Onsdagar i allmänhet

Jag var tvungen att visa legitimation på stammiskrogen, på en onsdag!
- Jag trodde jag hade kommit över det stadiet...
- Du ser bra mycket yngre ut än du är.
(Tilläggas bör att det är 18-årsgräns där)

Och Annika äter en risifrutti mellan två hållplatser (rekord!) med kommentaren
- Men jag hade klarat det på en hållplats om jag bara ville, kolla...jag hinner ju till och med skrapa ur den!

Johanna äter chilinötter som legat på golvet.
- Åh, en nöt! Hur kom den dit?

Men sista tentan ever är inlämnad idag och jag har tagit ytterligare ett steg mot vuxenlivet. I juni ska jag gå in till stammiskrogen och vifta med vuxenpapperna framför bartendern. Kolla, jag är vuxen nu!

Vilse i den kalla världen

Jag har förlorat något och det kan inte sluta snöa. Jag har tappat bort något och jag vet inte hur jag ska kunna hitta det under all denna snö. Göteborg har förvandlats till ett vinterlandskap i samma stund som mitt hjärta har frusit till is. Jag har irrat bort mig i en värld jag inte längre känner igen och spåren bakom mig finns inte. Jag är vilse och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. Det som jag har tappat bort rör sig i samma okända värld som jag. Lika vilsen och lika oförmögen att hitta hem. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde vi låta det här att ske? Säg mig, vad ska jag ta mig till? Hur många gånger ska jag behöva påminna mig om att allt ordnar sig med lite socker på? Sisådär sjutton ton socker.

Men jag är trött nu. Det är inte meningen att jag ska hitta det jag har förlorat. Det är nog meningen att låta det som sker just nu ske. Jag är bara inte van vid att ge upp såhär. Men nu har jag inte längre något val.

Åsa och den röda monsterbilen

På två veckor har jag åkt tåg omkring 200 mil. Och då har jag ändå tagit i, i underkant. Som alla säkerligen vet så har jag någon slags förkärlek till tåg. Kanske har det med min miljömedvetna livsstil (!?) att göra, eller så beror det helt enkelt på att jag inte har något alternativ till mitt tågåkande. Som idag när jag fick frågan, som snarare var en förvånad kommentar:
- Men du har väl nån kille där i Göteborg med bil?!
Nej, jag har ju inte det. Och jag är inte ens i närheten av att äga en bil själv heller (vilket i och för sig inte skulle vara det optimala för varken miljön eller för mig eftersom jag ändå inte vågar köra i stan). Jag blev erbjuden att köpa min svågers flakbil för någon månad sedan. Den saknar stötdämpare och ser ut som en monstertruck (älskad av min systerson på 4 år och hatad av min syster på 33 år), men den är åtminstone röd. Men det var snarare en söt liten röd bil som jag hade tänkt mig som första bil. När jag berättade detta för en vän säger hon:
- Jag kan se dig framför mig när du sitter i din röda monstertruck och få en helt galen blick och hysteriskt skratta. Åsa, jag tror det skulle krypa fram en okänd sida hos dig.
Nej, det vill jag inte utsätta mina medmänniskor för. Jag får snällt fortsätta åka kollektivt och med hundögon be mina vänner med tillgång till bil hjälpa mig när nöden så kräver. Tur att jag har snälla vänner.

Den som väntar på nåt gott väntar alldeles för länge

Jaha. Här har jag gått och längtat efter en filmpremiär sedan jag läste boken med samma namn, Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och så har man väntat förgäves. Jag lät bli att se den på filmfestivalen i Göteborg eftersom jag just då enbart hade läst halva boken. Men på den trailer jag kunde hitta på Youtube stod det "premiär våren 2008" och på Imdb står det "release date April 2008", så jag tyckte det var okej att missa den just då.

Trodde jag.

Men när jag kollade upp det vidare idag så står det lite käckt på SF:s hemsida "216 dagar kvar till biopremiär" (för den som är snabbtänkt: 24 oktober). Jag kunde inget annat än att ge ifrån mig en enorm suck.

Men för er som inte läst boken ännu, så kan jag rekommendera den varmt. Ja, ni hinner ju läsa den innan filmen har premiär i alla fall. Jag rekommenderar också att ni har någon att hålla i handen när ni sover efter att ni lagt boken på nattygsbordet och släckt sänglampan. Jag hade det INTE och fick sviter därefter.

Snart är vi levande marionettdockor igen

Påsken 2008 består av fem minusgrader, strålande sol och ett lager med iskalla snökristaller som gnistrar mellan påskliljeknoppar och snödroppar. Förra året omrking påsktider cyklade jag och mina favoritflickor längsmed kanalerna i Amsterdam i korta kjolar, ballerinaskor och pilotsolbrillor. Vi köpte tulpaner och realiserade påskägg i alla regnbågens färger, lapade i oss solsken på en brygga hela dagarna och pratade med svanarna. Bekymmersfritt och välförtjänt.

Väl tillbaka i England några veckor senare var det full sommar och det kändes precis som skolavslutningarna när man var liten. Människorna log igen - det var säkerligen tio månader sedan sist. Jag blir faschinerad av tanken att den lilla staden där vi bodde liksom blåstes till liv genom en magisk andedräkt och allt det gråa, alla glåmiga och färglösa människor fick liv. Likt marionettdockor lyfte de sina tomma blickar från den trasiga asfalten, rörde sina armar och ben i takt med lövens rörelse i vinden och staden blev i en handvändning vacker och pittoresk. Precis som i min fantasi, som på min biograf inuti mitt huvud dekorerad med magnoliablommor och grönska från ädla lövträd.

Snart kommer trådarna att sättas i rörelse även här, trots de stundande minusgraderna och snålblåsande nordanvindar. Snart är vi alla marionettdockor som rör sig i takt med de japanska körsbärsträden på Järntorget, som spelar kubb i Azaleadalen och äter falafel utmed kanalen (trots prishöjningen från 25 till 30 kronor...). Snart.

Mycket snart. Och kanske jag kan bli lycklig denna våren.

Att bli berörd av en film

Jag hade tänkt ägna ett blogginlägg åt det meningslösa. Det som kan tyckas vara mindre värt än annat och som man kanske anser vara mindre viktigt. Men så när jag kom ut från bion för fyrtiofem minuter sedan och träffades av hårda små snökristaller i ansiktet så ändrade jag mig. Den där filmen var väldigt tänkvärd. Men jag märkte det först när jag kom ut ur biovärmen och verkligheten svepte förbi mig med en ishavsvind (och en påtaglig doft av billig öl från två mindreåriga flickebarn i alltför korta kjolar och tunna vårjackor). Jag märkte det först när jag satt på spårvagnen hem och mina tankar började spinna iväg åt sitt egna lilla håll, bortom allt oväsen och skålande skålar med aluminiumburkar som skvalpar över.

Den där filmen alltså. Den fick mig att sluta tvärt att ha dåligt samvete för att jag "slösat" bort min skärtorsdag. För det har jag gjort. Istället för att vara produktiv med det jag borde har jag ägnat timtals åt att lära mig Nothing else matters på gitarr. Jag tar mig friheten att benämna låten som en klyscha i sig. Eller, en klassiker, för den som vill. Jag berättade att jag försöker lära mig den för A och fick svaret: Fy fan vad jag försökte gilla det där skitbandet när jag var tio. men man gillade ju bara abba och ace of base. (Vilket var den mest roliga kommentaren jag har hört idag, och som mycket väl platsar på min wall of fame)

Men den där filmen igen då. Into the Wild. Fint foto, bra soundtrack, gripande handling. Se den bara.

Åsa är gjord av glas och går sönder när ingen ser

Okej. Jag brukar inte vilja att någon ska behandla mig som glas, men så här skör är jag just nu:

När jag sitter på spårvagnen och njuter av solen som letat sig fram ser jag en gammal man som trillat med sin rullator vid Järntorget. Jag börjar lipa direkt och känner hur min "hjälpa-till-gen" armbågar sig fram genom min kropp. Det var nästan att jag ville dra i nödbromsen och springa ut och hjälpa honom på fötter igen.

Toka.

"and that list of charms was longer than my chain of broken hearts"

(Lånad bild, förlåt...)

Flickan med den förtrollade rösten som får min värld att snurra i slowmotion. Hon är magisk på alla sätt och vis. Alla borde lyssna på Ane Brun och må bra.

Måndagsynk

Alla är vi någons prins eller prinsessa. Jag vill i alla fall tro det. Eller nej, jag MÅSTE banne mig tro på det för annars tappar jag allt hopp. Medan alla andra är flitiga på sina jobb en måndagsförmiddag som denna sitter jag nerbäddad i sängen, känner mig sliten efter en äventyrshelg och orkar inte riktigt dra mössan över huvudet och snöskorna på fötterna för att gå ut och handla. Jag bara sitter här och fantiserar om hur just min prins plingar på dörren, med matkassar i händerna, fyllda med godsaker. Han säger åt mig att du kan väl bädda ner dig i soffan så länge och snabbt svänger han ihop en superb måltid. Just idag blir jag bortskämd av min prins. För jag behöver det. Jag behöver höra alla de där fina små orden som alla flickor vill höra emellanåt. Jag behöver få kura ihop mig i en trygg famn och känna mig liten och ynklig, men omtyckt och älskad. Ynk-Åsa. Knytt-Åsa.

Och sen imorrn är det min tur att ta hand om honom. Laga middag, korka upp en flaska vin och bara sitta hand i hand och prata långt inpå småtimmarna. Om allt och inget. Och om det blir tyst så gör det ingenting. Tystnad är bra ibland. Min prins hade låtit mig skämma bort honom precis lika mycket som han skämmer bort mig.

Tur att man kan vara påhittig och låta sin fantasi skena iväg lite emellanåt. Men nu måste jag se verkligheten i vitögat, ingen prins kommer tyvärr plinga på min dörr just idag och kylskåpet gapar tomt. Dags att gå och handla, ta tag i hemtentan och dricka te ur min muminmugg som jag köpte på båten igår.

Handbok för en kryssningutflykt

Ska man på utflykt med femton flickebarn så kräver det viss planering. Det handlar inte enbart om tågtider och mötesplatser, tyngdpunkten ligger ändå skoval, partyblåsa och underhållning (i form av ätbara ting, alfapet och skvaller). När vi anlände Hufvudstaden fem timmar senare var jag imponerad över hur smidigt allt ändå gått och hur vi lyckats paketera in oss i rätt tunnelbana och var påväg mot det väsentliga - färjeterminalen där resterande tio personer redan väntar på oss småstadskids. Sjukt nöjda med vår insats, och med fem minuter till godo innan utsatt mötestid, följer vi gigantiska skyltar mot terminalen. Väl framme är den dock oroväckande öde och de förväntande partyvibbarna saknas.

- För det var väl Silja Line vi skulle åka med?
- Ja, klart det var. Eller?
- Jag vet inte. Ingen som vet vilken båt vi skulle åka med då?
- Silja Festival? Eller kanske inte.
- Men seriöst, vad är alla andra? Vi sa ju halv sex. Vad är klockan?
- Fem i halv.
- ...
- Okej. Vi är på fel terminal. Vi ska åka med Viking Line och båten går om en halvtimme.
- Var ligger den terminalen?
- Andra sidan Stockholm och vi måste vara där om tjugo minuter.

Tur att det finns snälla taxichaufförer som går på fikarast några minuter för sent, som ser oss irra omkring inne i en terminal någonstans på kartan i Stockholm utan en aning om var de ska eller hur de ska komma dit. Vi är fem stycken. En taxi tar bara fyra. Såvida det inte handlar om en limousin förstås. Vilket det turligt nog också handlar om i detta fallet. Den snälle chauffören säger att vi förmodligen hinner, om vi har kontanter och inte behöver stanna vid en bankomat eftersom kortsystemet ligger nere, och om vi har tur med trafikljusen. Han körde till och med mot rött en gång.

