det enda man äger är en cykel med opumpade däck. Så här har jag gått i tron om att snart så plingar tv-leverantören på dörren. Men nej, det enda som plingade till var ett sms i min mobil: "Hej, nu har din leverans anlänt till Posten. Välkommen att hämta det!". Jaha, hur i sjutton ska jag lyckas få hem det där jättepaketet på tjugo kilo? Jag ägnade hela morgonen åt att vrida mig i sängen och fundera ut en lösning.

Det tar ändå emot ganska så mycket att be om hjälp, men jag kom på lösningen att skaffa mig en vagn. En transportvagn. En kärringvagn. Alternativt skulle man kunna kalla det ölvagn. Sagt och gjort travade jag in på Claes Ohlsson och handlade mig en liten ölvagn. Hundrasjuttionio kronor tack. Och så blev helt plötsligt min preciuos tv hundasjuttionio kronor dyrare. På posten fnissade de åt mig när de bar ut paketet och såg min lilla vagn och gav mig ett ironiskt Lycka till!

Eftersom trottoaren var för smal fick jag använda mig av vägen. Mitt i vägen. Men jag anser att en vagn med ett paket lika stort som mig själv rimligtvis bör räknas som ett fordon. Och efter mycket om och men fick jag faktiskt hem paketet och uppför alla trappor. Helt själv!

Nu ska jag baka något gott och bädda ner mig under en filt och titta på tv.

När jag blir gammal ska jag...

När jag blir gammal och grå ska jag inte ha en chihuahua som heter Gucci. Jag ska inte heller klä mig i tröjor som visar magen eller ha på mig alldeles för mycket parfym. Jag ska låta bli att plinga hysteriskt med ringklockan när jag cyklar på gångbanan och jag ska heller inte peta med min käpp på ungdomar som jag anser vara i vägen.

Men jag ska regera på bingo och baka lassvis med kanelbullar. Jag ska spela spel med mina barnbarn och resa jorden runt med min själsfrände. Jag ska brodera julbrodderier och ge bort i födelsedagspresent och jag ska sticka mössor, vantar och raggsockor till alla nära och kära.

Men jag lovar inte att jag inte ska säga det var bättre förr.

Konsten att vara en bra medborgare

Jag försökte mig på rollen som en god medborgare av det svenska samhället idag. En misstänkt bil stod parkerad på den privata vägen upp till mor och far. Eller, jag tyckte den såg misstänksam ut i alla fall. Jag hade bestämt mig för att den var misstänksam. Det hela blir lite mer spännande då. Och jag tänkte att det kanske var nån stackare som fått bilen stulen men att jag nu då hade hittat den. Så jag ringde polisen och frågade lite lätt om de fått in några anmälningar om en stulen Ford Escort i röd kulör. Det hade de inte. Men jag förklarar för den väldans trevliga polistelefonisten att den har stått parkerad på vår privata väg väldigt länge nu och att vi börjar ju undra vad den gör där. Om någon har svängt upp för att ta en kissepaus har föraren nog trasslat in sig i någon blåbärsplanta och brutit benet eller något. Just det berättade jag inte för damen på andra sidan luren, men hon lovade att kontakta ägaren till bilen och att sedan ringa tillbaka till mig. Det visade sig att bilen inte alls var stulen. Någon hade avsiktligt parkerat sin bil där (lite undangömt och skyddat från vägpirater) för att samåka vidare med någon annan.

Jaha. Det blev inte mer spännande än så. Som miljövetare uppmuntrar jag visserligen samåkning, men som inbiten smålänning och till köpet något inskränkt lantlolla menar jag att vägen är privat av en anledning. Det är tanten i mig som talar. Jag ska försöka få bort henne innan hennes rynkor förstör mitt ansikte.

Jag har ont i min kropp. I min själ. Kroppen finns där, men jag tror att själen spelar mig ett spratt.

