Materialisten erkänner sitt misstag

Hrm. Det där med strikt feng shui. Jag har verkligen försökt men efter två flyttlådor kändes lägenheten plötsligt välfylld. Det är svårare än man tror. Och så kom mor och far med ytterligare ett släp med grejor idag. Jag har saker nog till en hel herrgård. Jag börjar känna mig maktlös nu när jag sakta men säkert begravs i massorna. Om ni inte ser mig på stan på ett tag så beror det på att jag är inbyggd innefrån.

Fin tvåa, 45 kvm, önskas byta mot stor och rymlig herrgård. Göteborgsområdet.

Dagens i-lands problem 2007-07-06

Jag har slut på galgar att hänga upp alla klänningar och allt annat fint på i garderoben.

"Kramis!"

Ja, jag vet vad ni brukar säga om att "det finns någon för alla" och att "du har bara haft lite otur". Jojo, visst. Men nu är jag förbannat trött på den där oturen och jag har inte någon större lust att vänta på någon för mig. Vad jag lite frustrerat försöker få ur mitt hjärta är att jag har blivit medlem i spraydate. Och tro inte att jag inte anar hur ni himlar med ögonen och tänker "men lilla tragiska Åsa, du som är så söt, inte ska du behöva ge dig hän till sånt där".

Och nej, det måhända att jag inte behöver. Men nu är det så att jag har länge efterlyst lite äkta smicker, lite komplimanger och sann beundran. Nu menar jag inte att nätdejting till punkt och pricka innehåller allt det där, snarare tvärtom. Men jag tycks dra mig till den tysta och blyga andelen av den manliga befolkningen, och jag har ingen lust att fiska komplimanger för att få dem.

Internet är en finurlig uppfinning, där man i princip kan vara vem man vill. Det är nästan värt att skaffa sig ett nätdejtingkonto bara för alla roliga meddelanden som skickas. Förvuxna pojkar skriver lama raggningsrepliker som "oj jesus min låda, här har vi en liten donna!"och avslutar ett meddelande med "kramis". Och jag sitter här hemma och fnissar åt deras tama försök. Men de gör åtminstånde ett ärligt försök. Kanske det funkar på någon, men tyvärr funkar det inte på mig. Men visst finns det säkerligen guldkorn. Tillräckligt med eventuella guldkorn för att bli medlem.

Jag kanske är svår att lära känna, komma inpå livet. Men jag är inte omöjlig. Jag har mina skäl till att vara restriktiv och sova med ett öga öppet.

Men jag är som sagt inte omöjlig.

Den femte juli tjugohundrasju

De har så fina belysningar utanför mitt fönster. Lampor som lyser på träden underifrån. Mycket fint och väl så påkostat för vårt kvarter. Antingen är de nya för i år eller så har jag bara inte haft min estetiska ögon öppna tidigare. Min balkong är i höjd med trädkronorna, vilket ger lite av ett spökligt utseende. Men ett mysigt spökligt utseende.

Jag har tillbringat dagen med välkommen-hem-fika tre gånger om. Två för Anna och en gång för mig själv. Jag har också köpt ergonomiska arbetsskor så att jag slipper sitta i rullstol efter nästa pass. Jag har stått och köat på banken i sjuttioelva år och så har jag ätit thai (samma sak som jag alltid beställer) med en vän (samma vän som jag alltid äter samma thairätt med). Jag har tvättat, pratat med en trevlig granne, packat upp lådor och tittat på min finfina mini-tv. Det var min dag. Otroligt uttröttande sådan.

Nu ska jag sova, i hopp om att mina otäcka drömmar inte ska finna sin väg in i mitt huvud i natt. Jag ska bara försöka blunda och tänka på något mer utmanande. Som till exempel; varför jag lovar en sån sak som att springa göteborgsvarvet?

Go go go

Jag är nog starkare än vad jag tror. Jag peppar mig själv och jag har funnit lite jävlar anama i mitt liv.

Så nu offentliggör jag mitt mål för nästa år; jag ska springa Göteborgsvarvet.

Nu kan jag inte ta tillbaka det.
Fan också.

Silja Line vs Stena Line

På expressen.se hittade jag den här reklambilden för Tallink och Silja Line (bilden är ännu lite större på expressens hemsida):

Till denna bild står texten "Crazy Days hela sommaren". Okej...

Frågetecken nummer ett: Vad har tjejen på bilden att göra med Crazy Days på Silja Line?

Frågetecken nummer två: Vad GÖR tjejen på bilden?

