Sårad ängel av Hugo Simberg

Världens finaste tavla, typ. Ta mig till nån annanstans.

Jungfrufödsel

I min brådska iväg till Miriam för att baka semlor hann jag få en unge. Med gräddpaketet i högsta hugg skyndade jag mig ut från mataffären och mot spårvagnen. Precis utanför dörren möter jag liten unge (lite mer än ett år, kanske ett och ett halvt), en bit bakom går pappan och pratar i mobiltelefon. När ungen får syn på mig pekar han på mig med hela handen (såsom bara barn kan göra) och utbrister
- Mamma!
Jag kan inte hålla mig för skratt utan börjar gapskratta där och då på trottoaren. Pappan som pratar i telefon gör detsamma och sedan hör man honom säga till personen han pratar med
- Nej....Ludvig har bara lite svårt för att känna igen sin mamma.

Att spontanshoppa ett marsvin

En macka och en liten latte på Espresso House kostar närmare hundra kronor. Men eftersom det är alla hjärtans dag så får man unna sig det. Jag vinkade av Annika på stationen och knatade omkring på en spontan shoppingrunda. Men det fanns ingenting att slösa sina pengar på idag (förutom världens dyraste fika). Jag funderade ett kort tag på att spontanshoppa ett husdjur. Ett marsvin. Men efter noga övervägande kom jag fram till att jag inte ville ha något marsvin. Inte alls. På HM kom det fram en tant till mig:

- Var finns hudkrämerna? frågar hon mig och stampar otåligt med foten i golvet.
- Ingen aning, säger jag (inte otrevligt, men inte speciellt engagerande heller) och tittar vidare bland kläderna.
- Men du jobbar ju här! väser tanten irriterat och ökar takten på sitt fotstampande.
- Nej, det gör jag inte, säger jag och suckar lite tyst. Jag har god lust att säga: Ser jag ut som att jag jobbar här när jag står här fullt påklädd med ytterjacka och tumvantar, pucko!? Men det säger jag inte utan släpper hennes bistra ansiktsuttryck med blicken och hon går iväg efter några långsamma sekunder av stirrande.

Jag tror det är det här med alla hjärtans dag. Det gör ensamma själar bittra. Hon var säkert en av dem. Men eftersom jag också är en av dem så blev vårt möte dubbelt så bittert. Men jag fick i alla fall ett hjärte-sms från mor min och i smyg pärlades en liten saltvattendroppe i mitt öga. Det var fint.

Småberusade trumhinnor hör vad de vill höra

I eftermiddags tyckte jag att Anna Ternheims milda stämma var som balsam för min själ och jag slöt ögonen och tänkte fan, livet är inte så dumt ändå - och jag klarar mig ganska så hyffsat. Men så kom jag hem med några glas vin i kroppen och sjunker ner i sängen, drar upp täcket till hakan, tänker på människor som passerat mitt liv och helt plötsligt så är det bara de sorgsna tonerna som letar sig in i mina öronsnäckor och fram till trumhinnan. Tumtum Tumtum. Och jag lyssnar så intensivt så att jag hör mina oregelbunda hjärtslag. Dumdum Dumidumdum. Jag drar täcket över huvudet - nu syns jag inte.

Att vara eller inte vara karismatisk

Jag kan sitta på avstånd och studera hur människor tar sig an världen med stormsteg. Hur varje medmänniska lyfter på huvudet och ler med ögonen när personen i fråga går förbi. Jag brukar låtsas att jag inte finns, att jag är osynlig och ingen ser hur jag i mitt huvud noterar varje liten minimal detalj. I lärande syfte. Hur gör de egentligen? För vissa människor är bara sådana, sådana som utstrålar en karisma som fastnar på allas näthinnor. Trots att de är främlingar så kan man inte enkelt släppa tanken av dem. De etsar sig fast i sitt inre.

Och när jag sitter där på avstånd känner jag hur en, inte alltför obekant, känsla av avundsjuka leta sig fram genom min kropp. Det bor en önskan i mig att jag också kunde vara sådan. Att jag också kunde tillhöra de där karismatiska människor som sveper igenom ett rum och lämnar en dimma av önskan och längtan efter sig.

Hur gör man, tro?

Att unna sig blommor till vardags

Det är dags att försöka ta tag i sitt liv, åstadkomma lite nytta och tillföra världen något. Så jag har varit och handlat och hoppar just nu omkring och städar och plockar lite till tonerna av Jack Johnsson. Om någon ser mig genom fönstret så undrar de nog vad jag håller på med, men det är bra mycket roligare att dansa omkring och göra någon nytta än släpa fötterna efter sig. Jag tänkte ta mig an allt skolarbete jag hittills har skjutit på framtiden eftersom det finns bra mycket roligare saker att sysselsätta dagarna med. För framtiden har hunnit i kapp mig och jag kan inte längre förneka att jag har en hemtenta att lämna in nästa vecka och endast en löjlig bråkdel är skriven.

Jag längtar efter att systers bebis ska kika ut till oss i världen. För då kan jag frossa i söta bebiskläder och ha en mycket mycket bra anledning till att åka och hälsa på. Jag tror syster längtar ännu lite mer än vad jag gör eftersom det ändå är hon som bär omkring på sin vackra vackra jättemage som tyvärr ter sig lite otymplig och bråkig emellanåt.

Jag köpte mig en bunt mörklila tulpaner häromdagen. Man blir så glad av att se dem. Och igår passade jag på att köpa en kruka med krokus. Något har hänt med luften trots att det bara är februari. Det luktar vår och jag känner mig lite bättre till mods.

Ett beroende?

Min syster gjorde mig den tjänsten (eller otjänsten?) att upptäcka det fantastiska med Tradera.
Man blir alldeles pillemarisk när man sitter här framför skärmen och det föreligger viss risk för ett sinande studentkonto. Jag har redan lyckats buda till mig en Tigerklänning och en Jenny Hellström-tröja och i det studande nu har jag även bjudit på en softshell-jacka (för en sån är bra att ta). Jag kanske borde jobba extra nån dag bara för att kompensera detta faktum.

Jag försvarar min nya passion för Tradera genom att konstatera att jag i varje fall inte lider av något spelberoende, jag röker inte, jag är ganska så duktig på att laga egen mat och om jag käkar pizza så tycker jag ändå om Funghi bäst och den kostar 35 kronor.

Det du gör, gör jag också

Tanten ovan lyssnar på ekot. Därmed lyssnar jag också på ekot. Men innan dess lyssnade hon på Laleh igen. Därmed lyssnade jag också på Laleh. Väggar och golv är tunnare än man tror.

Att vara sig själv i någon annans ögon

Om jag hade ringt upp sagt "hej, det är jag" och du inte såg att det var mitt nummer. Hade du vetat att det var jag då?

Ett söndagstillstånd

Jag gick och la mig vid samma tid som landets 3-åringar. Åtta.
- Åtta i morse hoppas jag, sa Oskar över msn när jag berättade att jag nyss stigit upp ur sängen och klockan är halv två en söndagseftermiddag.
- Åtta i gårkväll.

Jag behövde sömnen, för att vila ut min 22-åriga skröppliga kropp och för att bearbeta tankar som far omkring. Livskris kanske man skulle kunna kalla det. Eller nej, det låter alltför vuxet.

Jag vaknade inte halv två, tack och lov. Jag vaknade vid nio, kände ögonlockens chanslösa kamp mot gravitationen och tillät mig själv att somna om. Tio och tjugosex plockar jag upp Landet Utanför av Birro som jag började läsa för två tre veckor sedan men bara har läst enstaka kapitel ur lite då och då sedan dess. Jag sträckläste den färdigt och kände hur något slags behagligt lugn spred sig genom kroppen. Den var fin och det finns nog hopp för livet.

Innan jag hoppade in i duschen satt jag på sängkanten och fäste blicken vid min profil i spegeln. Magen är plattare än jag minns den. Det är bra. Förmodligen blir man ju inte snyggare än vad man är just nu i livet. Man kanske ska vara tacksam och faktiskt känna lite oftare på sin någorlunda platta mage.

Nu ska jag äta frukost och fundera över hur jag ska göra med livet.

