Hundvalp vs Volkswagen

När jag var sju år sa mamma:
- Vi ska åka och kolla på min kollegas kompis valpar...(och ungefär HÄR slutade jag lyssna på resten, hon hade ju faktiskt nämnt det magiska ordet "valp" och mamma fortsätter för döva öron)...men vi ska BARA TITTA, vi ska INTE KÖPA NÅGON HUND!!
Hela familjen packade in sig i bilen och åker länge och väl för att titta på valparna som vi alltså inte ska köpa. Yeah yeah right...försök att faktiskt bara "titta" på valpar tillsammans med en sjuåring. Öronen var nog så gott som söndertuggade vid hemkomst.
- Snääääälla kaaaan vi inte köpa en huuuund? Snääääälla! Den där feta som låg under köksbänken hela tiden och som åt upp alla andra valparnas mat??? Snääälla!
Självklart köpte vi den feta valpen några veckor senare till allas lycka och lovord ("vi loooovar att gå ut med den vaaaarje dag" Yeah yeah right, lita aldrig på en sjuåring).

Idag packade jag och pappa in oss i bilen och skulle åka och kolla på bil. Jag behövde inte truga det minsta och så satt jag där en timme senare och skrev på pappret. Jag förstår inte logiken att det ska vara så sjukt enkelt att köpa en bil för sexsiffrigt belopp men att man måste tjata sig till en valp...

Att spontanshoppa

Jag tänkte jag skulle åka och spontanshoppa en bil. Det tycker jag är en lagom nivå en helt vanlig solig torsdag.

För jag har glömt allt vad självdiciplin heter

En gång i tiden härskade jag över morgonen!

När jag var liten och söt delade jag rum med min mellansyrra, det tyckte jag var jättekul. Hon är sex år äldre och tyckte det var lite mindre kul. Förr förra julen berättade hon, mitt i den stundande julefriden, att hon hatade mig när jag var liten (eh, okej...det blir ingalunda paket till henne mer!) Men vid närmare eftertanke var jag nog pyttelite jobbig, och eftersom syrran avslutade med att säga "men nu tycker jag ju om dig" så okejdå... Hur som helst. När jag var liten och delade rum med syrran så brukade jag vakna jättetidigt. Eftersom alla andra sov och var tråkiga så fick man ju roa sig själv. Så jag sjöng.. Massor av sånger. I timtals. (No wonder syrran hatade mig - men jag vill bara påpeka att jag tror jag gottgjort det där nu).

Nu däremot skulle det aldrig falla mig in att ligga i sängen och sjunga om det så fanns tid kvar att sova på. Jeez vad jobbigt det ska vara att ta sig upp till jobbet. I måndags satt jag på kontoret vid sju, igår klockan åtta och idag kvart i nio. Jag ser en tydlig nedåtgående spiral.

Chipset da katt

Jag är kattvakt åt katten Chipset i några dagar. Den är svart och liknar inte alls ett chips så jag vet inte riktigt bakgrundshistorien till att den heter just så. Kanske gillade hon att äta chips när hon var liten (katten alltså - fast det går säkerligen att applicera på matten också), vad vet jag. Katten heter Chipset i alla fall. Chipsets matte och husse är på semester och har bett mig kolla till henne och klappa lite på henne efter jobbet. Eftersom jag tror jag var en katt i mitt förra liv och med största sannolikhet trivdes väldigt bra med att ha nio liv, en svans och mörkersyn har jag liksom hängt hemma i deras lägenhet timtals och åter timtals, klappat på katten, burit på katten, matat katten, lekt med katten, vattnat blommorna med katten i hasorna, kliat bakom kattens öra, somnat med katten i soffan etc etc (ja ni fattar...jag har hängt där en del).

Chipset är en väldigt gosig katt, no doubt about that. Dock har hon en liten förvrängd bild av verkligheten. Den allra roligaste sysselsättning av alla i hela världen är att stirra på fiskarna i akvariet för att se om de blinkar. Chipset är helt enkelt för söt för att förstå sitt eget bästa.

Den miljövänliga sökmotorn Growyn

Jag lever efter uttrycket Google är min vän. Men nu får Google konkurrens av Growyn, en miljövänlig sökmotor där intäkterna går till välgörande ändamål där miljön står i fokus. Ett enkelt sätt att stödja miljön.

http://se.growyn.com/

Dagens dos av bitterhet

Min söndag har varit ovanligt bra. Inte alls kantad av den annars så påträngande söndagsångesten. Inte ens då jag satte mig på bussen till Jönköping för att vara borta en hel vecka och inte kommer hem förrän på fredag igen. Nichts, zip, nada.

Kanske är det för att jag har en bra bok som jag har plöjt över 100 sidor i idag. Eller kanske för att jag drack världens smaskigaste och sötsliskigaste chailatte i eftermiddags. Eller för att solen skiner och för att Vättern hade bestämt sig för att vara lugn och ickeblåsig när jag knatade till mitt övernattningsrum.

Men lite bitter är jag faktiskt. Och det är för att knappt någon (nu var det ju visserligen en häromdagen såg jag (all eloge till dig!) som tycker eller tänker något om det jag skriver. Liiiite tråkigt. Liiiite snålt. Faktiskt. Snåljopar.

Tvålgodis

Visste ni att Barnängens yoghurttvål med honung och vanilj luktar exakt som kolasnören smakar? På pricken faktiskt.

En officiell liten prick

...på kartan

Mönster och lite mer mönster

Jag är inte speciellt konstnärlig. Inte heller har jag erhållit samma pysselgen som mina systrar har. Men jag tycker väldigt mycket om fina ting. Så precis som kråkor gillar allt som glimmar, gillar jag mönster, färger och former. Här är några mönster som bor hemma hos oss.


Tekoppen "Lillemor" har jag fått av pappa (som fördelaktigt är antikhandlare!). Jag har fyra stycken men precis som jag tycker med allt 50- och 60-talsporlin tycker jag de nästan är alltför fina för att dricka ur. Men bara nästan.


Porslin från Lagerhaus.


Bilden till vänster föreställer min anslagstavla som jag klätt i ett tyg från Åhlens. Till höger syns några av mina tusen soffkuddar med fodral från Ikea.


Jag är en burkoman. Alla burkar som är fina får gärna stå framme. Och de får gärna innehålla te. Alla borde äga en Kusmi Tea-burk. Det finns många smaker att välja mellan, men jag valde mitt te på färgen på burken istället. Ovan står en klassisk teburk som jag fått av ena syrran i födelsedagspresent nån gång. Bilden i mitten visar en lilamönstrad och blommig burk från Greengate och burken med texten "Boîte à Biscottes" under har jag fått av min andra syrra i julklapp.


Här är ett loppisfynd. En röd burk med mintgrönt lock och med ett sött rosenmönster på, men eftersom jag redan har så många bukar i köket så använder jag denna till att förvara pärlor och annat pyssel i.

Choklad med choklad

Först satt jag och O och kollade på reprisen av Du är vad du äter. Efter två sekunder blev jag rastlös, gick till bokhyllan och plockade fram Leilas fina kokbok A piece of cake och bakade kladdkakemuffins istället. Medan jag i godan ro står där köket, badar i solstrålar och nynnar lite vackert på En sockerbagare började Anna Skippers myndiga stämma mala inuti mitt huvud om att det praktiskt taget puffar sockerdamm ur öronen på mig - men att sockerpuffandet lätt går att bota med lite alger och meditation. Jag slutar röra i smetskålen och framanar en bild av där Leila med vänlig stämma vill påminna mig om att choklad är medicin för själen.

Kolla kolla vad som trillade ner i brevlådan

Det kan faktiskt vara så att jag är världens segaste person. Förr förra veckan ansökte jag nämligen om min examen...ett år efter att jag faktiskt tagit min examen. Jag har liksom inte sett vitsen med att ha ett papper på det. Men när examensbeviset nu trillade ner i brevlådan så kunde jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Pappret var ju så vitt och fint och det liksom glänste om det.

Yay!

Att kvittra

Hur var det nu, var det Twitter som gjorde oss IT-beroende människor ointelligenta? Hur som helst så är det ett fenomen jag inte kan motstå. Särskilt inte en fredagskväll som denna då det enda som har hänt sedan jag skrev det andra inlägget för fem sekunder sedan är att grannen har släckt och gått och lagt sig och min mage har börjat kurra.

Vilse i blåbärsskogen

Lantlolla som man är har jag käkat massor av granskott i mina dagar. För det fick man lära sig på Mulleskolan; att man kunde använda granskott till det mesta (koka soppa på, koka te på och teet kunde man sedan använda för att rengöra sår, man kunde knapra dem som de var, man kunde torka dem, man kunde krydda med dem, man kunde yada yada yada...). Nu var det i och för sig en hel massa år sedan, så skotten borde ha hunnit slå rot by now borde man ju tycka. Kanske har jag en hel skog där inne? Det skulle kunna vara förklaring till varför jag alltid får alla löjliga sjukdomar. Men det vore lite olyckligt ändå.

