Den lilla vita

Shit, jag har varit SÅ effektiv idag! Och jag menar det inte på något ironiskt sätt. Jag har jobbat och städat och tvättat och det hela avrundades med en belöningsrunda på stan. Där inhandlades fyra styck presenter till damerna som har respektiva ska fylla 25 hela år, en fång liten stickad sak att ha över min sidenklänning imorrn på festligheterna. (Siden vs stickat...eh? Och ja, det passar alldeles utmärkt och jag känner mig nästan lite löjligt hipp.), en blommig kortärmad skjorta på rea samt det bästa köpet av alla; en långärmad vit enkel skjorta från H&M. Det må låta föga glamouröst men det är seröst det bästa basplagget som jag kunde ha köpt. Helt plötsligt bara dansar varenda plagg ur min, annars tämligen döende, garderob. Dessutom får det mig på något magiskt vis att se mer classy ut än förut, så det vore väl själva den om jag inte ska få ett jobb nån gång!

En evighetens förkylning

I tisdags så sa mitt samvete "åk till jobbet nu, jobba jobba jobba". Så det gjorde jag. Det skulle jag inte ha gjort. Jag åkte hem igår igen halvt döende. Så här sitter jag nu, inte ett dugg bättre än i början av veckan. Eller jo, pyttelite bättre är jag nog. Fast mina smaklökar har domnat bort fullkomligt så det enda jag kan säga om maten är att konsistensen är bra vilket i och för sig är en matupplevelse i sig.

När detaljer spelar någon roll

Om nu inte nån annan har något jobb åt en, så får man väl ge sig själv lite jobb. Tanken har slagit mig några gånger att starta eget. Det hade ju varit bra med lite mer arbetslivserfarenhet, lite kapital och lite kontakter kanske...men varför bry sig om tråkiga detaljer?

Jag ska bara läsa på lite om hur man gör först.

Ett moln i mitt vardagsrum

Eftersom Göteborg som objekt är något ogripbart och inte verkar besvara min kärlek så har jag valt att projicera mina känslor till ett mer abstrakt objekt. Så jag bestämde mig för att jag minsann ville ha en sån här. Fåtöljen alltså. Den heter Cloud och finns att köpa på Stockholm Design House. Men...kunde den inte ha varit lite större? Den ser ju så yttepytte liten ut. Så förmodligen blir det ingen fåtölj i alla fall.

(Bilderna är lånade från www.wisdesign.se)

Hjärtekras nummero två

Min mobil har avlidit. Den somnade sakta in när jag var på lunch. Min mobils livsglädje försvann visserligen för ett bra tag sedan; färgerna har med tiden bleknat och emellanåt har den svimmat utan anledning. Nu har den som sagt somnat in för gott verkar det som. Typiskt. Jag som senast idag gav ut mitt mobilnummer och väntar svar från en ytterst viktig person som kan komma att avgöra min framtid.

En vänskap som går i kras

Jag vet att man inte ska ge upp förrän man testat allt... Men jag har verkligen testat allt. Allt i hela världen känns det som. Damn you lågkonjunktur. Jag börjar så smått inse att jag lika väl kan packa ihop min finfina lägenhet i Göteborg och flytta till Pajala. Kanske behöver de en Miljö-/samhällsplanerare där istället. They sure don't i Göteborg i alla fall. Och jag som trodde jag och Göteborg var vänner.

En lektion i ovillkorlig kärlek

I ett förhållande är man två. Two is the magic number.
Ovillkorlig kärlek som är toppade av ett gäng regler.
Låt mig ge er några regelexempel,
1. Man ska inte stoppa is på sin partners mage när han/hon sover. Uttrycket man ska inte väcka björnen som sover gäller stenhårt.
2. Man ska stötta sin parter i vått och torrt. Ens älskling fåååår äta hur många päronsplitt som han/hon vill. Såklart!
Jag klarar mig galant på samtliga regler.
I ett förhållande behöver man varandra.
O tycker att jag är bra att komma ihåg saker, så jag har fram tills nu varit hans personliga "kom-i-håg-maskin".
Fram tills förr förra veckan vill säga. Då köpte han en almanacka.
Mitt jobb som behövd flickvän är således lite naggat i kanten.

Jag har fyllt på iskuberna nu.

Hur man får en get att svimma

Stackars, stackars, STACKARS små ulltussar!

Titta så de gör!

Alla kriminella gillar porr, så att ni vet

Om man nu skulle vilja ladda ner något.
Och det vill man ju absolut inte med tanke på att det är olagligt.
Och går in på en sån där nedladdningssida.
Men eftersom det nu är typ fängelsestraff som hägrar om man gör det så gör man naturligtvis inte det.
Så tycker jag det är väldigt konstigt att det görs asmycket reklam för lättklädda tjejer (lite blygare ord för ren och skär "porr").
Men eftersom jag aldrig laddar ner något, varken porr eller mer legitima saker så vet jag ju egentligen inte om det här.
Och det gnager lite irriterat i mitt inre. Så, bara för att man råkar vara lite kriminell emellanåt.
Alltså, de som nu väljer den mörka vägen här i livet. Inte såna som jag, givetvis.
Så är man alltså automatiskt pornografiskt lagd. Det är ju uppenbar fakta, tydligen.
Men vad vet jag, jag har aldrig varit inne på en sån där...nedladdningssida.

