Mitt nya klot

Ikea är en rolig affär.

Syster och jag och svängde förbi där idag och jag brände ett stort hål i min plånbok. Men för många slantar får man också mycket och fina saker. Fotpallen från Ektorp Bromma karvade störst hål i plånboken, grillen kom på välförtjänt andra plats och jag kan inte förstå hur mycket pengar ett antal småsaker kan skramla ihop till. Jag har alltså införskaffat klotgrill. Mina vuxenpoäng tickar på. Hur många poäng är en grill värd? Ett? Två? Tre?

Planerna för midsommar har ändrats MINST tio gånger sedan gårdagen. Dagens moderniteter skapar så mycket möjligheter och det blir liksom lite knepigt att bestämma sig. Nu ser det ut som om midsommar-balunset har landat på en plats på kartan....men det vet man inte förrän man är där.

Tur att jag har min grill.

Om alla planer går i stöpet tänker jag packa picknickkorg och vin, vaddera mig i regnkläder, ta klotgrillen under armen och sätta mig någonstans på någon ödslig plats. Det kallas inte för ensamhet. Det kallas för beslutsamhet!

Min mammas farmors skor

Jag sitter här och beundrar mina nya fina skor. De står här, precis bredvid, på skrivbordet bredvid skrivaren så att jag kan se dem samtidigt som jag kollar mailen och skriver några rader här. Skrivare är alltid fula, men nu, när mina fina skor står bredvid är skrivaren obeskrivligt ful.

Egentligen är det inte nya skor. Och egentligen är de inte mina heller. Det är min mammas farmors skor från 30-talet.

Min far är antikhandlare och har en liten butik. Jag satt vakt där idag under veckans enda öppetid. Då det inte finns så mycket att göra hade jag med mig min laptop som jag pallade upp på ett slagbord, slog mig ner på en gammal pinnstol och började kolla på "Da Vinci Koden". Eftersom pinnstolen var hård och filmen tröttsamt lång krävdes många pauser då jag gick omkring och botaniserade bland alla ting. Kanske fanns det någon gammal kruka som hade en kryptisk stämpel. Det var då jag fick syn på de där skorna. De bara stod där och glänste. Det var lite askungen-feeling när jag testade dem, men de passade perfekt. Mamma berättade att det var hennes farmors skor från svunna tider. Tur att jag har i samma "fot-gener" som mammas farmor!

Min elektroniska fortune cookie

Jag har en elektronisk fortune cookie. Den kan man uppdatera hur många gånger man vill per dag och få nya kloka visdomsord att ploppa upp på skärmen. Och det kan ju vara bra när man är liten och vilsen i ett stort rum med karta i ett hörn mitt på golvet.

Idag säger min fortune cookie följande, "Fail: Technical Difficulties".

i-lands problemet som ledde till "mitt-i-prick"-kommentaren

mathias säger (19:56):
orka med alla nya grejer på facebook. är för mycket applikationer nu
Åsa säger (19:57):
facebook suger...
Åsa säger (19:57):
det gör alla communities, jag orkar liksom inte bry mig
Åsa säger (19:58):
jag är en tant
mathias säger (20:00):
hihi
mathias säger (20:00):
söt tant

Åldersnoja?

A påpekade hastigt på msn efter att ha läst min blogg med att jag inte alls är tjugotvå utan är fortfarande tjugoett. Om sanningen ska fram så beror den påpekade åldern, tjugotvå, inte på att jag på något sätt VILL vara tjugotvå och därför ljuger om min ålder, utan snarare för att faktiskt intalat mig själv att jag var just tjugotvå. Polletten trillade ner då A mer eller mindre påminde mig att jag är tjugoett. Okej, så var det problemet ur världen. Jag är tjugoett (nu är det till och med befogat att vara lite tokigt småkär i Depp!!). Men jag fyller tjugotvå inom snar framtid. A däremot är gammal och fyller redan tjugofyra. Men det är okej om han ljuger lite och säger att han fortfarande tjugotre när domedagen har kommit.

Finding Neverland

Hur töntigt det än låter så har jag hittat filmen där allt är precis så som i min fantasi. Dagens frukostfilm blev Finding Neverland med Johnny Depp och Kate Winslet. Ruskigt snyftig och sockersöt, men passade mig som alldeles utmärkt! Jag är "bara" tjugotvå år ännu, så jag anser det fortfarande är okej att bli lite småförälskad i Depp varje gång han dyker upp i tv-rutan. I alla fall till prinsen dykt upp i verkligheten. Slutscenerna är magiska och to be honest fällde jag en tår eller två, samtidigt som jag knaprade vidare på min honungsmacka och tänkte "jodå, allt ordnar sig nog!"