Fort och fel

När jag går till frisören så gör jag det tämligen planlöst och man skulle kunna säga att jag köper grisen i säcken. Jag har aldrig hittat någon frisör som jag tycker klipper mig exceptionellt bra eller bättre än någon annan, Min framförhållning är väl knappast heller speciellt bra då jag en dag (som idag) bara får fnatt på min obefintliga frisyr och bara måste klippa mig, PRONTO!

Jag har visserligen en salong som jag brukar gå till, men det måste minst jobba åttiosju frisörer där för jag får alltid en ny. Frisörer har en übersocial förmåga att prata om ingenting vilket är ganska imponerande men ibland tar nyfikenheten i överhand och helt plötsligt sitter man där och pratar om saker som man inte alls vill prata om egentligen. Så ibland sitter jag där i frisörstolen och på fullaste allvar ljuger ihop en lite mer spännande historia om mitt liv. Kryddar lite extra bara (bara lite grann - extremt snövita små lögner och tyvärr kan jag inte ta cred för idén heller). Den där påhittade bubblan spricker ändå så fort man reser sig från stolen och drar fram kreditkortet.

Det där med att klippa sig alltså. Jeez.By the way, min sambo börjar bli lite smått galen på dansmattan där han står i boxerkallingar och svettband. Tänkte ni kanske ville veta det...

Bara för att det är äckligt vackert vårväder utanför

Det är äckligt fint väder ute. Klarblå himmel och strålande sol och sån tjafs. Alldeles fruktansvärt faktiskt. Våren har bestämt sig för att göra en kick ass och vara sådär lagom jobbig just idag. Damn you våren...

För innanför glasrutorna sitter jag med en laptop i knäet och försöker producera något som i-n-t-e är ett meningslöst blogginlägg. Nej, istället försöker jag vara vuxen och ansvarstagande och bibehålla min arbetsmoral som krymper i samma takt som solens strålar anfaller mitt ansikte. Damn you arbetsmoral...

Pimp my sommarstuga

Inatt drömde jag att jag pimpade sommarstugan. Väggarna målades rosa och jag klistrade upp små skimrande paljetter överallt. Guldgardiner var ett självklart val och i golvet satt nedsänkta elektronikprylar som sakta hissades upp vid ett enda knapptryck på en specialdesignad fjärrkontroll (läs: "tryckar'n" på småländska). Mitt i rummet fanns en chokladfondue, från taket hängde det silvertrådar och stora statyer och byster var placerade längsmed väggarna. Istället för krukväxter stod snygga skor placerade på fönsterbrädan och köket var á la Gordon Ramsey stajl.

Nu efteråt börjar jag starkt tvivla på hur allt står till med mig. Man kan ju undra om det var en önskedröm eller mardröm eller rent av sagt begäet av att behöva synas som tog ett litet snedsteg i sömnen. Jag skulle säkerligen varit den enda i ett helt bondromantiskt kustsamhälle med den stilen i varje fall kan ju lite lätt påpekas.

När allt kommer omkring

Min sambo börjar bli pinsamt duktig på det här med dansmatta. Han är hästlängder mer skillad än vad jag någonsin kommer bli.

Men jag bakar i alla fall godast bullar fortfarande. Alltid något.

Feel the beat

Vi tyckte det var bäst att knacka på grannen nedanför nu när vi köpt en dansmatta. Bara för säkerhets skull då man tenderar att fastna i ett beroende där man studsar frenetiskt upp och ner.
- Hej, du är nyinflyttad va? Jo, det är så här att vi drabbades av en dansmattecraving i måndags och köpte ny xbox. Så om vi stör alldeles för mycket är det bara att knacka på.
Klocka åtta ikväll plingade det på dörren. Det var grannen och vi tänkte mest: jaha, det var ju skit att dansmattan hänger löst redan efter dag 3.
- Hej, vi tänkte höra om vi kunde ha dansmatteturnering? (De mutade in sig med ett påskägg fullt med godis...hur visste de att det skulle funka liksom??)

De senaste två timmarna har vi ägnat oss åt att inviga grannarna i ett beroende och studsat frenetiskt till chipsskålen var renslickad och godiset bäddat ner sig ordentligt i magen.

Tänka sig vilken bra investering det var för grannsämjan!

Lättroad

VARNING! Man blir totalt manisk! Men vid mulet väder kan det vara löjligt roande.

50 words

Speedtest

Det bleknar en prick på kartan

Bölet håller på att gå om intet. Hela staden sjunker snart som ett skadeskjutet skepp. Okej, det var kanske att ta i men situationen är inte bra, inte bra alls. Bölet (nej, staden heter egentligen inte Bölet) är staden där jag växte upp eller rättare sagt; staden där jag tillbringat mina ligistungdomsår, snattat och varit full. Fast om sanningen ska fram (vilken den givetvis ska för annars bli mor min orolig) så kategoriserades jag nog inte som ligist och inte har jag snattat heller...

(Det närmsta jag kommer snatteri är när jag stal en hästsko till My Little Pony hos min kusin när jag var omkring sex år. Jag har aldrig förstått varför jag snodde den där hästskon. En dessutom och inte hade jag någon användning av den heller. Jag bara fick ett sådant sug efter att stoppa ner den där rosa lilla skon i ficka och vips så var det gjort. Mitt samvete tillåter mig inte att snatta. För bara den där pluttiga rosa hästskon gav mig ångest i ett helt år, ända tills jag året därpå då tog med mig den när jag hälsade på kusin igen och dumpade stöldgodset lite diskret i ett hörn. Hon vet ingenting. Eller jo, jag vet att hon brukar kika in på min sida så nu har ju hela sanningen uppdagat sig. Förlåt kusin, jag vet inte vad som flög i mig.)

...Så det är egentligen inget fel på Bölet. Det är en småstad likt vilken annan och staden har genom åren producerat oräkneliga hyvens människor. Problemet är att staden håller på att förfalla. Det gjorde den kanske även då jag var en hang-around förr i tiden, men om den gjorde det så var jag förmodligen alltför egocentrerad för att märka det. Hur som helst, staden håller på att gå i graven. McDonalds kursade för ett par år sedan och ersattes av en Frasses. Men inte heller Frasses klarade det sydlänska klimatet och avlöstes istället av ett steakhouse. Men jag antar att även steakhouset är omedelbart hotad nu när Åhlens ska lägga ner. Fast å andra sidan så stod det svart på vitt redan när jag flyttade ifrån Bölet för fem år sedan. När Åhlens nationellt bytte logga (ni vet från den där rödvita loggan till den grå?) så bytte man aldrig logga i Bölet. Den rödvita skylten sitter fortfarande uppe och affären har tills nu hankat sig fram på typ julhandeln. Och när Åhlens försvinner så har även Hemköp kastat in handduken.

Jag kommer ihåg när centralstationen var nybyggd. Jag var så ledsen för att den gamla stationen med en häftig tunnel under spåren med väggmålningar försvann. Nu är den nya centralstationen inte så ny längre och byggnaden skriker tidigt nittiotal. Hissen är marinerad i piss, tuggummin väl ingrodda under bänkarna och klockorna är trasiga. Tidigare fanns ett väntrum för bussresenärer, det är nu omgjort till en hårsalong. Man kan ju fråga sig varför. Pressbyrån har fortfarande inte kvällsöppet på lördagar vilket förvånar alla resenärer som passerar och reklamskyltarna är desamma.

Jag är lite smått oroad för hur det ska gå för Bölet. Faktiskt.

Lågkonjunkturens hjältar

I söndags var vi en sväng på Ikea och trots att vi bara hann vara där en halvtimme kunde jag vid kassan konstatera lite snabbt att det kommer bli dyyyyrt att utrusta en hel lägenhet till.

I går var vi en sväng på Ikea och efter en timme kunde jag snabbt konstatera att jag kommer ruineras av att utrusta en hel lägenhet till.

Så när vi ändå hade ångan uppe slängde vi på en xbox 360 och en dansmatta på konsumtionsberget (eller, försvaret säger följande: vi har funderat på det sedan i somras och nu var det ett schysst erbjudande..., vilket betyder att den gamla xboxen får följa med till sommarstugan. Yay!)

Lite smått onödigt var det kanske. Inte så lite heller för den delen. Å andra sidan var allt som vi köpte på Ikea nästan trist nödvändigt. Och det återstår nog både en och två rundor till på Ikea innan biffen är fixad.