Vi må ha varit de sista som klev på båten, men vi hann i alla fall. Ska man klanta sig kan man lika väl göra det med stil.

I en sockervaddsvärld

Jag väntar på att någon ska vakna. Att min liv ska vakna och skaka till med en skräll. Jag väntar på något att se och något att höra. Att få använda mina sinnen, känslor och hopp. Det är lite kyligt här där jag sitter. Jag huttrar tyst och på mina armar reser sig de små, tunna, tunna, blonda hårstrån som finns där. Utanför har solen letat sig igenom det tjocka molntäcket som prydde himmelen när jag vaknade. Om nu solen har förmågan att tränga igenom de där tjocka molnen så har nog jag förmågan att leta mig igenom den tjocka sockervadd som jag vandrar i. Alldeles vitt och fluffigt och man får liksom känna sig fram med fingertopparna. Jag kommer att hitta ut härifrån, från min sockervaddsvärld. Och sen, när jag står där bredvid och ser på de trassliga sockervaddstrådarna kommer jag att se tillbaka på den här tiden, le lite och tänka visst är jag allt bra på att krångla till saker och ting - tusen gånger värre än vad de egentligen är.

Jag tror jag har goda chanser att leta mig igenom min sockervaddsvärld.

Att infiltrera och operera

Min granne ovan, tanten där uppe, äger två cd-skivor; en med Daniel Lemma och Lalehs första. Om hon inte lyssnar på någon av dessa så lyssnar hon på P1. Och jag måste säga att det hela har dragits till en gräns där jag faktiskt föredrar de stunder hon lyssnar på P1. Jag håller på att bli lite smått galen av det begränsade utbudet som snurrar på repeat ungefär fem gånger dagligen på en ytterst klanderlig ljudnivå för mitt pluggande. Idag funderar jag allvarligt på om jag ska bränna ut Lalehs senaste skiva och stoppa ner i brevlådan tillsammans med en ovanligt trevlig post-it lapp undertecknat hej hopp gummisnopp/grannen nedan. Operation musikinfiltration. Samtidigt bör jag nog bränna ut lite Jack Johnsson, lite Ane Brun och även lite av Winnerbäck när jag ändå är på hugget, för variationens, husfridens och grannsämjans skull.

Om någon hade lämnat mig ett gediget utbud av bra musik i min brevlåda hade jag blivit löjligt glad, bäst att hoppas på att tanten ovan är av samma skrot och korn som jag själv.

Att korsa gränser

Eftersom jag två dagar i rad har missat personer som hälsat på mig (eller gjort försök att hälsa på mig) bland folkminglet i Nordstan kan jag dra slutsatsen att jag röjer min shoppingväg utan att så mycket som glimta åt höger eller vänster för att identifiera välbekanta ansikten. Nej, istället koncentrerar jag mig på att undvika krocka med andra, likasinnade, enprogramerade varelser. Dock är detta lättare sagt än gjort en fredagseftermiddag och jag gjorde misstaget att inte söka av min färdväg tillräckligt väl. Helt plötsligt tog det stopp. Killen, som jag precis trampat på tårna, är säkert två och ett halvt huvud längre än mig och efter att jag har granskat hans klädsel beslutar jag mig för att han är en hiphop-wannabe.
- Se dig för..........bitch, väser han så hårt han bara kan med eftertryck på "bitch"och tittar ner på mig. Hans hårda ord passar inte hans barsliga ansikte och jag hör ett uns av osäkerhet i rösten vilket bara får mig att tycka synd om honom. Visst var det mitt fel att jag inte såg mig för, men att bli kallad för "bitch" var att korsa en väl synlig gräns. Jag tittar på hans guldiga bling bling som hänger runt halsen som troligen är köpt i en skräpbutik på någon bakgata.
- Ser tungt ut det där, säger jag så vänligt jag förmår mig och nickar mot hans hals. För en halv sekund ser han förvånad ut, vilket räcker för att jag ska känna mig lite smått nöjd, vända mig om och gå därifrån.

Hur man släpar hem en tv på bästa sätt

Det fina med att köpa grejor på internet är att man får dem hemkörda till dörren. Oftast. Och det är ju ruggigt smidigt när man är student och det enda man äger är en cykel med opumpade däck. Så här har jag gått i tron om att snart så plingar tv-leverantören på dörren. Men nej, det enda som plingade till var ett sms i min mobil: "Hej, nu har din leverans anlänt till Posten. Välkommen att hämta det!". Jaha, hur i sjutton ska jag lyckas få hem det där jättepaketet på tjugo kilo? Jag ägnade hela morgonen åt att vrida mig i sängen och fundera ut en lösning.

Det tar ändå emot ganska så mycket att be om hjälp, men jag kom på lösningen att skaffa mig en vagn. En transportvagn. En kärringvagn. Alternativt skulle man kunna kalla det ölvagn. Sagt och gjort travade jag in på Claes Ohlsson och handlade mig en liten ölvagn. Hundrasjuttionio kronor tack. Och så blev helt plötsligt min preciuos tv hundasjuttionio kronor dyrare. På posten fnissade de åt mig när de bar ut paketet och såg min lilla vagn och gav mig ett ironiskt Lycka till!

Eftersom trottoaren var för smal fick jag använda mig av vägen. Mitt i vägen. Men jag anser att en vagn med ett paket lika stort som mig själv rimligtvis bör räknas som ett fordon. Och efter mycket om och men fick jag faktiskt hem paketet och uppför alla trappor. Helt själv!

Nu ska jag baka något gott och bädda ner mig under en filt och titta på tv.

När jag blir gammal ska jag...

När jag blir gammal och grå ska jag inte ha en chihuahua som heter Gucci. Jag ska inte heller klä mig i tröjor som visar magen eller ha på mig alldeles för mycket parfym. Jag ska låta bli att plinga hysteriskt med ringklockan när jag cyklar på gångbanan och jag ska heller inte peta med min käpp på ungdomar som jag anser vara i vägen.

Men jag ska regera på bingo och baka lassvis med kanelbullar. Jag ska spela spel med mina barnbarn och resa jorden runt med min själsfrände. Jag ska brodera julbrodderier och ge bort i födelsedagspresent och jag ska sticka mössor, vantar och raggsockor till alla nära och kära.

Men jag lovar inte att jag inte ska säga det var bättre förr.

Konsten att vara en bra medborgare

Jag försökte mig på rollen som en god medborgare av det svenska samhället idag. En misstänkt bil stod parkerad på den privata vägen upp till mor och far. Eller, jag tyckte den såg misstänksam ut i alla fall. Jag hade bestämt mig för att den var misstänksam. Det hela blir lite mer spännande då. Och jag tänkte att det kanske var nån stackare som fått bilen stulen men att jag nu då hade hittat den. Så jag ringde polisen och frågade lite lätt om de fått in några anmälningar om en stulen Ford Escort i röd kulör. Det hade de inte. Men jag förklarar för den väldans trevliga polistelefonisten att den har stått parkerad på vår privata väg väldigt länge nu och att vi börjar ju undra vad den gör där. Om någon har svängt upp för att ta en kissepaus har föraren nog trasslat in sig i någon blåbärsplanta och brutit benet eller något. Just det berättade jag inte för damen på andra sidan luren, men hon lovade att kontakta ägaren till bilen och att sedan ringa tillbaka till mig. Det visade sig att bilen inte alls var stulen. Någon hade avsiktligt parkerat sin bil där (lite undangömt och skyddat från vägpirater) för att samåka vidare med någon annan.

Jaha. Det blev inte mer spännande än så. Som miljövetare uppmuntrar jag visserligen samåkning, men som inbiten smålänning och till köpet något inskränkt lantlolla menar jag att vägen är privat av en anledning. Det är tanten i mig som talar. Jag ska försöka få bort henne innan hennes rynkor förstör mitt ansikte.

Jag har ont i min kropp. I min själ. Kroppen finns där, men jag tror att själen spelar mig ett spratt.

Där man vill vara

Nä, jag lägger ner alla försök i att vara ett extraordinärt flickebarn för folk att kunna placera mig i ett fack i deras hjärtan. De granskar mig noga, tänka till lite extra för att sedan trycka en klisterlapp i pannan på mig och så är man märkt. Märkt till något man önskar förhoppningsvis. Men jag lägger ner alla försök och jag lägger mig ner i sägen. Låter min skrynkliga hjärnan flacka iväg till ett okänt land. DÄR är allting som jag vill ha det. DÄR är DÄR som man trivs och mår bra. DÄR är inte här kan jag säga. DÄR är definitivt inte jämförbart med här och här kommer aldrig kunna leva upp till den okladerliga verklighet som DÄR innebär. Nej, förlåt. DÄR är ingen verklighet. Det är bara ett påhitt. Ett påhitt likt de fantasier som man har som barn. Men det är mitt påhitt och säga vad man vill om det, det finns där oavsett. Inkapslat i ett litet äggskal i mitt huvud. I ett mörker tillsammans med min skrynkliga hjärna.

Nyttan med att ha körkort

Jag har haft körkort i fyra år nu. Och det kan komma som en chock för vissa att under dessa fyra år av körkortsinnehav har jag aldrig tankat en bil. Det har liksom aldrig behövts. Enda gångerna jag faktiskt har nytta av mitt körkort är när jag är hemma hos mor och far. Och då är bilen fulltankad varje gång jag får den. När jag avslöjat detta faktum inför personer i min omgivning möts jag av blandade reaktioner - allt från ett hysteriskt skrattanfall till sympatiminen "stackars-lilla-bortskämda-flicka". Men igår tog jag tjuren vid hornen och tvingade Oskar till att lära mig tanka. Och efteråt var jag så stolt över mig själv att jag bara var tvungen att skicka iväg smset "Wohoo! Oskar har lärt mig tanka!" till Annika.

Egentligen borde jag nog ta om hela det där körkortet.

En känsla för film

Jag och Oskar har inte samma filmsmak. Eller jo, kanske. Skillnaden är den att han faktiskt har en viss filmsmak medan jag "nöjer" mig med det mesta. Vilket borde innebära att jag saknar smak för film. Däremot så tycker jag de flesta filmer som han valt ut är helt okej, rent av bra och kanske väldigt bra emellanåt. Men med tanke på mitt något svårdefinierad känsla för film har jag i över ett halvår överlåtit filmvalen med varm hand. För att undvika suckar och "vad var det jag sa-kommentarer".

Igår fick jag dock äran att hyra film - ett uppdrag som jag tog på största allvar och genomförde viss research för att kunna genomföra med äran i behåll. Men istället för att hyra en film valde jag att hyra tre filmer - för att gadera mig själv en aning. Den ena filmen, This is England, har jag velat se sedan den gick upp på bio men tiden passerade snabbt och jag hann inte. Den andra filmen, The constant gardener, hyrde jag på rekommendationer av min syrra och den sista filmen bad jag killen i videoaffären välja ut. Otippat nog valde han This is England, vilket visade sig vara en repad lyckoträff. Trots att skivan hackade filmen igenom valde vi att titta klart på den. Tragisk men otroligt bra.

The constant gardener tittade jag kikade jag på nu när jag kom hem från skolan (måndagsmys är tillåtet eftersom jag ändå har haft tvättid under tiden). Nedan finner ni ett litet smakprov. Så om ni inte har något att göra en måndagseftermiddag så kan ni alltid kila iväg och hyra den, kura ihop under en filt i soffan, fälla lite filmtårar och knapra på ett granatäpple som jag gjort.

(Och solen försvann, ersattes med ösregn och nu ska jag göra pannkakor.)

Söndag

Söndag. S ö n d a g.

Jag tror inte det är någon som undgått att det är söndag. För det är något speciellt med söndagar. Något som hänger i luften. Något obestämt. Hur som helst så är det söndag och söndagar är inte direkt min grej. Hur ska jag trolla med veckodagarna och förvandla söndagen till en bra dag? Poff!