Att finnas till med måtta

Jag tycks hamna i kläm i de mest bisarra situationerna. Jag gick på stan för att unna mig något fint. Jag tycker jag är värd något fint för tillfället och gick och funderade på vad det var jag ville ha. Jag är sjukt svag för kläder, så ett nytt plagg att svassa omkring i vore inte helt fel. Så jag plockade på mig lite plagg under en längre tid för att gå till provhytterna och testa under en ännu längre tid. När jag står där som bäst och posar i spegeln möts jag av en horibel doft. Någon i provrummet bredvid har lagt av en riktig brakare (en tyst sådan) och det var en stank utan dess like. Personen i fråga måste ha grava problem med sin mage och borde kanske testa en hälsosammare diet. Det var bara att raffsa ihop alla kläder som jag tänkt prova och försvinna därifrån snabbare än kvick. Jag hoppas inte nån som gick in efteråt trodde att det var jag.

På spårvagnen hem släpar en sluskig kille på en gigantisk (och vad som ser ut att vara en enormt tung) resväska. "Säkert smuggelsprit" säger min ena hjärnhalva till den andra och jag bestämmer mig för att konstatera att det är smuggelsprit i väskan. Bara för att det är kul att studera folk och hitta på historier om deras liv. Killen ställer sig bredvid mitt säte och pustar. Jag inser lite besvärat att han glömt knäppa gylfen som är i höjd med mitt ansikte. Jag tittar ut genom fönstret istället och har ingen större lust att säga till. Det kanske är med mening som han glömt knäppa gylfen, vad vet jag. Hade det "bara" rört sig om den oknäppta gylfen hade jag kunnat stå ut med det, men nu ställer sig killen och drar in snor i halsen var tionde sekund och jag är uppriktigt äcklad av ljudet och är rädd för att få en snordroppe i huvudet eller något. Jag byter plats och försöker tänka på lite trevligare saker. Som min fina pennkjol som jag köpt och som jag snart ska ut och svassa i.

Att finnas till

Gårdagens roligaste nr 1:

Hurtbulle. Ett underskattat ord som fångar de flesta på Friskis och Svettis. Jag kunde inte annat än bryta ut i ett totalt fnitter när jag var på jympapass igår (enligt mig stavas jympa med g istället för j, men inte på friskis...och de är säkert lite mer rutinerade på just det ordet). Ledaren var en man i sina bästa år, snarare lik en tyngdlyftare än en jympainstruktör och jag höll på att tappa hakan när jag insåg hur lätt han studsade upp och ner och vickade på höfterna bättre än Jay från Topmodel. He got the move helt enkelt.

Gårdagens roligaste nr 2:

Det var snöstorm här i gårkväll och vinden har ännu inte mojnat. Men på gatorna i Majorna rullade glassbilen omkring ändå. Eftersom den inte tutade något så antar jag att den åkte sin sedvanliga runda bara för att den var tvungen.


Idag har jag mest lyckats trampa på en bananskiva och hällt oboy bredvid munnen. Och nu ska jag gå och bli vän med James Dean.

Ett fotavtryck i dammet

Jag slog i tån i dammsugaren idag. Det är en väldigt onödig grej att ske, dels för att det gör djävulskt ont och dels för att det inte finns någon som bryr sig när man sitter där på golvet, svär över den illröda lilla tån och fäller någon tår eller två. Jag må vara tjugotvå, men man blir aldrig för gammal för lite sympatier och tröst. För så ont gjorde det och jag trodde på fullaste allvar att tån var av. Så jag sparkar i ren ilska på dammsugaren med andra foten så att manicken dunsar iväg och lämnar ett märke i dörrlisten. Typiskt. Tån är inte av, men märket i listen finns ju kvar.

Annika kikade förbi. Vi gjorde paj, pratade relationer, letade efter roliga klipp på youtube och kom efter mycket om och men fram till att vi tänker strunta i veckans enda lektion imorgon. Pepp. Och så diskuterade vi dagens städryck:

- Jag borde städa ur vindsförrådet. Men det man inte ser, finns inte.
- Mitt källarförråd existerar inte.
- Men vi borde ta tag i det. Feng shui.
- Ja, vi gör det tillsammans, över en bag-in-box.
- Två bag-in-box.
- Jag borde putsa mina fönster också...
- Varför det? Du ser ju fortfarande ut genom dem.
- Sant. Jag väntar ett tag till.

Det blir nog bra. Till slut.

Åsa goes ego

Att man aldrig lär sig att det oftast inte blir som man har tänkt sig. Att man aldrig vänjer sig vid att livet tar oanade svängar. Det spelar liksom ingen roll hur många ögonfransar jag har blåst iväg i vintervinden eller att jag legat på knä och i ren desperation letat efter en fyrklöver - ögonfransarna blåste säkert vilse och fyrklövern kanske var alltför vinterfrusen. Det blir oftast inte som man önskar. Inte heller denna gången - men jag gjorde åtminstone ett tappert försök, det räckte bara inte till. Jag har funderat på vad som egentligen räcker till. Jag funderar mycket, som vanligt. Men jag vet i sjutton om jag kommer fram till något speciellt och revolutionerande intelligent.

Jag har gått och bitit mig i läppen i några dagar. Och jag har klarat mig ganska bra (eller hur?). Men så var jag ute på äventyr med mig själv och åkte buss, längst fram satt jag och tittade ut i mörkret och hade sällskap av mina tankar. Plötsligt tvärbromas bussen och jag trycks frammåt mot "staket". Bussen var två milimeter ifrån att krocka med ett rådjur och där och då, precis i den sekunden, bubblade känslorna upp från maggropen och jag fällde några tårar i tysthet. Det hela slutar ju väldigt lyckligt, rådjuret klarade sig alldeles utmärkt, men inom mig var det något som brast. Det tog två dagar att reparera - men poängen är att det ändå gick... med hjälp av lite kärlek från katter, friska havsvindar och en påse godis från Ica.

Från och med nu tänker jag enbart tänka på mig själv, vad jag är värd och vad jag klarar av.

En liten hund med stora vänner

Idag har jag varit hundvakt åt en liten Jack Russel - Jack (inte lika påhittigt namn som "White Russian" men sen är ju också min humor ett slag för sig). Jack är en väldigt liten hund med en väldigt stor personlighet. Och han har blivit bästa kompis med min svartvita kohud som ligger på mitt vardagsrumsgolv och han liksom "knorrar" förtjust när han rullar omkring på det och tänker säkert "Åå, en jättehund!". Jag försökte mig på att vara snäll och köpte honom ett litet ben för att distrahera honom från kohuden men det var tydligen inte så uppskattat och det första han gjorde var att gömma det under mina skor i hallen utan minsta tugga för att sedan gå och lägga sig på kohuden igen.

Den där tvåsamheten gör sig påmind var jag än är.

Såsom en hund

Om jag någon gång får för mig att köpa mig en liten Jack Russel-hund så ska jag döpa den till White Russian. Bara för att.

Ett knytt

Jag är ett knytt. En knytt är en liten, övergiven och rädd varelse som ingen ser. Som kryper ihop till en liten boll så att ingen kan se det och kunna trösta det.

Tove Jansson skriver med ett djup och en melankoli som säkerligen många känner igen sig i. Som jag. Jag är precis som ett knytt. Knyttet Åsa.

Sagan slutar lyckligt. Jag undrar bara, hur slutar min saga?

Vem ska trösta knyttet?

Ålderssiffror

Min far fyller 60 år idag.

- Åsa, hur gammal är det du är nu igen, frågar han när vi sitter i bilen in till stan.
- 22. Fyller 23 i år.
- 23 år. Det är precis så gammal som jag känner mig, säger han fundersamt.
- Vet du vilken låt som toppar listorna i England? frågar han efter en stund.
- Nej?
- Boten Anna. Med engelsk text! Säger han och skrattar till. Jag funderar en stund och konstaterar sedan; han kanske är 23 i sinnet i vissa avseenden trots allt.

Vi åker och hämtar tårtan som är beställd och åker sedan till farmor och farfar för att fika. Jag öppnar kartongen och tittar på tårtan. Princesstårta - pappornas favoriter. På tårtan står det spritsat i gelé "Roger 60 år" och jag skrattar lite åt hur klyschigt det hela ser ut.

Pappa, farmor och farfar diskuterar gamla tider. Jag lyssnade med ett halvt öra, men jag satt och drömde mig iväg när jag tittade ut genom fönstret på det vintervilande landskapet. Jag har så mycket att fundera på och ibland försvinner jag totalt in i mig själv.

Jag undrar om min önskan kommer att slå in.