Den helande svenska idyllen

Mor och jag styrde kosan mot Dalarna, ty halva min släkt är dalkullor och dalmasar. Sometimes till och med med bentoffsar och blommiga sjalar. Min mormor lagar supergod mat, ger bort alldeles för mycket pengar så man skäms, morfar kallar petternicklas för 'karamellen' och timrar vedbodar vid en ålder av 75. Det är fint där uppe i byn. Röda stugor och oförskämt mycket svensk idyll. Vi åkte till en bua (look it up gott folk!) där släkten äger en liten stuga utan varken el eller vatten. Morfar påstår att 'dagens ungdom aldrig skulle klara sig mer än någon timme där', men där hade jag kunnat bosätta mig. Om än bara för sommaren, men ändå. Där skulle jag kunna botanisera i min själv, finna styrka i trädtopparna, låta himelens regndroppar rensa mitt hjärta samtidigt som jag sitter och metar små aborrar på bryggan.

För att smidigt byta ämne till något modernare samhälle; facebook tycker jag INTE om!

Ibland verkar det inte spela någon roll hur mycket man försöker, det tycks inte gå bra ändå.

Att ha svar på var fråga

Jag har mina ups and downs där jag ifrågasätter huruvida jag kommer klara mig i livet eller ej. Men faktum är att jag tror inte jag behöver oroa mig. Allting löser sig sinomtid!

Det har snöat i Sverige inatt, för den som gått miste om denna nyhet. Aftonbladet är en upplyftande tidning.

Domedagen är nära? Nej nej, jag löser det på något vis.

I communityträsket

Det här med communities. Jag är inte riktigt säker på att jag fattat grejen. Men likt förbenat sitter jag där och knappar in de olika lösenord och användarnamn till diverse användarkonton.

Jag har last.fm. Det är åtminstone försvarbart. Jag vill utöka mitt musikförråd, få tips om nya bra ting samt ha möjlighet (jag säger inte att jag gör det) att slänga mig in i heta diskussioner om huruvida David Bowie's China Girl är en fempoängare eller ej.

Jag har MySpace. Om jag anstränger mig riktigt hårt så skulle det eventuellt vara möjligt att försvara detta konto, men jag har varken tid eller ork att ens försöka mig på den ansträngningen. Men anledningen till att jag från början skaffade mig detta var för att kunna läsa en väns blogg under hennes tid i Portugal. Och det är sant!

Jag har ett bloggkonto. Givetvis. Tycka vad man vill om det.

Det senaste tillskottet i min samling community-konton är Facebook. Facebook var från början ett nätverk för universitetsstuderande i USA, en möjlighet att hålla kontakt och utbyta information. Facebook sprider sig som en löpeld och under min vistelse i England tvingades jag mer eller mindre frivilligt med i detta.

Ibland blir jag rädd för mig själv.

Lyckliga slut

Bah! Nu har jag gjort det igen. Jag sitter där på förmiddagen, käkar scones, dricker mjölk och snyftar till en sorglig film. Jag borde ut och jogga i soluppgången eller nåt istället...

Jag gillar inte början på en film. Det spelar ingen roll vilken film, jag tycker bara inte om den första halvtimmen. Jag gillar inte början av en bok heller, de första hundra sidorna eller så. Mest för att jag inte har någon koll vilka karaktärerna är, var man befinner sig och hur allt ska sluta. Jag går miste om hela tjusningen med en bra film eller bok, just för att jag är så petig med allt det där i början.

Jag går emot strömmen och gillar lyckliga slut.

Att börja om

Deathcab for cutie sjunger "...and start new when you heart is an empty room"

Och det är precis vad jag ska göra!

Att rodna i ensamheten

Det är synd och skam, men jag har suttit inomhus hela förmiddagen. Jag lämnade den molnfria blå sommarhimlen ensam utanför dörren. Istället har jag gottat mig i en riktig chickflick film, söt som socker och väldigt fånig. Nästan så att jag rodnade där jag sträckt ut mig i soffan.

Nu söker jag jobb. Som värdinna för ett speeddatingföretag. Vad sägs omdet?

Om att vakna på morgonen

En morgon, bara några dagar före denna, vaknade jag upp och tänkte tanken "jaha, och hur ska jag få denna dagen att passera?". Nu efteråt blir jag mest bara förbannad över att jag ens tänkt en sån befäng tanke. För alltid hittar man någonting som gnager och den där morgonen var det just tiden. Nä, nu får jag ge mig! Sedan när blev det ett problem att vara ledig? Kunna läsa hur många böcker man vill? Laga hur mycket och hur god mat man vill? När man har tid att bada i solstrålar och resa vart man vill?