Sjutton år. Non-stop.

Jag har gått i skolan sjutton år. Non-stop. Och när man lägger fram det såhär svart på vitt så fylls bröstkorgen med en enorm suck. Sjutton år. Non-stop. Jag borde vara ruskigt smart vid det här laget, men jag tycks låta informationen passera in genom ena örat och ut genom det andra. Har jag tur så fastnar något på vägen. Jag känner mig ytterst tråkig. Sjutton år. Non-stop.

Något har jag nog i alla fall lärt mig och man bör kanske inte underskatta sin kunskap ändå. Men jag blir lite orolig när förläsaren i statistik står framme vid sin projektorbild, pekar på bilden och frågar:
- Kan ni räkna med procent?
Jag väcktes ur min statistik-dvala och repeterade en gång vad jag tyckte att föreläsaren sa. Ja, han har på allvar frågat oss om vi kan räkna ut procentandelar. Det var säkert inte hans mening, men jag tog det hela som en förolämpning. Kan lilla jag räkna procent? Det vore ju hyggligt om fyra års universitetsstudier kunde ge någon slags kunskapsavkastning.

Ja, jag kan räkna procent.

I ett vägskäl

Eftersom mitt förvnäntade vuxenliv rusar inpå mig i en hastighet av 267,5 km/h har jag två val; antingen så står jag där, helt stilla, och se livet komma rusande mot mig men ändå väljer att stå kvar och ta smällen och hoppas på att kollisionen inte blir alltför våldsam. Eller så väljer jag att ställa mig lite vid sidan och planera att grabba tag i en sidospegel och så för att sedan flyga med livet lite smidigt. Risken är då att jag missar att ta tag i den där sidospegeln. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra ännu.

Men okej, jag har mjukstartat och i alla fall anmält mig till såna där kluriga jobbmatchningssajter. Idag, liksom så många andra dagar, hade jag fått ett matchningsmeddelande i min inbox. De tycker att jag skulle passa som miljöchef. Det tycker jag är lite för ambitiöst och så raderar jag mailet hastigt och lätt.

Världen tycks ha höga tankar om mig.

Välkommen lilla efterlängtade älskepyre

För visst var det så självklart att det var just du som väntade på världen där inne, lilla pyre!?
Och jag har inte kunnat sluta le på hela dagen. Jag har fått en systerdotter idag - och jag ska lära henne allt jag kan.

En levande stad

Jag stod på torget och blickade ut över en levande stad. För idag är en sådan dag då staden vaknade upp ur sin djupa och grå vinterdvala. För bara några dagar sedan gick alla varelser försjunkna i överlevnadstankar, dolda under stora luvor och sönderregnade paraplyer och såg bara sina fötter framför sig. Men idag, för första gången på länge, såg jag människorna som passerade mig och de var inte längre genomskinliga och skrala. Och jag tror att de såg mig. I alla fall gjorde de säkert det innan huvudvärken svepte sin slöja över mig och jag föll tillbaka in i min ego-värld. Men jag såg i alla fall stan leva lite grann. Det behövdes!

Lördagsterapi

Idag har jag och Fanny suttit några timmar i ett växthus. Som terapi för att kunna lösa våra stundande livskriser av skiftande karaktär liksom. Och det är faktiskt väldigt rogivande att sitta och titta på kakaofrukter och sköldpaddor och prata om livets mest meningslösa ting. Det enda vi kom fram till var att vi måste sätta oss på ett plan i riktning från sverige och mot något sydligare och varmare land i hopp om att det skulle lugna våra nerver. På väg hem från växthusen tog vi svängen förbi The English Shop, och hej och hå vad mycket roliga saker! Vi båda drabbades av en släng nostalgi och tänkte tillbaka på vår tid i England förra året. Fanny köpte en Doubledecker (det vi praktiskt taget levde på i England och som var den bidragande orsaken till att man gick upp så pass många kilon som man gjorde under den vistelsen). Jag höll mig borta från den och köpte mig en påse med riktiga Jelly Beans. Dessa ska intas med andakt och jag ska noga läsa på vad det är för smak innan den stoppas i munnen.

(Men bara vetskapen om att det går att få tag på Doubledeckers i Göteborg är oroväckande.)

Sårad ängel av Hugo Simberg

Världens finaste tavla, typ. Ta mig till nån annanstans.

Jungfrufödsel

I min brådska iväg till Miriam för att baka semlor hann jag få en unge. Med gräddpaketet i högsta hugg skyndade jag mig ut från mataffären och mot spårvagnen. Precis utanför dörren möter jag liten unge (lite mer än ett år, kanske ett och ett halvt), en bit bakom går pappan och pratar i mobiltelefon. När ungen får syn på mig pekar han på mig med hela handen (såsom bara barn kan göra) och utbrister
- Mamma!
Jag kan inte hålla mig för skratt utan börjar gapskratta där och då på trottoaren. Pappan som pratar i telefon gör detsamma och sedan hör man honom säga till personen han pratar med
- Nej....Ludvig har bara lite svårt för att känna igen sin mamma.

Att spontanshoppa ett marsvin

En macka och en liten latte på Espresso House kostar närmare hundra kronor. Men eftersom det är alla hjärtans dag så får man unna sig det. Jag vinkade av Annika på stationen och knatade omkring på en spontan shoppingrunda. Men det fanns ingenting att slösa sina pengar på idag (förutom världens dyraste fika). Jag funderade ett kort tag på att spontanshoppa ett husdjur. Ett marsvin. Men efter noga övervägande kom jag fram till att jag inte ville ha något marsvin. Inte alls. På HM kom det fram en tant till mig:

- Var finns hudkrämerna? frågar hon mig och stampar otåligt med foten i golvet.
- Ingen aning, säger jag (inte otrevligt, men inte speciellt engagerande heller) och tittar vidare bland kläderna.
- Men du jobbar ju här! väser tanten irriterat och ökar takten på sitt fotstampande.
- Nej, det gör jag inte, säger jag och suckar lite tyst. Jag har god lust att säga: Ser jag ut som att jag jobbar här när jag står här fullt påklädd med ytterjacka och tumvantar, pucko!? Men det säger jag inte utan släpper hennes bistra ansiktsuttryck med blicken och hon går iväg efter några långsamma sekunder av stirrande.

Jag tror det är det här med alla hjärtans dag. Det gör ensamma själar bittra. Hon var säkert en av dem. Men eftersom jag också är en av dem så blev vårt möte dubbelt så bittert. Men jag fick i alla fall ett hjärte-sms från mor min och i smyg pärlades en liten saltvattendroppe i mitt öga. Det var fint.

Småberusade trumhinnor hör vad de vill höra

I eftermiddags tyckte jag att Anna Ternheims milda stämma var som balsam för min själ och jag slöt ögonen och tänkte fan, livet är inte så dumt ändå - och jag klarar mig ganska så hyffsat. Men så kom jag hem med några glas vin i kroppen och sjunker ner i sängen, drar upp täcket till hakan, tänker på människor som passerat mitt liv och helt plötsligt så är det bara de sorgsna tonerna som letar sig in i mina öronsnäckor och fram till trumhinnan. Tumtum Tumtum. Och jag lyssnar så intensivt så att jag hör mina oregelbunda hjärtslag. Dumdum Dumidumdum. Jag drar täcket över huvudet - nu syns jag inte.

Att vara eller inte vara karismatisk

Jag kan sitta på avstånd och studera hur människor tar sig an världen med stormsteg. Hur varje medmänniska lyfter på huvudet och ler med ögonen när personen i fråga går förbi. Jag brukar låtsas att jag inte finns, att jag är osynlig och ingen ser hur jag i mitt huvud noterar varje liten minimal detalj. I lärande syfte. Hur gör de egentligen? För vissa människor är bara sådana, sådana som utstrålar en karisma som fastnar på allas näthinnor. Trots att de är främlingar så kan man inte enkelt släppa tanken av dem. De etsar sig fast i sitt inre.

Och när jag sitter där på avstånd känner jag hur en, inte alltför obekant, känsla av avundsjuka leta sig fram genom min kropp. Det bor en önskan i mig att jag också kunde vara sådan. Att jag också kunde tillhöra de där karismatiska människor som sveper igenom ett rum och lämnar en dimma av önskan och längtan efter sig.

Hur gör man, tro?

Att unna sig blommor till vardags

Det är dags att försöka ta tag i sitt liv, åstadkomma lite nytta och tillföra världen något. Så jag har varit och handlat och hoppar just nu omkring och städar och plockar lite till tonerna av Jack Johnsson. Om någon ser mig genom fönstret så undrar de nog vad jag håller på med, men det är bra mycket roligare att dansa omkring och göra någon nytta än släpa fötterna efter sig. Jag tänkte ta mig an allt skolarbete jag hittills har skjutit på framtiden eftersom det finns bra mycket roligare saker att sysselsätta dagarna med. För framtiden har hunnit i kapp mig och jag kan inte längre förneka att jag har en hemtenta att lämna in nästa vecka och endast en löjlig bråkdel är skriven.

Jag längtar efter att systers bebis ska kika ut till oss i världen. För då kan jag frossa i söta bebiskläder och ha en mycket mycket bra anledning till att åka och hälsa på. Jag tror syster längtar ännu lite mer än vad jag gör eftersom det ändå är hon som bär omkring på sin vackra vackra jättemage som tyvärr ter sig lite otymplig och bråkig emellanåt.

Jag köpte mig en bunt mörklila tulpaner häromdagen. Man blir så glad av att se dem. Och igår passade jag på att köpa en kruka med krokus. Något har hänt med luften trots att det bara är februari. Det luktar vår och jag känner mig lite bättre till mods.

Ett beroende?

Min syster gjorde mig den tjänsten (eller otjänsten?) att upptäcka det fantastiska med Tradera.
Man blir alldeles pillemarisk när man sitter här framför skärmen och det föreligger viss risk för ett sinande studentkonto. Jag har redan lyckats buda till mig en Tigerklänning och en Jenny Hellström-tröja och i det studande nu har jag även bjudit på en softshell-jacka (för en sån är bra att ta). Jag kanske borde jobba extra nån dag bara för att kompensera detta faktum.

Jag försvarar min nya passion för Tradera genom att konstatera att jag i varje fall inte lider av något spelberoende, jag röker inte, jag är ganska så duktig på att laga egen mat och om jag käkar pizza så tycker jag ändå om Funghi bäst och den kostar 35 kronor.

Det du gör, gör jag också

Tanten ovan lyssnar på ekot. Därmed lyssnar jag också på ekot. Men innan dess lyssnade hon på Laleh igen. Därmed lyssnade jag också på Laleh. Väggar och golv är tunnare än man tror.

Att vara sig själv i någon annans ögon

Om jag hade ringt upp sagt "hej, det är jag" och du inte såg att det var mitt nummer. Hade du vetat att det var jag då?

Ett söndagstillstånd

Jag gick och la mig vid samma tid som landets 3-åringar. Åtta.
- Åtta i morse hoppas jag, sa Oskar över msn när jag berättade att jag nyss stigit upp ur sängen och klockan är halv två en söndagseftermiddag.
- Åtta i gårkväll.

Jag behövde sömnen, för att vila ut min 22-åriga skröppliga kropp och för att bearbeta tankar som far omkring. Livskris kanske man skulle kunna kalla det. Eller nej, det låter alltför vuxet.

Jag vaknade inte halv två, tack och lov. Jag vaknade vid nio, kände ögonlockens chanslösa kamp mot gravitationen och tillät mig själv att somna om. Tio och tjugosex plockar jag upp Landet Utanför av Birro som jag började läsa för två tre veckor sedan men bara har läst enstaka kapitel ur lite då och då sedan dess. Jag sträckläste den färdigt och kände hur något slags behagligt lugn spred sig genom kroppen. Den var fin och det finns nog hopp för livet.