Fyra önskningar

Jag har suttit och norpat ögonfransar för att kunna önska mig något och sedan blåsa iväg dem med vinden. Jag har varit ute och letat fyrklöverblad under den lilla snö som är kvar på backen. Samtidigt har jag undvikit att gå under stegar, lägga nycklarna på bordet och jag har varit ytterst försiktig med min fickspegel för att den inte ska gå i tusen bitar. Allt för att kunna slurpa i mig lite lycka och undvika olycka. Jag vet inte riktigt hur det går.

Jag har blåst iväg tre ögonfransar. Och jag vet vilken klöverplanta jag ska gå till på gräsmattan för att hitta fyrklövers - jag hittade en. Fyra önskningar - men inte fyra olika önskningar. Jag har använt alla fyra önskningarna till en och samma sak.

Men jag kan inte berätta vad det är. Det betyder otur. Och otur är någonting jag ska försöka hålla mig borta från resten av året. Om bara denna önskan kan slå in.

Jag känner mig så olycklig.

I'm such a housewife

Jag är hemmafru nu i dagarna. Mannen i mitt liv är på jobbet och sliter medan jag sitter här hemma, tittar på Oprah, gör mig ärenden till Ica och hälsar på pansionärerna i trapphuset, surfar på nätet och letat efter en ny TV, planerar mitt liv lite sådär i förbifarten, äter lite kiwi, läser lite Markus Birro, dricker lite havtornsjuice och tittar ut genom fönstret på den regnhärjade kustlinjen. Snart ska jag ge mig på att baka kanelbullar utan kanel och se till så att middagen står på bordet när M kommer hem igen. Kanske var det yrket som hemmafru man skulle satsat på.

Min nya positiva attityd

Jag tog tåget till den sydsvenska stad där jag har spenderat många blåsiga dagar det senaste halvåret. Och jag gillar den - och vinden gör att man får rosiga kinder. Det är min nya positiva attityd som lyser igenom mitt annars så tankspridda ansiktsuttryck. Jag övar mig som bara den i att vända trista och tråkiga saker till någonting positivt. Som idag när jag var ute på promenad. Jag är inte alltför bekant med stadens gator, men jag gav mig ändå ut på en promenad i hopp om att jag inte skulle irra mig vilse. Jag har i alla fall lärt mig att:
1. Här stannar bilister inte vid övergångsställen för att släppa över fotgängare.
2. Här plockar inte hundägarna upp hundbajset efter sin hund.

Detta resulterar i att det krävs att man har förmåga att akta sig för det mesta. Vilket i slutet ofta mynnar ut i en viss märkbar irritation.

Men! Nu, med min nya positiva attityd tänker jag istället så här:
1. Jag som alltid tar för givet att alla bilar ska stanna för lilla mig får lära mig lite hut och kanske börjar med att bli lite mer försiktig snart.
2. Hundbajset ger i alla fall näring till små maskrosplantor som växer i sprickorna på asfalten.

Action-Jesus

Vi var några stycken som träffades ute på puben för att fira att uppsatserna lämnades in idag. Jag hade bara tänkt stanna till en sväng på vägen hem från stan, men det slutade med att jag stannade i 4 ½ timme. När man väl börjar erkänna gäspandet och förstå att man nog kanske borde kila hemmåt missar man som alltid den perfekta vagnen. Och en måndagsnatt som denna betyder det att man antingen snällt få sätta sig ner på en bänk och vänta en halvtimme tills nästa vagn kommer eller hoppa på första bästa vagn men som då bara går halvvägs hem. Eftersom jag inte var ensam om att bo åt mitt håll bestämde sig mitt sällskap och jag oss för att hoppa på första bästa. Dels för att motivationen till att vänta i en Göteborgskt januari-snålblåst med tillhörande duggregn inte lockar speciellt mycket och dels för att man ändå får sällskap halva promenadvägen. Vid torget gick mitt sällskap vänster och jag vek av åt höger. Den svaga lutningen uppför tar emot när man ska knata hem ensam en måndagsnatt. Det känns ungefär som om benen väger ett ton och att lungorna har storlek xxs. Men man går aldrig lika snabbt som man går när man går ensam hem. Så ur motionssynpunkt är det säkerligen att föredra.

Som tjej och dessutom liten till växten är det alltid med ett vakande öga jag tar mig fram på nattsvarta gator. Speciellt när man hör att någon går bakom. Jag lägger min nyckelknippa till rätta i handen och stoppar ner knytnäven med spretande nycklar mellan fingrarna i jackfickan. Om jag inte skulle haft skinnhandskar skulle det förmodligen blivit djupa märken av hur hårt jag håller. Det funkar så, oavsett om man är tjej eller kille. Det gäller att vara på sin vakt. Det gäller att undvika parkerande bilar längsmed trottoaren och ständigt kasta en blick över axeln.

Jag passerade ett skyltfönster med en Jesusdocka placerad ut mot gatan. Om man samlar på actionfigurer kan man numera få en Jesus till sin samling för någon hundralapp. Jag kan inte låta bli att tänka på den där Action-Jesus när jag pallrar mig hemmåt och stegen bakom mig närmar sig. När killen bakom mig kommer jämsides med mig säger han snabbt "hej hej" och skyndar förbi. Jag ägnar ännu en tanke åt Action-Jesus och sjunker ned på dörrmattan innanför ytterdörren till min lägenhet.

Att vara en god vän

Jag tror jag är en ganska god vän. Liksom alla människor så har jag säkerligen fiender som hatar mig över allt annat. Finessen är att inte umgås med dessa utan istället umgås med de man tycker väldigt mycket om.

Som vän kan man ha de mest oanade kvalitéer. Jag fick ett sms från Miriam nyss:

Du är nog den som jag tror kan hålla koll på sånt här. Har man börjat sälja semlor än? Är såå sugen. Snabbt svar önskas.

Vikten av en plan B

Jag minns när jag skrev det här inlägget. Det var för prick ett år sedan och jag satt i min soffa och drömde efter en tok att överösa med kärlek. Idag, ett år senare ligger jag i sängen och knåpar ihop lite (för att vara ärlig och säga sanningen) tämligen meningslös text. Men jag slår ett slag för meningslösheten. Orden må verka små och obetydelsefulla men hur klyschigt det än låter så skriver jag här mest för min egen skull. Sedan att det finns dem som faktiskt läser dem hör ju till eftersom jag publicerar något i den stora vida världen och som i princip inte går att radera. Och den där token tror jag att jag lyckats fånga in, något förvildad.

Det är ju nytt år nu. Och jag har intalat mig själv att 2008 är ett år av möjligheter. Min tidigare så utstakade framtid har kastats omkull och lider mot sitt slut. Om fem månader står jag med en papperslapp i handen och ska vinka adjö till Handelshögskolan och CSN:s kravbrev kommer flocka sig på dörrmattan. Fem månader, sedan förväntas jag bli vuxen på riktigt. Jag tvekar, trevar med handen i det behagliga dunkel de senaste åren har inneburit och kan urskilja alla välbekanta snirkliga små detaljer. Jag undrar hur jag egentligen ska klara av det där med vuxenlivet och lära mig känna igen nya snirkliga detaljer i en helt ny värld. För ett vuxenliv innebär så mycket osäkerheter. Osäkerheter som jag vet att jag inte är ensam om att bära med mig och låta mola i maggropen. Men jag har i alla fall en plan B om nu plan A skulle falera och rinna ut i sanden.

Tillfälligt avbrott, reparation pågår

Mitt bloggande råkade ut för ett smärre haveri dagarna innan jul, som ni säkert har märkt. Jag skulle kunna skylla på den stressiga julen (som alla andra gör i och omkring dessa bråda tider), men faktum är att jag då skulle ljuga. Min jul har varit allt annat än hektisk och mest bara varit alldeles oförskämt slapp med god mat och underbart sällskap. Nej, det är lika bra att ta tjuren vid hornen och erkänna att jag drabbats av någon slags odiagnostiserad skrivkramp. Om jag tänker efter så är inte jag den enda som drabbats av denna skrivkramp. För att jämföra mitt banala bloggande med större kvällstidningar (ofta med ungefär lika banala inlägg som i min blogg, kanske min blogg många gånger till och med har ett större djup och engagemang än tidningarna, nåväl...) måste jag påpeka med hela handen att även dessa erkända kvällstidningar har haft uppenbar idétorka när löpsedlarna under större delen av julen har präglats av: "Tio sätt att bli av med jul-kilorna", "Anti-rynkkrämen som gör ditt ansikte slätt på mindre än tre veckor" och "Känd artist talar ut om sitt chokladmissbruk".