Oskar, citat: Jag känner mig som en Lyxfällanperson... Eller nej vi är lågkonjunkturens hjältar, det är vad vi är. Slutcitat

Helgshopping

Det räcker liksom inte med att åka tåg i två timmar från jobbet och hem, som grädde på moset skulle jag ge mig ut i fredagsshoppingen och försöka hitta mig en vårjacka. Med vetskapen om att jag förmodligen skulle bli gnällig av att armbåga mig fram i vimlet och åka hem småtjurig. Men baktanken med det hela var att jag skulle slippa åka ner till stan idag och istället kunna sitta hemma, läsa inredningstidningar hela långa dagen och bara slappa.

Jag hittade ingen jacka. Eller jo, en svart, tämligen vanlig (egentligen ganska så tråkig) och definitivt inte 1300-kronorssnygg. Jag åkte således hem tomhänt och tjurig.

Under natten har jag dock drabbats av värsta inredningsrycket och jag planerar en tripp till Rusta för att se om de fått in några söta saker som kan få följa med hem. Jackan fick sin chans igår, idag tänker jag (i ren protest och som en svit av gårdagens tjurighet) istället bränna pengarna på inredningsprylar. Så det så.

Korven är i säkert förvar

Ja, okej...det finns inget roligt med situationen att glasbitar har hittats i mat. Men när expressen skriver "Korven har nu beslagtagits av polisen" kan man ju inte annat än bara lägga sig ner på golvet och vrida sig i en fnissattack och tänka: Vilken tur!

Sveriges framsida vs Smålands Jerusalem

Idag jobbar jag hemifrån. Men jag känner mig lite snuvad på konfekten så att säga eftersom jag måste åka tillbaka till Jerusalem redan ikväll. För här är det minsann vårvärme. Här blommar banne mig massa söta krokusar. Och här kryllar det av uteserveringar. Det gör det INTE i Jönköping!

Smålands Jerusalem är en vacker stad, inget att orda om där egentligen. Eftersom staden ligger i en gravsänka vid Vätterns södra spets så är det onekligen storslagna vyer som bjuds när man gör entré. Och på sommaren kan man nästan låtsas att man är vid Medelhavet...(n ä s t a n). Men, jag har blivit itutad ända sedan barnsben att utseendet inte är allt. Och den tanken är ju fin. För nej, Vätterns pärla må vara vacker, men någon vårvärme är det då rakt inte. Således kan jag konstatera ganska snabbt att det här med utseende inte spelar ett skvatt när det väl kommer till kritan. När Göteborg har en liten gemytlig tillvaro med 12 grader varmt, strålande sol och kids som rockar rockringar på innegårdarna (och man faktiskt inbringas lite hopp om livet) har Jönköping knappa 5 grader, snålblåst och kind med blåfrusna läppar som rockar rockringar på innegårdarna (och man tror att man för evigt är dömd till att leva sitt liv i en tjock vinterjacka och mössa)

Men smaken är ju som baken.

April april

Jag har redan gått i fällan, inte bara en gång utan TVÅ gånger idag (tror jag...) Damn you första april, jag ska ICKE lita på någon idag!

Sommarstugan

Jag kan inte låta bli att sitta och klura och pussla och fundera ut hur jag vill ha det i den nya lilla lägenheten i det lilla pitoreska kustsamhället. Det känns lite som om jag införskaffat mig en sommarstuga. Jag har ingen aning om hur den ser ut (har bara sett en planritning), men det ska tydligen vara relativt nytapetserat. Och trivs jag inte med det så får jag själv tapetsera och bostadsbolaget står för material. Jag kan välja om jag vill ha badkar eller dusch, men när nordanvinden viner runt husknuten till hösten och jag är alldeles ensam där uppe kan det vara ganska så najs att kunna bada bubbelbad och lyxa till det en aning.

Så sent som förra helgen klagade jag på att lägenheten i Göteborg är lite övermöblerad och jag har trollat bort en del saker och ställt upp på vinden. Nu helt plötsligt räcker inte möblerna till då jag ska möblera upp en nästan exakt lika stor lägenhet.

- Säng: tror jag att jag kan fixa. Det är en ruggigt trist grej att köpa annars. Helst vill jag ha en 120-säng så att man kan sova två i den.
- Matbord och fyra stolar i teak till köket har pappa lånat ut till mig.
- Jag hade tänkt införskaffa mig en bäddsoffa så att de som kommer och hälsar på i sommarstugan kan sova. Synd som skam bara att bäddsoffor ska vara så gräsligt fula. Antingen det eller att de kostar skjortan. Men "Lillberg" från Ikea är ganska så stilren och snygg faktiskt. Ingen aning hur skön den är, men den kostar ju ändå 2000 kronor (om man vill ha den i svart stomme - och det vill man faktiskt) och man tycker ju att nån slags komfort borde inkluderas i priset.
- Och eftersom det är en etta hade jag tänkt skärma av sängen en aning. Det kan man lätt göra med "Expedit bokhylla" från Ikea. Och för att matcha tänkte jag köpa "Expedit hylla" och lägga ner som tevemöbel. Fast å andra sidan har jag klagat lite över vårt röda "PS-skåp" som vi har som tevemöbel i Göteborg. Kanske borde man flytta den till sommarstugan och köpa ny till Göteborg istället?
- Mattan likaså. Den som vi har i sovrummet ska bytas ut mot en ny och den gamla återanvänds i sommarstugan.
- Nån badrumsmöbel för förvaring kanske?
- Lite lampor och lite piffelipuff.
- Textil och mysiga kuddar!
- ...och kanske lite mindre roliga, praktiska saker som typ potatiskskalare...

Det här blir fina fisken!

Med lite vind i hjärtat

Bye bye hemmafru, kakbak och lattehäng, it ain't gonna happen.
Istället tänkte jag mig bli lantis; bygga vindkraftverk, hänga vid havet och skriva bok.
Jajamensan.
Köpa bil ska jag också göra.
Jag har plockat fler vuxenpoäng på fyra dagar än på fyra år. Nästan i alla fall.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, du är fortfarande min älskeplutt om helgerna. Min nya kärlek är dock ett litet pitoreskt kustsamhälle i Bohuslän.

Hej hej, loppis, havssaltstänk och klipphällar.

Plötsligt händer det

Jag vet något som inte ni vet.
En hemlighet.
Jajamensan, en riktigt smaskig sådan.
Jag har varken vunnit på triss.
Eller fått en liten miniapa (som jag önskade mig när jag var liten)
Men ni kanske får veta.
På måndag.
Då.
Då kanske ni får veta.
Kanske.
Hihi.

Humor

Hahaha, det här är humor: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1512043/malade-jattepenis-pa-taket

Å som i Åsa

Min syrra tror att hon är finurlig att skicka en utmaning till mig där alla kategorier ska börja på "Å". Herreguuuuud, säger jag bara. Piece of cake!

1. Vad heter du? Åsa
2. Ett annat ord på fyra bokstäver: Åker
3. Flicknamn: Åslög
4. Pojknamn:Åke (nån gång måste ju de som heter Åke idag varit pojkar)
5. Yrke: Åklagare
6. Färg: Årange (eller åskgrå om nu inte årange godtas)
7. Klädesplagg: Åkpåse (man blir lite smått färgad av att umgås med ammande mammor)
8. Mat: Ångkokt fisk
9. Sak i badrummet: Återfuktande kräm
10. Plats/ Stad: Åmål
11. En orsak till att vara sen: Åska och regn
12. Något man inte skriker: Åhh, din djävul!
13. Film: Åsa-Nisse på hal is
14. Något man dricker: Årgångsvin
15. Band: Ådalen 31 (punkband som är ett hobbyprojekt i sambarbete med Musik Falun och Studio fritid, så det så...)
16. Djur: Åsna
17. Gatunamn: Ågatan
18. Bil: Austin Martin (försök att uttala det utan att få det att låta som ett "å")
19. Sång: Åå-åå-åå tjejer!
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Åka remmalag

Att inte tänka på konsekvenserna

Det där med min fantastiska lägenhet, ni vet?

Jo, igår led jag av tristess i väntan på lunchsällskap och för att skrämma iväg hungern i väntan så slog mig tanken att jag kanske skulle lägga upp en bytesannons på lägenheten - my precious, bara för skoj skull. För hur mycket jag än är förälskad i lägenheten kan jag inte neka till att det vore behändigt med ett rum till. Det kan ju liksom vara kul att botanisera runt lite och kaaaanske i slutändan hitta en liten pärla att byta till. Efter en halvtimme ringer en tjej.
- Heeeeej, jag ringer på din lägenhet!
- Hej, oj...ehm...
- La du upp annonsen idag?
- Jo, för typ en halvtimme sedan...
- Har du möjlighet att visa den?
- Eh, alltså...jag har lagt upp annonsen utan att min pojkvän vet om det, så...hm, jag borde nog kanske prata med honom först. (Oups. Smart Åsa. Mycket clever!)

