Med en hemmagjord macka och en köpt festis

Mmm, fredag.
Mmm, halvdag.
Mmm, lyxbuss.

Det kommer bli en kanonhelg det här, jag känner det ända ut i lilltån. För det är finfrämmat i stan och vill det sig väl så går min kidnappning enligt planerna. Jag har inte frågat O än, men jag tror inte det gör något om hon bodde i min garderob. Det kan nog bli riktigt mysigt där och så kan vi baka kakor och leva lyckliga. Planen är vattentät.

Dagar då man blir lite trött på sig själv

Jag har varit sjukt nöjd med min produktiva eftermiddag. Jag har dammsugit, plockat iordning de få saker jag har här i kyffet och tvättat. Tvättat allt som går att tvätta. Jag har hängt tvätten i torkrummet och satt på fläkten. I goda ro har jag trott att all min tvätt, allt jag i princip äger, torkar där nere i den läskigt mörka källaren. Men nej. Inte gör den det inte!

Det hade ju hjälpt att vrida på värmen samtidigt som fläkten. Nu får jag väl sova utan lakan (ja, jag har bara en uppsättning lakan här i staden där jag egentligen inte bor på riktigt) och gå till jobbet i mysbyxorna imorrn.

Skit.

True colors

Liiiite ensam känner jag mig just nu. Det är mycket mysigare att dela en regnruskig kväll tillsammans med någon man tycker om. Men jag sitter femton mil bort, lite sorgsen med hemlängtan och lyssnar på Ane Bruns nysläppta singel (släpptes den 22 oktober). Tyvärr hittade jag ingen bra inspelning på Youtube, så ni får hålla tillgodo med lite hemmasnickeri vilket inte är något att hänga i julgranen. Ljudet är hyffsat åtminstone. Flickan med änglarösten.

Tio minuter med snöblandat regn

Årets första snöfall. Men det var inga vita romantiska sagoflingor som sakta singlade ner från himlen... Det hela upplevdes genom att snöblandade sega regndroppar slog mot vindrutan ute på motorvägen i cirkus tio minuter. Snö var det i alla fall. Ambitionen var att springa efter jobbet men det klingar liksom inte så bra med snålblåst, regn och två grader. Istället har jag kurat ihop mig i sängen, tänt ljus och läser julnumret av Drömhem & Trädgård. Jag måste medge att jag är lite sugen på att korka upp en glöggflaska att värma mig med, men lite julvett flyter ändå i mitt blod och jag ska försöka hålla mig tills sista veckan i november trots att min lokala lilla Ica har bunkrat med litervis av glögg, berg av pepparkaksburkar och stora lådor med julskum. Det blir en utmaning!

Jag har blivit tutad på

Med vintertiden kom kylan och imorrn nalkas det snö i smålands mörka skogar. Tur att jag inhandlat en fin reflexväst (till min mors stolthet) om jag skulle råka försvinna i nån snödriva. Det är inne med reflexvästar iår. Ett väldigt sunt mode och jag är hipp som få. Egentligen borde jag kombinera med lite fler reflexer på armar och ben för det blir verkligen svartare än kolkraft om kvällarna.

Mitt huvud har bestämt sig för att göra sjuhelskottas ont. Ingen smärta som inte en jultidning inte kan råda bot på, tänkte jag och svängde förbi affären påväg hem från jobbet. Men inte ens julmagasinets inbjudande sidor får mig att må bättre. Och till råga på allt så blev jag tutad på när jag skulle cykla över en väg. Jag har ALDRIG blivit tutad på förut, men nån gång ska väl vara den första. Jag hade inte ork eller energi för att ta tutandet med en klackspark och istället avfyrade jag små blixtar vid ögonkontakt med tanten som satt bakom ratten (och svor åt mig - jag såg det minann genom vindrutan) samtidigt som jag trottsigt långsamt masade mig över vägen. Det var INTE JAG som gjorde fel. Antingen var hon väl för gammal för att ha hört talas om "högerregeln" eller så var hon väl senil och hade glömt den. Tanta!

Ett suddigt fyrkantigt öga

Ärad vare den digitala tidsåldern men jag har drabbats symptomen "fyrkantsöga". Det är ett tillstånd som kännetecknas av tankar som trasslar in sig i varandra och ögon som svider.

Jag drunknar i jobbsökningssajter och sj:s biljettbokning online är mitt andra hem.

Skit.

