Livet som en mask

Jag är alldeles för utmattad för att tänka smarta tankar, vilket resulterar i att den här texten med all förmodan bara kommer att innehålla en massa bokstäver och ord utan något som helst sammanhang. Men det kan ju också vara roligt att läsa någon gång, eller hur?

"Allting har en ände, korven den har två" - det är det enda jag har i min skalle just nu. Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker berätta någonting för mig och jag fortsätter att repetera det välkända citatet om och om igen. Lite småjobbigt av mig måste jag erkänna.

Jag tänker på masken som Fanny och Annika berättade om. Det hela utspelade sig på en filt i försommargräset i England. Det var varmt och soligt och inte alls "maskväder", så var masken kom ifrån var ett litet mysterium. Hur som helst så kom det en mask krypande på filten där de satt. De började peta lite snällt på den så att den skulle flytta på sig och inte komma till skada. Då vänder masken håll. Detta finner de högst faschinerande och petar därefter ännu en gång på masken som vänder håll igen. Efter tredje "peten" blir masken uppenbarligen irriterad och lämnar ett slemmigt spår efter sig. Den försökte väl öka takten lite för att slippa att någon jättevarelse petar på den. Vad som hände sedan med masken vet jag inte riktigt, men poängen är att masken inte verkade ha någon ände. Den liksom "börjar åt båda håll". En mask och en korv har alltså ingen större likhet, förutom att de båda är avlånga.

Tänk vad smidigt ändå, att bara kunna byta håll sådär utan anstränging!