Att vara barn av sin tid

Jag var bara en liten plutt när NKOTB (för den oinvigne, New Kids On The Block) hade sin storhetstid under slutet av 1980-, början av 1990-talet. Det var tider det. Jag var alltid en så älskad och underbar lillasyster (!) och till min stora förtjusning delade jag och min syster Ingrid rum då. Hon var mindre förtjust i arragemanget och i julas förra året förkunnade hon lätt och obekymrat vid jullunchen:
- Åsa, jag hatade dig när vi var små.
Med det sagt berättade hon, som plåster på såren, att jag sedan dess ändå har vuxit till mig och att hon älskar mig nu och bara hatar mig nån gång ibland. Syskonkärlek.

På min sida av rummet täcktes golvet av legobitar och My Little Pony's, av kritor och av fula teckningar. Systers sida var alltid så fin (vad jag minns i alla fall) och på anslagstavlan ovanför sängen hade hon satt upp posters på NKOTB som hon rivit ur Okey-tidningar. NKOTB var det sockersöta pojkbandet som fick varenda flickhjärta att smälta. Så även mitt, trots att jag bara var en liten plutt. Och när syster och henns vänner valt ut varsin "hemlig pojkvän" i NKOTB, så återstod bara en. Honom fick jag. Enligt syster så var han den fulaste av dem, men jag försökte att lobba för att han inte alls var ful. Nu i efterhand måste jag med skam i hjärtat erkänna att han inte var så speciellt fager. (Ni kan säkert lista ut vem eftersom han inte får vara med i bild lika mycket som de andra.)

Nåväl, poängen i det hela är att jag ändå fick vara delaktig och invigas i den dåvarande NKOTB-hysterin. (Tack, kära syster!) Och nu, såhär cirka 18 år senare, har de sockersöta pojkarna (alla utom en då, som vi kom fram till) vuxit upp till män och har återförenats. Nostalgi, mina vänner. Nostalgi!

Och visst rycker det lite i mina små 80-talspinnar till ben och armar. Jag är ett barn av min tid.