Yet another day

I torsdags när jag gick hem från jobbet, vinkade hej då till chefen och önskade trevlig helg säger han, med glimten i ena ögat och allvaret i andra ögat (mixed messanges!) att jag ska "hålla mig frisk!". Jag nickar och ler lite osäkert men säger med en myndig stämma Nejdå, ingen fara. Jag ska varken äta nåt dåligt på restaurang eller halka på isgata. Visserligen kunde det vara restaurangmaten från i fredags men när jag försöker skylla maten för whatever åkomma jag nu dragit på mig så låter alla försök lika långsökta. Och någon isgata hann jag aldrig med, det har varit plusgrader i Göteborg hela helgen. Tror jag. Det har sett ut som det från soffans viewpoint.

Nä, det är lika bra att säga som det är

Låt mig säga så här. Den här mirakelkuren brukar faktiskt funka ganska så bra. Det måste vara någon riktig djävulsbakterie som satt sig inuti mig för jag har mest legat däckad hela dagen och försökt peta i mig vad som går att peta i. Typ ostbågar. Och glass. Lite blåbär. Lite kräm. Lite juice. Och som vanligt har vi slut på ipren när det som mest behövs. Jag har grymtat lite emellanåt vilket indikerar för O att jag är missnöjd med att ha legat och tittat på samtliga avsnitt av Chuck och nu övergått till trav. Yep, you heard me. Trav. Han går och beställer lasange på pizzerian next door. Jag gryr lite till och slumrar in i feberns knäppa värld så länge.

Självömkan och mirakelkurer

Jag har legat under ett täcke i soffan hela dagen och dunderkurat mig själv. För det behöver man en pojkvän som lagar middag, en fjärrkontroll att zappa mellan alla crapy lördagskomedier, två sista avsnitt av säsong två Californication, lite godis och överblivna ostbågar sådär lagom gårdagssega. Nu sippar jag min mirakeldryck och enligt mina kalkyleringar borde det göra susen och sjukdomen borde vara så gott som bortblåst tills imorrn.

Åsas mirakeldryck:

½ citron
En liten bit färsk ingefära
Skållhett vatten
1 msk honung

Just mix it och slurpa i dig.

Ett nyårslöfte

Ett av mina nyårslöften var att på allvar ta tag i träningen och att faktiskt genomföra det där sketna Göteborgsvarvet. Jag laddade som bara den hela Thailandsresan och var fullt beslutsam att göra slag i saken när jag kom hem. Det där med att stuka foten var alltså ingen vidare smart idé eftersom jag fortfarande har ont bara jag går. Det börjar ändå bli lite pytte bättre och kanske kanske kunde jag ta tag i verkligeheten nästa vecka, tänkte jag. Men så inatt vaknade jag med både feber och en igensvullen hals. Typiskt. Ibland blir jag bara riktigt trött på mig själv. Som nu.

Att vara avundsjuk

Jag har blivit itutad att det är fult att vara avundsjuk. Men jag måste erkänna att här och nu känner jag medelstora till stora sting av avundsjuka. Jag har ägnat några dagar åt att förtrycka dessa fula känslor, men nu går det banne mig inte längre. Så, nu basunerar jag ut till hela världen att jag är avundsjuk. Inte bitter. Inte missunsam. Bara hiskeligt avundsjuk. Det är ingenting jag dör av direkt. Men det sticker lite i hjärta och själ.

På två hjul

Jag visste inte att en cykel kan väga så mycket. Eller så är det nåt fel på hjulen. Nåt är det i alla fall. Möjligtvis suger jag på att cykla. Men jag tror stenhårt på att det är cykeln som väger för mycket. Det kan vara så att den väger för mycket o c h att det är fel på hjulen. Förmodligen är det så. Förbövelsen jobbigt var det i alla fall.

Vardagsbuggar

Phu...det här med administration. Det måste kräva en ängels tålamod om man ska jobba med det. Jag blir alldeles slut bara jag tänker a-d-m-i-n-i-s-t-r-a-t-i-o-n. Jag har ägnat två timmar av min arbetstid att gå på skattjakt efter försvunna taxikvitton och outbetalda traktamenten. Tur att jag jobbar med m-i-l-j-ö. Inte för att samvetet blir lättare av att veta hur mycket skada man gör genom att finnas till utan för att jag kan sysselsätta mig dagligen åt att komma på revolutionerande saker som räddar världen och hela mänskligheten. Som att bygga vindkraftverk. Således vore det olyckligt om kvinnan som ringde i morse hade rätt.

Att hålla för öronen

Idag ringde en kvinna och sa att hon snart dör för att vindkraftverken intill hennes bostad låter så mycket. Sen spädda hon på det hela genom att hävda att hela mänskligheten kommer att dör eftersom vindkraftverk låter för mycket.

Jaha.