Jul och nyår har nu passerat med god marginal, min tröttsamma uppsats och de tio senaste veckornas slit ska lämnas in i morgon vilket betyder att jag inte har några fler ursäkter för att inte ta tag i att reparera min bristande fantasi och bota min skrivkramp.

Från och med...nu.

Poseidon, ankan och jag

De senaste dagarna har jag fått, inte en...utan hela två för tidiga julklappar! Den ena var inslagen i tomtepapper och med snöre och allt. Den andra damp ner i brevlådan i en vakumförpackad plastförpackning med ett medföljande brev tryckt på rött A4-papper.

Inuti min första julklapp dolde sig en badanka. Men inte vilken badanka som helst! Det är badankan som man inte visste att man behövde och nu när jag har fått den kommer vardagen aldrig bli sig lik. Den är gul och ser ut som en badanka brukar göra, men den har oanade talangen då den kan mäta badtemperaturen (BÅDE celcius och Fahrenheit!) samt har en radio (BÅDE AM- och FM-band!). Helt plötsligt blir det lite roligare att duscha på morgonen. Jag funderar på att köpa kompletterande halkskydd till badkaret då risken finns att man rockar loss, trillar och slår huvudet i kaklet. Jag testade badankan igår kväll när jag tog mig ett värmande bad. Den knastrar lite när den guppar omkring på vattenytan och det är lite si och så med mottagningen. Dock märkte jag efter en liten stunds experimenterande att jag kunde sträcka upp ena benet som antenn och då blev mottagningen perfekt. Så där låg jag i mitt skumbad med ena benet uppe i luften och skålade med Lugna favoriter som ljöd från badankans bakhuvud. Det var en mycket mycket fin julklapp och jag blir glad varje gång jag ser den.

Den andra julklappen kom som sagt vakumförpackad. På det röda följebrevet stod det God Jul från Poseidon. Förra året fick jag en penna utav Poseidon. Den var väldigt användbar. Detta året fick jag en fleacefilt med Poseidon-loggan på. Det var ju väldigt generöst av dem, men jag vet inte riktigt när jag ska ha den bara. Jag hoppas inte de tar illa upp om jag säger att det inte är så fint att ha en fleacefilt med Poseidon-loggan hängandes över armstödet på soffan. Däremot kan jag ju alltid ha den som en picknickfilt!

Min oerhört oromantiska sömn

Jag är fantastiskt duktig på att förstöra min egen tidsplanering. Speciellt genom att sova. Så här:

Jag ligger här i min säng, kroppen är tung mot min ikeasäng. Det finns inte en chans att jag orkar lyfta på armen som jag ligger på för att underlätta för blodflödet, istället så känner jag små lätta stickningar stråla från axeln och ut till fingerspetsarna som sakteliga börjar domna av. Jag drägglar lite på min kudde. Jag fiser lite. Och när jag hör mig själv börja snarka tänker jag "Mmmm, det är så skönt att sooova" och så ler jag i sömnen innan jag faller in i någon slags medvetslöshet. Och jag struntar fullkomligt i att jag egentligen borde gå upp och göra nyttiga saker. Nyttiga saker som jag planerade att jag skulle göra kvällen innan jag somnade.

Det är kanske inte är en fullt så romantisk syn av mig sovandes, men jag brukar skärpa mig om jag sover med någon. Jag brukar i alla fall inte medvetet ta mig friheten att släppa ut fisar i det fria och jag försöker åtminstone att inte dräggla alltför mycket.

Ibland svider sanningen. Men är det inte så här alla människor faktiskt sover?

Vad julhets gör med människor

En kvinna skyndade förbi mig med en mängd kassar i händerna. Hon är uppenbart stressad och och stöter till mig så att jag halvt tappar balansen. Hon ber inte om ursäkt. Hon vrider inte ens på huvudet som en reaktion. Hon skyndar bara vidare med ilskna klackar mot gatstenen. Hon gör en snäv sväng och ska precis gå in i en butik. Hennes kassar drar med sig en stor julbock i granris som står utanför och jag hör henne svära lite för sig själv samtidigt som hon försöker balansera upp bocken igen. Det lyckas inge vidare. Road av situationen stannar jag till och låtsas kika in genom ett skyltfönster. Ett butiksbiträde kommer ut.

- Är allt som det ska? frågar butiksbiträdet och tittar frågande på kvinnan och sedan på bocken.
- Nej, getfan bara välte!! väser kvinnan upprört.
- Det är ingen fara. Jag fixar det. Butiksbiträdet ställer bocken till rätta.
- Tack. Jävla jul...

Lika snabbt som hon skyndade sig förbi mig skyndar hon nu iväg från butiksbiträdet som står och ser frågande ut.

Spela roll

Jag fick ett sting av ensamhetskänsla. Och idag är jag verkligen sjukt omotiverad till att skriva på uppsatsen. Jag sitter hellre och knaprar småkakor och kollar på meningslösa ordprogram där man aldrig vinner jackpot ändå. Men nu när man ändå är sjukt omotiverad kanske man skulle ta sig en julklappsrunda istället. För att få lite julefrid...i framtiden.

"Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik"

Bredvid mig på spårvagnen sätter sig en alkis. Han luktar och är smutsig och jag trycker mig mot fönstret. Jag försöker intala mig själv att han också är människa och ändå har rätt att åka med vagnen. Han sitter med en penna och ett vykort av kungafamiljen och ska knåpa ihop en text.

- Hur stavas "känns?" frågar han mig. Det är en lustig fråga eftersom jag alltid själv stavar fel på just det.
- Två 'n', chansar jag.

På vykortet har han med knackiga bokstäver printat ner "Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik". Jag ler åt vad han skrivit. Han ser att jag ler.

- Man måste ju skoja till det ibland, säger han och ler med hela sin förstörda käke och bruna tänder.
- Ska du ha dig en sup? frågar han sedan och sträcker fram en flaska Pepino.
- Nej tack det är bra för min del...

Jag kan inte låta bli att le ännu mer åt vad han skrev. Det var på något sätt ganska så fint uttryckt.

Livet i en Aladdinask

Jag köpte mig en Aladdinask igår kväll. Det var ju både väldigt onyttigt och oekonomiskt av mig. Hela sjuttio kronor betalade jag för denna lilla dyrgrip. Med tanke på att jag inte äter varken körsbärslikören, ägglikören, romrussin eller den där stora vita bollen i mitten så var det tämligen slöseri med mina knapert ihopskrapade studentpix. Men nu köpte jag den i alla fall, för gräddnougatens skull och min mage kurrade tacksamt medan jag smaskade på den. Efter fem bitar började jag dock må illa och jag funderar lite över om chokladen kommer hinna bli oätlig och alldeles för gammal innan jag lyckats peta i mig den.

I en Aladdinask är det ju alltid körsbärslikören som blir kvar sist. Det är ett scenario som stämmer till punkt och pricka hos varenda en som köper en kartong. Till och med i Marabou's reklam för Aladdin. Och då kan man ju ställa sig fråga; om nu Marabou är medveten om att körsbärslikören är den minst goda (notera min diplomatiska formulering) biten i asken och alltid blir kvar sist, varför i all världen plockas den inte bort och ersätts med någon annan lite godare bit?

Hemma hos oss heter det att "vi lämnar körsbärslikören till mamma, för den tycker hon om". Jag vet inte riktigt om det är så att hon faktiskt tycker om körsbärslikören på riktigt eller om hon liksom bara "förbarmar sig" över den för att ingen annan gör det.

Min plånbok, dina byxor?

I fredags var jag och Miriam ute och drack drinkar, vi pratade strunt och om framtiden. Om julen. Om kärleken. Vi pratade kort och gott om allt det där som man brukar diskutera när man är ute och drinkar. Kvällen blev kort dock. Precis som alla andra kvällar blir nuför tiden. Klockan tio gäspade jag otrevligt stort och drog mig hemmåt. Det var biljettrazzia på vagnen, som alltid på helgdagarna. Jag plockar fram min plånbok och låter handen vila mot mitt ben i väntan på att bli kontrollerad av de stora blå jackorna med "Göteborgs spårvagnar"-loggan på. Till min stora förvåning inser jag att killen som sitter bredvid mig har ett par byxor i exakt samma tyg som min plånbok. Det hela ser väldigt lustigt ut och jag försöker kväva fnisset som bubblar upp från magen. Men det är redan för sent. Killen har upptäckt min plånbok och jag ser hur han först tittar på den en lång stund för att sedan titta ner på sina byxor en ännu längre stund. Sedan skruvar han lite obekvämt på sig, drar med handen på sina byxor och vänder huvudet mot en av de blå jackorna. Räddad av gongongen. Jag stoppar ner min plånbok i väskan och han stoppar ner sin plånbok i sin innerficka. Sedan låtsas vi båda som om ingenting har hänt.

