Spårvagnsdialog - att fylla tant och om höjden av ignorans

Efter mycket möda och stort besvär har jag lyckats kånka ner min extremt tunga väska (lastad med sju stycken 2,5 liters färgburkar samt 1 kg toblerone från båten) för tre evighetslånga trappor från lägenhetsdörren ner till markplan. Ett tag var jag rädd att väskan skulle välta över min späda flickkropp (kvinnokropp?) och att jag skulle riskera att få invertes krosskador. Det (enda?) positiva med en väska fullastad med färgburkar från Cheepy är dock att den är relativt stabil och mitt "worst-case-scenario" inträffade lyckligtvis inte. På ryggen hade jag också min 12 kilo tunga ryggsäck med allt från mattallrikar (födelsedagspresent till Syster K) till skönhetsprodukter (fåfängan i mig) och en hel del böcker, kompendier och block.

Väl på spårvagnen (lågvagnsdelen) pustar jag ut och låter min krampande kropp skaka färdigt av kraftansträngingen. Men eftersom jag har placerat mig själv och mina förbannade väskor på platsen för barnvagnar befarar jag att jag snart kommer trängas iväg av argsinta och egoistiska mammor. Och mycket riktigt...två hållplatser senare kliver en mamma på med sin enorma barnvagn (med världens minsta barn i) och vänder sig mot mig (som för övrigt står i ena hörnet av lågvagnsdelen och hon är den enda som har barnvagn) och säger likgiltigt;

- Den här platsen är minsann till för barnvagnar och andra mer behövande.

Jag har god lust att be henne lyfta lite på min väska för att sedan be henne avgöra om jag är "behövande nog" för att få ha kvar mina väskor på platsen. Men det gör jag inte. Jag är alldeles för matt i kropp och själ och förflyttar mig istället till närmaste säte.

Den Behövande Morsan daltar med sin unge (som jag uppskattar till cirka två år)med rumpan i vädret. Hon vänder sig hastigt om, fortfarande med rumpan i vädret, och råkar då knuffa till en äldre herre som håller på att tappa balansen. Den Behövande Morsan låtsas som ingenting.

Ytterligare två hållplatser senare sätter sig Den Behövande Morsan sig ner på sin stöttåliga bakdel, samtidigt som ungen stirrar ögonen ur sig på mig och mina väskor.

- Mamma, har tanten sin bebis i väskan?? kläcker ungen ur sig och pekar på mig.
- Nej, tanten ska nog bara ut och resa lite, svarar mamman lugnt utan att se åt mitt håll.

Jag kan inte låta bli att känna mig kränkt av situationen, att först inte vara "behövande nog" och sedan vara huvudpersonen i en tantdiskussion! För en kort stund tänkte jag dock låta det hela passera och agera vuxet och diplomatiskt, men jag ångrar mig och tar mod till mig;

- Jag är tjugoett, får jag fram vänligt men bestämt.

Den Behövande Morsan låtsas inte höra och ignorerar mitt försvar medan hon återigen daltar med ungen. Folk runt omkring börjar fnittra. Några minuter senare, som förflutit under pinsam tystnad i vagnen, står jag på centralen och vagnen, där jag just förvandlats till tant och där Den Behövande Morsan med höjden av ignorans sitter, åker iväg.

Jag har alltid undrat vid vilken ålder man övergår till att bli tant. Och nu vet jag det: tjugoett. I år är alltså året då jag fyllde tant. Bittert vandrar jag mot tåget och tänker tanken, "om jag nu ändå är tant så vill jag vara en cool tant". Jag sätter mig på tåget, tar fram min mp3 och låter mig vara en cool tant tillsammans med Kings of Leon och >Happy Alone<.

Rättelse: "Ett tag var jag rädd att väskan skulle välta över min späda flickkropp, förlåt, tantkropp ska det vara..."