Att inte veta hur

Jag fick frågan av någon som betyder väldigt mycket; Är allt okej med dig? Och jag kunde inte ljuga och kvittra något glatt till svar som jag så många gånger gör. Sanningen är att allt verkligen inte är okej. Allt är alldeles fantastiskt upp- och nervänt. Jag har fem veckor på mig att producera min d-uppsats och jag är tillbaka på ruta ett. Jag tror jag håller på att falla samman. Många har frågat hur lång tid jag har kvar på min utbildning och jag har svarat dem; "bara" min magisteruppsats kvar... Det där "bara" är inget "bara", det är allt och allt innebär just nu att jag äts upp innefrån. Den nittonde maj ska uppsatsen vara så gott som färdig. Den tjugosjätte ska den absolut vara färdig. Om inte måste jag vänta ett år på en ny opponering.

Snälla, säg mig... hur ska jag lyckas med det här?