Det här med att byta grejor med varann har kanske överdimensionerats lite. O bad mig att inte göra något förhastat men att det inte gör något att hålla utkik och kanske titta sig omkring. Tur att en av oss har fötterna på jorden.

Waz up with the busses, Jerusalem?

Idag kände jag mig otroligt lat (och så hade jag kjol och det är flertalet minusgrader här) så jag skulle ta bussen till jobbet hade jag tänkt. Jag fick hoppa över tre bussar som var överfulla för att sedan klämma mig in i en fjärde med sura miner från mina medresenärer. Det hade gått snabbare att promenera. Nu vet jag det. Inga gästvänliga morgonbussar här inte.

Ska vi byta grejor med varann?

Hej jag heter Åsa och jag är materialist.
Älskar är ett starkt ord men jag älskar kläder.
Det är egentligen ganska hemskt och jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på det. Men fina kläder gör mig lycklig.

I morse på Tyra Banks show pratade de med och om kvinnor med köpberoende. Kvinnor som slängde ner whatever they could get i shoppingvagnen utan att snegla på varken prislapp eller funderade över om de egentligen behövde varan i fråga (man kanske bör ifrågasätta spontanshoppandet av tre brödrostar på rea när man redan har två som står hemma). Jag kan med handen på hjärat säga er att, riiiiktigt så illa är det faktiskt inte för mig. Tack och lov, borde kanske tilläggas. Nog för att jag kanske köper mer kläder än vad jag egentligen behöver i realiteten. Men kläder är roliga och jag använder minsann varenda ett som jag köper.

Vid lucia gjorde jag första räden i garderoben och rensade ut en stor IKEA-kasse med kläder som hamnat i skymundan och som jag nu tycker känns tråkiga och ledsamma. För några veckor sedan drog jag gränsen lite längre och rensade ur ytterligare.

Men miljövetare som man är gillar jag tanken av att återvinna. Och eftersom jag och mina flickor alltid går och suktar efter varandras kläder så anordnade vi idag en bytesaktion; en klädbytardag. Något som har resulterat i att tre klänningar, tre kjolar, en t-shirt, en tröja och en annan moj har fått flytta ut från L och L:s garderober och in i min. Jag är så sjuuuukt nöjd.

Fler klädbytardagar åt folket!

Sötaste tvåan

När jag skulle byta 3:an i förorten mot något lite mindre och mer centralt flyttade jag till en 2:a i hjärtat av Göteborg. Det var kärlek för första ögonblicket, trots mörkgrön hall, apelsinfärgat sovrum, citrongult vardagsrum med en randig soffa. De smurfblå köksluckorna har förblivit blå, trots att det stod toppen av "make-over-listan". Men orken tog slut efter att jag målat om hela lägenheten och köksluckorna har kommit att bli en del av charmen av lägenheten.

Jag ger er: Den sötaste tvåan i hjärtat av Göteborg! (Okej, jag kanske är en smula partisk...)

Att trolla fram en hel värld

- Vi borde putsa fönsterna.
- Mm...
- För de ser verkligen hemska ut nu.
- Mm, fast det går ju fortfarande att se ut genom dem...
- Mm, vi kanske kan vänta lite till?
- Mm...

Vi kan kalla det för kronisk förnekelse. Men idag blev jag botad.

Förnu har jag putsat fönsterna för första gången sedan jag flyttade in i lägenheten. Och jag flyttade in för tre år sedan. Och då var de inte ens putsade. Det är säkert fyra-fem år sedan de kom i kontakt med en såpdränkt trasa. Behöver jag nämna att jag är sjuuuuukt nöjd med mig själv?

Vinterspöken

Nu ska vinterspökena ut ut ut.

Jag borde bära upp julpyntslådan som bosatt sig i hallen.
Och jag borde byta gardiner.
Jag borde putsa fönster.
Och plantera om mina stackars krukväxter.
Rensa i papper.
Städa kökslådorna.
Sälja lite kläder på tradera (eller starta ett bloppis?).
Städa bakom spisen.
Och under kylskåpet.
Piska och tvätta mattor.

I princip borde jag sanera hela lägenheten från golv till tak.
Kanske ska börja med att byta ut dammsugarpåsen.
Och gå med återvinningen.
Men först borde jag verkligen gå upp till vinden med julpyntet som skrattar åt mig varje gång jag går förbi.
Jag ignorerar det förstås.
Precis som jag har gjort med hela listan ovan.

Men nu jäklar ska vinterspökena ut.

Mitt nya husdjur

Mitt huvud har varit alldels knollrigt av diverse olika ting den senaste veckan, så jag ber om ursäkt att jag varit dålig på att uppdatera. Förra onsdagen träffade jag min dåvarande framtid som erbjöd mig ett jobb. Det var där min hjärna började knollra ihop sig. För ett jobb vill jag ju ha och arbetsuppgifterna hade passat mig som handen i handsken. Men efter många upp och ner, fram och tillbaka, diagonalt och cirkulärt inser jag att det inte är jobbet jag letar efter, av många olika skäl. I min hjärna morrar Stockholm åt mig medan Göteborg har sammetslen päls som låter sig klappas väl. Så jag tackade artigt nej till framtiden. Istället stryker jag Göteborg medhårds och viskar; ger du mig ett jobb snart så ska du få en gooooodis! Göteborg kurrar nöjt och är lika hemlighetsfull som förut.

Att nätverka

I natt vaknade jag och trodde bokstavligen att jag skulle dö i någon okänd åkomma. På akuten hejar läkaren på mig och frågar hur jag hade det i Thailand. För veckorna innan Thailand hade jag nämligen stukat bröstmuskulaturen. Ja-a-då, man kan visst stuka bröstmuskulaturen. Jag förklarar för läkaren att jag nästan dör av mina okända magsmärtor och han klämmer och känner och ställer massa frågor. Han konstaterar att åkomman inte är så speciellt okänd.
- Dricker du mycket alkohol?
- Nää...
- Bara lagom med alkohol så att säga? Och jag nickar (och drömmer mig tillbaka till den goda champangedrinken på Tranquilo i fredags)
- Äter du nån medicin?
- En kur penicillin för ett par veckor sedan. Och läkaren antecknar.
- Vad jobbar du med?
- Kontor. Länsstyrelsen. Fast jag är mitt emellan två jobb så att säga...
- Mhm. Så du är stressad?
- Ja, det kan man nog säga...
- Hur länge har du haft det så?
- Sen november...
- Ok. Ja, du dör nog inte i alla fall. Det är förmodligen stress som orsakar kraftig magkatarr och en släng av magsårsvarning.

Jag nickar och vrider mig lite i en smärtattack. Sen får jag dricka bedövningsgel som smakar så långt ifrån mumma man kan komma och hela munnen, matstrupen och magen bedövas. En obehaglig men ack så välkomnande känsla.

Jag tar det här med att nätverka på allvar och nästa gång vi ses, läkaren och jag, så kan vi säkerligen avancera vårt samtalsämne till att prata om vädret kanske?

När det är sortera-papper-väder ute

Det är söndag och det regnar. Piskande, vinande marsvindar och iskallt regn. Voj voj, what a sunday. Ingen mirakelkur för den standardiserade söndagsångesten direkt.
Jag kollar på tjockisteve också. Om brittiska överviktiga barn som anser att de inte spelar tillräckligt mycket dataspel om dagarna. Samtidigt äter jag en av vaniljbullarna som jag bakade igår och suktar efter ett iskallt glas med coca-cola. Med citron i.

I flera minuter har mitt samvete pockat på uppmärksamhet så jag borde nog ta mig i örat och åstadkomma något nyttigt. Typ sortera papper. Det är typiskt sortera-papper-väder.

Ni är dåliga på att kommentera och ge tips, tycker jag. Men å andra sidan kanske ni inte har några tips. Så då får jag väl klura på att knäcka nöten själv...

Att lyckas i livet

En vis men ack så irriterande überpositiv människa sa åt mig att börja skriva ner mål i livet. Han infiltrerade idén när jag hade ett svagt ögonblick och darrade på läppen och blinkade bort tårarna ur ögonvrån. Jag tycker det verkar väldigt jobbigt med det där med att pränta ner mål svart på vitt (möjligheten att dra sig ur känns på något sätt mer begränsad och jag gillar egentligen att ha ett kryphål), men eftersom han nu var så irriterat övertygande är jag väl tvungen att ge det hela en chans. Jag knatade iväg till Åhlens och köpte mig en "målbok". Det roligaste med hela målformuleringen är att komma på hur måluppfyllelsen ska firas. Det gäller att slå till på stort; (materialist som jag tyvärr är...) lyx ska det vara! När jag får ett fast jobb ska jag fira med en fin middag. När jag sprungit Göteborgsvarvet ska jag skåla i dyr champange. När jag lärt mig fotografera bättre ska jag köpa mig att köpa en fräck fotograferingsrpyl.

