En överflödig wannabe-hjältinna finnes

Jag kan inte hjälpa det. Men att promenera på kyrkogården är det enda som får mig att lugna ner mig just nu. Att det ösregnar gör egentligen ingen skillnad. För nu har jag gått där ute och vandrat omkring bland alla namn på stenarna. Bland alla kransar och bland alla ljuslyktor. Det är det enda stället där ångest dämpas och där tankarna får någorlunda struktur. Jag älskar mörkret. Jag älskar stillheten. Och just nu låter jag som världens mest dystra människa. Må hända att jag är det..

Jag vet att det låter skittöntigt (och just nu bjussar jag på det). Men jag kan inte sluta fantisera om mitt liv som en saga. Okej, vi tar allt från början...

Lördagskvällen spenderades tillsammans med mor och far i tv-soffan och "På Spåret". Det är mysigare än man skulle tro. Vi sitter där, alla tre, med tallrikar fyllda med mammas grekiska sallad. Pappa med en starköl och mamma och jag med varsitt glas vitt bubbelvin, samtidigt slänger vi alla ur oss gissningar åt höger och vänster. Pappa stoltserar med att han minsann har kunnat ALLA frågor! Utom möjligvis en. Eller två. Tre kanske, men att han i alla fall gissade "Mora" på tiopoängsnivån! Ha!

Själv lyckas jag lista ut att det var från Québec som den andra resan startade, men resten av resan ägnade jag mig åt att käka pepparkakor med Cambosolaost (heter det så?) och pimpla vin. När sluttexterna rullar och Ingvar Oldsbergs skrockande skratt tystnat i tv-rutan kollar jag och mamma på "Brottskod: försvunnen". En tonårspojke försvinner spårlöst, men allt får ett lyckligt slut med mycket pussar och kramar.

Det är här mitt "det var en gång..." tar sin början. Jag avskyr den ynkliga ensamheten. Och jag är många gånger världens yngkligaste. Som idag. Som igår. Och jag kan inte sluta fantisera om de trygga, varma armarna som kramar om mig hårt och får mig att känna speciell. En prins-famn helt enkelt. Liksom så många andra flickebarn (och mognare kvinnor också för den delen) där ute i vida världen har jag en svaghet och passion för hjältar. Och visst har jag haft några hjältar som kommit och gått genom åren, men jag lyckas aldrig hålla fast dem och när jag vänder bort mitt huvud så slinker de emellan fingrarna och försvinner. För alltid. Känns det som. Men det är inte det jag vill ha. Jag vill ha just ett lyckligt slut och "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Jag vill ha min tappra hjälte. Och jag vill vara min hjältes hjältinna. Men fan då, blir det någonsin som man vill eller tänkt sig?

Jag har mest lust att dricka gin och tonic tills jag smålullig i min kyliga lägenhet somnar till Ane Bruns sköna stämma och >A temporary dive<.