Att leva i förnekelse

Julen då jag var 13 år och gick i sjuan var årets julklapp en mobiltelefon. En Nokia 5110 för att vara exakt (den var säkert nåt år gammal då men för mig kommer den alltid förknippas med 1998). Och dyr var den också. Två år senare hade antalet nya, lite mer flashigare, mobiler intagit marknaden men de skrala små slantar jag hade sparat ihop räckte bara till en 5110 ändå. Så en sådan manick fick det bli. Portabel lite sak som man spelade "snake" på under rasterna. Det var länge sedan nu. Jag har aldrig skaffat mig någon flashig mobil av senaste modellen, jag nöjer mig gott med budgetvarianten. Men min 5110 är numera elskrot. Man kan ju alltid hoppas att dess små pillemariska delar återanvändes till något häftigt (vad nu det kan vara).

Hur som helst...

På spårvagnen hör man massa kul. Framför mig sitter en man och pratar i mobil, just av 1998-års modell. Utanför svischar en reklamskylt för "mobilkomposten" förbi; en gigantisk Nokia 5110 visas upp tillsammans med budskapet kasta inte din mobil i soporna, återvinn den istället. Mannen, som uppenbarligen har sett skylten säger till individen på andra sidan luren:
- Nu vill de att jag ska återvinna min nya mobil, och jag som just köpte den på Kvibergs marknad! Jag förstår mig verkligen inte på det här med teknik, hur snabbt går det egentligen?

För att smidigt byta ämne...

Jag har sökt 40 jobb nu. Och förmodligen några fler som jag har glömt bort att skriva upp. Samtidigt begravs jag i böcker, drömmer mardrömmar om uppsatsen varje natt och tampas med spöken och demoner.

Vad får jag min energi ifrån? Jisses.