Och det finns ju olika sätt att nå sina mål på. För att uppfylla målet med min fotografering tänker jag följa min söta vän Lindas fotspår och skapa mig en fotosida. Förmodligen kommer jag också att flytta över bloggen till en ny sida i samma veva eftersom jag snarare vill ha en hemsida som i slutändan ska resultera i något större (såsom en bok som jag så länge har funderat på). Och jag tänkte mig att hela den här målgrejen även den ska ligga ute på nätet så att jag VERKLIGEN inte kan dra mig ur. Vad gör man inte för den personliga utveckligen? Jag kommer vara som en splirrans ny människa efter detta! Så om det är någon som har något bra förslag på var eller hur jag ska starta upp en fotosida är jag mycket tacksam för förslag!

Idag skiner solen som en gloria över Smålands Jerusalem och våren verkar ha hajat hur den ska spela sina kort. Allt blir så mycket lättare då. Hoppas solen skiner även i Göteborg när jag åker hem i eftermiddag!

Ey våren?

Nu är jag faktiskt ganska trött på allt snöslaskande. På all kyla. På torra läppar. På torr krokodilhud. På kalla fötter. På iskalla fingrar. På blöta skor. På röd näsa.

Faktiskt.

Säg hej till min fotomanick

Inom mig kvider en liten röst: Åååå, den ääär så fin. Väääldigt fin faktiskt. Min nya kamera alltså. Mitt lilla skötebarn. Min dyra investering. Eller om man så vill kalla det; mutgodis till mig själv. Men fin är den och pappa och jag firade med en semla.

Så jag har bestämt att det är dags för våren att titta fram nu. För egentligen vill jag fota smältvatten och videkissar redan imorgon. Det vore rent av oförskämt av våren att dröja nu faktiskt.

Stackars älgen

På morgonen sover de allra flesta på tåg. Några knapprar på sina laptops, andra spiller kaffe och vissa läser bok. Men de allra flesta sover alltså. Så också jag. Men så vaknar jag till av en dunk och att tåget saktar in en aning. Inget konstigt med det egentligen. Efter en liten stund plingar det till i högtalaren och en kvinnoröst börjar tala
- Ja, ni kanske undrar vad det var som small till innan... Vi körde på en älg... Så det är ingen fara alls. Det var alltså en älg som vi körde på och det är INGEN fara.
Jag är sjukt blödig vad gäller skadade djur så jag blir lite illa till mods. Tänk om älgen bara blev påkörd lite grann? Typ på bakbenen så att den inte dog? Tänk om den ligger där då i diket och lider? Och ringer SJ till nån och meddelar att de kört på älgstackarn eller låter de det bara va? Och hade jag kört på en älg så hade det visst varit nån fara. Eller varför ens berätta att dunsen kom från en döende älg för? Och hur ofta kör ett tåg på en älg egentligen?

Resterande 40 minuter satt jag och tänkte som sådant. När jag sedan går av tåget hinner jag fram till nosen av loket innan det hinner åka vidare. Och liksom flertalet andra tittar jag om det syns några spår efter älgen. Det gör det. Varför i hela friden skulle jag titta för? WHY? Låt mig säga så här; det finns inga tvivel whatsoever att älgstackarn skulle ha blivit påkörd och faktiskt överlevt. Det syntes klart och tydligt.

Stackars älgen.

Att eskalera

Min bittra dag till ära har fått ett alldeles eget ord: Eskalera

Jag är riktigt duktig på att eskalera saker och ting och speciellt typ nu, jag eskalerar hej vilt och det finns ingen hejd. E-s-k-a-l-e-r-a mera. Eller kanske inte. Men eskalera är precis vad jag gör. Vanligtvis eskalerar man negativa ting ganska så rejält (upphovet till dagens bittra utspel) men om jag nu ändå ska hålla på att eskalera som en tok så kan jag väl försöka eskalera positiva ting istället. Så varför inte slå till och göra fyra semlor istället för två som jag hade tänkt mig till eftermiddagen. Och kanske göra extra mycket risotto så att jag har till matlåda på måndag. Och det gör egentligen inget att trycka i sig två vitamintabletter istället för en. Eller dricka dunderkur sju gånger om dagen istället för fem.

Mhm. Eskalera var det.

Dessa val

Okej, jag har haft mitt bittra utspel för dagen och jag står inför ett val. Jag kan antingen välja att vara bitter resten av dagen,...

...eller så kan jag projicera min bitterhet på en riktigt smaskig risotto med kycklingspett till lunch.

Mina smaklökar har visserligen fortfarande inte återhämtat sig, men jag jobbar stenhårt på konsistensen!

En bitterdag

Idag är jag bitter. Oh yes.
Inte bara lite. Idag är jag riktigt riktigt bitter. Mhm.

Det är bara en sån dag. En sån dag där jag tvivlar på allt och min mantra allt ordnar sig med lite socker på har gått i tusen bitar. Nä, miljoner bitar rättare sagt.

Jaha. Det var ju skit.

Nu ska jag, min bitterhet och mina sönderhostade lungor gå ut i köket och slänga ihop en kladdkaka som jag sedan ska vräka i mig. Kanske bjuder O också. Han har ändå tagit hand om mig de senaste dagarna.

Choklad gör dig frisk

Alltså, det är rent ut sagt skittrist att va förkyld...
...speciellt när man inte ens känner vad mjölkchokladen smakar.

Choklad hade kompletterat min Grey's anatomy-stund med täcke och kuddar i soffan. Så jag äter chokladen i ren protest, trots att den inte smakar något. Bara för att man måste.

Min bästa vän Kleenex och jag

Nä, nu är det kokta fläsket stekt! Det hela började med att jag sov som en sten inatt och redan här borde jag anat ugglor i mossen. Men nej, inte förrän jag sitter på jobbet och huttrar som en dåre tänds ett litet ljus: aha, jag håller på att bli sjuk igen, kul, verkligen superkul. Så jag sitter där och svär lite åt det, tar den ena koppen te efter den andra och funderar på vad jag ska säga till chefen. Jag väntar lite grann, tills jag fått aningen pyttefeber och är lite rosig om kinderna, tills mina ögon blivit lite blanka och tills min näsa är helt igentäppt. DÅ går jag ner till chefen.
- Alltså, jag är hemskt ledsen att behöva säga det här men...jag tror jag håller på att bli sjuk igen.
Och alla börjar fnissa hysteriskt. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Alla fnissar men försäkrar samtidigt mig om att det är skit och skit och skit det här med förkylningar och att det faktiskt är lite synd om mig.

Damn, I didn't see it coming.

För att uttrycka sig tydligt

Igår besökte jag min eventuella framtid i Stockholm och hade jobbintervju med en dundrande migrän. Jag vet inte hur bra jag skötte mig direkt, men jag försökte att inte skaka eller sluddra på orden alltför mycket (vilket är betydligt svårare än vad det låter trots att man varken fyllt sig själv med alkohol eller snortat kokain). Hur som haver. Min eventuella framtid kontaktar mig nästa vecka för besked.

Jag köpte jobbskor i måndags också. Det är alltså så jag motiverar mitt köp. JOBBskor. Skor att jobba i helt enkelt. Mycket praktiska svarta små saker och tämligen snygga.

- Jag skulle vilja testa de här skorna med en sån där frigolitsula.
- ...frottésula menar du?
- Japp.
Killen bakom disken tar fram sulorna, lägger i skorna och räcker tillbaka skorna för provning. De passar som en smäck.
- Ja, det blir bra. Men jag har redan ett par fritössulor hemma, så jag kan lägga i dem.
- ...frottésula menar du?
- Japp.

Vad har jag gjort av mitt svenska språk?

Semletajm....semmeltajm?

Idag bakar jag semlor. Receptet är enligt följande:

100 g smör
2 ½ dl mjölk
25 g jäst
½ tsk salt
3 msk socker
8 ½ dl vetemjöl
1 ägg

200 g mandelmassa
2 dl mjölk
Vispgrädde
Hallon
Florsocker

Detta receptet räcker till 1 stor, 10 medelstora, 20 små eller 30 minisemlor.

Då undrar jag, hur stor är den stora?? Det hade varit spännande att testa, men jag tar det säkra före det osäkra och körde på 15 normalstorlekssemlor. Och hallonen har man till grädden så att den får fin rosa färg och slipper smaka sådär "gräddigt". Semlor får man äta preciiiis hela februari, hur många man vill. Det är lite som att man faktiskt får fira jul hela december. Och när det är påsk så får man äta påskgodis hela mars och hela april (eftersom påsken tenderar att hoppa runt i almanackan). Det är regler som jag följer slaviskt.

