Clementiner och ISO-standarder

I min hjärna finns inte plats för något höstdepp eller andra normala ting. Ingen julstämning har infunnit sig och inga pengar finns att spendera...

Nej, det är bara att konstatera:

1. Min talförmåga, rörelseförmåga och andra kroppsliga saker styrs av en standard. Jag har blivit standardiserad.

2. Jul. -Vadå jul?! Jul innebär snö och slädar, bjällror och pappersprassel, julsnask och tomtar. Men jag vet inte. Här är det åtminstone ingen jul som knackar på dörren för att den fryser och vill komma in. Istället är det global uppvärmning och snart får varenda kotte snurra glitter kring en kaktus och döpa om julgranskulorna till "julkaktuskulor" (och inte bara hemma hos Anders och Patrik).

3. Jag har aldrig trott att jag varit i behov av en budget. Men attans så fel jag kan ha. Jag får väl börja norpa plånböcker från gamla tanter eller nåt för att ha råd med julklappar till de mina.

Men riktigt så illa som det låter är det inte....

För man kan även konstatera att:

1. Imorrn är tentajäveln över och jag behöver inte längre styras av en checklista, inte drömma om revisioner och handla enligt en standard.

2. På söndag är det första advent. Och den globala uppvärmningen kan lika väl ge upp, för jag tänker då bada i julpynt och käka knäck tills jag mår illa.

3. Vad är det för fel på hemmagjorda julklappar? Det är väl ändå ganska charmigt med en snestickad (men hemmagjord!) vante, eller en tändsticksask som man klätt med tyg? Pyssel, gott folk, är ett underskattat fenomen! Mer pyssel åt folket! (Fler exempel på pyssel: stöpa ljus, baka marsipangrisar, koka marmelad, perforera en apelsin med nejlikor, skriva julrim, pepparkakshustävling, göra en blandskiva som julklapp, baka lussekatter, läsa julsagor, göra julkort, byta gardiner (om du vill förlänga processen kan du alltid sy ett par gardiner först) osv osv)


För övrigt hamstrar jag clementiner som en toka. Men det är ialla fall något nyttigt.

att inte hänga ökenpuben i julgranen

Denna fredag (som egentligen är igår) går i väntans tecken. Hela veckan går i väntans tecken. Men jag är trött på att vänta och att stå i kö. Snart kommer jag armbåga mig frammåt här i livet för att inte gå miste om alla gobitarna som erbjuds av diverse slag. Eller nej, jag är alldeles för blyg för det. Alldeles för liten och späd.

Det var ett litet charmtroll som fick min dag att vända. En liten sak med förmåga att smälta varje människas hjärta. Världens coolaste bebis (näst efter Älskepuffen såklart). Och nu ikväll var Fröken C, Fröken E och Fröken H ute på en runda. Efter några glas och varma mackor hemma hos moi var det dags att se vad vår smoggstad hade att erbjuda oss. Men utbuden var lika dåliga som vår tidsuppfattning så det blev att vi hängde in oss själva i garderoben på en ökenpub. Det faktum att det var en ökenpub gjorde mig egentligen inget, vi var ändå bara ute för att skaka igång blodcirkulationen i bakdelen och dricka onyttiga drinkar, men varken musiken eller drinkarna var något att hänga i julgranen och det hela slutade med ett "gör något åt musiken snälla nån, och jag ger fan i hur du knyter din slips" och ökenpuben lämnades åt sitt öde.

På spårvagnen var jag inte ett dugg trött och jag tog dumdristigt nog en rask promenad genom parken, men backarna var ansträngande, även för en berusad lunga och kylan gjorde sig påminnd trots nio-gradig värme (sjukt! växhuseffekten?). Nu håller jag dock på att bli medvetslös och ska trilla ihop till en hög i sängen -kaboff-.

