Att rensa i röran

Det fortsätter att blåsa här. Men med plåstret på magen mår jag prima ballerina. Att vara cateringvärd, a k städerska, är grymt otacksamt. Och jag slutar aldrig förvånas hur människor, vuxna människor, kan beté sig. Att ungar slänger skräp omkring sig kan jag ha viss förståelse för, trots att jag anser det hemskt ouppfostrat och på intet sätt accepterar. Men att VUXNA river sönder pappersbitar i molekylstora bitar och kastar konfetti, fjölar ner godispåsar mellan soffsittsen och ryggstödet, kletar tuggummi på golvet och spottar snus på spelautomaterna, är för mig högst chockerande. Det är precis som om det är okej att vara slarvig här på båten. För nu är det ju semestertider och då ska man inte hålla så hårt på regler.

"Det är okej att lilla Knut kastar sitt godispapper där mitt på golvet! Vi är ju ändå inte hemma, och städerskorna får betalt för att plocka upp det!"

Sunt förnuft och social kompetens verkar alldeles bortblåst och alldeles för mycket att begära. Att många vuxna dessutom finner oss städerskor "slarviga" får mig att se rött! Det verkar som om många också har bestämt sig i förväg att man är otrevlig och gör allt för att sabbotera deras resa och går in med stenhård attityd.

"Nu är det faktiskt så här att jag har betalat dyra pengar för denna båten och den här maskinen fungerar inte! Nu har maskinen svalt mina fem kronor. FEM kronor!! Och att man ska behöva betala FEMTON kronor för att hänga in sin jacka. SKANDAL!!"

Nu är det ju så att det sitter en "Ur funktion"-skylt tejpad på maskinen och det är knappast jag, en städerska, som har bestämt garderobsavgiften.

En annan favorit är denna: Emma (som tyvärr övergett vår vakt mot ojämn veckas vakt) gjorde ett test för att testa hur ärliga människor egentligen är. Hon tejpade för myntinkastet på en av boxarna där man kan låsa in sitt bagage. Mycket snart kom det fram en dam och förklarar upprört att hon minsann stoppat i tio kronor men skåpet funkar inte ändå. Emma går och ser efter. Inte ligger det några tio kronor i det låset inte, tejpbiten sitter fortfarande på plats, precis som hon lämnat det.

Som sagt, jag slutar aldig förvånas över hur folk kan vara. Man lär sig mycket knas och mycket bra här.