En helt vanlig lördagskväll

Igår åt jag och O en romantisk middag på stans bästa tapasrestaurang, delade en vinflaska och sippade på mojitos och hade alldeles fantastiskt jättetrevligt. Dagen innan alla hjärtans dag ska påpekas. För jag är (hör och häpna) ingen jättefantast av alla hjärtans dag. Gud nåde den som glömmer min födelsedag eller julen däremot. Hur som haver har jag skickat iväg kära O på en (singel!)fest och själv har jag städat ur garderoben och tittar på melodifestivalen. Tämligen stillsamt. Och jag måste att melodifestivalen är lite underhållande ändå.

Go Lasse Lind!

Tillbaka till framtiden

Jag har klamrat mig fast vid studentlivet för att göra övergången från ung och dum till vuxen och kompetent lite mer smooth. För det första har jag ännu inte tagit ut min examen som jag kvalade in till för åtta månader sedan. Det har sina fördelar förstås. Dels har jag kvar mitt konto på skolan och har därmed tillgång till hela det digitala biblioteket och kan låna böcker hej vilt utan att det är något konstigt med det. Detta utnyttjar jag maximalt eftersom jag behöver en massa litteratur till rapportskrivandet för staten. De dagar jag jobbar hemifrån knatar jag snällt ner till skolan och sätter mig i en av bibliotekets rangliga stolar (som man tror ska falla ihop till en liten hög när som helst). Följande tankar far genom huvudet:

Ahhhh, home sweet home. Det är så sjuuuukt behaglig stämning här inne. Mm mm mm. Helt knäpptyst och man kan riktigt känna pluggångesten dallra i luften. Och här sitter jag och får betalt för varenda lite ytte pytt sekund som tickar på utan att jag behöver skriva en tenta i affärsrätt eller plugga makroekonomi. Sweeeet!

O kallar detta bibliotek för dödens bibliotek när alla sitter som zoombies, överdrivet koncentrerade i metertjocka böcker. Jag kallar det mest för självdisciplin och jag känner mig otäckt hemma här.

Bokbussen goes bokbil

Jag gillar min dagliga promenad på tjugo minuter till jobbet. Den är uppiggande och känns nyttigare än andra promenader och man blir faktiskt lite gladare. Fast idag blev jag mest lite irriterad för idag åkte en bokbil förbi. Vadå bokBIL? Jag vet inte vad en bokBIL är för något. Jag vet vad en bokBUSS är. Det är en buss lastad med en himlans massa böcker. Och det här var just en buss lastad med böcker. Det var knappast någon Volvo v70 i alla fall. Man kan ju inte bara byta namn sådär helt plötsligt, till ett namn som dessutom inte stämmer. Bokbussen är ändå lite helig för oss åttiotalister.

En helt ny värld

Mitt lilla kontor ligger på sjätte våningen av åtta och jag har utsikt över i stort sätt hela stan inklusive skidbacken uppe vid Ekhagen. I min värld har det bara varit en stor vit blaffa tidigare. Ett öde kalhygge täckt av orörd snö, typ. På lunchen idag var jag och hämtade ut mina glasögon. Och helt plötsligt har skidbacken fått svarta små invånare, små prickar som sicksackar sig ner mot husen. Den stora vita blaffan är numera bebodd.

Och på torsdag vill jag bli busschaufför

I lördags bestämde jag mig för att byta karrär lite lätt och utbilda mig till barnmorska istället. Det skulle ta mig sisådär sju år. Förmodligen mer. Om sju år är jag trettioett år. Till skillnad från mig är det O som har fötterna på jorden i vårt förhållande och han har ägnat hela helgen åt att analysera mina tvära kast här i livet och konstaterar lite försynt att han är en aning orolig för mig. Det är faktiskt ganska sött och kärleksfullt. Och det är kanske bra, för jag själv är inte speciellt orolig för mina infall eftersom jag vet vad som brukar bli av dem: jag lägger dem på hyllan för att de ska mogna till sig lite och så vips har jag glömt bort dem och med tiden tynar de bort, sakta men säkert.

Men barnmorska kanske. Eller starta eget. Eller kanske inte alls.
Dessa val. Dessa möjligheter.

Vuxenpoäng.com

Man skulle kunna tro att min barnsliga förkärlek till skor och nonchalerande intresse för politik borde dra ner resultatåldern på vuxenpoäng.com. Men icke. Resultatet var minst sagt chockerande och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag hade kanske hoppats på att detta högst vetenskapliga test skulle kunna spegla min ålder ganska så väl - jag känner mig ändå ganska så normal. Men vissa ting gör att det lika väl skulle kunna säga att jag var 27 år. Kanske 28. Möjligtvis 29 eftersom jag har Ica-kort och blivit sambo. Men 33,3 år?? Det lutar åt förtidspensionering och lördagsbingo snabbare än jag hade trott.

Jäkla skittest, nu fick jag 24-årsångest.

Vårskor

Fåglarna kvittrar ute vilket betyder att det är vår. Eller i alla fall att våren är på g. Vilket i sin tur betyder att man får börja använda vårskor. Vilket kan leda till att man fryser om fötterna men i så fall får skylla sig själv. Det är nästan som när man var liten och bytte från sitt enda par vinterskor till sitt enda par vårskor och man håller tummen för att de blivit för små under vintersäsongen så att man får ett par nya. Nästan i alla fall. Vinterjackan behåller jag nog ett tag till. Februari är ändå en vintermånad har jag hört. Men i vissa fall lever man i förnekelse. Jag lever i förnekelse vad gäller skor.

Sammetslena öron

Dimslöjorna sveper in Jönköping i sin famn, snön blaskar under fötterna och det är gråare än gråaste grå. Jag sitter inne i värmen på sjätte våningen med ett skoskav som gör sjuhelvetes ont och funderar på framtiden. Igår bestämde jag mig för att lägga ner mitt ohälsosamma aktiva jobbsökande. För jag känner att jag håller på att bli lite smått knäpp. Knäppare än vanligt, så att säga. Och jag sitter och lyssnar på Ed Harcourts album The Beautiful Lie. Allt känns plötsligt lite sorgligt. Ed har tendens till att göra så ibland. Samtidigt kan jag inte sluta lyssna, för det är som sammet för öronen. Mina små små öron. Har jag sagt att jag har små öron? Och jag kan vika ihop dem till en liten boll också. Värsta partytricket.

Jag väljer att stanna kvar i mitt bitterljuva melankoliska tillstånd och vika mina öron några minuter till. Men om en halvtimma ska jag klä mig i ett leende, dricka en kopp te och diskutera saker som man ska diskutera på en arbetsplats och efter det ska jag sätta mig på tåget till Eskilstuna. För där borta i fjärran bor en vän. Och vänner ska jag hälsa på ofta, det är ett av mina nyårslöften.

Peace.

Alternativ sysselsättning

Jag är egentligen alldeles vettskrämd över tanken att bli arbetslös. För jag är ALLDELES för bra på att baka kakor och bullar. Jag skulle således kort och gott bli tjock om jag blev hemmafru. På fikarasten spekulerade mina kollegor i vad jag skulle kunna ha som en alternativ sysselsättning. De tyckte att påskkärring låg nära till hands då min anställning slutar 1 april. Då har du lite tid på dig att måla påskkorten också! Perfekt. I mitt huvud har jag frammanat en bild av mig själv med fräknar och illröda kinder, med sjalett och zigenarkjol, stickad kofta och kvasten i högsta hugg.

Oh lord, have mercy!

En minimake over

Jag fick ett ohämmat "make over"-ryck igår eftermiddag påväg hem från jobbet. Så jag köpte mig ett par glasögon. Jag köpte dem ju inte för skoj skull utan för att åldern gör sig påmind och min syn tynar bort i sköldpaddstakt. Jag har alltid haft perfekt syn hela livet men det tjänar inte något till att påpeka det anymore eftersom så nu inte är fallet. Men glasögon är bra. Man ser så sjukt sofistikerad ut, vilken är en del i operation skaffa-ett-jobb. Och samtidigt så ser man skyltarna när man kör bil. Two in one, mycket praktiskt.

Och så gick jag in på en skoaffär. Skor glimmar i mina ögon såsom shiny things glimmar för kråkor - och i vetskapen av min svaghet så håller jag mig för det mesta ifrån skoaffärer. Men så resonerade jag såhär: i mina svarta stövlar som jag haft hela vintern har jag nu i dagarna fått så ont i min ena häl, och eftersom jag kastade mina (enormt jättetrasiga) tygskor i Thailand så har jag inte några substitut (av den modellen) till våren och eftersom min häl ändå gör ont just nu kan jag lika väl knata in i affären och välja ut ett par guldklimpar att pryda mina fötter med. Så det gjorde jag. Men, it has to be karma...för när jag i morse tog på mig mina guldklimpar förråder de mig med att skapa en blåsa på vardera häl. Nya skor var således inte lösningen på min ömma häl och några andra par skor har jag inte här i Jönköping. Jag får välja pest eller kolera. Och eftersom de nya skorna är sjukt snygga så väljer jag skoskav framför hälont.