Frågetecken nummer två: Vilket budskap vill Silja Line egentligen förmedla till sina kunder?

På Stena Lines hemsida hittar man denna reklambilden för Danmarksresorna:

Klart som kristall! På båten till Danmark är det alltid fint väder och du kan sitta på Sundeck vid de nya palmerna och ha trevligt!

Jag tror vi ALLA kan se vilket företag som har den mest sofistikerade bilden.

Karin på Tele2 bad Matilda på Tele2 att ringa istället.

...och jag tror jag lät lite snällare denna gången i alla fall. Kanske de stryker de fula orden om mig i registret nu.

I telefonförsäljarens värld

Jag har en period på några veckor i mitt liv som jag ogärna talar högt om. Under några veckors tid arbetade jag nämligen som telefonförsäljare. Som tur var det för ett något sådär seriöst företag och grejor man faktiskt skulle kunna ha nytta av. Jag skulle ljuga om jag sa att jobbet var inspirerande och utvecklande och att jag gillade det jag gjorde. När en telefonförsäljare ringer vet man innerst inne att det bara är en stackars fattig student som försöker göra sitt jobb och tjäna ihop lite extra pengar, men det är ändå ytterst svårt att vara trevlig. Det fanns de som snällt och vänligt avböjde, men det fanns också de som skrek "jääääävla hoooora" i örat på en.

Min telefonförsäljar karriär gick bara utför. Jag var urkass på att vara just sådär jobbig och påträngande som en telefonförsäljare ska vara. Jag sålde ett paket, och det var till min syster och hennes pojkvän som förbarmade sig över stackars lillasyster.

Hur som helst så tror jag inte att någon tycker att ett telefonförsäljarjobb är kul. Det är liksom bara en liten kort anhalt i sitt liv. Nåväl, det var egentligen inte det som var poängen med min lilla anekdot.

I morse när jag låg och sussade i min egna sköna och mjuka (jag hade glömt hur mjuk den var!) säng, väcktes jag av en telefonförsäljare. Det tog några signaler innan jag ens förstod att det ringde, det tog ytterligare några innan jag vinglat mig ut till vardagsrummet på mina ömma fötter och grumliga ögon. Och när jag ska svara tappar jag luren i golvet. När jag orkat böja mig ner för att ta upp luren orkar jag bara grymta fram ett "Mmmm" som hälsning.

"Hallå?", frågar rösten i luren.
"Mmm", mumlar jag fram ännu en gång.
"Heeeeeeeeej! Jag heter Karin och ringer från Tele2, är det Åsa?"
"Mmmm, men jag ligger och sover" svarar jag bittert och surmulet.
"Jaha, okej. Hejdå"

Förmodligen var jag nog den suraste människan stackars Karin hade ringt till idag. Efteråt, när jag sovit ytterligare två timmar men fortfarande vaknar upp outvilad, kom jag att tänka på det register telefonförsäljaren på Tele2 har tillgång till. Alla telefonförsäljarföretag har nämligen ett register där de ser hur många gånger de ringt till personen i fråga, vilka datum och en liten ruta där de kan skriva kommentarer som hjälper till nästa gång de ska ringa. Jag undrar vad Karin skrev om mig. Förmodligen något tyket och att jag i princip slängde på luren i örat på henne.

Fint att vara hemma igen!

Äääääntligen hemma!

När jag tog spårvagnen hem efter att ha gått av båten kunde jag inte låta bli att ha ett fånigt leende på läpparna. Efter ett halvår är jag påväg hem, hem till min egna lilla lya. Så nu har jag kånkat flyttkartonger från vinden hela kvällen. Det var en ruskig tur att jag inte mötte någon i trapphuset samtidigt som jag stånkades bar ner en bråkdel av mina miljarder grejor jag äger. Jag har sett bättre ut än just då, menar jag.

Jag lyckades leta fram ett täcke, en kudde, lakan, badhandduk och lite annat smått och gott som är bra att ha. När man levt i en resväska i ett halvår är det egentligen allt jag behöver för att klara mig. Nu när jag packar upp ska jag ägna mig åt strikt feng shui. Det vet jag att kära syster tycker om. Hon ringde och välkomnade mig till min lägenhet precis när jag hade kommit hem. Och när jag berättade att jag hade lite havlrisiga blommor förkunnade hon direkt att det är dålig feng shui att ha risiga blommor, vilket resulterade i att jag på momangen ställde ut dem på balkongen istället. Det är allt bra fint här i min lilla stenkista.