Där man vill vara

Nä, jag lägger ner alla försök i att vara ett extraordinärt flickebarn för folk att kunna placera mig i ett fack i deras hjärtan. De granskar mig noga, tänka till lite extra för att sedan trycka en klisterlapp i pannan på mig och så är man märkt. Märkt till något man önskar förhoppningsvis. Men jag lägger ner alla försök och jag lägger mig ner i sägen. Låter min skrynkliga hjärnan flacka iväg till ett okänt land. DÄR är allting som jag vill ha det. DÄR är DÄR som man trivs och mår bra. DÄR är inte här kan jag säga. DÄR är definitivt inte jämförbart med här och här kommer aldrig kunna leva upp till den okladerliga verklighet som DÄR innebär. Nej, förlåt. DÄR är ingen verklighet. Det är bara ett påhitt. Ett påhitt likt de fantasier som man har som barn. Men det är mitt påhitt och säga vad man vill om det, det finns där oavsett. Inkapslat i ett litet äggskal i mitt huvud. I ett mörker tillsammans med min skrynkliga hjärna.

Nyttan med att ha körkort

Jag har haft körkort i fyra år nu. Och det kan komma som en chock för vissa att under dessa fyra år av körkortsinnehav har jag aldrig tankat en bil. Det har liksom aldrig behövts. Enda gångerna jag faktiskt har nytta av mitt körkort är när jag är hemma hos mor och far. Och då är bilen fulltankad varje gång jag får den. När jag avslöjat detta faktum inför personer i min omgivning möts jag av blandade reaktioner - allt från ett hysteriskt skrattanfall till sympatiminen "stackars-lilla-bortskämda-flicka". Men igår tog jag tjuren vid hornen och tvingade Oskar till att lära mig tanka. Och efteråt var jag så stolt över mig själv att jag bara var tvungen att skicka iväg smset "Wohoo! Oskar har lärt mig tanka!" till Annika.

Egentligen borde jag nog ta om hela det där körkortet.

En känsla för film

Jag och Oskar har inte samma filmsmak. Eller jo, kanske. Skillnaden är den att han faktiskt har en viss filmsmak medan jag "nöjer" mig med det mesta. Vilket borde innebära att jag saknar smak för film. Däremot så tycker jag de flesta filmer som han valt ut är helt okej, rent av bra och kanske väldigt bra emellanåt. Men med tanke på mitt något svårdefinierad känsla för film har jag i över ett halvår överlåtit filmvalen med varm hand. För att undvika suckar och "vad var det jag sa-kommentarer".

Igår fick jag dock äran att hyra film - ett uppdrag som jag tog på största allvar och genomförde viss research för att kunna genomföra med äran i behåll. Men istället för att hyra en film valde jag att hyra tre filmer - för att gadera mig själv en aning. Den ena filmen, This is England, har jag velat se sedan den gick upp på bio men tiden passerade snabbt och jag hann inte. Den andra filmen, The constant gardener, hyrde jag på rekommendationer av min syrra och den sista filmen bad jag killen i videoaffären välja ut. Otippat nog valde han This is England, vilket visade sig vara en repad lyckoträff. Trots att skivan hackade filmen igenom valde vi att titta klart på den. Tragisk men otroligt bra.

The constant gardener tittade jag kikade jag på nu när jag kom hem från skolan (måndagsmys är tillåtet eftersom jag ändå har haft tvättid under tiden). Nedan finner ni ett litet smakprov. Så om ni inte har något att göra en måndagseftermiddag så kan ni alltid kila iväg och hyra den, kura ihop under en filt i soffan, fälla lite filmtårar och knapra på ett granatäpple som jag gjort.

(Och solen försvann, ersattes med ösregn och nu ska jag göra pannkakor.)

Söndag

Söndag. S ö n d a g.

Jag tror inte det är någon som undgått att det är söndag. För det är något speciellt med söndagar. Något som hänger i luften. Något obestämt. Hur som helst så är det söndag och söndagar är inte direkt min grej. Hur ska jag trolla med veckodagarna och förvandla söndagen till en bra dag? Poff!

Sjutton år. Non-stop.