Min plånbok är riktigt snygg.

Vad har hänt med tiden?

Om det finns någon med förmågan att frysa tiden, om än bara för en kort stund, så är det hög tid att träda fram och göra något åt saken. Tiden springer mer eller mindre ifrån mig och jag vet inte alls hur jag ska kunna råda bot på den stress som blivit ett vardagligt moment i mitt liv. Jag skulle ju pyssla och jula hela december. Jag skulle baka lussekatter, koka knäckt, göra massa annat gott och roligt! Men jag hinner banne mig inte! Och framtidshetsen? Ey! Don't push it too far!

Vi gick på julkonsert med Unikorus i Hagakyrkan igår. Stämningsfullt och så vackert att mina små hår bakom örat ställde sig rakt ut. Vi glöggade och knaprade godsaker hos Fanny sen, men med stressen rinnande i blodet blir jag trött bara efter ett litet minitag och jag gick hem för att krypa ner under täcket och vila min utmattade kropp. Jag vaknade av att syster ringde vid 10.15 och var i julklappstagen....tur att det finns dem som tänker på det. Jag måste ge båda mina systrar en eloge för deras insatser iår. Jag har liksom bara glidit med och sluppit tänka på det mesta.

Nu ska jag sätta mig och söka lite jobb. Vuxet värre.

Göteborg i december

Himlen håller på att regna sönder och samma. Och människorna tycks spolas med i rännilarna som bildas på iskall och hal asfalt. Alla miljontals små lampor som pryder vår julstad dränks i mörkret och träden väser otrevligt och piskar med sitt grenverk. Göteborg i december.

Jag tycks ha förlagt mig själv i en kombinerad jul- och framtidshets och jag tror inte tomten gillar vädret han heller.

2-3 portioner Dubbel Nougat

En Dubbel Noguat, på 54 gram, från Marabou innehåller följande:

Socker, hasselnötter (22 %), vegetabiliskt fett, mandel (9 %), kakaomassa, mjölksocker, kakaosmör, skummjölkpulver, vasslepulver, smörfett, emulgeringsmedel (sojalecitin E476), arom. Kan innehålla spår av jordnötter, ägg och vete.

Läser man vidare på den guldiga lilla förpackningen står det så här (jag citerar):

"Innehåller/Sisältää/Contains 2-3 portioner/annosta/servings"

Jag drömde att jag hade hjärtfel i natt. Om jag nu smäller i mig denna syndigt goda Dubbel Nougat, som egentligen ska delas systerligt och broderligt i två, möjligtvis tre delar (om man är generös), är det då mitt hjärtfel uppstår?

Om att vara normal

Bredvid mig på biblioteket sitter en kille med fotografiskt minne. Han scannar in texten genom att dra fingerspetsarna över sidorna. Ibland stannar han upp, sluter ögonen och verkar ta en stund till att låta alla bokstäver sjunka in till ett sammanhang. På mindre än en halvtimme har han slukat en bok på säkert fyrahundra sidor. Samtidigt som jag är faschinerad över hans förmåga kan jag inte låta bli att känna mig stressad. Han sitter där bredvid, läser några hundra sidor i ett nafs medan jag tragglar med sju sidor i en pdf-fil.

Ibland känner man sig ganska så vanlig och normal, vilket kan vara ytterst tråkigt.

En elefant balanserade

Tiden springer ifrån mig och jag kan inte greppa den. Fjärde december. Om fyra veckor ska uppsatsen vara klar. Jag har aldrig missat en deadline förut, men nu börjar jag bli lite orolig. Jag sitter på en balkong i det runda biblioteket och blickar ner på alla små människor där nere som har böcker uppslagna framför sig och gnager lite på pennan. Undra om de också är oroliga? Framför mig hänger den enorma lampan från en tjock vajer i taket, glaskupor i gröna och gula färger på en stålstomme. Jag har alltid undrat vad det egentligen ska föreställa. Ett träd? Den är ganska så ful.

Ryan Adams gör mig sällskap från itunes. Jag drömmer mig bort. För det finns så mycket att drömma sig bort till som inte har med uppsatsen att göra. Jag skrev för några dagar sedan att jag oroade mig för framtiden. Det gör jag. Mer än någonsin. Men just idag oroar jag mig mer för nutiden än för framtiden. Jag tror jag tappade bort min skugga igår, och på spårvagnen slutade jag existera för en kort stund.

Jag gick och la mig tidigt igår i förebyggande syfte, men oron malde inuti min lilla kropp och själen fick ingen som helst ro. Jag låg och funderade på om jag skulle gå ut en sväng. Mörkret och kylan skrämde mig inte som det brukar. Istället hjälpte det mig att andas.

Jag var den enda som var ute och sprang klockan tolv på natten.

Mitt liv just nu

Jag har tendens att relatera mitt liv till låttexter.

Oh Laura - Release me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Hej hej åklagare

Det är så tyst. Vad gör allt folk runt omkring i vår stad? De kanske i och för sig gör som jag. Sitter hemma och äter julkorv. Min päronkonjakkorv. Och dricker varm choklad och käkar ostmackor. För det är precis det jag gör.

Jag och flickorna drack bubbel och gick ut en sväng igår, bara för att få dansa bort vår överflödiga energi och få förlora sitt förstånd åt alkoholen. Det var varmt och trångt, bara av att andas alkoholångorna som hängde i luften gjorde mig berusad. Någon tar tag i min arm och säger:

- Alltså, du är nog det vackraste jag någonsin sett... Han tar tag i väggen för att hålla balansen, försöker fästa blicken in i mina pupiller. Jag kan inte låta bli att skratta till åt hans taskiga försök.
- Tack, gulligt sagt av dig, men jag tror knappast på det. Ha det fint du! Inombords suckar jag.
- ....nej vänta....jag är åklagare.
- Kul för dig.
- Och så heter jag Kristoffer. Ska vi hångla?
- Nej. Han suckar, sippar från sin ölflaska och vänder sig om. Jag börjar söka mina vänner med blicken. I bakgruden hör jag honom säga;

- Hej, jag heter Kristoffer....fan va fin du är! Jag är åklagare....

Jag går därifrån och flinar och jag flinar fortfarande. Nä, jag trivs så bra här. I min soffa.

Vem har tagit julen?

Det har riktigt kliat i fingrarna de senaste dagarna efter att plocka fram alla julsakerna. De få jag har vill säga. Jag satsar på kvalitet framför kvantitet. Och så igår, när det äntligen blev tillåtet att pynta, så kunde jag inte hitta julkartongen. Med ett förfärat inre genomsökte jag varenda liten milimeter av vinden och lägenheten. Ingenstans! Jag hade städat bort julen och kunde inte hitta den någonstans. Det visade sig, efter någon timmes letande, att jag hade kastat själva kartongen som jag brukar packa ner julen i och att jag istället har spridit ut alla grejor på diverse olika ställen. Mycket praktiskt tänkt av mig. Men lite pyntat blev det allt. Eller nja, mitt vardagsrumsfönster ser ungefär ut som ett skyltfönster till en julpyntsbutik, men eftersom jag inte har någon gran så måste jag ju hänga upp allt fint någonstans. Till och med en av mina "julfeér" som jag märkte hade ofrivilligt amputerat armen i sin lilla kartong, fick hänga där i fönstret. Ingen är ju perfekt, det har varit de senaste dagarnas kontenta. Och hade jag inte låtit henne hänga där i fönstret hade jag gått emot det jag själv står för. Hon har ju ändå vingar, då klarar hon sig med en arm.

Nu ska jag ta mig ett glas hallonsaft och pyssla vidare till tonerna av Billie Holiday.