Filmen jag väntat på ett halvår: Låt den rätte komma in

För nittiofem kronor kan man gå på bio. Hutlösa priser nuförtiden. Jag minns då det kostade betydligt mindre, och det var inte så längesedan som man kan tro. För nittiofem kronor biljetten knatade jag och O iväg till filmatiseringen av en av mina favoritböcker; Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. En film som jag har väntat på ruggigt länge och en film som jag har byggt upp skyhöga förväntningar om (läs här). Det skulle jag inte ha gjort.

Man kan inte säga annat än att filmen är vacker. För det är den, helt och fullt och alldeles sant. Bara snön gör det näst intill värt att betala nittiofem kronor. Fotot av filmen är dock det enda som jag känner lever upp till mina förväntningar. Och det är förmodligen fotot som får recentionerna att hylla filmen och betygen att stiga. Mina tappra förväntningar klamrade sig fast genom halva filmen då jag slutligen insåg att det jag satt och väntade på i biomörkret inte skulle komma och sakta men säkert tog en besviken känsla förhoppningarnas plats.

O har inte läst boken, vilket jag tycker är synd och skam. Men efter att jag lovordat boken så till den milda grad så hade han inget annat val än att följa med på bio, trots skockande skratt när jag sa att det är en svensk vampyrfilm. Men har man inte läst boken så är det svårt att förstå hur hela filmen hänger samman. Den röda tråden har på något vis gått förlorad i det vackra fotot och O satt som ett frågetecken filmen igenom. Jag förstår självklart att det är svårt att göra en film lika detaljerad som boken, men jag fick känslan av att manusförfattaren endast läst fragment från boken och valt att skildra någon sida här och någon sida där. Flertalet scener med lösryckt handling hade lätt kunnat skalats bort för att ge filmen lite mer tyngd åt en sammanhängande handling. Och varför i all världen var det femtonårsgräns? Allt det där lite otäcka och mystiska som boken innehåller är, till min stora sorg, som bortblåst.

Och en annan grej. De första nio sekunderna på trailern...jag såg filmen för mindre än fyra timmar sedan, men jag har då inget minne om några sådana scener. Va va va?! Tyvärr så har alla filmens godbitar plockats ut och avslöjas redan i trailern...

Nee-ejjj... Åååh, jag tycker det var så synd! För jag har verkligen gått och sett fram emot filmen olidligt mycket och jag känner mig snuvad på det mesta.

Men jag är inte den som är sån. Bara för att jag tycker att de totalt misslyckats med att skildra boken så betyder inte det att inte är värd att se. Se den för snön om inte annat...

Lyxiga lördag

Jag älskar att knata ut i den friska morgonluften och köpa nybakt bröd från mitt favoritkonditori. Och mandelbullar. Lite varm choklad på det och...voilá!...lyxfrukost på sängen att överraska älsklingen med.

Tjingtjing....pling....klirr...*tystnad*

Det här med en regelbunden lön av den högre valören som trillar in på kontot varje månad, det är ett väldigt ovanligt men också ett alldeles fantastiskt fenomen! Men när jag betalat alla räkningar, hyror (two of a kind) och lagt undan en smärre summa för sämre tider så är det inte överdrivet mycket kvar på kontot. Var..., säg mig, VAR kommer alla dessa hål ifrån som de klirrande små kronorna trillar i?

Som en gasell

Fan.

Jag kommer ALDRIG att orka springa det där himla varvet! Idag förbättrade jag visserligen min tid med en minut, men det berodde knappast på att jag faktiskt har förbättrat mig utan på höstens värsta regnoväder som drogs in över mitt huvud när jag sprungit några kilometer. För att undvika falla ihop till en blöt liten fläck mitt på gatan och sedan frysa ihjäl var det läge att öka lite. Jag försöker verkligen att intala mig själv att springa är kul, seså, spring spring. Men det funkar inte så bra...än.

Damn it. Men okej. Pepp. pepp...Pääääpp.

Kärleken heter Emma och hon bor i Kalles klätterträd

Minns ni Kalle i klätterträdet? Ett av de allra bästa barnprogrammen under 90-talet, vilket jag tror majoriteten av mina 80-talistkumpaner kan hålla med om.

Emma, vem är du? av Calle Ljungström var det senaste tillskottet i min pocketbokhyllan. Emma är kärleken själv; romantiken som vi alla letar efter. En Romeo och Julia-saga. Som examensarbete på Konstfack valde Calle Ljungström att ta reda på vem Emma i Kalles klätterträd egentligen är. Kanske finns hon på Coop eller i tunnelbanan, i Italien eller kanske på Spraydate. Boken är vackert humoristiskt skriven och man kan bara inte sluta le.

Läs den!