Jag tror jag är kär i min lägenhet.

På min lediga vecka ska jag pyssla, fika, gå till banken, köpa skiva och annat skoj som man gör i staden!

Det finns en gata

Det finns en gata där alla kan min namn. Det är i mittgången, the highway, på däck sju. Det är där jag håller till dagarna i ända, övervakad av den läskiga tavlan. Hela dagen har varit ett enda snurr. Idag hade jag mest bara lust att hälla ut en Fanta mitt på golvet, för det verkar vara grejen att göra. Jag hade också lust att kasta jättelegobitar på en unge som satte sina kladdiga godisfingrar på mitt nyputsade skinande plexiglas. Men jag gjorde inget av det. Man måste behålla lite värdighet, även som städerska. Det kallas service när man måste hålla god min då en unge, nedkletad med choklad, frågar snällt och gulligt;

- Hej. Vad gööööööör du?
- Putsar glaset...
- Jahaa, vaffö då??
- För att de är smutsiga...
- Vaffö e de de?
- För att folk har petat på det...
- Så här?

Ungen tar sin chokladiga ha lilla hand och trycker den mot fönstret som jag just stått och putsat i en kvart. Själv räknar jag till tio, klär mig i ett ansträngt leende och säger med något sammanbiten röst;

- Har inte du någon mamma eller pappa som väntar på dig någonstans?
- Nää...
- Nehej, det var ju synd.
- Vaa heter duuu?
- Nicke Nyfiken
- Va? Neeee!
- Jo. Är det du som tappat din chokladbit där borta?
- Nää men ja kan äta den ändå...

Ungen tar upp chokladen och stoppar den i munnen i samma stund som mamman kommer tillbaka.

Små bra ting

Läs A:s kommentar på mitt inlägg "dog situation". Jag låg näst intill dubbelvikt av skratt på båtgolvet (förlåt, 'durken' på båtspråk). Hejdlöst roligt, helt i enlighet med min humor, som piggade upp min dag.

Att en flicka har massa roliga och ytterst användbara saker i handväskan är ett faktum. Det är inte så att jag går omkring och arbetar ned en handväska på armen, men däremot har jag andra användbara små saker. Igår när jag dammsög en del av restaurangen råkade jag suga upp en potatisplätt. Potatisplätten satte sig som ett lock i snabeln på dammsugaren och jag hörde hur maskinen flämtade hysteriskt i andnöd. Eftersom jag var ensam i rummet och insnodd i sladden kunde jag inte nå off-knappen. Och det är nu en vanlig simpel hårnål förvandlas till en fiffig petmanick. Jag lyckas peta sönder potatisplätten och dammsugaren andas ut på ett kick. Jag är helnöjd med min idé. Tänk så bra det kan vara med små saker!

Intriger och äventyr fotsätter. Och vissa saker borde man lämna osagda och oskrivna. För vi alla här vet vad som händer när lamporna släcks ner och ridån dras för och inspelningen av Rederiet har slutat för dagen.

Mama's keeping an eye on you

Vi har en sådan där läskig tavla på båten. Tavlan består av ett inramat fotografi av en dam a la 80-tals brutta. Det är båtens gudmor. Hon hänger nere på däck sju precis vid hissen så att alla kan se henne när de åker upp och ner i hissen. Det är inte damen i sig som är läskig. Faktum är att hon ser väldigt trevlig ut, med ett sofistikerat fotografileende. Ögonen däremot är själva grejen. Var man än ställer sig för att titta på tavlan, framifrån, högre eller vänster, så ser det ut som om hon tittar på dig. Lite freaky sådär. Det gör att man städar extra noga just omkring hissen på däck sju.