Innan det är för sent

Det vore synd att påstå att jag är någon tårtfantast. När alla andra barnen kastade sig över tårtan på barnkalaset var jag ett snällt och fogligt litet liv som tuggade vidare på min vaniljbulle. Det gör jag fortfarande. Kanske tar jag någon torr liten kaka som smular sönder i min munhåla och belönar mina smaklökar med små lyckokickar av sötma. På senare år har jag lärt mig äta tårta av ren artighet. Ibland kan jag till och med tycka att det är ganska så gott. Men det finns en tårta som i princip kan självutnämna sig till världens åttonde underverk. Jag minns att det var i mellanstadiet som tårtan kom till mitt hjärta och aldrig ville släppa taget. Den välkomnade mig till och med till vuxenlivet när jag tog studenten.

Sist jag åt denna makalösa, fabulösa tårta var jag uppriktigt lycklig och jag tror nog att det gnistrade till som små diamanter i mina blågröna ögon. Men att säga att "tårta på tårta kan ingenting hända" är bara tokigheter. För jag ska tala om för er vad som händer när man skapar sig en tårta på tårta-situation. Det som händer är att ett stort tårtberg fastnar i gravitationskraften fälla och allt blir bara en enda röra. På något lustigt vis kan man ändå inte släppa tanken om att tårtan eller accepter att den har gått förlorad utan man kastar sig ner på golvet för att rädda det som räddas kan. Femsekundersregeln. Det gäller att agera snabbt och rädda så mycket som möjligt.

Innan det är för sent.

Litet men stort

Står man stadigare på jorden om man har stora fötter? För om det är så, så kanske det är därför som jag snubblar varje gång världen vinglar till. Mina fötter är ganska små så det blir ju mindre yta att balansera på. Men å andra sidan är mitt huvud också ganska litet men ändå ryms en hel del där inne.

Vad framtiden har planerat

Jag tänker på framtiden. Det har jag gjort mycket den senaste tiden. Jag funderar och fantiserar. Och de finaste bilderna som jag skapar, ramar jag in och hänger upp på en tavelvägg inuti mitt huvud. Det är kanske inga större drömmar, men det är åtminstone något att sträva efter. Jag har en tanke om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vad som ska hända och allt vad det innehåller. Men det är bara en fantasi. Vad verkligheten har tänkt sig för mig får man tåligt vänta och se. Jag botaniserar bland mina känslor, vänder och vrider för att kunna se dem ur alla tänkbara vinklar. Jag lyssnar till mina egna andetag, det har jag aldrig gjort förut. Jag granskar min kropp och mina ansiktsuttryck i spegeln och tänker att jag är nog en ganska finurlig liten varelse ändå. Jag längtar och trånar efter det där speciella, precis som alla andra gör. Jag tror aldrig att man slutar tråna, även om man redan har det. Det där speciella. Jag läser all graffiti längs spårvägen och tänker att det säkert finns något djupare mening med allt. Till och med med det som kan tyckas vara meningslöst klotter.

Jag undrar vad livet har planerat för mig.

Postleverans

Jag har vikt cirka sexhundra papper. Jag har vikt cirka tvåhundra kuvert. Jag har stoppat i papprerna i kuvert, matchat numret på det vikta svarskuvertet med adresslappen och klistrat igen. Det tog mig "bara" sex timmar. Och för att inte slita ut mina händer alltför illa vid "tillplattandet av allt vikande" så tog jag min grillvante till hjälp. Hade jag varit tvungen att slicka igen kuverten hade jag förmodligen börjat storlipa, men ibland är det bra fint med självhäftande. Nu ska jag bara posta alla brev. Problemet är bara att de får inte plats i endast en postlåda. SÅ många brev har jag suttit och knåpat ihop idag.

Jag kommer drömma om brev.

I-landsproblem på hög nivå.

Stolthet och skönhetsfläckar

Stolthet.

Jag vill leva mitt liv, göra mina val och kunna se tillbaks på mitt liv och känna stolthet. Stolthet över att ha gjort det allra möjligaste för att ha ett fint liv. Jag vill ta tillvara på det som är bra. Förkasta det som inte gör mig lycklig. Jag vill överleva och känna mig stolt.

Denna meningslöshet som jag varje morgon vaknat upp till den senaste tiden håller inte längre. Jag är trött på livet och det ska man inte vara vid tjugotvå års ålder. Det håller inte i längden - det gör mig knappast stolt. Så jag köpte mig lite böcker idag. Jag tänker fylla mitt inre med andras ord, tankar och erfarenheter. Och så köpte jag mig en hyacint så att jag kan se hur någonting växer och att tiden inte står stilla.

Jag ger upp tanken att sträva efter någonting perfekt. För perfekt existerar inte. Även den mest retuscherade reklamskylt har sina skönhetsfläckar.

Saker värda att veta

Någon hejade på mig på spårvagnen idag. Jag har aldrig sett personen förut. Tror jag inte. Men det såg ut som han kände mig. Vilken tur han har i så fall.

Utanför mitt fönster, i cykelstället, står en trehjuling parkerad. Precis som de stora cyklarna. Väldigt sött.

Mitt internet har uppgraderats från 3,6 Mbit/s till 7,3 Mbit/s till samma pris. Väldigt generöst måste jag säga.

I övrigt filar jag på min önskelista. Kastruller, Alfapet och lite lycka.

Till Tobias skrev jag nyss; jag kommer klara mig, eller hur? Det känns bara skönt att få det bekräftat från någon annan. Från någon lite mer jordnära än mig själv.

Och på aftonbladet.se kan man se flashgrafik om vinterkräksjukan.

Min nya sfär

Jag köpte en macka och en kaffe och slog mig ner med min dator i den lilla lugna vrå på biblioteket. Jag fullkomligt älskar atmosfären här. Det är inget speciellt med den egentligen. Det är ett helt jättevanligt bibliotek men på något vis får mina tankar utrymme att vila lite från sitt vanliga karusell-liv och mina lungor kan andas något sånär neutral luft. Jag andas in ord och meningar från de gamla böckerna i hyllorna och mina öron badar i tystnaden. Det finns en möjlighet för uppsatsen att kunna bli något mer än bara tio meningar på ett annars blankt papper här. För jag klarar det här, eller hur? Hur ensam jag än känner mig så kommer jag klara det. Jag kommer längta efter en famn att borra in mitt ansikte i då jag knatar hem från biblioteket de mörka decemberkvällarna, till någon som säger hej hej sockertopp, du är en stark person och jag beundrar dig! Men jag kommer klara mig, trots längtan och lite hjärtesorg som förföljer mig som en dimma. När jag går hem från mitt bibliotek ska jag promenera genom Haga, varje dag, känna snöflingorna som landar på min näsa, jag ska snufsa i mig grandoften och titta upp på juldekorationerna som dinglar mellan husen, kanske smiter jag förbi Phillies design och köper mig någon ny vacker julgranskula för alldeles för mycket pengar. Och så ska jag tänka: Nästa år ska bli mycket bättre!

Att marknadsföra sig själv

För den som har varit på en av handelshögskolans arbetsmarknadsdagar vet att det tenderar att vara ett ganska så påkostat jippo. Lilla julafton skulle man väl också lite krasst kunna säga. Jag brukar spendera tiden med att sno åt mig gratispennor och godis, men eftersom jag får ut min examen till våren tänkte jag att det var hög tid att göra något mer seriöst av det hela. Att marknadsföra mig själv! Men tyvärr började luften pysa ur tre meter innanför entrén och fortsatte pysa sakta men säkert ju längre in i djungeln av montrar jag kom och käcka leenden blev alltför närgångna. Först när jag gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln märkte jag hur illa det verkligen var. Jag smälter samman med Göteborgs grå och dystra väder. Blek och glåmig stod jag och tittade in i mina trötta ögon. Här kan inte marknadsföras något. Inte idag. Jag nöp mig i kinderna för att få lite färg och snodde åt mig en bulle, en macka och lite chips från montern med gratismat och knatade hemmåt.

Jag tar tag i det där nån annan dag. Någon dag med lite mer energi till övers.

Ett cocktailglas med c-vitamin, tack!

Ett försök att ta mig ur min apati. Med pencillinet flytande i mitt blod och med budgettejp från någon lågpriskedja har jag försökt tejpa ihop mitt hjärta och min själ. Åtminstone idag. Jag tog en varm dusch, bytte från mina mjukiskläder till en svart klänning (med tjocka strumpbyxor under förstås), jag sminkade över mina mörka ringar under ögonen och satte lite rouge på mitt bleka ansikte. Jag log åt min spegelbild. Vilken pajas jag är ibland! Så gick jag ut till köket, tog fram ett cocktailglas och hällde i en c-vitamin (hallon och tranbär), tände lite ljus, gick till vardagsrummet och satte på Babyshambles. Nu struttar jag fram i min lägenhet, tar mig i kragen och städar upp all sjukdom och fallna tårar samtidigt som jag smuttar på min hälsodrink och lagar spenatsoppa!