Innan jag hoppade in i duschen satt jag på sängkanten och fäste blicken vid min profil i spegeln. Magen är plattare än jag minns den. Det är bra. Förmodligen blir man ju inte snyggare än vad man är just nu i livet. Man kanske ska vara tacksam och faktiskt känna lite oftare på sin någorlunda platta mage.

Nu ska jag äta frukost och fundera över hur jag ska göra med livet.

Att finnas till med måtta

Jag tycks hamna i kläm i de mest bisarra situationerna. Jag gick på stan för att unna mig något fint. Jag tycker jag är värd något fint för tillfället och gick och funderade på vad det var jag ville ha. Jag är sjukt svag för kläder, så ett nytt plagg att svassa omkring i vore inte helt fel. Så jag plockade på mig lite plagg under en längre tid för att gå till provhytterna och testa under en ännu längre tid. När jag står där som bäst och posar i spegeln möts jag av en horibel doft. Någon i provrummet bredvid har lagt av en riktig brakare (en tyst sådan) och det var en stank utan dess like. Personen i fråga måste ha grava problem med sin mage och borde kanske testa en hälsosammare diet. Det var bara att raffsa ihop alla kläder som jag tänkt prova och försvinna därifrån snabbare än kvick. Jag hoppas inte nån som gick in efteråt trodde att det var jag.

På spårvagnen hem släpar en sluskig kille på en gigantisk (och vad som ser ut att vara en enormt tung) resväska. "Säkert smuggelsprit" säger min ena hjärnhalva till den andra och jag bestämmer mig för att konstatera att det är smuggelsprit i väskan. Bara för att det är kul att studera folk och hitta på historier om deras liv. Killen ställer sig bredvid mitt säte och pustar. Jag inser lite besvärat att han glömt knäppa gylfen som är i höjd med mitt ansikte. Jag tittar ut genom fönstret istället och har ingen större lust att säga till. Det kanske är med mening som han glömt knäppa gylfen, vad vet jag. Hade det "bara" rört sig om den oknäppta gylfen hade jag kunnat stå ut med det, men nu ställer sig killen och drar in snor i halsen var tionde sekund och jag är uppriktigt äcklad av ljudet och är rädd för att få en snordroppe i huvudet eller något. Jag byter plats och försöker tänka på lite trevligare saker. Som min fina pennkjol som jag köpt och som jag snart ska ut och svassa i.

Att finnas till

Gårdagens roligaste nr 1:

Hurtbulle. Ett underskattat ord som fångar de flesta på Friskis och Svettis. Jag kunde inte annat än bryta ut i ett totalt fnitter när jag var på jympapass igår (enligt mig stavas jympa med g istället för j, men inte på friskis...och de är säkert lite mer rutinerade på just det ordet). Ledaren var en man i sina bästa år, snarare lik en tyngdlyftare än en jympainstruktör och jag höll på att tappa hakan när jag insåg hur lätt han studsade upp och ner och vickade på höfterna bättre än Jay från Topmodel. He got the move helt enkelt.

Gårdagens roligaste nr 2:

Det var snöstorm här i gårkväll och vinden har ännu inte mojnat. Men på gatorna i Majorna rullade glassbilen omkring ändå. Eftersom den inte tutade något så antar jag att den åkte sin sedvanliga runda bara för att den var tvungen.


Idag har jag mest lyckats trampa på en bananskiva och hällt oboy bredvid munnen. Och nu ska jag gå och bli vän med James Dean.

Ett fotavtryck i dammet

Jag slog i tån i dammsugaren idag. Det är en väldigt onödig grej att ske, dels för att det gör djävulskt ont och dels för att det inte finns någon som bryr sig när man sitter där på golvet, svär över den illröda lilla tån och fäller någon tår eller två. Jag må vara tjugotvå, men man blir aldrig för gammal för lite sympatier och tröst. För så ont gjorde det och jag trodde på fullaste allvar att tån var av. Så jag sparkar i ren ilska på dammsugaren med andra foten så att manicken dunsar iväg och lämnar ett märke i dörrlisten. Typiskt. Tån är inte av, men märket i listen finns ju kvar.

Annika kikade förbi. Vi gjorde paj, pratade relationer, letade efter roliga klipp på youtube och kom efter mycket om och men fram till att vi tänker strunta i veckans enda lektion imorgon. Pepp. Och så diskuterade vi dagens städryck:

- Jag borde städa ur vindsförrådet. Men det man inte ser, finns inte.
- Mitt källarförråd existerar inte.
- Men vi borde ta tag i det. Feng shui.
- Ja, vi gör det tillsammans, över en bag-in-box.
- Två bag-in-box.
- Jag borde putsa mina fönster också...
- Varför det? Du ser ju fortfarande ut genom dem.
- Sant. Jag väntar ett tag till.

Det blir nog bra. Till slut.

Åsa goes ego

Att man aldrig lär sig att det oftast inte blir som man har tänkt sig. Att man aldrig vänjer sig vid att livet tar oanade svängar. Det spelar liksom ingen roll hur många ögonfransar jag har blåst iväg i vintervinden eller att jag legat på knä och i ren desperation letat efter en fyrklöver - ögonfransarna blåste säkert vilse och fyrklövern kanske var alltför vinterfrusen. Det blir oftast inte som man önskar. Inte heller denna gången - men jag gjorde åtminstone ett tappert försök, det räckte bara inte till. Jag har funderat på vad som egentligen räcker till. Jag funderar mycket, som vanligt. Men jag vet i sjutton om jag kommer fram till något speciellt och revolutionerande intelligent.

Jag har gått och bitit mig i läppen i några dagar. Och jag har klarat mig ganska bra (eller hur?). Men så var jag ute på äventyr med mig själv och åkte buss, längst fram satt jag och tittade ut i mörkret och hade sällskap av mina tankar. Plötsligt tvärbromas bussen och jag trycks frammåt mot "staket". Bussen var två milimeter ifrån att krocka med ett rådjur och där och då, precis i den sekunden, bubblade känslorna upp från maggropen och jag fällde några tårar i tysthet. Det hela slutar ju väldigt lyckligt, rådjuret klarade sig alldeles utmärkt, men inom mig var det något som brast. Det tog två dagar att reparera - men poängen är att det ändå gick... med hjälp av lite kärlek från katter, friska havsvindar och en påse godis från Ica.

Från och med nu tänker jag enbart tänka på mig själv, vad jag är värd och vad jag klarar av.

En liten hund med stora vänner

Idag har jag varit hundvakt åt en liten Jack Russel - Jack (inte lika påhittigt namn som "White Russian" men sen är ju också min humor ett slag för sig). Jack är en väldigt liten hund med en väldigt stor personlighet. Och han har blivit bästa kompis med min svartvita kohud som ligger på mitt vardagsrumsgolv och han liksom "knorrar" förtjust när han rullar omkring på det och tänker säkert "Åå, en jättehund!". Jag försökte mig på att vara snäll och köpte honom ett litet ben för att distrahera honom från kohuden men det var tydligen inte så uppskattat och det första han gjorde var att gömma det under mina skor i hallen utan minsta tugga för att sedan gå och lägga sig på kohuden igen.

Den där tvåsamheten gör sig påmind var jag än är.

Såsom en hund

Om jag någon gång får för mig att köpa mig en liten Jack Russel-hund så ska jag döpa den till White Russian. Bara för att.

Ett knytt

Jag är ett knytt. En knytt är en liten, övergiven och rädd varelse som ingen ser. Som kryper ihop till en liten boll så att ingen kan se det och kunna trösta det.

Tove Jansson skriver med ett djup och en melankoli som säkerligen många känner igen sig i. Som jag. Jag är precis som ett knytt. Knyttet Åsa.

Sagan slutar lyckligt. Jag undrar bara, hur slutar min saga?

Vem ska trösta knyttet?

Ålderssiffror

Min far fyller 60 år idag.

- Åsa, hur gammal är det du är nu igen, frågar han när vi sitter i bilen in till stan.
- 22. Fyller 23 i år.
- 23 år. Det är precis så gammal som jag känner mig, säger han fundersamt.
- Vet du vilken låt som toppar listorna i England? frågar han efter en stund.
- Nej?
- Boten Anna. Med engelsk text! Säger han och skrattar till. Jag funderar en stund och konstaterar sedan; han kanske är 23 i sinnet i vissa avseenden trots allt.

Vi åker och hämtar tårtan som är beställd och åker sedan till farmor och farfar för att fika. Jag öppnar kartongen och tittar på tårtan. Princesstårta - pappornas favoriter. På tårtan står det spritsat i gelé "Roger 60 år" och jag skrattar lite åt hur klyschigt det hela ser ut.

Pappa, farmor och farfar diskuterar gamla tider. Jag lyssnade med ett halvt öra, men jag satt och drömde mig iväg när jag tittade ut genom fönstret på det vintervilande landskapet. Jag har så mycket att fundera på och ibland försvinner jag totalt in i mig själv.

Jag undrar om min önskan kommer att slå in.

Fyra önskningar

Jag har suttit och norpat ögonfransar för att kunna önska mig något och sedan blåsa iväg dem med vinden. Jag har varit ute och letat fyrklöverblad under den lilla snö som är kvar på backen. Samtidigt har jag undvikit att gå under stegar, lägga nycklarna på bordet och jag har varit ytterst försiktig med min fickspegel för att den inte ska gå i tusen bitar. Allt för att kunna slurpa i mig lite lycka och undvika olycka. Jag vet inte riktigt hur det går.

Jag har blåst iväg tre ögonfransar. Och jag vet vilken klöverplanta jag ska gå till på gräsmattan för att hitta fyrklövers - jag hittade en. Fyra önskningar - men inte fyra olika önskningar. Jag har använt alla fyra önskningarna till en och samma sak.

Men jag kan inte berätta vad det är. Det betyder otur. Och otur är någonting jag ska försöka hålla mig borta från resten av året. Om bara denna önskan kan slå in.

Jag känner mig så olycklig.

I'm such a housewife

Jag är hemmafru nu i dagarna. Mannen i mitt liv är på jobbet och sliter medan jag sitter här hemma, tittar på Oprah, gör mig ärenden till Ica och hälsar på pansionärerna i trapphuset, surfar på nätet och letat efter en ny TV, planerar mitt liv lite sådär i förbifarten, äter lite kiwi, läser lite Markus Birro, dricker lite havtornsjuice och tittar ut genom fönstret på den regnhärjade kustlinjen. Snart ska jag ge mig på att baka kanelbullar utan kanel och se till så att middagen står på bordet när M kommer hem igen. Kanske var det yrket som hemmafru man skulle satsat på.

Min nya positiva attityd

Jag tog tåget till den sydsvenska stad där jag har spenderat många blåsiga dagar det senaste halvåret. Och jag gillar den - och vinden gör att man får rosiga kinder. Det är min nya positiva attityd som lyser igenom mitt annars så tankspridda ansiktsuttryck. Jag övar mig som bara den i att vända trista och tråkiga saker till någonting positivt. Som idag när jag var ute på promenad. Jag är inte alltför bekant med stadens gator, men jag gav mig ändå ut på en promenad i hopp om att jag inte skulle irra mig vilse. Jag har i alla fall lärt mig att:
1. Här stannar bilister inte vid övergångsställen för att släppa över fotgängare.
2. Här plockar inte hundägarna upp hundbajset efter sin hund.

Detta resulterar i att det krävs att man har förmåga att akta sig för det mesta. Vilket i slutet ofta mynnar ut i en viss märkbar irritation.

Men! Nu, med min nya positiva attityd tänker jag istället så här:
1. Jag som alltid tar för givet att alla bilar ska stanna för lilla mig får lära mig lite hut och kanske börjar med att bli lite mer försiktig snart.
2. Hundbajset ger i alla fall näring till små maskrosplantor som växer i sprickorna på asfalten.