The dog situation

På min rast idag var jag hundvolontär. Jag tog mig an uppgiften att vakta en 55 kilos rottveiler medan norska husse köpte mat. Och det gick ju fint...till en början. Men då bjässen insåg att en flicksnärta som jag, som väger näst intill lika mycket som han själv, inte har så mycket att sätta emot tog han sig friheten att "bjäffa" (=skälla på norska) på en stackars söt och försynt valp med långa öron. Rottveilern stod bunden i ett räcke vid fotöljen jag satt i och när han gick till oprovocerad attack mot den stackars andre vovven trodde jag att väggen (förlåt, skottet på båtspråk) skulle välta. Jag försökte mig på några lama "sitt", "husse kommer snart", "snäll vovve", men inget tycktes hjälpa. Jag var fast i skottlinjen mellan en bjäffande bjässe och dess måltavla. Denna hund skulle i några enkla manövrar kunna slita strupen ur mig och helt plötsligt kom jag på att jag faktiskt inte alls tycker om stora hudar och att det var ju dumt av mig att vara snäll att vakta...på min lediga tid. Tur var att norska husse dök upp precis i rätt ögonblick och jag smet snabbt som ögat därifrån. Då frågar ägarna till andra hunden, den försynta lilla valpen med långa öron, om jag inte skulle kunna vakta den ett tag också medan de springer och äter. Jag kunde ju inte gärna säga nej. Så jag sätter mig snällt några fotöljer bort från den arga stora hunden och kelar med den söta valpen. Vi båda var ungefär lika rädda för den stora hunden och satt och darrade tysta i vår ensamhet. Men norske hussen var trevlig och förklarade att 'Panser' (tho that was his name) är en trevlig gut när inte småflickor och andra hanhundar är i närheten. Men det gick ju bra till slut. Jag blev inte uppäten idag. Bara nästan. Men samtidigt gjorde jag tre ytterst tacksamma hundägare nöjda med mitt volontärarbete, det var värt att nästan bli uppäten för.

Att döma för snabbt

Alla som har dammsugit en blå heltäckningsmatta full med vita hundhår klockan tre på natten vet hur jag kände mig inatt. Hu! Det fastnade både en och två och flera svordomar och frustrerade miner på övervakningskamerorna nere på maskin. Men det var gårdagen. Idag är idag och idag har högsäsongen för avbitna korvändar börjat. Jag vet inte varför människor har tendens till att bita av korvändarna och lämna dem på stolen, på golvet, på soffan, i fönstret eller mellan spelautomaterna, men det är så det är.

Men det finns hopp för mänskligheten, det fick jag bevis för igår. Då det inte fanns något direkt att göra stod jag och observerade några tjejer i 14-års åldern. Äkta Emma von Sydow-kopior. Då dessa inte hade åldern inne för att köpa taxfree-flaskor med sprit fick de nöja sig med taxfree-burkar med cola i. Dessa burkar och en massa godispapper låg som en ringmur kring deras lilla gäng och jag muttrade lite surt om "dagens ungdom som inte kan gå fyra meter och slänga skräpet i papperskorgen". När meddelandet om att vi ankommer Fredrikshavn om tio minuter ropades ut i högtalarna hände dig sig det otippade att dessa tösabitar tog sitt skräp och placerade det omsorgfullt i sopsäcken på min städvagn. Mitt mutter förbyttes mot ett leende.

Okej, nästa gång ska jag vara lite mer försiktig med att döma folk.

Att rensa i röran

Det fortsätter att blåsa här. Men med plåstret på magen mår jag prima ballerina. Att vara cateringvärd, a k städerska, är grymt otacksamt. Och jag slutar aldrig förvånas hur människor, vuxna människor, kan beté sig. Att ungar slänger skräp omkring sig kan jag ha viss förståelse för, trots att jag anser det hemskt ouppfostrat och på intet sätt accepterar. Men att VUXNA river sönder pappersbitar i molekylstora bitar och kastar konfetti, fjölar ner godispåsar mellan soffsittsen och ryggstödet, kletar tuggummi på golvet och spottar snus på spelautomaterna, är för mig högst chockerande. Det är precis som om det är okej att vara slarvig här på båten. För nu är det ju semestertider och då ska man inte hålla så hårt på regler.

"Det är okej att lilla Knut kastar sitt godispapper där mitt på golvet! Vi är ju ändå inte hemma, och städerskorna får betalt för att plocka upp det!"

Sunt förnuft och social kompetens verkar alldeles bortblåst och alldeles för mycket att begära. Att många vuxna dessutom finner oss städerskor "slarviga" får mig att se rött! Det verkar som om många också har bestämt sig i förväg att man är otrevlig och gör allt för att sabbotera deras resa och går in med stenhård attityd.

"Nu är det faktiskt så här att jag har betalat dyra pengar för denna båten och den här maskinen fungerar inte! Nu har maskinen svalt mina fem kronor. FEM kronor!! Och att man ska behöva betala FEMTON kronor för att hänga in sin jacka. SKANDAL!!"

Nu är det ju så att det sitter en "Ur funktion"-skylt tejpad på maskinen och det är knappast jag, en städerska, som har bestämt garderobsavgiften.

