Från tant till supertant

Man skulle kunna tro att detta är en lördag som alla andra. Men i så fall tror man fel. För idag är den dagen då jag genomgått ytterligare en drastisk förändring i mitt liv. Jag har gått från att vara en tjugoettårig tant (som jag då förvandlades till under gårdagen) till att bli en tjugoettårig supertant!

Det är även fel att tro att man ska kunna vila upp sig när man åker hem till mor och far mitt i mörkaste smålandsskogen. Det är fel att tro att den lantliga romantiken är så speciellt romantisk. Det är fel att tro att november ska bjuda på frostbitna stjärnklara kvällar. Och det är fel att tro att en vit häst alltid är vit, utan några leriga skönhetsfläckar.

För såhär är det.

Min planerade sovmorgon förkortades betydligt av ett telefonsamtal. Det var bara att dra sig själv i örat och upp ur sängen, slänga i sig lite frukost, på med fulkläder och iväg till Syster K, Traktoradvokaten, Älskepuffen, Bokstavshunden, Pappa Bä samt diverse andra djur. Där börjar dagen betydligt tidigare än min och lördagen den 18 november skulle invigas med att lyfta 3 ton hö.

Hö, torkat gräs som borde vara fjäderlätt. Skenet bedrar. Jag trodde allvarligt att jag aldrig mer skulle kunna använda mina lemmar igen. För de var fyllda med mjölksyra och nu, flera timmar senare är det med stor anstränging som jag skriver detta inlägg med pekfingermetoden. Efter middagen hjälpte jag sedan Syster K med förberedelser inför kvällens kalas. Städa, dammsuga, laga mat, passa barn, skrämma iväg grannens katter, passa barn, städa igen.

Phu!

Och ja, jag är en lantlolla till den milda grad och med bondegenen i blodet. Men sedan jag introducerats till stadens förföriska smogg har jag alltmer förträngt hur det hårda livet på landet (förlåt, det romatiska lantlivet menar jag...) kan vara. Och att vara moster innebär inte alls att man kan krypa upp i soffan med Älskepuffen i famnen och mysa medan man kollar på samma Disneyfilm för femtioelfte gången. Nej, jag har fått lära mig, genom den hårda vägen, att pappa är bäst i världen och att en moster endast duger till att vara måltavla för flygande plastdjur. Men efter att ha blivit träffad av mamma lejon och elaka geten i plastformat samt lyssnat på den elektroniska traktorns tutande (batteriet måste vara övernaturligt, för det har hållt i två år nu och jag börjar ångra mig att jag nånsing gav den till Älskepuffen) ett x antal gånger börjar tålamodet tryta.

Men så tar man det lilla livet i famnen och kittlar honom på magen tills han nästan kiknar av skratt. Och då inser man att Älskepuffen får en mosters hjärta att smälta som choklad. Sen är det ändå ganska skönt att lämna tillbaka honom och säga; hej svej nu byter jag den friska luften mot göteborgs höstsmogg och lever mitt vuxna storstadsliv, går på Designtorget och dricker en lyxig latte på något gårdscafé. Hur mycket jag än älskar min lantliga romantiska hemmamiljö så kan jag inte säga annat än att jag trivs i min nymålade lilla tvåa i en, vad söderhavshövdingen kallade, stenkista!

Än får jag nog vänta på frostbitna stjärnklara kvällar, men imorgon kommer jag i alla fall vakna upp som en kombinerad supertant och supermoster.