Action-Jesus

Vi var några stycken som träffades ute på puben för att fira att uppsatserna lämnades in idag. Jag hade bara tänkt stanna till en sväng på vägen hem från stan, men det slutade med att jag stannade i 4 ½ timme. När man väl börjar erkänna gäspandet och förstå att man nog kanske borde kila hemmåt missar man som alltid den perfekta vagnen. Och en måndagsnatt som denna betyder det att man antingen snällt få sätta sig ner på en bänk och vänta en halvtimme tills nästa vagn kommer eller hoppa på första bästa vagn men som då bara går halvvägs hem. Eftersom jag inte var ensam om att bo åt mitt håll bestämde sig mitt sällskap och jag oss för att hoppa på första bästa. Dels för att motivationen till att vänta i en Göteborgskt januari-snålblåst med tillhörande duggregn inte lockar speciellt mycket och dels för att man ändå får sällskap halva promenadvägen. Vid torget gick mitt sällskap vänster och jag vek av åt höger. Den svaga lutningen uppför tar emot när man ska knata hem ensam en måndagsnatt. Det känns ungefär som om benen väger ett ton och att lungorna har storlek xxs. Men man går aldrig lika snabbt som man går när man går ensam hem. Så ur motionssynpunkt är det säkerligen att föredra.

Som tjej och dessutom liten till växten är det alltid med ett vakande öga jag tar mig fram på nattsvarta gator. Speciellt när man hör att någon går bakom. Jag lägger min nyckelknippa till rätta i handen och stoppar ner knytnäven med spretande nycklar mellan fingrarna i jackfickan. Om jag inte skulle haft skinnhandskar skulle det förmodligen blivit djupa märken av hur hårt jag håller. Det funkar så, oavsett om man är tjej eller kille. Det gäller att vara på sin vakt. Det gäller att undvika parkerande bilar längsmed trottoaren och ständigt kasta en blick över axeln.

Jag passerade ett skyltfönster med en Jesusdocka placerad ut mot gatan. Om man samlar på actionfigurer kan man numera få en Jesus till sin samling för någon hundralapp. Jag kan inte låta bli att tänka på den där Action-Jesus när jag pallrar mig hemmåt och stegen bakom mig närmar sig. När killen bakom mig kommer jämsides med mig säger han snabbt "hej hej" och skyndar förbi. Jag ägnar ännu en tanke åt Action-Jesus och sjunker ned på dörrmattan innanför ytterdörren till min lägenhet.

Att vara en god vän

Jag tror jag är en ganska god vän. Liksom alla människor så har jag säkerligen fiender som hatar mig över allt annat. Finessen är att inte umgås med dessa utan istället umgås med de man tycker väldigt mycket om.

Som vän kan man ha de mest oanade kvalitéer. Jag fick ett sms från Miriam nyss:

Du är nog den som jag tror kan hålla koll på sånt här. Har man börjat sälja semlor än? Är såå sugen. Snabbt svar önskas.

Vikten av en plan B

Jag minns när jag skrev det här inlägget. Det var för prick ett år sedan och jag satt i min soffa och drömde efter en tok att överösa med kärlek. Idag, ett år senare ligger jag i sängen och knåpar ihop lite (för att vara ärlig och säga sanningen) tämligen meningslös text. Men jag slår ett slag för meningslösheten. Orden må verka små och obetydelsefulla men hur klyschigt det än låter så skriver jag här mest för min egen skull. Sedan att det finns dem som faktiskt läser dem hör ju till eftersom jag publicerar något i den stora vida världen och som i princip inte går att radera. Och den där token tror jag att jag lyckats fånga in, något förvildad.

Det är ju nytt år nu. Och jag har intalat mig själv att 2008 är ett år av möjligheter. Min tidigare så utstakade framtid har kastats omkull och lider mot sitt slut. Om fem månader står jag med en papperslapp i handen och ska vinka adjö till Handelshögskolan och CSN:s kravbrev kommer flocka sig på dörrmattan. Fem månader, sedan förväntas jag bli vuxen på riktigt. Jag tvekar, trevar med handen i det behagliga dunkel de senaste åren har inneburit och kan urskilja alla välbekanta snirkliga små detaljer. Jag undrar hur jag egentligen ska klara av det där med vuxenlivet och lära mig känna igen nya snirkliga detaljer i en helt ny värld. För ett vuxenliv innebär så mycket osäkerheter. Osäkerheter som jag vet att jag inte är ensam om att bära med mig och låta mola i maggropen. Men jag har i alla fall en plan B om nu plan A skulle falera och rinna ut i sanden.

Tillfälligt avbrott, reparation pågår

Mitt bloggande råkade ut för ett smärre haveri dagarna innan jul, som ni säkert har märkt. Jag skulle kunna skylla på den stressiga julen (som alla andra gör i och omkring dessa bråda tider), men faktum är att jag då skulle ljuga. Min jul har varit allt annat än hektisk och mest bara varit alldeles oförskämt slapp med god mat och underbart sällskap. Nej, det är lika bra att ta tjuren vid hornen och erkänna att jag drabbats av någon slags odiagnostiserad skrivkramp. Om jag tänker efter så är inte jag den enda som drabbats av denna skrivkramp. För att jämföra mitt banala bloggande med större kvällstidningar (ofta med ungefär lika banala inlägg som i min blogg, kanske min blogg många gånger till och med har ett större djup och engagemang än tidningarna, nåväl...) måste jag påpeka med hela handen att även dessa erkända kvällstidningar har haft uppenbar idétorka när löpsedlarna under större delen av julen har präglats av: "Tio sätt att bli av med jul-kilorna", "Anti-rynkkrämen som gör ditt ansikte slätt på mindre än tre veckor" och "Känd artist talar ut om sitt chokladmissbruk".

Jul och nyår har nu passerat med god marginal, min tröttsamma uppsats och de tio senaste veckornas slit ska lämnas in i morgon vilket betyder att jag inte har några fler ursäkter för att inte ta tag i att reparera min bristande fantasi och bota min skrivkramp.

Från och med...nu.

Poseidon, ankan och jag

De senaste dagarna har jag fått, inte en...utan hela två för tidiga julklappar! Den ena var inslagen i tomtepapper och med snöre och allt. Den andra damp ner i brevlådan i en vakumförpackad plastförpackning med ett medföljande brev tryckt på rött A4-papper.

Inuti min första julklapp dolde sig en badanka. Men inte vilken badanka som helst! Det är badankan som man inte visste att man behövde och nu när jag har fått den kommer vardagen aldrig bli sig lik. Den är gul och ser ut som en badanka brukar göra, men den har oanade talangen då den kan mäta badtemperaturen (BÅDE celcius och Fahrenheit!) samt har en radio (BÅDE AM- och FM-band!). Helt plötsligt blir det lite roligare att duscha på morgonen. Jag funderar på att köpa kompletterande halkskydd till badkaret då risken finns att man rockar loss, trillar och slår huvudet i kaklet. Jag testade badankan igår kväll när jag tog mig ett värmande bad. Den knastrar lite när den guppar omkring på vattenytan och det är lite si och så med mottagningen. Dock märkte jag efter en liten stunds experimenterande att jag kunde sträcka upp ena benet som antenn och då blev mottagningen perfekt. Så där låg jag i mitt skumbad med ena benet uppe i luften och skålade med Lugna favoriter som ljöd från badankans bakhuvud. Det var en mycket mycket fin julklapp och jag blir glad varje gång jag ser den.

Den andra julklappen kom som sagt vakumförpackad. På det röda följebrevet stod det God Jul från Poseidon. Förra året fick jag en penna utav Poseidon. Den var väldigt användbar. Detta året fick jag en fleacefilt med Poseidon-loggan på. Det var ju väldigt generöst av dem, men jag vet inte riktigt när jag ska ha den bara. Jag hoppas inte de tar illa upp om jag säger att det inte är så fint att ha en fleacefilt med Poseidon-loggan hängandes över armstödet på soffan. Däremot kan jag ju alltid ha den som en picknickfilt!

Min oerhört oromantiska sömn

Jag är fantastiskt duktig på att förstöra min egen tidsplanering. Speciellt genom att sova. Så här:

Jag ligger här i min säng, kroppen är tung mot min ikeasäng. Det finns inte en chans att jag orkar lyfta på armen som jag ligger på för att underlätta för blodflödet, istället så känner jag små lätta stickningar stråla från axeln och ut till fingerspetsarna som sakteliga börjar domna av. Jag drägglar lite på min kudde. Jag fiser lite. Och när jag hör mig själv börja snarka tänker jag "Mmmm, det är så skönt att sooova" och så ler jag i sömnen innan jag faller in i någon slags medvetslöshet. Och jag struntar fullkomligt i att jag egentligen borde gå upp och göra nyttiga saker. Nyttiga saker som jag planerade att jag skulle göra kvällen innan jag somnade.

Det är kanske inte är en fullt så romantisk syn av mig sovandes, men jag brukar skärpa mig om jag sover med någon. Jag brukar i alla fall inte medvetet ta mig friheten att släppa ut fisar i det fria och jag försöker åtminstone att inte dräggla alltför mycket.

Ibland svider sanningen. Men är det inte så här alla människor faktiskt sover?

Vad julhets gör med människor

En kvinna skyndade förbi mig med en mängd kassar i händerna. Hon är uppenbart stressad och och stöter till mig så att jag halvt tappar balansen. Hon ber inte om ursäkt. Hon vrider inte ens på huvudet som en reaktion. Hon skyndar bara vidare med ilskna klackar mot gatstenen. Hon gör en snäv sväng och ska precis gå in i en butik. Hennes kassar drar med sig en stor julbock i granris som står utanför och jag hör henne svära lite för sig själv samtidigt som hon försöker balansera upp bocken igen. Det lyckas inge vidare. Road av situationen stannar jag till och låtsas kika in genom ett skyltfönster. Ett butiksbiträde kommer ut.

- Är allt som det ska? frågar butiksbiträdet och tittar frågande på kvinnan och sedan på bocken.
- Nej, getfan bara välte!! väser kvinnan upprört.
- Det är ingen fara. Jag fixar det. Butiksbiträdet ställer bocken till rätta.
- Tack. Jävla jul...

Lika snabbt som hon skyndade sig förbi mig skyndar hon nu iväg från butiksbiträdet som står och ser frågande ut.

Spela roll

Jag fick ett sting av ensamhetskänsla. Och idag är jag verkligen sjukt omotiverad till att skriva på uppsatsen. Jag sitter hellre och knaprar småkakor och kollar på meningslösa ordprogram där man aldrig vinner jackpot ändå. Men nu när man ändå är sjukt omotiverad kanske man skulle ta sig en julklappsrunda istället. För att få lite julefrid...i framtiden.

"Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik"

Bredvid mig på spårvagnen sätter sig en alkis. Han luktar och är smutsig och jag trycker mig mot fönstret. Jag försöker intala mig själv att han också är människa och ändå har rätt att åka med vagnen. Han sitter med en penna och ett vykort av kungafamiljen och ska knåpa ihop en text.

- Hur stavas "känns?" frågar han mig. Det är en lustig fråga eftersom jag alltid själv stavar fel på just det.
- Två 'n', chansar jag.

På vykortet har han med knackiga bokstäver printat ner "Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik". Jag ler åt vad han skrivit. Han ser att jag ler.

- Man måste ju skoja till det ibland, säger han och ler med hela sin förstörda käke och bruna tänder.
- Ska du ha dig en sup? frågar han sedan och sträcker fram en flaska Pepino.
- Nej tack det är bra för min del...

Jag kan inte låta bli att le ännu mer åt vad han skrev. Det var på något sätt ganska så fint uttryckt.