En annan favorit är denna: Emma (som tyvärr övergett vår vakt mot ojämn veckas vakt) gjorde ett test för att testa hur ärliga människor egentligen är. Hon tejpade för myntinkastet på en av boxarna där man kan låsa in sitt bagage. Mycket snart kom det fram en dam och förklarar upprört att hon minsann stoppat i tio kronor men skåpet funkar inte ändå. Emma går och ser efter. Inte ligger det några tio kronor i det låset inte, tejpbiten sitter fortfarande på plats, precis som hon lämnat det.

Som sagt, jag slutar aldig förvånas över hur folk kan vara. Man lär sig mycket knas och mycket bra här.

Båtbubbla och plåster åt folket

Vi lever i en båtbubbla. Det är som det brukar här, föga förändras. Eller jo, vi har fått nya moppar. Medan det regnar på fastlandet, så blåser det bris här och vår båtbubbla guppar vidare. Vek som jag är tål jag inte de vaggandes (mini mini) vågorna utan har tillbringat större delen av dagen i ett halvillamående töcken. Jag är ingen riktig sjöman. Och kommer aldrig att bli. Kanske skulle jag satsat på tågvärd istället? Sjösjuka drabbar bara landkrabbor, så jag antar att jag är en äkta krabba. Eller erimitkräfta - hälften hav hälften land. Hur som haver knaprade jag snällt i mig knäckebröd, undvek att släcka törsten, satte mig en stund ute på däck för att sedan placera ett plåster över naveln. Plåster löser många problem.

Johanna! Kom å häng i mässen igen!

Skepp å hoj

Havets hemligheter

Jag befinner mig på båten. Båten där allt händer. Verklighetens Rederiet...men vi sjunker inte. Hoppas jag. Men om vi gör det, så klättrar jag bara upp på skortstenen. För mellan Göteborg-Fredrikshamn är det inte djupare än att skortstenen skulle sticka upp om man sjunker. Kan vara bra att veta, eller hur?

Systrar

Jag har två systrar, sex och elva år äldre. Jag skulle vilja säga att jag var ett snällt och fogligt litet barn, som alltid höll sig i skinnet, men det kan jag inte. Och som minsta lintott i familjen var min högsta dröm att alltid få hänga med mina äldre coolare storasystrar. Det var inte deras högsta dröm. Men ibland, när mamma bönade och bad och jag hade extrem tur, kunde jag få vara med ett tag.

Det låter hemskt, men tyvärr kommer jag inte ihåg jättemycket av hur det var när min äldsta storasyster bodde hemma. Jag minns att hon hade en rosa knapptelefon fastskruvad på väggen och hur hennes balklänning (fniss!) såg ut. Jag kommer också ihåg hur den gröna avundsjukan kom krypande då mina systrar sadlade hästarna och red skogsprommenader, när jag fick stanna hemma och "nöja" mig med att borsta på min vita shettis Mysing. Medan min äldsta syster fortfarande bodde hemma delade jag och min mellansyster rum. Det kommer jag ihåg! Min rumshalva var täckt av lego, my little pony och bamsetidningar medan hennes var pyntad med okejpostrar på new kids on the block och tonårsprylar som klåfingriga lillasyster inte kunde hålla sig borta från. Det måste varit hemskt att dela rum med mig.

Nu har jag vuxit till mig lite och mina systrar uppskattar mitt sällskap lite bättre. Tur det! För vad skulle jag ta mig till utan dem? Jag och min äldsta syster har nyss suttit flera timmar och pratat om inredning som är något av hennes specialité. Hon har en mysig blogg som du hittar här!

Systrar är fint!

Högtidsledigt

Jag har aldrig varit bra på midsommarbaluns, istället brukar jag alltid jobba midsommarafton eller midsommardagen och ibland båda. Ett år tog jag ledigt från jobbet och åkte till Västervik med A, men det var längesedan nu. I år slog jag på stort igen och bestämde mig för att vara ledig högtiden till ära. Med basilikapuckar, färskpotatis, tzatsiki och nubbe regnade midsommar över och tog slut på ett kick.

Nästa destination på min sommarkarta är 14 gånger fram och tillbaka till Danmark.

Det fina med en kaka som inte smular

Dagens fortune från min magiska elektroniska kaka lyder:

"Take a ballroom dancing class"

Eh? Okej?

Det var ingen bra fortune så jag klickar fram en ny (det fina med klickbar kaka som inte smular):

"Someone special will soon enter your life"

Såja. Lite bättre!