En fönstertittare

På söndag bli're natta eller rättare sagt, vintertid. Enda fördelen jag kan komma på med det är att det kommer vara skymning när jag går hem från jobbet och då kan man smygkika in genom fönster. Nu låter det som om jag är en mycket otäck person; det är jag inte. Däremot tycker jag det är lite roande att titta på hur andra människor inreder sina hem och det är betydligt lättare att att spionera diskret så länge det är mörkt ute. Här, i den typiska småstaden där jag befinner mig om veckodagarna, har jag dragit slutsatsen att inredningsfantasin är något begränsad. Om jag nu trampar någon känslig på tårna så ber jag så mycket om ursäkt, men det värsta jag vet är den här modernistiskt symetriska inredningsstilen där panelgardiner, höga fyrkantiga krukor med orkidéer och massproducerade bordslampor.

Men så här ligger det till i min värld:
~ Panelgardiner kan knappast bli mycket mer "kontor" eller "sjukhus".
~ De massproducerade lamporna var säkerligen svindyra vid inköp men jag anser att de är tråkiga och saknar karaktär.
~ Jag förstår varför alla har fyrkantiga krukor eftersom det har varit standardsortiment på Åhlens och det enda blomsteraffärer har sålt på sistone.
~ Det är inget fel på okidéer. Tvärtom! De är otroligt vackra, lite för vackra för att vara så "vanliga".

Men det är väl för tur att smaken är som baken och att det nu finns de som tycker en kombination av ovanstående gör hemmet trivsamt. Jag föredrar bara lite mer "själ"; lite mer personligt; ett hem som inte ser ut som alla andra.

En minisekund ifrån

Jag sitter på vagnen och tittar ut genom fönstret. Det är verkligen höst nu. Något annat kan man då inte kalla det. För någon minut sedan var det sol, nu har nattsvarta moln letat sig fram från horisonten och överraskar med ett iskallt piskade regn. Utanför fönstret skyndar människorna förbi, de försöker fly undan dropparna. Det känns lite som en seger att jag hunnit in i vagnen och satt mig i ett redan uppvärmt säte. En kvinna skyndar förbi med en barnvagn, med ena handen skjuter hon sin dotter framför sig och med den andra håller hon en Metro över huvudet. Hon småspringer och håller blicket fäst på den blanka asfalten. Dottern sprattlar med sina rosa små gummistövlar med grodor på. Hon är för liten för att förstå. Hennes mamma alltför disträ för att märka. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare och livet hade sett annorlunda ut. Jag flämtar till där jag sitter på vagnen och känner hur jag skriker till inombords. Mamman med barnvagnen verkar göra detsamma. Bilens strålkastare träffar kromet på vagnen och stora vattemassor tränger upp mot trottoaren. Hon slänger tidningen på marken och böjer sig över barnvagnen för att ta upp dottern. Någon centimeter åt höger, någon tredjedels sekund senare. Mamman kramar sin dotter hårt, sen skakar vagnen till och mamman med dottern försvinner ur mitt synfält. Jag gissar; mamman skyndar sig nog aldrig så igen.

I ett retro kök

När katten är borta dansar råttorna på bordet!
Eller när O är borta dansar Åsa i köket!"

Jag älskar mitt kök. Trots smurfblå luckor och slitna väggar som jag aldrig kommer mig för att måla. Färgen är inhandlad liksom proffsig täckpapp, penslar, roller och diverse andra nödvändiga målarsaker. Problemet är bara det att hela kittet ligger i en hög på vinden och väntar på att jag ska komma till skott. Men jag älskar mitt kök ändå. Hade jag varit en inredningsbloggare hade jag förmodligen kallat mitt kök för "retro", en touch av "vintage". Mitt kök är retro.

Hur som helst. O är borta och jag passar på att baka kladdkakemuffins med twist i mitt retro kök.

Kladdkakemuffins med twist

Grundreceptet för kladdkaka som jag använder har jag fått från mamma som i sin tur att skrivit av den från någon bok. I boken heter receptet "Spröd chokladkaka", min version heter "Klart bästa kladdkakan" (en välförtjänt titel)

2 ägg
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vetemjöl
1 dl smält smör
4 msk kako

Rör ihop alla ingredienser, häll i vanliga muffinsformar och grädda i 200 grader ca 30 min (enligt recept, jag tycker definitivt att man inte ska ha inne den mer än 20 min). Ta ut kakan och strö hackad mjölkchoklad (Marabou mjölkchoklad med daim). Mycket smaskens.

Hösttröst

Den nattliga vindpusten har kidnappat samtliga löv på trädet utanför vår balkong. Sorgligt. Jag är inte mycket för hösten. Kall och blåsig. Det är därför som jag förskjuter alla mina sorgliga höstkänslor på julpyssel istället.