Livet i en Aladdinask

Jag köpte mig en Aladdinask igår kväll. Det var ju både väldigt onyttigt och oekonomiskt av mig. Hela sjuttio kronor betalade jag för denna lilla dyrgrip. Med tanke på att jag inte äter varken körsbärslikören, ägglikören, romrussin eller den där stora vita bollen i mitten så var det tämligen slöseri med mina knapert ihopskrapade studentpix. Men nu köpte jag den i alla fall, för gräddnougatens skull och min mage kurrade tacksamt medan jag smaskade på den. Efter fem bitar började jag dock må illa och jag funderar lite över om chokladen kommer hinna bli oätlig och alldeles för gammal innan jag lyckats peta i mig den.

I en Aladdinask är det ju alltid körsbärslikören som blir kvar sist. Det är ett scenario som stämmer till punkt och pricka hos varenda en som köper en kartong. Till och med i Marabou's reklam för Aladdin. Och då kan man ju ställa sig fråga; om nu Marabou är medveten om att körsbärslikören är den minst goda (notera min diplomatiska formulering) biten i asken och alltid blir kvar sist, varför i all världen plockas den inte bort och ersätts med någon annan lite godare bit?

Hemma hos oss heter det att "vi lämnar körsbärslikören till mamma, för den tycker hon om". Jag vet inte riktigt om det är så att hon faktiskt tycker om körsbärslikören på riktigt eller om hon liksom bara "förbarmar sig" över den för att ingen annan gör det.

Min plånbok, dina byxor?

I fredags var jag och Miriam ute och drack drinkar, vi pratade strunt och om framtiden. Om julen. Om kärleken. Vi pratade kort och gott om allt det där som man brukar diskutera när man är ute och drinkar. Kvällen blev kort dock. Precis som alla andra kvällar blir nuför tiden. Klockan tio gäspade jag otrevligt stort och drog mig hemmåt. Det var biljettrazzia på vagnen, som alltid på helgdagarna. Jag plockar fram min plånbok och låter handen vila mot mitt ben i väntan på att bli kontrollerad av de stora blå jackorna med "Göteborgs spårvagnar"-loggan på. Till min stora förvåning inser jag att killen som sitter bredvid mig har ett par byxor i exakt samma tyg som min plånbok. Det hela ser väldigt lustigt ut och jag försöker kväva fnisset som bubblar upp från magen. Men det är redan för sent. Killen har upptäckt min plånbok och jag ser hur han först tittar på den en lång stund för att sedan titta ner på sina byxor en ännu längre stund. Sedan skruvar han lite obekvämt på sig, drar med handen på sina byxor och vänder huvudet mot en av de blå jackorna. Räddad av gongongen. Jag stoppar ner min plånbok i väskan och han stoppar ner sin plånbok i sin innerficka. Sedan låtsas vi båda som om ingenting har hänt.

Min plånbok är riktigt snygg.

Vad har hänt med tiden?

Om det finns någon med förmågan att frysa tiden, om än bara för en kort stund, så är det hög tid att träda fram och göra något åt saken. Tiden springer mer eller mindre ifrån mig och jag vet inte alls hur jag ska kunna råda bot på den stress som blivit ett vardagligt moment i mitt liv. Jag skulle ju pyssla och jula hela december. Jag skulle baka lussekatter, koka knäckt, göra massa annat gott och roligt! Men jag hinner banne mig inte! Och framtidshetsen? Ey! Don't push it too far!

Vi gick på julkonsert med Unikorus i Hagakyrkan igår. Stämningsfullt och så vackert att mina små hår bakom örat ställde sig rakt ut. Vi glöggade och knaprade godsaker hos Fanny sen, men med stressen rinnande i blodet blir jag trött bara efter ett litet minitag och jag gick hem för att krypa ner under täcket och vila min utmattade kropp. Jag vaknade av att syster ringde vid 10.15 och var i julklappstagen....tur att det finns dem som tänker på det. Jag måste ge båda mina systrar en eloge för deras insatser iår. Jag har liksom bara glidit med och sluppit tänka på det mesta.

Nu ska jag sätta mig och söka lite jobb. Vuxet värre.

Göteborg i december

Himlen håller på att regna sönder och samma. Och människorna tycks spolas med i rännilarna som bildas på iskall och hal asfalt. Alla miljontals små lampor som pryder vår julstad dränks i mörkret och träden väser otrevligt och piskar med sitt grenverk. Göteborg i december.

Jag tycks ha förlagt mig själv i en kombinerad jul- och framtidshets och jag tror inte tomten gillar vädret han heller.

2-3 portioner Dubbel Nougat

En Dubbel Noguat, på 54 gram, från Marabou innehåller följande:

Socker, hasselnötter (22 %), vegetabiliskt fett, mandel (9 %), kakaomassa, mjölksocker, kakaosmör, skummjölkpulver, vasslepulver, smörfett, emulgeringsmedel (sojalecitin E476), arom. Kan innehålla spår av jordnötter, ägg och vete.

Läser man vidare på den guldiga lilla förpackningen står det så här (jag citerar):

"Innehåller/Sisältää/Contains 2-3 portioner/annosta/servings"

Jag drömde att jag hade hjärtfel i natt. Om jag nu smäller i mig denna syndigt goda Dubbel Nougat, som egentligen ska delas systerligt och broderligt i två, möjligtvis tre delar (om man är generös), är det då mitt hjärtfel uppstår?

Om att vara normal

Bredvid mig på biblioteket sitter en kille med fotografiskt minne. Han scannar in texten genom att dra fingerspetsarna över sidorna. Ibland stannar han upp, sluter ögonen och verkar ta en stund till att låta alla bokstäver sjunka in till ett sammanhang. På mindre än en halvtimme har han slukat en bok på säkert fyrahundra sidor. Samtidigt som jag är faschinerad över hans förmåga kan jag inte låta bli att känna mig stressad. Han sitter där bredvid, läser några hundra sidor i ett nafs medan jag tragglar med sju sidor i en pdf-fil.

Ibland känner man sig ganska så vanlig och normal, vilket kan vara ytterst tråkigt.

En elefant balanserade

Tiden springer ifrån mig och jag kan inte greppa den. Fjärde december. Om fyra veckor ska uppsatsen vara klar. Jag har aldrig missat en deadline förut, men nu börjar jag bli lite orolig. Jag sitter på en balkong i det runda biblioteket och blickar ner på alla små människor där nere som har böcker uppslagna framför sig och gnager lite på pennan. Undra om de också är oroliga? Framför mig hänger den enorma lampan från en tjock vajer i taket, glaskupor i gröna och gula färger på en stålstomme. Jag har alltid undrat vad det egentligen ska föreställa. Ett träd? Den är ganska så ful.

Ryan Adams gör mig sällskap från itunes. Jag drömmer mig bort. För det finns så mycket att drömma sig bort till som inte har med uppsatsen att göra. Jag skrev för några dagar sedan att jag oroade mig för framtiden. Det gör jag. Mer än någonsin. Men just idag oroar jag mig mer för nutiden än för framtiden. Jag tror jag tappade bort min skugga igår, och på spårvagnen slutade jag existera för en kort stund.

Jag gick och la mig tidigt igår i förebyggande syfte, men oron malde inuti min lilla kropp och själen fick ingen som helst ro. Jag låg och funderade på om jag skulle gå ut en sväng. Mörkret och kylan skrämde mig inte som det brukar. Istället hjälpte det mig att andas.

Jag var den enda som var ute och sprang klockan tolv på natten.

Mitt liv just nu

Jag har tendens att relatera mitt liv till låttexter.

Oh Laura - Release me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Hej hej åklagare

Det är så tyst. Vad gör allt folk runt omkring i vår stad? De kanske i och för sig gör som jag. Sitter hemma och äter julkorv. Min päronkonjakkorv. Och dricker varm choklad och käkar ostmackor. För det är precis det jag gör.

Jag och flickorna drack bubbel och gick ut en sväng igår, bara för att få dansa bort vår överflödiga energi och få förlora sitt förstånd åt alkoholen. Det var varmt och trångt, bara av att andas alkoholångorna som hängde i luften gjorde mig berusad. Någon tar tag i min arm och säger:

- Alltså, du är nog det vackraste jag någonsin sett... Han tar tag i väggen för att hålla balansen, försöker fästa blicken in i mina pupiller. Jag kan inte låta bli att skratta till åt hans taskiga försök.
- Tack, gulligt sagt av dig, men jag tror knappast på det. Ha det fint du! Inombords suckar jag.
- ....nej vänta....jag är åklagare.
- Kul för dig.
- Och så heter jag Kristoffer. Ska vi hångla?
- Nej. Han suckar, sippar från sin ölflaska och vänder sig om. Jag börjar söka mina vänner med blicken. I bakgruden hör jag honom säga;

- Hej, jag heter Kristoffer....fan va fin du är! Jag är åklagare....

Jag går därifrån och flinar och jag flinar fortfarande. Nä, jag trivs så bra här. I min soffa.

Vem har tagit julen?

Det har riktigt kliat i fingrarna de senaste dagarna efter att plocka fram alla julsakerna. De få jag har vill säga. Jag satsar på kvalitet framför kvantitet. Och så igår, när det äntligen blev tillåtet att pynta, så kunde jag inte hitta julkartongen. Med ett förfärat inre genomsökte jag varenda liten milimeter av vinden och lägenheten. Ingenstans! Jag hade städat bort julen och kunde inte hitta den någonstans. Det visade sig, efter någon timmes letande, att jag hade kastat själva kartongen som jag brukar packa ner julen i och att jag istället har spridit ut alla grejor på diverse olika ställen. Mycket praktiskt tänkt av mig. Men lite pyntat blev det allt. Eller nja, mitt vardagsrumsfönster ser ungefär ut som ett skyltfönster till en julpyntsbutik, men eftersom jag inte har någon gran så måste jag ju hänga upp allt fint någonstans. Till och med en av mina "julfeér" som jag märkte hade ofrivilligt amputerat armen i sin lilla kartong, fick hänga där i fönstret. Ingen är ju perfekt, det har varit de senaste dagarnas kontenta. Och hade jag inte låtit henne hänga där i fönstret hade jag gått emot det jag själv står för. Hon har ju ändå vingar, då klarar hon sig med en arm.

Nu ska jag ta mig ett glas hallonsaft och pyssla vidare till tonerna av Billie Holiday.

Innan det är för sent

Det vore synd att påstå att jag är någon tårtfantast. När alla andra barnen kastade sig över tårtan på barnkalaset var jag ett snällt och fogligt litet liv som tuggade vidare på min vaniljbulle. Det gör jag fortfarande. Kanske tar jag någon torr liten kaka som smular sönder i min munhåla och belönar mina smaklökar med små lyckokickar av sötma. På senare år har jag lärt mig äta tårta av ren artighet. Ibland kan jag till och med tycka att det är ganska så gott. Men det finns en tårta som i princip kan självutnämna sig till världens åttonde underverk. Jag minns att det var i mellanstadiet som tårtan kom till mitt hjärta och aldrig ville släppa taget. Den välkomnade mig till och med till vuxenlivet när jag tog studenten.

Sist jag åt denna makalösa, fabulösa tårta var jag uppriktigt lycklig och jag tror nog att det gnistrade till som små diamanter i mina blågröna ögon. Men att säga att "tårta på tårta kan ingenting hända" är bara tokigheter. För jag ska tala om för er vad som händer när man skapar sig en tårta på tårta-situation. Det som händer är att ett stort tårtberg fastnar i gravitationskraften fälla och allt blir bara en enda röra. På något lustigt vis kan man ändå inte släppa tanken om att tårtan eller accepter att den har gått förlorad utan man kastar sig ner på golvet för att rädda det som räddas kan. Femsekundersregeln. Det gäller att agera snabbt och rädda så mycket som möjligt.

Innan det är för sent.

Litet men stort

Står man stadigare på jorden om man har stora fötter? För om det är så, så kanske det är därför som jag snubblar varje gång världen vinglar till. Mina fötter är ganska små så det blir ju mindre yta att balansera på. Men å andra sidan är mitt huvud också ganska litet men ändå ryms en hel del där inne.