Att shoppa sig till en bättre dag för 259 kronor

Jag orkade aldrig kosta på mig ett "hej" till alla montermänniskorna. Nonchalant snodde jag bara åt mig godis, frukt, pennor, block...och om de hade tur någon broschyr som såg intressant ut. Och jag har inte ett jäkla dugg dåligt samvete ändå...(vilket jag skulle haft annars, eller jag skulle åtminstone skämts lite granna, vilket jag inte gör nu). Jag var inte upplagd för att knyta kontakter eller debattera huruvida transportsektorn eller industrin står för det största koldioxidutsläppet. Jag vaknade upp på fel sida och har egentligen inte varit upplagd för ett endaste pyttedugg på hela dagen. För att dämpa min tristess och ångest av något slag gav jag mig ut på en shoppingrunda. Men Göteborgs myllrande gator gör mig yr när jag egentligen inte alls vill se en människa, och så vips! snubblar klant-Åsa på gatstenen och gör bort sig. FAN!

Men jag kom i alla fall hem med en ny grundsten i garderoben; den lilla svarta! Och att den bara kostade 259 kronor. 259 kronor som jag visserligen skulle behövt använda till bra mycket nyttigare saker, men skit samma.

Annika säger att det nog kan bli en sex and the city av mig också. Jojo...

Att "sno" något som är "gratis"

Det är roande att vara på spa. Det fick jag, Fröken C och Fröken E erfara idag (som egentligen är igår). Allt började med att gå upp med tuppen, ha telefonkedja för att kontrollera att allas väckklockor fungerade och sedan iväg till tåget. Vi var dem som man (om man är morgontrött) hatar. Hata är i och för sig ett ett väldigt starkt ord, men "ogilla" kanske är ett bättre ord. Vi inledde morgonen med att berätta roliga anekdoter om det mesta och fnissade högljutt med lattemuggen i handen. Fnisset övergick till asgarv då Fröken E nästan fick järnvägsbommen i huvudet, som tur var befann vi ju oss då utanför alla morgontrötta minner och suckar.

För att komma till spahotellet tog vi oss en hurtig strandprommenad. Det var längre än vi trodde och på grund av blåsten höll vi högsta växeln i tre kilometer. Och vips, där framme låg pärlan som vi skulle tillbringa dagen i. Det visade sig vara paradiset för vår knapra studenplånbok då det bjöds på, både en magnifik lunchbuffé, och princesstårta. Den som tror sig åka till ett hälsocenter för att låta bli att synda tror alltså fel. Till på köpet fick vi även vår egen lilla svit. Lyx på hög nivå.

Väl tillbaka i vår kära smoggstad besökte vi miljöteknikmässan. Men det enda vi roade oss med där var att plocka på oss godis och andra gratisgrejor. Man skulle ju kunna tro att kvällen slutade här. Och det hade den också gjort om jag inte blivit övertalad att ta en öl. Så öl blidde det och nu är jag alldeles för trött för att skriva nåt mer...

Imorrn ska jag sno mer godis och grejor ("sno" är inget rättvist ord eftersom alla monterverksamheter placerar ut "lockgodis" och "lockgrejor", men såvida man inte har för avsikt att prata montermänniskorna så är det faktiskt att "sno". Säger man dock "hej" till montermänniskorna samtidigt som man tar sig en förklädd Dumle så betraktas det ej som stöldgods, för att stilla mitt samvete kan jag kosta på mig ett hej).

En överflödig wannabe-hjältinna finnes

Jag kan inte hjälpa det. Men att promenera på kyrkogården är det enda som får mig att lugna ner mig just nu. Att det ösregnar gör egentligen ingen skillnad. För nu har jag gått där ute och vandrat omkring bland alla namn på stenarna. Bland alla kransar och bland alla ljuslyktor. Det är det enda stället där ångest dämpas och där tankarna får någorlunda struktur. Jag älskar mörkret. Jag älskar stillheten. Och just nu låter jag som världens mest dystra människa. Må hända att jag är det..

Jag vet att det låter skittöntigt (och just nu bjussar jag på det). Men jag kan inte sluta fantisera om mitt liv som en saga. Okej, vi tar allt från början...

