Sammetslena öron

Dimslöjorna sveper in Jönköping i sin famn, snön blaskar under fötterna och det är gråare än gråaste grå. Jag sitter inne i värmen på sjätte våningen med ett skoskav som gör sjuhelvetes ont och funderar på framtiden. Igår bestämde jag mig för att lägga ner mitt ohälsosamma aktiva jobbsökande. För jag känner att jag håller på att bli lite smått knäpp. Knäppare än vanligt, så att säga. Och jag sitter och lyssnar på Ed Harcourts album The Beautiful Lie. Allt känns plötsligt lite sorgligt. Ed har tendens till att göra så ibland. Samtidigt kan jag inte sluta lyssna, för det är som sammet för öronen. Mina små små öron. Har jag sagt att jag har små öron? Och jag kan vika ihop dem till en liten boll också. Värsta partytricket.

Jag väljer att stanna kvar i mitt bitterljuva melankoliska tillstånd och vika mina öron några minuter till. Men om en halvtimma ska jag klä mig i ett leende, dricka en kopp te och diskutera saker som man ska diskutera på en arbetsplats och efter det ska jag sätta mig på tåget till Eskilstuna. För där borta i fjärran bor en vän. Och vänner ska jag hälsa på ofta, det är ett av mina nyårslöften.

Peace.