Sen köpte jag mig ett par nya svarta brallor och klippte mig också. Men det är en annan historia. Vem kunde tro att en enda lång gata kunde åstadkomma sådana kommersiella bedrifter?

När nöden inte har någon lag

Idag har jag låtit frustrationen ta överhand igen. Jag Googlade nyss på "Men ge mig ett jobb dådå" och Google svarade "Menade du: Men ge mig ett jobb då då". Till min besvikelse inser jag att Google kanske ändå inte har svaret på allt - eller så måste man kanske formulera om frustrationen till en ledade fråga. Orka. Så jag sitter mest här och deppar. Och det enda som hjälper är egentligen att tröstshoppa. Kalla det ett problem om du vill, jag kallar det för en lösning. Jag tröstshoppade lite i lördags och jag försökte mig på att tröstshoppa finkaffe från Kahls på lunchen, men av situationen att döma tycks det krävas tyngre artilleripjäser. Så på torsdag ska jag köpa den där digitala systemkameran som jag har suktat efter så länge. Det är lite lagom att tröstshoppa för ungefär 6500 i runda slängar, tycker jag. För det har man ju lärt sig; att nöden den har ingen lag. Så jag har bestämt mig för att inte ens ha dåligt samvete. Trots att min stundande arbetslöshet springer emot mig och med det en tid av svält och fattigdom. Men i så fall kan jag ändå dokumentera min lilla karriärsdipp.

Fina kvällar

Det är inte alla dagar man får svira om till finpartyblåsan och gå på 25-års fest. Men igår fick man det och det är bra fint att träffa de som man tycker allra mest om på ett och samma ställe. It ain't happening to often anymore. Men så igår trotsade jag min envisa (och numera irriterande) förkylning och knatade iväg ut i vinternatten i sidenklänning och presenter i högsta hugg. Och då kan det se ut som nedan. Idag har jag däremot fått febern tillbaka och mår inge vidare. Blä. Vad är det här för mördarförkylning egentligen?

Den lilla vita

Shit, jag har varit SÅ effektiv idag! Och jag menar det inte på något ironiskt sätt. Jag har jobbat och städat och tvättat och det hela avrundades med en belöningsrunda på stan. Där inhandlades fyra styck presenter till damerna som har respektiva ska fylla 25 hela år, en fång liten stickad sak att ha över min sidenklänning imorrn på festligheterna. (Siden vs stickat...eh? Och ja, det passar alldeles utmärkt och jag känner mig nästan lite löjligt hipp.), en blommig kortärmad skjorta på rea samt det bästa köpet av alla; en långärmad vit enkel skjorta från H&M. Det må låta föga glamouröst men det är seröst det bästa basplagget som jag kunde ha köpt. Helt plötsligt bara dansar varenda plagg ur min, annars tämligen döende, garderob. Dessutom får det mig på något magiskt vis att se mer classy ut än förut, så det vore väl själva den om jag inte ska få ett jobb nån gång!

En evighetens förkylning

I tisdags så sa mitt samvete "åk till jobbet nu, jobba jobba jobba". Så det gjorde jag. Det skulle jag inte ha gjort. Jag åkte hem igår igen halvt döende. Så här sitter jag nu, inte ett dugg bättre än i början av veckan. Eller jo, pyttelite bättre är jag nog. Fast mina smaklökar har domnat bort fullkomligt så det enda jag kan säga om maten är att konsistensen är bra vilket i och för sig är en matupplevelse i sig.

När detaljer spelar någon roll

Om nu inte nån annan har något jobb åt en, så får man väl ge sig själv lite jobb. Tanken har slagit mig några gånger att starta eget. Det hade ju varit bra med lite mer arbetslivserfarenhet, lite kapital och lite kontakter kanske...men varför bry sig om tråkiga detaljer?

Jag ska bara läsa på lite om hur man gör först.

Ett moln i mitt vardagsrum

Eftersom Göteborg som objekt är något ogripbart och inte verkar besvara min kärlek så har jag valt att projicera mina känslor till ett mer abstrakt objekt. Så jag bestämde mig för att jag minsann ville ha en sån här. Fåtöljen alltså. Den heter Cloud och finns att köpa på Stockholm Design House. Men...kunde den inte ha varit lite större? Den ser ju så yttepytte liten ut. Så förmodligen blir det ingen fåtölj i alla fall.

(Bilderna är lånade från www.wisdesign.se)

Hjärtekras nummero två

Min mobil har avlidit. Den somnade sakta in när jag var på lunch. Min mobils livsglädje försvann visserligen för ett bra tag sedan; färgerna har med tiden bleknat och emellanåt har den svimmat utan anledning. Nu har den som sagt somnat in för gott verkar det som. Typiskt. Jag som senast idag gav ut mitt mobilnummer och väntar svar från en ytterst viktig person som kan komma att avgöra min framtid.

En vänskap som går i kras

Jag vet att man inte ska ge upp förrän man testat allt... Men jag har verkligen testat allt. Allt i hela världen känns det som. Damn you lågkonjunktur. Jag börjar så smått inse att jag lika väl kan packa ihop min finfina lägenhet i Göteborg och flytta till Pajala. Kanske behöver de en Miljö-/samhällsplanerare där istället. They sure don't i Göteborg i alla fall. Och jag som trodde jag och Göteborg var vänner.

En lektion i ovillkorlig kärlek

I ett förhållande är man två. Two is the magic number.
Ovillkorlig kärlek som är toppade av ett gäng regler.
Låt mig ge er några regelexempel,
1. Man ska inte stoppa is på sin partners mage när han/hon sover. Uttrycket man ska inte väcka björnen som sover gäller stenhårt.
2. Man ska stötta sin parter i vått och torrt. Ens älskling fåååår äta hur många päronsplitt som han/hon vill. Såklart!
Jag klarar mig galant på samtliga regler.
I ett förhållande behöver man varandra.
O tycker att jag är bra att komma ihåg saker, så jag har fram tills nu varit hans personliga "kom-i-håg-maskin".
Fram tills förr förra veckan vill säga. Då köpte han en almanacka.
Mitt jobb som behövd flickvän är således lite naggat i kanten.

Jag har fyllt på iskuberna nu.

Hur man får en get att svimma

Stackars, stackars, STACKARS små ulltussar!

Titta så de gör!

Alla kriminella gillar porr, så att ni vet

Om man nu skulle vilja ladda ner något.
Och det vill man ju absolut inte med tanke på att det är olagligt.
Och går in på en sån där nedladdningssida.
Men eftersom det nu är typ fängelsestraff som hägrar om man gör det så gör man naturligtvis inte det.
Så tycker jag det är väldigt konstigt att det görs asmycket reklam för lättklädda tjejer (lite blygare ord för ren och skär "porr").
Men eftersom jag aldrig laddar ner något, varken porr eller mer legitima saker så vet jag ju egentligen inte om det här.
Och det gnager lite irriterat i mitt inre. Så, bara för att man råkar vara lite kriminell emellanåt.
Alltså, de som nu väljer den mörka vägen här i livet. Inte såna som jag, givetvis.
Så är man alltså automatiskt pornografiskt lagd. Det är ju uppenbar fakta, tydligen.
Men vad vet jag, jag har aldrig varit inne på en sån där...nedladdningssida.

Yet another day

I torsdags när jag gick hem från jobbet, vinkade hej då till chefen och önskade trevlig helg säger han, med glimten i ena ögat och allvaret i andra ögat (mixed messanges!) att jag ska "hålla mig frisk!". Jag nickar och ler lite osäkert men säger med en myndig stämma Nejdå, ingen fara. Jag ska varken äta nåt dåligt på restaurang eller halka på isgata. Visserligen kunde det vara restaurangmaten från i fredags men när jag försöker skylla maten för whatever åkomma jag nu dragit på mig så låter alla försök lika långsökta. Och någon isgata hann jag aldrig med, det har varit plusgrader i Göteborg hela helgen. Tror jag. Det har sett ut som det från soffans viewpoint.

Nä, det är lika bra att säga som det är

Låt mig säga så här. Den här mirakelkuren brukar faktiskt funka ganska så bra. Det måste vara någon riktig djävulsbakterie som satt sig inuti mig för jag har mest legat däckad hela dagen och försökt peta i mig vad som går att peta i. Typ ostbågar. Och glass. Lite blåbär. Lite kräm. Lite juice. Och som vanligt har vi slut på ipren när det som mest behövs. Jag har grymtat lite emellanåt vilket indikerar för O att jag är missnöjd med att ha legat och tittat på samtliga avsnitt av Chuck och nu övergått till trav. Yep, you heard me. Trav. Han går och beställer lasange på pizzerian next door. Jag gryr lite till och slumrar in i feberns knäppa värld så länge.