Jag har gått i skolan sjutton år. Non-stop. Och när man lägger fram det såhär svart på vitt så fylls bröstkorgen med en enorm suck. Sjutton år. Non-stop. Jag borde vara ruskigt smart vid det här laget, men jag tycks låta informationen passera in genom ena örat och ut genom det andra. Har jag tur så fastnar något på vägen. Jag känner mig ytterst tråkig. Sjutton år. Non-stop.

Något har jag nog i alla fall lärt mig och man bör kanske inte underskatta sin kunskap ändå. Men jag blir lite orolig när förläsaren i statistik står framme vid sin projektorbild, pekar på bilden och frågar:
- Kan ni räkna med procent?
Jag väcktes ur min statistik-dvala och repeterade en gång vad jag tyckte att föreläsaren sa. Ja, han har på allvar frågat oss om vi kan räkna ut procentandelar. Det var säkert inte hans mening, men jag tog det hela som en förolämpning. Kan lilla jag räkna procent? Det vore ju hyggligt om fyra års universitetsstudier kunde ge någon slags kunskapsavkastning.

Ja, jag kan räkna procent.

I ett vägskäl

Eftersom mitt förvnäntade vuxenliv rusar inpå mig i en hastighet av 267,5 km/h har jag två val; antingen så står jag där, helt stilla, och se livet komma rusande mot mig men ändå väljer att stå kvar och ta smällen och hoppas på att kollisionen inte blir alltför våldsam. Eller så väljer jag att ställa mig lite vid sidan och planera att grabba tag i en sidospegel och så för att sedan flyga med livet lite smidigt. Risken är då att jag missar att ta tag i den där sidospegeln. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra ännu.

Men okej, jag har mjukstartat och i alla fall anmält mig till såna där kluriga jobbmatchningssajter. Idag, liksom så många andra dagar, hade jag fått ett matchningsmeddelande i min inbox. De tycker att jag skulle passa som miljöchef. Det tycker jag är lite för ambitiöst och så raderar jag mailet hastigt och lätt.

Världen tycks ha höga tankar om mig.

Välkommen lilla efterlängtade älskepyre

För visst var det så självklart att det var just du som väntade på världen där inne, lilla pyre!?
Och jag har inte kunnat sluta le på hela dagen. Jag har fått en systerdotter idag - och jag ska lära henne allt jag kan.

En levande stad

Jag stod på torget och blickade ut över en levande stad. För idag är en sådan dag då staden vaknade upp ur sin djupa och grå vinterdvala. För bara några dagar sedan gick alla varelser försjunkna i överlevnadstankar, dolda under stora luvor och sönderregnade paraplyer och såg bara sina fötter framför sig. Men idag, för första gången på länge, såg jag människorna som passerade mig och de var inte längre genomskinliga och skrala. Och jag tror att de såg mig. I alla fall gjorde de säkert det innan huvudvärken svepte sin slöja över mig och jag föll tillbaka in i min ego-värld. Men jag såg i alla fall stan leva lite grann. Det behövdes!

Lördagsterapi

Idag har jag och Fanny suttit några timmar i ett växthus. Som terapi för att kunna lösa våra stundande livskriser av skiftande karaktär liksom. Och det är faktiskt väldigt rogivande att sitta och titta på kakaofrukter och sköldpaddor och prata om livets mest meningslösa ting. Det enda vi kom fram till var att vi måste sätta oss på ett plan i riktning från sverige och mot något sydligare och varmare land i hopp om att det skulle lugna våra nerver. På väg hem från växthusen tog vi svängen förbi The English Shop, och hej och hå vad mycket roliga saker! Vi båda drabbades av en släng nostalgi och tänkte tillbaka på vår tid i England förra året. Fanny köpte en Doubledecker (det vi praktiskt taget levde på i England och som var den bidragande orsaken till att man gick upp så pass många kilon som man gjorde under den vistelsen). Jag höll mig borta från den och köpte mig en påse med riktiga Jelly Beans. Dessa ska intas med andakt och jag ska noga läsa på vad det är för smak innan den stoppas i munnen.

(Men bara vetskapen om att det går att få tag på Doubledeckers i Göteborg är oroväckande.)