Imorse vaknade jag upp och tänkte tanken "jaha, och vad ska man äta till frukost då?". Lite mer normal tanke.

Man ska inte klaga. Speciellt inte på att man är ledig och har all tid i världen för att göra roliga saker.

Med minnen i en sockerskål

Stålmannen fick förhinder, så det blidde inget fiskande. Istället har jag suttit de senaste timmarna på kaffekalas. Och då menar jag kaffekalas med riktiga kakfat, bakelser och sockerskål. Farfars syster och hennes dotter (dvs pappas kusin) hade roadtrip och hälsade på. Jag brukar alltid knorra lite missbelåtet då jag blir medtvingad på baluns som detta, men jag måste säga att det var riktigt trevligt (vuxet, eller hur?).

Tänk så mycket släktingar man inte har en susning om. Tänk vad många intressanta, tragiska och komiska livsöden människor har. Jag var fashinerad över hur mycket minnen som diskuterades, varpå jag börjar tvivla på att min hjärna fungerar som den ska. Rymmer verkligen min hjärna lika mycket minnen? Minnen om platser, ting och människor?

Min vän, Stålmannen

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal vän. Lika gammal som mig visserligen, men vi har känt varandra sedan dagistiden. Jag har inte haft något nummer till honom på många många år eftersom vi umgicks med olika personer under både högstadie- och gymnasietiden. Sedan i julas har jag tagit mitt förnuft till fånga och faktiskt tänkt tanken att det vore synd och skam att låta en så gammal vän glida mig ur händerna och nu när jag kom hem från ön försöker jag fundera ut ett sätt att kontakta honom på.

Min reptilhjärna blockerade tanken av att kunna använda eniro.se men jag antog att jag skulle finna honom på Hotellet under studenten. Mycket riktigt så fann jag min vän sittandes vid ett bord med sina vänner. Jag gick rakt på sak, sa att jag tänkt på honom och att jag för en stund funderat på att googla på honom för att få tag på hans nummer. Han skrattar till lite och jag frågar om han inte skulle kunna tänka sig att åka till sjön och fiska. Som på den gamla goda tiden. Han skrattar ännu mer och säger "absolut". Fint, tänker jag och kommer på i tysthet att vår båt (träeka, vad annars?) ligger på sjöbottnen. Nåja att meta eller kasta från bryggan funkar det också.

Min vän är stålmannen. Han hade en stålmannentrikå som han ogärna bytte ut mot "normala kläder" under något år eller så. Stålmannen och jag har suttit under vårt köksbord och knaprat (riktiga) karameller från en papperstrut, vi har tuggat massor med tuggummi bara för att få fotbollstatueringarna som medföljde, vi har fiskat och cyklat, byggt med lego....och slutat prata med varandra. Under några år var det nästan helt tyst mellan oss, vilket jag nu kan tycka var en onödig och fånig tystnad.

Jag och stålmannen ska fiska ikväll. Sitta på bryggan och dingla med benen.

En pizzametropol under konstruktion

Här i Bölet, mitt i Smålands djupaste skogar har jag växt upp.

Här har alltid det livsnödvändigaste funnits: postkontor för möjlighet till brevkontakt, Hemköp för inköp av ätbara ting, tågstation för förbindelse med andra samhällen, Bubbeltian - där man kan köpa diverse krimskrams och skräp för en guldpeng och McDonalds för de lata.

Under mina uppväxtår har många av dessa ting förlorat lite av sin betydelse. Postkontoret konkurrerar med cyberrymden, Hemköp har fått både Ica kvantum, Willys, konsum, Netto, Lidl och nära dig-butiker att tampas med, Bubbeltian gick det (av förstående skäl) inte så bra för, men att också McDonalds faktiskt kursade (som du kan läsa om här) var kanske lite otippat.

Bara för några år sedan trodde man att Bölet skulle försvinna från kartan, men faktum är att Bölet står under utveckling och det växer (tro det eller ej) så det knakar. Härifrån går det 16 tåg till och från Stockholm varje dag. Huvudkontoren för både Jysk och Rusta har av någon anledning tyckt att just den här platsen passar perfekt för administration ut till resterande Sverige. Och McDonalds har bytts ut mot Frasses. Vi är också, intet att förglömma, Sveriges pizzeriatätaste ort. Detta i sin tur har lett till pizzakonkurrens och den absolut bästa pizzan återfinns just här i vår lilla stad. Jag har funderat länge och väl på varför det har blivit så. Det enda jag kommit fram till är att det helt enkelt måste vara coolt att vara pizzabagare här.

Från yen till segerbuckla

Jag har tidigare skrivit så många gånger att tiden här i Bölet tycks stå still. Kanske hade jag inte så rätt trots allt. Det verkar som jag missat en hel del de senaste åren. Till exempel det här: lyssna och lär gott folk, så här gräver du fram dina oanade talanger.