Självömkan och mirakelkurer

Jag har legat under ett täcke i soffan hela dagen och dunderkurat mig själv. För det behöver man en pojkvän som lagar middag, en fjärrkontroll att zappa mellan alla crapy lördagskomedier, två sista avsnitt av säsong två Californication, lite godis och överblivna ostbågar sådär lagom gårdagssega. Nu sippar jag min mirakeldryck och enligt mina kalkyleringar borde det göra susen och sjukdomen borde vara så gott som bortblåst tills imorrn.

Åsas mirakeldryck:

½ citron
En liten bit färsk ingefära
Skållhett vatten
1 msk honung

Just mix it och slurpa i dig.

Ett nyårslöfte

Ett av mina nyårslöften var att på allvar ta tag i träningen och att faktiskt genomföra det där sketna Göteborgsvarvet. Jag laddade som bara den hela Thailandsresan och var fullt beslutsam att göra slag i saken när jag kom hem. Det där med att stuka foten var alltså ingen vidare smart idé eftersom jag fortfarande har ont bara jag går. Det börjar ändå bli lite pytte bättre och kanske kanske kunde jag ta tag i verkligeheten nästa vecka, tänkte jag. Men så inatt vaknade jag med både feber och en igensvullen hals. Typiskt. Ibland blir jag bara riktigt trött på mig själv. Som nu.

Att vara avundsjuk

Jag har blivit itutad att det är fult att vara avundsjuk. Men jag måste erkänna att här och nu känner jag medelstora till stora sting av avundsjuka. Jag har ägnat några dagar åt att förtrycka dessa fula känslor, men nu går det banne mig inte längre. Så, nu basunerar jag ut till hela världen att jag är avundsjuk. Inte bitter. Inte missunsam. Bara hiskeligt avundsjuk. Det är ingenting jag dör av direkt. Men det sticker lite i hjärta och själ.

På två hjul

Jag visste inte att en cykel kan väga så mycket. Eller så är det nåt fel på hjulen. Nåt är det i alla fall. Möjligtvis suger jag på att cykla. Men jag tror stenhårt på att det är cykeln som väger för mycket. Det kan vara så att den väger för mycket o c h att det är fel på hjulen. Förmodligen är det så. Förbövelsen jobbigt var det i alla fall.

Vardagsbuggar

Phu...det här med administration. Det måste kräva en ängels tålamod om man ska jobba med det. Jag blir alldeles slut bara jag tänker a-d-m-i-n-i-s-t-r-a-t-i-o-n. Jag har ägnat två timmar av min arbetstid att gå på skattjakt efter försvunna taxikvitton och outbetalda traktamenten. Tur att jag jobbar med m-i-l-j-ö. Inte för att samvetet blir lättare av att veta hur mycket skada man gör genom att finnas till utan för att jag kan sysselsätta mig dagligen åt att komma på revolutionerande saker som räddar världen och hela mänskligheten. Som att bygga vindkraftverk. Således vore det olyckligt om kvinnan som ringde i morse hade rätt.

Att hålla för öronen

Idag ringde en kvinna och sa att hon snart dör för att vindkraftverken intill hennes bostad låter så mycket. Sen spädda hon på det hela genom att hävda att hela mänskligheten kommer att dör eftersom vindkraftverk låter för mycket.

Jaha.

Att bli vuxen

Jag sitter på jobbet och tittar på hur minutvisaren rör sig. Eller egentligen är det ingen minutvisare, det är en digitalklocka och på den ser man inte lika tydligt att tiden rör sig. I filosofisk anda måste jag ändå påpeka att jag känner det inom mig. Tiden gör mig äldre för varje nanosekund. Lite smått läskigt för att vara ärlig. Och man blir varken yngre eller snyggare än man är just nu. Igår berättade en vän att hon köpt bil. En annan berättade att hon var gravid. En tredje berättade att hon fått fast anställning på en advokatbyrå. Jag känner mig som en liten plutt i jämförelse. Plutt-Åsa.

Bjudkonfekt

Fånig obeslutsamhet om ingenting av betydelse

Jag funderar på att säga hej då. Att sluta blogga. För egentligen vet jag inte varför jag skriver saker här, eller ens om någon bryr sig om att läsa det. Förmodligen har det ingen betydelse. Och jag längtar efter att få göra något av betydelse. Jag funderar på att skriva en bok. Fånigt kanske, jag vet. Det är en sån där dussintanke som alla har någon gång i livet, jag har haft den i flera flera år, tanken har bara bytt skepnad några gånger. Men vad skulle det bli av det hela? Förmodligen ingenting. Men det är ändå ett nytt år, med nya möjligheter. Och jag har ett ansvar att göra det mesta möjliga av året. Och det kanske är en bra grej att göra i år. För jag vill göra någon betydelse, och jag tror knappast att jag gör någon betydelse här. Med en fånig blogg med fåniga ord om ingenting. Kanske gör det skillnad om jag samlar alla fåniga ord om ingenting i en fånig bok istället.

Jag har inte bestämt mig ännu.

Jag har ett speciellt konto. Ett e-sparkonto. Där har jag samlat de senaste årens presentpengar. Pengar som jag fått i julklapp, födelsedagspresent, examenspresent osv. Det har växt till en gedigen liten summa pengar. Jag har länge funderat på vad jag ska göra med pengarna. Vad är det som jag verkligen vill ha. Kanske vill jag ha en digital systemkamera. Men jag har en vanlig systemkamera och jag har en liten digitalkamera och kanske det helt enkelt är lite smått onödigt att då köpa sig en digital systemkamera.

Jag har inte bestämt mig om det heller.

Obeslutsamhet.

Hej hej Thailand. Solnedgång vid middagsbordet.

Att falla pladask

Visste ni att man kan stuka muskulaturen i bröstkorgen? Been there, done that. Men inget som två veckor i sol och värme inte kan råda bot på.

Jag skötte mig bra i Thailand. Jag trillade inte ner från sandstensklipporna. Jag stampade inte på någon sjöborre med groteskt långa piggar. Jag trillade inte av någon båt. Jag blev inte biten av någon orm. Jag blev inte påkörd av någon tuk tuk. Jag blev inte magsjuk. Jag brände mig inte ens i solen. Oddsen för att komma hem helskinnad såg ovanligt goda ut och O påpekade hur duktig jag varit som faktiskt inte skadat mig på något omöjligt sätt.

Men...

...jag såg aldrig den där lilla höjdskillnaden från trädäcket ner till kaklet och vips så ligger det en liten Åsa på golvet med tårarna som sprutar som en fontän. Nu dör jag. Eller nej, jag kanske bara svimmar. Okej, kanske inte, men foten är garanterat av och knäet är säkerligen krossat. Eller vänta, jag kan röra tårna lite, den är inte av. Bara stukad. Och knäet ser bara lite brännskadat ut. Runt omkring mig springer små thailändskor och de fnittrar och ojar sig hysteriskt över min störtdykning. Om jag nu ändå skulle stuka foten kunde jag väl ändå gjort det något lite mer coolt sätt. Hur coolt låter det egentligen att säga att man snubblade på väg till frukostbuffén en halvtimme innan hemresan? Skit också. Och ingen frukost blev det heller.

O konstaterar att jag ändå tajmade in mitt pladask rätt så väl och slänger upp mig och väskorna i famnen och knatar iväg till taxin.

- Nu åker vi hem, min lilla klant.

Namn

Två kvinnor sitter på spårvagnen och pratar då en tredje kvinnlig bekant stiger på. Hon har en bebis i en bärsele på magen.
- Nämen heeeej! Har du en liten? säger en av kvinnorna och konversationen är igång.
- Jajamensan. Marley. Två månader.
- Marley..., kvinnan smakar på namnet och fortsätter sedan, jag hade verkligen ingen aning!
- Nä, ibland går tiden snabbt, säger mamman.
- Hur gammal är han?
- Hon.
- Förlåt?
- Ja, det är en hon. Syns inte det?
En nanosekund av pinsamhet sveper genom vagnen. Mamman ser förlägen ut och kvinnorna tvekar lite vad de ska säga.
- Jo, det är klart! Nu ser jag! Vilken söt liten flicka!
- Oj, nu måste vi gå av. Ta hand om er, vi hörs! Hej då. Mamman med bebisen går av. När dörrarna stängts och vagnen åker vidare hörs viskande från de båda kvinnorna
- Marley? Stackars unge.