Att bli vuxen

Jag sitter på jobbet och tittar på hur minutvisaren rör sig. Eller egentligen är det ingen minutvisare, det är en digitalklocka och på den ser man inte lika tydligt att tiden rör sig. I filosofisk anda måste jag ändå påpeka att jag känner det inom mig. Tiden gör mig äldre för varje nanosekund. Lite smått läskigt för att vara ärlig. Och man blir varken yngre eller snyggare än man är just nu. Igår berättade en vän att hon köpt bil. En annan berättade att hon var gravid. En tredje berättade att hon fått fast anställning på en advokatbyrå. Jag känner mig som en liten plutt i jämförelse. Plutt-Åsa.

Bjudkonfekt

Fånig obeslutsamhet om ingenting av betydelse

Jag funderar på att säga hej då. Att sluta blogga. För egentligen vet jag inte varför jag skriver saker här, eller ens om någon bryr sig om att läsa det. Förmodligen har det ingen betydelse. Och jag längtar efter att få göra något av betydelse. Jag funderar på att skriva en bok. Fånigt kanske, jag vet. Det är en sån där dussintanke som alla har någon gång i livet, jag har haft den i flera flera år, tanken har bara bytt skepnad några gånger. Men vad skulle det bli av det hela? Förmodligen ingenting. Men det är ändå ett nytt år, med nya möjligheter. Och jag har ett ansvar att göra det mesta möjliga av året. Och det kanske är en bra grej att göra i år. För jag vill göra någon betydelse, och jag tror knappast att jag gör någon betydelse här. Med en fånig blogg med fåniga ord om ingenting. Kanske gör det skillnad om jag samlar alla fåniga ord om ingenting i en fånig bok istället.

Jag har inte bestämt mig ännu.

Jag har ett speciellt konto. Ett e-sparkonto. Där har jag samlat de senaste årens presentpengar. Pengar som jag fått i julklapp, födelsedagspresent, examenspresent osv. Det har växt till en gedigen liten summa pengar. Jag har länge funderat på vad jag ska göra med pengarna. Vad är det som jag verkligen vill ha. Kanske vill jag ha en digital systemkamera. Men jag har en vanlig systemkamera och jag har en liten digitalkamera och kanske det helt enkelt är lite smått onödigt att då köpa sig en digital systemkamera.

Jag har inte bestämt mig om det heller.

Obeslutsamhet.

Hej hej Thailand. Solnedgång vid middagsbordet.

Att falla pladask

Visste ni att man kan stuka muskulaturen i bröstkorgen? Been there, done that. Men inget som två veckor i sol och värme inte kan råda bot på.

Jag skötte mig bra i Thailand. Jag trillade inte ner från sandstensklipporna. Jag stampade inte på någon sjöborre med groteskt långa piggar. Jag trillade inte av någon båt. Jag blev inte biten av någon orm. Jag blev inte påkörd av någon tuk tuk. Jag blev inte magsjuk. Jag brände mig inte ens i solen. Oddsen för att komma hem helskinnad såg ovanligt goda ut och O påpekade hur duktig jag varit som faktiskt inte skadat mig på något omöjligt sätt.

Men...

...jag såg aldrig den där lilla höjdskillnaden från trädäcket ner till kaklet och vips så ligger det en liten Åsa på golvet med tårarna som sprutar som en fontän. Nu dör jag. Eller nej, jag kanske bara svimmar. Okej, kanske inte, men foten är garanterat av och knäet är säkerligen krossat. Eller vänta, jag kan röra tårna lite, den är inte av. Bara stukad. Och knäet ser bara lite brännskadat ut. Runt omkring mig springer små thailändskor och de fnittrar och ojar sig hysteriskt över min störtdykning. Om jag nu ändå skulle stuka foten kunde jag väl ändå gjort det något lite mer coolt sätt. Hur coolt låter det egentligen att säga att man snubblade på väg till frukostbuffén en halvtimme innan hemresan? Skit också. Och ingen frukost blev det heller.

O konstaterar att jag ändå tajmade in mitt pladask rätt så väl och slänger upp mig och väskorna i famnen och knatar iväg till taxin.

- Nu åker vi hem, min lilla klant.

Namn

Två kvinnor sitter på spårvagnen och pratar då en tredje kvinnlig bekant stiger på. Hon har en bebis i en bärsele på magen.
- Nämen heeeej! Har du en liten? säger en av kvinnorna och konversationen är igång.
- Jajamensan. Marley. Två månader.
- Marley..., kvinnan smakar på namnet och fortsätter sedan, jag hade verkligen ingen aning!
- Nä, ibland går tiden snabbt, säger mamman.
- Hur gammal är han?
- Hon.
- Förlåt?
- Ja, det är en hon. Syns inte det?
En nanosekund av pinsamhet sveper genom vagnen. Mamman ser förlägen ut och kvinnorna tvekar lite vad de ska säga.
- Jo, det är klart! Nu ser jag! Vilken söt liten flicka!
- Oj, nu måste vi gå av. Ta hand om er, vi hörs! Hej då. Mamman med bebisen går av. När dörrarna stängts och vagnen åker vidare hörs viskande från de båda kvinnorna
- Marley? Stackars unge.