En pojke i min egen ålder fick en idé. Jag har ingen som helst aning varifrån denna snilleblixt kom ifrån, den ploppade liksom bara upp. Pojken beställde hem en skinande neonfärgad dansmaskin från Japan. Efter några veckor anlände denna dansmaskin till pojkens hem, där han snabbt konstaterade att denna japanska underhållningsmanick var för stor och att det inte fanns någon plats för att ha den i hemmet. Han löser problemet genom att hyra in maskinen hos i det lokala gymmet för dyra pengar. På så vis skulle nöjet även kunna komma andra till nytta.

Trots tillgängligheten för allmänheten var det bara pojken själv som frenetiskt hoppade omkring på maskinen. Förklaringen var denna: eftersom maskinen var importerad från Japan accepterade den bara den japanska valutan; yen. Och pojken själv var den enda som faktiskt växlade till sig yen för att kunna använda den.

Detta i sin tur leder vidare att pojken, utan konkurrens från andra nyfikna, kan öva obehindrat på sitt inköp. Han visar sig vara en naturbegåvning. En talang utöver det vanliga. För på något vis så ställer pojken upp i världsmästerskapet i dansmaskin och tar hem segerbucklan.

Med några yen i bakfickan kan alltså denna snillrike pojk från Bölet titulera sig världsmästare i dansmaskin.

Bölets dansbana, där allting händer?

Högsommarvärmen har letat sig in mellan träden i mörkaste småland. Det är vackert och varmt, men ändå sitter jag här inne vid datorn och trycker. Mest för att jag känner att jag måste skriva av mig lite.

I vintras på annandag jul i något av mina första inlägg här, svor jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle sätta min fot på Bölets (näst intill enda) uteställe; Hotellet. Men med skam i hjärta och själ måste jag nu erkänna att jag hädat. Igår var jag där. Och det var ungefär lika hemskt som jag hade förväntat mig. Nästan värre än i vintras. Glada (läs; redlöst berusade) vitklädda (not any more) studentskor och kostymklädda (med slipsen på sne och skjortan halvt nedstoppad) studenter minglade (läs; vinglade) fram på klackar med drink i handen, viftade på mössan och sjöng (läs; brölade) om 'studentens lyckliga da'r'.

Kul för dem.

Med risk för att låta aningen gammal vill jag härmed säga: Jag minns såväl hur det var på min studentdag. Det var ungefär som det var igår, antar jag. För det var bara tre år sedan och såååå mycket kan väl ändå inte ha hänt på tre år, eller?

Jag hade min finfina kritstrecksrandiga tubtopsklänning och en lite för stor studentmössa som jag gång på gång lyckades tappa bort. Men A lyckades hålla koll på sin odrägliga flickvän, han hade ju trots allt gått igenom allt det där två år tidigare. Man kände sig så stor och hade hela världen serverad på ett silverfat. Man skulle ut i verkligheten och studentdagen var nog trots allt en av de bästa dagarna.

Men tillbaka till gårdagen.

Jag hade inte förväntat mig känna speciellt många. Jag gick i princip bara dit för att kunna umgås med mina flickor som jag inte sett på länge. Jag blev liksom lurigt övertalad och var nykter och körde dessutom. Ångesten kom krypande så fort jag betalat inträde (rena ockerpriset). Musiken var, låt oss nämna ordet 'intressant' snarare än 'dålig'. Och när DJ:n ropade ut i högtalaren "Alla känner ni igen den här godingen!!" och satte på en, för mig helt okänd, låt kände jag mig som en tant.

Tant Åsa går på diskotek. Mycket har tydligen förändrats på tre år.

Jag träffade några stycken som jag kände, hälsade och utbytte några klassiska fraser som "vad gör du nu för tiden?", fick svar och fick frågan bollad till mig. Jag svarade "Å inget speciellt, pluggar, bor i Göteborg, inget spännande så". Många av de jag såg är små barn instängda i vuxna kroppar och det är en underlig känsla. För mig kommer de alltid vara såsom jag minns dem. Liksom jag förmodligen kommer vara såsom de minns mig. Hemska tanke i och för sig.

Det var trevligt att träffa mina flickor igen. Men tanten inom mig tänker inte gå på diskotek i Bölet någon mer gång. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte.

Att lämna det som varit

Imorrn, som är idag, åker jag hem. Konstig knasig kryptisk känsla. Är jag ledsen? Är jag glad?
Jag lämnar ön som varit mitt hem de senaste månaderna och åker hemmåt. Till trygg mark. Jag undrar hur det ska bli...