Vad framtiden har planerat

Jag tänker på framtiden. Det har jag gjort mycket den senaste tiden. Jag funderar och fantiserar. Och de finaste bilderna som jag skapar, ramar jag in och hänger upp på en tavelvägg inuti mitt huvud. Det är kanske inga större drömmar, men det är åtminstone något att sträva efter. Jag har en tanke om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vad som ska hända och allt vad det innehåller. Men det är bara en fantasi. Vad verkligheten har tänkt sig för mig får man tåligt vänta och se. Jag botaniserar bland mina känslor, vänder och vrider för att kunna se dem ur alla tänkbara vinklar. Jag lyssnar till mina egna andetag, det har jag aldrig gjort förut. Jag granskar min kropp och mina ansiktsuttryck i spegeln och tänker att jag är nog en ganska finurlig liten varelse ändå. Jag längtar och trånar efter det där speciella, precis som alla andra gör. Jag tror aldrig att man slutar tråna, även om man redan har det. Det där speciella. Jag läser all graffiti längs spårvägen och tänker att det säkert finns något djupare mening med allt. Till och med med det som kan tyckas vara meningslöst klotter.

Jag undrar vad livet har planerat för mig.

Postleverans

Jag har vikt cirka sexhundra papper. Jag har vikt cirka tvåhundra kuvert. Jag har stoppat i papprerna i kuvert, matchat numret på det vikta svarskuvertet med adresslappen och klistrat igen. Det tog mig "bara" sex timmar. Och för att inte slita ut mina händer alltför illa vid "tillplattandet av allt vikande" så tog jag min grillvante till hjälp. Hade jag varit tvungen att slicka igen kuverten hade jag förmodligen börjat storlipa, men ibland är det bra fint med självhäftande. Nu ska jag bara posta alla brev. Problemet är bara att de får inte plats i endast en postlåda. SÅ många brev har jag suttit och knåpat ihop idag.

Jag kommer drömma om brev.

I-landsproblem på hög nivå.

Stolthet och skönhetsfläckar

Stolthet.

Jag vill leva mitt liv, göra mina val och kunna se tillbaks på mitt liv och känna stolthet. Stolthet över att ha gjort det allra möjligaste för att ha ett fint liv. Jag vill ta tillvara på det som är bra. Förkasta det som inte gör mig lycklig. Jag vill överleva och känna mig stolt.

Denna meningslöshet som jag varje morgon vaknat upp till den senaste tiden håller inte längre. Jag är trött på livet och det ska man inte vara vid tjugotvå års ålder. Det håller inte i längden - det gör mig knappast stolt. Så jag köpte mig lite böcker idag. Jag tänker fylla mitt inre med andras ord, tankar och erfarenheter. Och så köpte jag mig en hyacint så att jag kan se hur någonting växer och att tiden inte står stilla.

Jag ger upp tanken att sträva efter någonting perfekt. För perfekt existerar inte. Även den mest retuscherade reklamskylt har sina skönhetsfläckar.

Saker värda att veta

Någon hejade på mig på spårvagnen idag. Jag har aldrig sett personen förut. Tror jag inte. Men det såg ut som han kände mig. Vilken tur han har i så fall.

Utanför mitt fönster, i cykelstället, står en trehjuling parkerad. Precis som de stora cyklarna. Väldigt sött.

Mitt internet har uppgraderats från 3,6 Mbit/s till 7,3 Mbit/s till samma pris. Väldigt generöst måste jag säga.

I övrigt filar jag på min önskelista. Kastruller, Alfapet och lite lycka.

Till Tobias skrev jag nyss; jag kommer klara mig, eller hur? Det känns bara skönt att få det bekräftat från någon annan. Från någon lite mer jordnära än mig själv.

Och på aftonbladet.se kan man se flashgrafik om vinterkräksjukan.

Min nya sfär

Jag köpte en macka och en kaffe och slog mig ner med min dator i den lilla lugna vrå på biblioteket. Jag fullkomligt älskar atmosfären här. Det är inget speciellt med den egentligen. Det är ett helt jättevanligt bibliotek men på något vis får mina tankar utrymme att vila lite från sitt vanliga karusell-liv och mina lungor kan andas något sånär neutral luft. Jag andas in ord och meningar från de gamla böckerna i hyllorna och mina öron badar i tystnaden. Det finns en möjlighet för uppsatsen att kunna bli något mer än bara tio meningar på ett annars blankt papper här. För jag klarar det här, eller hur? Hur ensam jag än känner mig så kommer jag klara det. Jag kommer längta efter en famn att borra in mitt ansikte i då jag knatar hem från biblioteket de mörka decemberkvällarna, till någon som säger hej hej sockertopp, du är en stark person och jag beundrar dig! Men jag kommer klara mig, trots längtan och lite hjärtesorg som förföljer mig som en dimma. När jag går hem från mitt bibliotek ska jag promenera genom Haga, varje dag, känna snöflingorna som landar på min näsa, jag ska snufsa i mig grandoften och titta upp på juldekorationerna som dinglar mellan husen, kanske smiter jag förbi Phillies design och köper mig någon ny vacker julgranskula för alldeles för mycket pengar. Och så ska jag tänka: Nästa år ska bli mycket bättre!

Att marknadsföra sig själv

För den som har varit på en av handelshögskolans arbetsmarknadsdagar vet att det tenderar att vara ett ganska så påkostat jippo. Lilla julafton skulle man väl också lite krasst kunna säga. Jag brukar spendera tiden med att sno åt mig gratispennor och godis, men eftersom jag får ut min examen till våren tänkte jag att det var hög tid att göra något mer seriöst av det hela. Att marknadsföra mig själv! Men tyvärr började luften pysa ur tre meter innanför entrén och fortsatte pysa sakta men säkert ju längre in i djungeln av montrar jag kom och käcka leenden blev alltför närgångna. Först när jag gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln märkte jag hur illa det verkligen var. Jag smälter samman med Göteborgs grå och dystra väder. Blek och glåmig stod jag och tittade in i mina trötta ögon. Här kan inte marknadsföras något. Inte idag. Jag nöp mig i kinderna för att få lite färg och snodde åt mig en bulle, en macka och lite chips från montern med gratismat och knatade hemmåt.

Jag tar tag i det där nån annan dag. Någon dag med lite mer energi till övers.

Ett cocktailglas med c-vitamin, tack!

Ett försök att ta mig ur min apati. Med pencillinet flytande i mitt blod och med budgettejp från någon lågpriskedja har jag försökt tejpa ihop mitt hjärta och min själ. Åtminstone idag. Jag tog en varm dusch, bytte från mina mjukiskläder till en svart klänning (med tjocka strumpbyxor under förstås), jag sminkade över mina mörka ringar under ögonen och satte lite rouge på mitt bleka ansikte. Jag log åt min spegelbild. Vilken pajas jag är ibland! Så gick jag ut till köket, tog fram ett cocktailglas och hällde i en c-vitamin (hallon och tranbär), tände lite ljus, gick till vardagsrummet och satte på Babyshambles. Nu struttar jag fram i min lägenhet, tar mig i kragen och städar upp all sjukdom och fallna tårar samtidigt som jag smuttar på min hälsodrink och lagar spenatsoppa!

Att plocka fram minnen

Jag har pratat Kent-minnen idag med Anders:

Åsa säger (11:52):
För fem år sedan så såg jag dem också, här i Gbg....Tillsammans med en vän. Jag hade en lånad röd t-shirt, ett par tajta blå jeans som jag snott från syrran och en svart vinterjacka över. Och på natten sov vi i ett kök nånstans i Masthugget och så fick jag nästan hjärntumör av min 5110 eftersom jag pratade med dig tills batteriet tog slut.

Anders säger (11:53):
Hahaha, det minns jag!

Anders säger (11:53):
Det var ett dyrt jävla samtal!
__________________________________

Och med Tobias:

Tobias säger (11:57):
Mitt bästa Kent-minne: Discolada i Överlida. Kompisen hade precis fått körkort, vi åkte dit nyktra. Lokalen rymmer 2000. Kanske 200 var där för Kents skull. Isola.

Åsa säger (11:58):
Gud vad du är gammal.

Tobias säger (11:58):
Mm...V&A var kass, däremot var D&JD helt ok

Tobias säger (11:58):
Jepp ;)

Hakuna matata

Lantlolla som jag är höll jag på att tappa hakan när några klasskompisar såg en skylt som varnar för kossor och utbrast "vilken söt skylt, jag har aldrig sett en sådan förut!". Jag är uppväxt med dessa skyltar med femtio meters mellanrum ungefär.

Och trots att det tar emot att erkänna det så råkade jag ut för en liknande situation förr förra helgen när jag och syster gjorde vår utflykt till julmarknaden.

- Såg du skylten? Jag har aldrig sett en sådan förut. Sa jag till min syster som kör.
- Nä? Vad var det för skylt.
- Varning för vårtsvin.
- Åsa, vårtsvin är sådana som Pumba. De lever i Afrika.
- Jaha! Men det var nog inte skogen full av Pumbor de syftade på. Det var kanske vildsvin då.

Det finns de som brukar kalla mig för en klok människa. Jag klandrar dem inte om de nu börjar tvivla en aning (pyttelite bara). Men visst vore det lite mysigt med Pumba skuttandes omkring i skogen.

Konsten att hata söndagar

I detta nu finns det två möjligheter: antingen är det gravt fel på mig, eller så är det ett gravt fel på datorn. En tredje möjlighet kan i och för sig vara att det är en kombination av grava fel som gör mitt liv miserabelt.

1. Jag har aldrig gillat söndagar.
   
2. Denna söndag är inget undantag. Jag sitter hemma i min lägenhet och är sjuk. Mina Ipren är snart slut och jag är alldeles för matt för att gå ner till Apoteket för att köpa nya. Jag har feberyrat otäcka saker hela natten och jag kan inte äta något eftersom jag inte kan svälja.
3. Jag bestämmer mig för att förflytta min handikappade kropp från sängen till soffan för att istället titta på film. Att göra något nyttigt av min söndag menar jag.
   
4. Men tydligen så har både VLC Media Player och Windows Media Player bestämt sig för att bojkotta allt som har med mina DVD-skivor att göra.
5. Efter två försök att installera om programmen inser jag att det förmodligen är själva DVD-läsarens fel i datorn. Låt mig med irritation påpeka att datorn är inhandlad för endast någon månad sedan eller så.
6. Min okunnighet kring allt som har med tekniska prylar att göra skjuter i höjden med en febertopp och jag lipar snart en skvätt. Jag säger ju att jag avskyr söndagar!
   
7. För om det är så att jag inte kan titta på mina DVD-skivor så betyder detta lite krasst sett att jag måste titta på TV istället. Och för den som granskat TV-tablån en söndag som denna kan ganska snart konstatera att det enda som sänds är usla gamla repriser och dussintals av hysteriska ordprogram där det ändå är omöjligt att vinna pengarna.

Himla skit.

Purple Rain

Jag vaknade av en dröm i morse och sedan kunde jag inte somna om. Jag drömde att jag hittade en låda med en massa blandskivor. Ovanpå blandskivorna låg ett blandband (hej hej 90-tal!) med texten "Research-låtar" (undra vad jag fått det ifrån?). Jag var väldigt nyfiken så jag lyssnade på första låten. Det var Purple Rain med Prince. Sen vaknade jag och låg och nynnade på låten hela morgonen medan Göteborg vaknade till utanför fönstret. Undra om drömmen betyder något?