Att plocka fram minnen

Jag har pratat Kent-minnen idag med Anders:

Åsa säger (11:52):
För fem år sedan så såg jag dem också, här i Gbg....Tillsammans med en vän. Jag hade en lånad röd t-shirt, ett par tajta blå jeans som jag snott från syrran och en svart vinterjacka över. Och på natten sov vi i ett kök nånstans i Masthugget och så fick jag nästan hjärntumör av min 5110 eftersom jag pratade med dig tills batteriet tog slut.

Anders säger (11:53):
Hahaha, det minns jag!

Anders säger (11:53):
Det var ett dyrt jävla samtal!
__________________________________

Och med Tobias:

Tobias säger (11:57):
Mitt bästa Kent-minne: Discolada i Överlida. Kompisen hade precis fått körkort, vi åkte dit nyktra. Lokalen rymmer 2000. Kanske 200 var där för Kents skull. Isola.

Åsa säger (11:58):
Gud vad du är gammal.

Tobias säger (11:58):
Mm...V&A var kass, däremot var D&JD helt ok

Tobias säger (11:58):
Jepp ;)

Hakuna matata

Lantlolla som jag är höll jag på att tappa hakan när några klasskompisar såg en skylt som varnar för kossor och utbrast "vilken söt skylt, jag har aldrig sett en sådan förut!". Jag är uppväxt med dessa skyltar med femtio meters mellanrum ungefär.

Och trots att det tar emot att erkänna det så råkade jag ut för en liknande situation förr förra helgen när jag och syster gjorde vår utflykt till julmarknaden.

- Såg du skylten? Jag har aldrig sett en sådan förut. Sa jag till min syster som kör.
- Nä? Vad var det för skylt.
- Varning för vårtsvin.
- Åsa, vårtsvin är sådana som Pumba. De lever i Afrika.
- Jaha! Men det var nog inte skogen full av Pumbor de syftade på. Det var kanske vildsvin då.

Det finns de som brukar kalla mig för en klok människa. Jag klandrar dem inte om de nu börjar tvivla en aning (pyttelite bara). Men visst vore det lite mysigt med Pumba skuttandes omkring i skogen.

Konsten att hata söndagar

I detta nu finns det två möjligheter: antingen är det gravt fel på mig, eller så är det ett gravt fel på datorn. En tredje möjlighet kan i och för sig vara att det är en kombination av grava fel som gör mitt liv miserabelt.

1. Jag har aldrig gillat söndagar.
   
2. Denna söndag är inget undantag. Jag sitter hemma i min lägenhet och är sjuk. Mina Ipren är snart slut och jag är alldeles för matt för att gå ner till Apoteket för att köpa nya. Jag har feberyrat otäcka saker hela natten och jag kan inte äta något eftersom jag inte kan svälja.
3. Jag bestämmer mig för att förflytta min handikappade kropp från sängen till soffan för att istället titta på film. Att göra något nyttigt av min söndag menar jag.
   
4. Men tydligen så har både VLC Media Player och Windows Media Player bestämt sig för att bojkotta allt som har med mina DVD-skivor att göra.
5. Efter två försök att installera om programmen inser jag att det förmodligen är själva DVD-läsarens fel i datorn. Låt mig med irritation påpeka att datorn är inhandlad för endast någon månad sedan eller så.
6. Min okunnighet kring allt som har med tekniska prylar att göra skjuter i höjden med en febertopp och jag lipar snart en skvätt. Jag säger ju att jag avskyr söndagar!
   
7. För om det är så att jag inte kan titta på mina DVD-skivor så betyder detta lite krasst sett att jag måste titta på TV istället. Och för den som granskat TV-tablån en söndag som denna kan ganska snart konstatera att det enda som sänds är usla gamla repriser och dussintals av hysteriska ordprogram där det ändå är omöjligt att vinna pengarna.

Himla skit.

Purple Rain

Jag vaknade av en dröm i morse och sedan kunde jag inte somna om. Jag drömde att jag hittade en låda med en massa blandskivor. Ovanpå blandskivorna låg ett blandband (hej hej 90-tal!) med texten "Research-låtar" (undra vad jag fått det ifrån?). Jag var väldigt nyfiken så jag lyssnade på första låten. Det var Purple Rain med Prince. Sen vaknade jag och låg och nynnade på låten hela morgonen medan Göteborg vaknade till utanför fönstret. Undra om drömmen betyder något?

Att göra det med stil

För den som vet så är jag en skooman. Jag har en viss förkärlek till att köpa skor, gärna ett par i veckan. Jag älskar mina mörkbruna Le Coq-skor. Problemet är bara att de är väldigt varma på sommaren och väldigt hala på vintern. Det var jag och pensionärerna som halkade över torget idag och höll tungan rätt i mun. En yngre kille (när man är tjugotvå år och skriver "yngre kille" menar man någon som är kring tjugostrecket) sprang förbi med lätta steg och jag muttrade lite tyst för mig själv något om hur han vågade springa när alla andra praktiskt taget smyger fram. Sen tänkte jag att han förmodligen inte hade lika snygga skor som jag och att jag åtminstone halkar omkring med stil. Ska man se löjlig ut så kan man lika väl se bra ut medan man gör det.

Det var en gång

När det bakas rulltårta i det vintriga vädret traskar jag bort till farmor och farfar. Jag träffar dem ganska ofta, i alla fall varje gång jag ger mig hän åt att vara smålänning. Farmor experimenterade fram en rulltårta med överbliven chokladpudding idag, medan farfar låg och vilade sig och försökte komma ihåg receptet till sin mjuka pepparkaka som han alltid svängde ihop förr. Man borde göra det till vana att sätta sig ner och prata om svunna tider. Det är svårt att låta bli att le när de berättar om sina pojk- och flickvänner de hade innan de träffade varandra, hur de träffades, vad de gjorde, farfar berättade om sin tid i flygvapnet under kriget och farmor berättade om hur hon skickade paket till farfar i Kiruna. Bara hur allting var då. Fråga, innan det är för sent. För det finns så mycket spännande.

Det går över tills jag gifter mig

Min systerson ska bli storebror till vårkanten. Men han vill helst ha en lillebror. Och om han inte får en lillebror så går det bra med en hund istället. Det är lika kul att diskutera ämnet varje gång.

Jag är fortfarande kvar bland granarna i skogen. Men det är åtminstone lite snö som piffar till grenverken och den annars så höstgrå marken. Jag har egentligen ingenting speciellt att göra. Jag fuskade så pass mycket på dataspelet igår att jag råkade komma så långt att man skulle använda disc 2, och den har jag inte med mig. Strunt samma, egentligen skulle jag nog behöva vila mig lite från allt som har med datorer och internet att göra. Egentligen skulle jag nog behöva förlika mig med mina tankar som far omkring i huvudet på mig. Egentligen borde jag fråga min fyraårige systerson om råd vad gäller det mesta, för han är bra mycket mer logisk och enkel i sitt tänkande än mig. Man brukar få väldigt söta, men gud så ärliga svar.

Ibland önskar jag att jag var liten igen. Då kunde man minsann gråta en skvätt utan anledning men skylla på att man fick en sticka i foten. Man slapp bekymra sig för något och jag minns att jag aldrig kände mig speciellt ensam. Som barn kan man säga att man inte tycker om maten, utan att någon tar illa vid sig, och så slipper man äta upp. Som liten stod de svåraste valen mellan huruvida man skulle välja en Piggelin eller en 88 när farfar bjöd på glass. Som liten hade man någon som tog hand om en när man var sjuk och ställde ett iskallt saftglas bredvid sängen. Och om man var ledsen fick man krypa ihop i en famn och bli tröstad. Ofta gick man därifrån med orden det går över tills du gifter dig!

Jag har några år på mig.

Önsketänkande

Varför kan inte det här, en bubblande fin historia, hända just mig? Snälla?