Lördagskvällen spenderades tillsammans med mor och far i tv-soffan och "På Spåret". Det är mysigare än man skulle tro. Vi sitter där, alla tre, med tallrikar fyllda med mammas grekiska sallad. Pappa med en starköl och mamma och jag med varsitt glas vitt bubbelvin, samtidigt slänger vi alla ur oss gissningar åt höger och vänster. Pappa stoltserar med att han minsann har kunnat ALLA frågor! Utom möjligvis en. Eller två. Tre kanske, men att han i alla fall gissade "Mora" på tiopoängsnivån! Ha!

Själv lyckas jag lista ut att det var från Québec som den andra resan startade, men resten av resan ägnade jag mig åt att käka pepparkakor med Cambosolaost (heter det så?) och pimpla vin. När sluttexterna rullar och Ingvar Oldsbergs skrockande skratt tystnat i tv-rutan kollar jag och mamma på "Brottskod: försvunnen". En tonårspojke försvinner spårlöst, men allt får ett lyckligt slut med mycket pussar och kramar.

Det är här mitt "det var en gång..." tar sin början. Jag avskyr den ynkliga ensamheten. Och jag är många gånger världens yngkligaste. Som idag. Som igår. Och jag kan inte sluta fantisera om de trygga, varma armarna som kramar om mig hårt och får mig att känna speciell. En prins-famn helt enkelt. Liksom så många andra flickebarn (och mognare kvinnor också för den delen) där ute i vida världen har jag en svaghet och passion för hjältar. Och visst har jag haft några hjältar som kommit och gått genom åren, men jag lyckas aldrig hålla fast dem och när jag vänder bort mitt huvud så slinker de emellan fingrarna och försvinner. För alltid. Känns det som. Men det är inte det jag vill ha. Jag vill ha just ett lyckligt slut och "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Jag vill ha min tappra hjälte. Och jag vill vara min hjältes hjältinna. Men fan då, blir det någonsin som man vill eller tänkt sig?

Jag har mest lust att dricka gin och tonic tills jag smålullig i min kyliga lägenhet somnar till Ane Bruns sköna stämma och >A temporary dive<.

Från tant till supertant

Man skulle kunna tro att detta är en lördag som alla andra. Men i så fall tror man fel. För idag är den dagen då jag genomgått ytterligare en drastisk förändring i mitt liv. Jag har gått från att vara en tjugoettårig tant (som jag då förvandlades till under gårdagen) till att bli en tjugoettårig supertant!

Det är även fel att tro att man ska kunna vila upp sig när man åker hem till mor och far mitt i mörkaste smålandsskogen. Det är fel att tro att den lantliga romantiken är så speciellt romantisk. Det är fel att tro att november ska bjuda på frostbitna stjärnklara kvällar. Och det är fel att tro att en vit häst alltid är vit, utan några leriga skönhetsfläckar.

För såhär är det.

Min planerade sovmorgon förkortades betydligt av ett telefonsamtal. Det var bara att dra sig själv i örat och upp ur sängen, slänga i sig lite frukost, på med fulkläder och iväg till Syster K, Traktoradvokaten, Älskepuffen, Bokstavshunden, Pappa Bä samt diverse andra djur. Där börjar dagen betydligt tidigare än min och lördagen den 18 november skulle invigas med att lyfta 3 ton hö.

Hö, torkat gräs som borde vara fjäderlätt. Skenet bedrar. Jag trodde allvarligt att jag aldrig mer skulle kunna använda mina lemmar igen. För de var fyllda med mjölksyra och nu, flera timmar senare är det med stor anstränging som jag skriver detta inlägg med pekfingermetoden. Efter middagen hjälpte jag sedan Syster K med förberedelser inför kvällens kalas. Städa, dammsuga, laga mat, passa barn, skrämma iväg grannens katter, passa barn, städa igen.

Phu!