Tre fördelar med att bo i en småstad

Det finns tre fördelar med att bo i en mindre stad (om veckodagarna);

~ Det ena är att "sovplatsen" som jag hyser ligger 10 minuters promenad från jobbet, vilket betyder att man i princip inte behöver masa sig ur sängen förrän tidigast en halvtimme innan man ska vara där.

~ Det andra är att alla känner alla och att man kan låna en kopp socker från vem som helst. Smidigt, om man nu som jag (hör och häpna och skam mot min matlagningsheder) inte har så mycket i skåpen...

~ Det tredje är att jag oftast inte har något speciellt för mig om kvällarna i min ensamhet. Med andra ord kan jag ta tillfället i akt att titta på tjejiga (läs: smöriga och pinsamma) filmer i avsaknad av O som snarare skulle föredra en action/thriller/skräckis framför en sockersöt komedi med lyckligt slut.


Ändå längtar jag hem, jag förstår inte detta...

Steget närmare ett guldinramat diplom

Nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet.

Det är lika bra att göra det offentligt så att jag inte hittar några kryphål och fuskar mig ifrån tränandet (det ligger i min natur, risken finns). Det vore synd att säga att löpning varit något jag kunnat skryta med genom tiderna och jag får träningsvärk av att bara artikulera G-ö-t-e-b-o-r-g-s-v-a-r-v-e-t.

Vad har jag gett mig in på? Jag vet inte riktigt hur det här ska sluta. Men jag ska fylla mina ben med spring och överträffa mig själv! Bildbevis och diplom ska jag i alla fall ha - sen talar vi aldrig mer om det igen.

En krigsförklaring

Jag känner vibbarna av att ett krig strax utbryter. Ett krig mellan mig och min jobbdator. Jag får "spunk" (ett erkänt ord för oss som är uppvuxna med Astrid Lindgren) på den långsamma manicken och mitt tålamod är nära bristningsgränsen. Mycket nära. Farligt nära!

För att illustrera:

Medan datorn som bäst funderar på hur alla kartskikten ska te sig som smidigast på skärmen kan jag ta fram en tidsskrift och läsa en artikel om hur plan- och bygglagen på bästa sätt bör tillämpas vid detaljplanering av underjordiska garage.

SÅÅÅ lång tid tar det. Jag tror jag alldeles nyss passerade bristningsgränsen, skickade iväg ett mail till chefen och skrev "Jag får spunk på min dator, kan jag få en ny?"

Måndagens gråskala

Utanför fönstret regnar och blåser världen bort. Till och med fåglarna verkar ha lite svårt att flyga och liksom vinglar i luften. Telefonen har inte ringt på hela dagen, förutom en vänlig tandsköterska som ringde och berättade att tandläkaren blivit sjuk och undrade om det gick bra att skjuta fram tiden...en månad. Självklart förstår hon inte vilken metal förberedelse det har varit för mig de senaste två veckorna då jag laddat inför morgondagens (nu inställda) besök. Och självklart ska hon inte heller behöva förstå eftersom en normal vuxen människa inte ska ha några problem med det hela. Men jag säger "ja-a-då, inga problem...om en månad då...ja...tack! heeej", precis som om det inte rör mig i ryggen. Egentligen gör det det. Jag hade velat kunna bocka av "att gå till tandläkaren" från min milslånga "att-göra-lista", få saken ur världen och slippa tänka på det mer. Men även tandläkarmänniskor är tillåtna att bli sjuka emellanåt (I guess...) och jag ska då alltid vara så förbaskat käck och trevlig hela tiden.

Egentligen så vill jag inget hellre än att kura ihop till en liten boll. En ilsk liten boll med taggar. Helt utan anledning bör nämnas. Men det skulle inte passa sig så bra så länge jag sitter på kontoret. Så jag äter satsumas och dricker te medan jag knåpar med mina kartor istället. Jag skyller på vädret. På världen som regnar och blåser bort utanför mitt kontorsfönster. Och på att det är måndag.

Det är nog egentligen inte en så tokig dag. Bara en aning grå och taggig. Sånt som går över.

Årets första julmagasin

Jag vill inte påstå att jag på något som helst vis bidrar till någon julhysteri. Jag bara råkar tycka att juletider är mycket mysigt och inte på långa vägar är en högtid som egentligen är till för "barnen". Så nu är årets första julmagasin är införskaffad! Allers julmagasin. Det är inte alls någon tanttidning för den som tror det. Det må hända att vanliga Allers har en tantstämpel men julnumret innehöll många fina tips och idéer (även för den som är tjugotre år). Ska man hinna med allt pyssel är det lika bra att börja med en gång.

Heja julen!