Att göra det med stil

För den som vet så är jag en skooman. Jag har en viss förkärlek till att köpa skor, gärna ett par i veckan. Jag älskar mina mörkbruna Le Coq-skor. Problemet är bara att de är väldigt varma på sommaren och väldigt hala på vintern. Det var jag och pensionärerna som halkade över torget idag och höll tungan rätt i mun. En yngre kille (när man är tjugotvå år och skriver "yngre kille" menar man någon som är kring tjugostrecket) sprang förbi med lätta steg och jag muttrade lite tyst för mig själv något om hur han vågade springa när alla andra praktiskt taget smyger fram. Sen tänkte jag att han förmodligen inte hade lika snygga skor som jag och att jag åtminstone halkar omkring med stil. Ska man se löjlig ut så kan man lika väl se bra ut medan man gör det.

Det var en gång

När det bakas rulltårta i det vintriga vädret traskar jag bort till farmor och farfar. Jag träffar dem ganska ofta, i alla fall varje gång jag ger mig hän åt att vara smålänning. Farmor experimenterade fram en rulltårta med överbliven chokladpudding idag, medan farfar låg och vilade sig och försökte komma ihåg receptet till sin mjuka pepparkaka som han alltid svängde ihop förr. Man borde göra det till vana att sätta sig ner och prata om svunna tider. Det är svårt att låta bli att le när de berättar om sina pojk- och flickvänner de hade innan de träffade varandra, hur de träffades, vad de gjorde, farfar berättade om sin tid i flygvapnet under kriget och farmor berättade om hur hon skickade paket till farfar i Kiruna. Bara hur allting var då. Fråga, innan det är för sent. För det finns så mycket spännande.

Det går över tills jag gifter mig

Min systerson ska bli storebror till vårkanten. Men han vill helst ha en lillebror. Och om han inte får en lillebror så går det bra med en hund istället. Det är lika kul att diskutera ämnet varje gång.

Jag är fortfarande kvar bland granarna i skogen. Men det är åtminstone lite snö som piffar till grenverken och den annars så höstgrå marken. Jag har egentligen ingenting speciellt att göra. Jag fuskade så pass mycket på dataspelet igår att jag råkade komma så långt att man skulle använda disc 2, och den har jag inte med mig. Strunt samma, egentligen skulle jag nog behöva vila mig lite från allt som har med datorer och internet att göra. Egentligen skulle jag nog behöva förlika mig med mina tankar som far omkring i huvudet på mig. Egentligen borde jag fråga min fyraårige systerson om råd vad gäller det mesta, för han är bra mycket mer logisk och enkel i sitt tänkande än mig. Man brukar få väldigt söta, men gud så ärliga svar.

Ibland önskar jag att jag var liten igen. Då kunde man minsann gråta en skvätt utan anledning men skylla på att man fick en sticka i foten. Man slapp bekymra sig för något och jag minns att jag aldrig kände mig speciellt ensam. Som barn kan man säga att man inte tycker om maten, utan att någon tar illa vid sig, och så slipper man äta upp. Som liten stod de svåraste valen mellan huruvida man skulle välja en Piggelin eller en 88 när farfar bjöd på glass. Som liten hade man någon som tog hand om en när man var sjuk och ställde ett iskallt saftglas bredvid sängen. Och om man var ledsen fick man krypa ihop i en famn och bli tröstad. Ofta gick man därifrån med orden det går över tills du gifter dig!

Jag har några år på mig.

Önsketänkande

Varför kan inte det här, en bubblande fin historia, hända just mig? Snälla?

Google tar över min vardag

Jag vet att sår läker med tiden. Jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt. Senare. Men nu då? Jag undviker allting som gör ont att tänka på, jag har försökt stänga av hjärnan. Istället för att pyssla med någon smart och nyttig grej i vardagen, typ uppsatsen, så har jag ägnat mig åt hjärndöd dataspelverksamhet. Monkey Island 4. Men jag blir bara arg på att jag inte kommer vidare och orka inte sitta och klura på hur det artificiella skinnet skall spännas över ett hål i marken så att det bildar en trampolin och jag kan hoppa in genom fönstret på andra våningen av banken. Så jag googlar fram alla lösningar istället.

Tänk om man kunde googla fram livets lösningar. Tänk om man kunde googla fram ett recept som tar bort all oro och all tveksamhet. Ett recept på lyckopiller eller nåt.

Julmarknad

Syster och jag styrde kosan mot julmarknadens julmarknad. På sommardäck kryssade vi mellan isfläckarna genom ett gnistrande vackert snölandskap och två timmar senare, invirade i stora halsdukar, handskar och mössor, var vi redo att inta alla marknadsstånd. Vi konstaterade ganska snabbt att det finns mycket krimskrams att köpa för ytterst dyra pengar, men trots att det just är krimskrams så får man en speciell julkänsla som inte går att vara utan. Vi granskade varenda liten tomte in i minsta detalj. Varje krimskramstomte. Vi gick tre varv i matboden och provsmakade näst intill allt. Man måste ju veta vad det är man kanske eventuellt ska köpa - om det är gott. Det blev en hel del kassar att släpa på efter ett tag, och innan jag är hemma i lägenheten igen är det inte slutsläpat på ett bra tag. En korv (jag som aldrig köper korv köpte en salami med päronkonjaksmak - det låter åtminstone väldigt sofistikerat), en burk hjortronsylt, en burk honung med fläder- och champangesmak, en flaska enbärsdricka och en flaska hjortrondricka, mariannelundskonfekt (helt klart sveriges bästa karamellkokeri), och en kermaiktomte (jag är inte mycket för det traditionella julpyntet och vill gärna ha lite mer speciellt pynt och denna tomten var grön, inte röd och så syntes inga läskiga tomteögon på den).

På vägen hem stannade vi till vid systers favoritbutik, en liten gårdsbutik utmed vägen. Hade jag bara haft en lite större lägenhet så hade jag gärna köpt på mig både det ena och det andra. Jag nöjde mig med en liten krona i plåtband och ett litet fat. Vi gjorde ytterligare ett stopp för att bryta lite mot lagen. Och jag tror vi lyckades göra det hyffsat diskret åtminstone.

SJ goes wild

Nu sitter jag på ett tåg igen. Och det snöar ute för första gången iår. Det ska storma också är det ju tänkt. Jag brukar vara hyffsat duktig på att pricka in det där med tåg och en storm. Been there, done that, med livet som insats och med lite tur från de högre makterna. När tågbanan är tvåspårig tar man, i alla fall jag, för givet att ena spåret leder åt ena hållet, medan det andra spåret leder åt andra hållet. Men vi hade nyss ett chickenrace med pendeltåget till Alingsås. SJ goes wild.

Jenny Owen Youngs - Hot in here

Jag har löst konflikten mellan mina två jag. Jag sätter mig ner i mitt hörn av världen och låter den snurra på för egen maskin nu, för att kämpa för det jag tror på någon annan gång. Kompromiss. Whatever. Min ork är slut.

Blåmärken

Jag hörde ett kvidande litet hjälp inuti mig. Jag har slagit mig riktigt ordentligt. Jag är gul och blå och minsta lilla rörelse gör ont. Mina ben är tunga och det är svårt att gå. Mitt hjärta släpar efter och huvudet nickar precis som om min nacke inte är stark nog att hålla det uppe. Men så blundar jag och drar efter ett djupt andetag; okej Åsa, du är inget dumhuvud, du klarar det här. Du löser ju alla andra problem, så varför skulle du misslyckas nu för? Mina två jag har en slags konflikt. Ena delen av mig är redo att sätta sig i ett mörkt hörn och bara sitta där, tjura och låta resten av världen snurra på utan att jag är en del av den, medan andra delen av mig tänker kämpa för det som jag tror på. Vad tror jag på då? Vad sjuttsiken tror jag på?

Jag tror det är dags att ta fram tapperhetsboken igen.

Om allt och ingenting

Jag hade tänkt att dra ännu en tåganekdot, för tåg är något som jag är bra på och på tåg upplever man knasiga saker. Men istället för tåg så tänker jag ägna den här texten åt "ingenting". Japp, det är i detta tillståndet jag befinner mig just nu. När jag vaknade upp idag så vaknade jag upp till en dag där jag absolut inte har någonting att göra. Och det kan ju vara skönt att ha en ledig dag emellanåt, men grejen är den att jag inte har någonting att vara ledig från, och helt plötsligt blir den lediga dagen bara plågsamt lång och intetsägande. Jag ska egentligen skriva c-uppsats nu. Men jag har ingen konkret problemformulering och jag har ingen aning om i vilken ände jag ska börja skriva. Min kreativitet står stilla och dagen då jag gör ingenting är bara jobbig - och klockan är bara tio över tio. Den här ingenting-tiden skall fördrivas fram till mitten av januari. Helst skall det åstadkommas en uppsats på denna tiden också. Vi får väl se hur det går. Kanske har jag bara vaknat upp och gått ur sängen på fel sida, för opepp var ordet.

Jag skulle kunna ställa mig och baka sju sorters kakor, gå ut på stan och inhandla alla julklappar, städa vindsförrådet eller sortera mina recept. Jag skulle också kunna ställa mig och måla om mina köksluckor från smurfblå till grå och jag skulle kunna konvertera till någon spännande religion. Men jag gör det någon annan gång istället.

Det här med tåg

Fenomenet SJ upphör aldrig att förvåna mig. Det verkar vara vardagsmat att liksom "tappa bort" tåg. Hur sjutton kan man tappa bort ett tåg? Det är ju inte direkt som när man tappar bort en strumpa när man tvättar. Sist jag åkte, hade de i alla fall tappat bort en vagn, vilket resulterade i att cirka femtio pers stod i gångarna i flera timmar. Tills en ersättningsbuss plockade upp oss olyckligt platslösa lottade. Och det var ju bra. Till slut är det bara jag, en äldre dam och den skojfriske busschauffören kvar på bussen och vi beger oss mot vår slutdestination. På något vänster händer det sig då att busschauffören tappar lokaliseringen och vi konstaterar snart att vi åkt vilse. SJ:s ersättningsbuss har åkt vilse. Suckande sätter jag mig i sätena längst fram och käkar en banan samtidigt som vi alla tre hjälps åt att hålla utkik efter avfartsskyltar. Tolv mil kvar. Busschaufförens mage börjar kurra ljudligt. Tanten vill bli min bästa vän och själv sitter jag och småskrattar åt situationen. Vi blir lite försenade om man säger så.

På vägen tillbaka dagen därpå hade de också tappat bort en vagn. Vagn tre, som de sålt platsbiljetter till var spårlöst borta. Därav uppstod bråk om platserna och några hårda ordväxlingar ägde rum. Jag hade min plats säkrad och gottade till det lite extra, njöt av att ingen kunde säga åt mig att flytta på mig.

Nu ska jag printa ut ett klagomål och frankera ett brev adresserat till SJ och säga till dem vänligt men bestämt att ge mig mina kronor tillbaka.

En trollhasseljul

I tisdags var det +8 grader ute, men det luktade ändå snö i luften. Och i samma veva som oktober blev november slog julhysterin till i mitt huvud. Ja, jag vet... det är absolut alldeles för tidigt men jag kan inte hjälpa det. Jag vaknade av att jag nynnade på Rudolf med röda mulen. Jag vill ha en julgran iår. Men så kom jag till den insikten att en gran behöver lika mycket kärlek som en katt. Och eftersom jag insett att jag inte kan ha en katt kan jag förmodligen inte ha en gran heller. Men jag måste ju ändå hänga upp min julpyntsamling någonstans och då föreslog min inredningstokiga storasyster att jag skulle köpa trollhasselgrenar och hänga i fönstret. Därför har jag varit ute på trollhasselgrensjakt. Jag hittade först en bunt väldigt späda och alldeles odugliga grenar för att sedan hitta den mest gigantiska man någonsin kan tänka sig men till slut hittade jag två mindre grenar (som såg för små ut när jag köpte dem, men visade sig passa som handen i handsken när jag kom hem). Det är en sak att inhandla min substitut-gran, men jag antar att det inte är tillåtet att hänga upp grenarna i fönstret än på ett tag. Och när jag ändå var i jul-taget köpte jag mig Amelias jultidning.