Och ja, jag är en lantlolla till den milda grad och med bondegenen i blodet. Men sedan jag introducerats till stadens förföriska smogg har jag alltmer förträngt hur det hårda livet på landet (förlåt, det romatiska lantlivet menar jag...) kan vara. Och att vara moster innebär inte alls att man kan krypa upp i soffan med Älskepuffen i famnen och mysa medan man kollar på samma Disneyfilm för femtioelfte gången. Nej, jag har fått lära mig, genom den hårda vägen, att pappa är bäst i världen och att en moster endast duger till att vara måltavla för flygande plastdjur. Men efter att ha blivit träffad av mamma lejon och elaka geten i plastformat samt lyssnat på den elektroniska traktorns tutande (batteriet måste vara övernaturligt, för det har hållt i två år nu och jag börjar ångra mig att jag nånsing gav den till Älskepuffen) ett x antal gånger börjar tålamodet tryta.

Men så tar man det lilla livet i famnen och kittlar honom på magen tills han nästan kiknar av skratt. Och då inser man att Älskepuffen får en mosters hjärta att smälta som choklad. Sen är det ändå ganska skönt att lämna tillbaka honom och säga; hej svej nu byter jag den friska luften mot göteborgs höstsmogg och lever mitt vuxna storstadsliv, går på Designtorget och dricker en lyxig latte på något gårdscafé. Hur mycket jag än älskar min lantliga romantiska hemmamiljö så kan jag inte säga annat än att jag trivs i min nymålade lilla tvåa i en, vad söderhavshövdingen kallade, stenkista!

Än får jag nog vänta på frostbitna stjärnklara kvällar, men imorgon kommer jag i alla fall vakna upp som en kombinerad supertant och supermoster.

Spårvagnsdialog - att fylla tant och om höjden av ignorans

Efter mycket möda och stort besvär har jag lyckats kånka ner min extremt tunga väska (lastad med sju stycken 2,5 liters färgburkar samt 1 kg toblerone från båten) för tre evighetslånga trappor från lägenhetsdörren ner till markplan. Ett tag var jag rädd att väskan skulle välta över min späda flickkropp (kvinnokropp?) och att jag skulle riskera att få invertes krosskador. Det (enda?) positiva med en väska fullastad med färgburkar från Cheepy är dock att den är relativt stabil och mitt "worst-case-scenario" inträffade lyckligtvis inte. På ryggen hade jag också min 12 kilo tunga ryggsäck med allt från mattallrikar (födelsedagspresent till Syster K) till skönhetsprodukter (fåfängan i mig) och en hel del böcker, kompendier och block.

Väl på spårvagnen (lågvagnsdelen) pustar jag ut och låter min krampande kropp skaka färdigt av kraftansträngingen. Men eftersom jag har placerat mig själv och mina förbannade väskor på platsen för barnvagnar befarar jag att jag snart kommer trängas iväg av argsinta och egoistiska mammor. Och mycket riktigt...två hållplatser senare kliver en mamma på med sin enorma barnvagn (med världens minsta barn i) och vänder sig mot mig (som för övrigt står i ena hörnet av lågvagnsdelen och hon är den enda som har barnvagn) och säger likgiltigt;

- Den här platsen är minsann till för barnvagnar och andra mer behövande.

Jag har god lust att be henne lyfta lite på min väska för att sedan be henne avgöra om jag är "behövande nog" för att få ha kvar mina väskor på platsen. Men det gör jag inte. Jag är alldeles för matt i kropp och själ och förflyttar mig istället till närmaste säte.

Den Behövande Morsan daltar med sin unge (som jag uppskattar till cirka två år)med rumpan i vädret. Hon vänder sig hastigt om, fortfarande med rumpan i vädret, och råkar då knuffa till en äldre herre som håller på att tappa balansen. Den Behövande Morsan låtsas som ingenting.

Ytterligare två hållplatser senare sätter sig Den Behövande Morsan sig ner på sin stöttåliga bakdel, samtidigt som ungen stirrar ögonen ur sig på mig och mina väskor.

- Mamma, har tanten sin bebis i väskan?? kläcker ungen ur sig och pekar på mig.
- Nej, tanten ska nog bara ut och resa lite, svarar mamman lugnt utan att se åt mitt håll.

Jag kan inte låta bli att känna mig kränkt av situationen, att först inte vara "behövande nog" och sedan vara huvudpersonen i en tantdiskussion! För en kort stund tänkte jag dock låta det hela passera och agera vuxet och diplomatiskt, men jag ångrar mig och tar mod till mig;

- Jag är tjugoett, får jag fram vänligt men bestämt.

Den Behövande Morsan låtsas inte höra och ignorerar mitt försvar medan hon återigen daltar med ungen. Folk runt omkring börjar fnittra. Några minuter senare, som förflutit under pinsam tystnad i vagnen, står jag på centralen och vagnen, där jag just förvandlats till tant och där Den Behövande Morsan med höjden av ignorans sitter, åker iväg.

Jag har alltid undrat vid vilken ålder man övergår till att bli tant. Och nu vet jag det: tjugoett. I år är alltså året då jag fyllde tant. Bittert vandrar jag mot tåget och tänker tanken, "om jag nu ändå är tant så vill jag vara en cool tant". Jag sätter mig på tåget, tar fram min mp3 och låter mig vara en cool tant tillsammans med Kings of Leon och >Happy Alone<.

Rättelse: "Ett tag var jag rädd att väskan skulle välta över min späda flickkropp, förlåt, tantkropp ska det vara..."

En meningslös kväll då en ny blogg föddes

"Åh, en ny blogg"

Tanken slog mig för några timmar sedan, tillsammans med tanken;

"Jag har ju ändå inget annat för mig ikväll, och jag är redan en msn-nörd, så varför kan jag inte fortsätta med det omtalade bloggfenomenet"

Den förra gjorde ju ingen succé, vilket jag i och för sig har all förståelse för. Och det är ju faktiskt så att ombyte förnöjer.

Men!

Jag tänkte flasha till min nya blogg med diverse redigeringar jag inte lyckats med förra gången. Jag förstår inte vad som fick mig att tro att det skulle gå bättre denna gången. För det gjorde det inte. Efter ett antal misslyckade försök att lägga upp en ego-bild av mig själv i profilen, sväljer jag min stolthet och ber min väns händiga Brandman om hjälp. Jag skickar över ego-bilden till Brandmannen som han hjälper mig förminska (ja, jag erkänner att jag är så korkad att jag inte vet hur man gör). Brandmannen skickar, efter några klick och någon minut senare, tillbaka bilden till en evigt tacksam version av mig själv på andra sidan cyberrymden (a k i en annan del av stan), i hopp om att allt kommer fungera perfekt, fläckfritt och utan några som helst problem.

Fel!

Datorn sänder ut missnöjda ord och jag tappar långsamt hoppet. Och jag vill inte störa min vän och Brandmannen mer idag. Han har nog med att släcka bränder och vara hjälte och jag vågar ärligt talat inte dumförklara mig själv för sjuttioelfte gången i rad, bara idag. Ingen ego-bild idag alltså.

Samtidigt pratar jag med Bullpappa (after himself) på mitt nörd-msn. Ett fenomen som jag behärskar så länge inga otippade händelser bestämmer sig för att överraska. Att Bullpappa och jag själv är precis lika tekniska inkompetenta är ingen hemlighet, vilket innebär att jag, utan att behöva skämmas ögonen ur mig, kan knorra om skärmens ilskna ord som stirrar på mig. Dock pågår ett tyst krig. Men för de som undrar så jag är fortfarande bättre på att laga mat och är drottningen över kladdkakebaket. Än så länge.

För övrig bör jag gå och lägga mig i tid. Ladda inför morgondagens bravader och förbereda mig mentalt för att släpa med mig sju stycken 2,5 liters färgburkar i 18 mil.

The essential way of saying it.