Google tar över min vardag

Jag vet att sår läker med tiden. Jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt. Senare. Men nu då? Jag undviker allting som gör ont att tänka på, jag har försökt stänga av hjärnan. Istället för att pyssla med någon smart och nyttig grej i vardagen, typ uppsatsen, så har jag ägnat mig åt hjärndöd dataspelverksamhet. Monkey Island 4. Men jag blir bara arg på att jag inte kommer vidare och orka inte sitta och klura på hur det artificiella skinnet skall spännas över ett hål i marken så att det bildar en trampolin och jag kan hoppa in genom fönstret på andra våningen av banken. Så jag googlar fram alla lösningar istället.

Tänk om man kunde googla fram livets lösningar. Tänk om man kunde googla fram ett recept som tar bort all oro och all tveksamhet. Ett recept på lyckopiller eller nåt.

Julmarknad

Syster och jag styrde kosan mot julmarknadens julmarknad. På sommardäck kryssade vi mellan isfläckarna genom ett gnistrande vackert snölandskap och två timmar senare, invirade i stora halsdukar, handskar och mössor, var vi redo att inta alla marknadsstånd. Vi konstaterade ganska snabbt att det finns mycket krimskrams att köpa för ytterst dyra pengar, men trots att det just är krimskrams så får man en speciell julkänsla som inte går att vara utan. Vi granskade varenda liten tomte in i minsta detalj. Varje krimskramstomte. Vi gick tre varv i matboden och provsmakade näst intill allt. Man måste ju veta vad det är man kanske eventuellt ska köpa - om det är gott. Det blev en hel del kassar att släpa på efter ett tag, och innan jag är hemma i lägenheten igen är det inte slutsläpat på ett bra tag. En korv (jag som aldrig köper korv köpte en salami med päronkonjaksmak - det låter åtminstone väldigt sofistikerat), en burk hjortronsylt, en burk honung med fläder- och champangesmak, en flaska enbärsdricka och en flaska hjortrondricka, mariannelundskonfekt (helt klart sveriges bästa karamellkokeri), och en kermaiktomte (jag är inte mycket för det traditionella julpyntet och vill gärna ha lite mer speciellt pynt och denna tomten var grön, inte röd och så syntes inga läskiga tomteögon på den).

På vägen hem stannade vi till vid systers favoritbutik, en liten gårdsbutik utmed vägen. Hade jag bara haft en lite större lägenhet så hade jag gärna köpt på mig både det ena och det andra. Jag nöjde mig med en liten krona i plåtband och ett litet fat. Vi gjorde ytterligare ett stopp för att bryta lite mot lagen. Och jag tror vi lyckades göra det hyffsat diskret åtminstone.

SJ goes wild

Nu sitter jag på ett tåg igen. Och det snöar ute för första gången iår. Det ska storma också är det ju tänkt. Jag brukar vara hyffsat duktig på att pricka in det där med tåg och en storm. Been there, done that, med livet som insats och med lite tur från de högre makterna. När tågbanan är tvåspårig tar man, i alla fall jag, för givet att ena spåret leder åt ena hållet, medan det andra spåret leder åt andra hållet. Men vi hade nyss ett chickenrace med pendeltåget till Alingsås. SJ goes wild.

Jenny Owen Youngs - Hot in here

Jag har löst konflikten mellan mina två jag. Jag sätter mig ner i mitt hörn av världen och låter den snurra på för egen maskin nu, för att kämpa för det jag tror på någon annan gång. Kompromiss. Whatever. Min ork är slut.

Blåmärken

Jag hörde ett kvidande litet hjälp inuti mig. Jag har slagit mig riktigt ordentligt. Jag är gul och blå och minsta lilla rörelse gör ont. Mina ben är tunga och det är svårt att gå. Mitt hjärta släpar efter och huvudet nickar precis som om min nacke inte är stark nog att hålla det uppe. Men så blundar jag och drar efter ett djupt andetag; okej Åsa, du är inget dumhuvud, du klarar det här. Du löser ju alla andra problem, så varför skulle du misslyckas nu för? Mina två jag har en slags konflikt. Ena delen av mig är redo att sätta sig i ett mörkt hörn och bara sitta där, tjura och låta resten av världen snurra på utan att jag är en del av den, medan andra delen av mig tänker kämpa för det som jag tror på. Vad tror jag på då? Vad sjuttsiken tror jag på?

Jag tror det är dags att ta fram tapperhetsboken igen.

Om allt och ingenting

Jag hade tänkt att dra ännu en tåganekdot, för tåg är något som jag är bra på och på tåg upplever man knasiga saker. Men istället för tåg så tänker jag ägna den här texten åt "ingenting". Japp, det är i detta tillståndet jag befinner mig just nu. När jag vaknade upp idag så vaknade jag upp till en dag där jag absolut inte har någonting att göra. Och det kan ju vara skönt att ha en ledig dag emellanåt, men grejen är den att jag inte har någonting att vara ledig från, och helt plötsligt blir den lediga dagen bara plågsamt lång och intetsägande. Jag ska egentligen skriva c-uppsats nu. Men jag har ingen konkret problemformulering och jag har ingen aning om i vilken ände jag ska börja skriva. Min kreativitet står stilla och dagen då jag gör ingenting är bara jobbig - och klockan är bara tio över tio. Den här ingenting-tiden skall fördrivas fram till mitten av januari. Helst skall det åstadkommas en uppsats på denna tiden också. Vi får väl se hur det går. Kanske har jag bara vaknat upp och gått ur sängen på fel sida, för opepp var ordet.

Jag skulle kunna ställa mig och baka sju sorters kakor, gå ut på stan och inhandla alla julklappar, städa vindsförrådet eller sortera mina recept. Jag skulle också kunna ställa mig och måla om mina köksluckor från smurfblå till grå och jag skulle kunna konvertera till någon spännande religion. Men jag gör det någon annan gång istället.

Det här med tåg

Fenomenet SJ upphör aldrig att förvåna mig. Det verkar vara vardagsmat att liksom "tappa bort" tåg. Hur sjutton kan man tappa bort ett tåg? Det är ju inte direkt som när man tappar bort en strumpa när man tvättar. Sist jag åkte, hade de i alla fall tappat bort en vagn, vilket resulterade i att cirka femtio pers stod i gångarna i flera timmar. Tills en ersättningsbuss plockade upp oss olyckligt platslösa lottade. Och det var ju bra. Till slut är det bara jag, en äldre dam och den skojfriske busschauffören kvar på bussen och vi beger oss mot vår slutdestination. På något vänster händer det sig då att busschauffören tappar lokaliseringen och vi konstaterar snart att vi åkt vilse. SJ:s ersättningsbuss har åkt vilse. Suckande sätter jag mig i sätena längst fram och käkar en banan samtidigt som vi alla tre hjälps åt att hålla utkik efter avfartsskyltar. Tolv mil kvar. Busschaufförens mage börjar kurra ljudligt. Tanten vill bli min bästa vän och själv sitter jag och småskrattar åt situationen. Vi blir lite försenade om man säger så.

På vägen tillbaka dagen därpå hade de också tappat bort en vagn. Vagn tre, som de sålt platsbiljetter till var spårlöst borta. Därav uppstod bråk om platserna och några hårda ordväxlingar ägde rum. Jag hade min plats säkrad och gottade till det lite extra, njöt av att ingen kunde säga åt mig att flytta på mig.

Nu ska jag printa ut ett klagomål och frankera ett brev adresserat till SJ och säga till dem vänligt men bestämt att ge mig mina kronor tillbaka.

En trollhasseljul

I tisdags var det +8 grader ute, men det luktade ändå snö i luften. Och i samma veva som oktober blev november slog julhysterin till i mitt huvud. Ja, jag vet... det är absolut alldeles för tidigt men jag kan inte hjälpa det. Jag vaknade av att jag nynnade på Rudolf med röda mulen. Jag vill ha en julgran iår. Men så kom jag till den insikten att en gran behöver lika mycket kärlek som en katt. Och eftersom jag insett att jag inte kan ha en katt kan jag förmodligen inte ha en gran heller. Men jag måste ju ändå hänga upp min julpyntsamling någonstans och då föreslog min inredningstokiga storasyster att jag skulle köpa trollhasselgrenar och hänga i fönstret. Därför har jag varit ute på trollhasselgrensjakt. Jag hittade först en bunt väldigt späda och alldeles odugliga grenar för att sedan hitta den mest gigantiska man någonsin kan tänka sig men till slut hittade jag två mindre grenar (som såg för små ut när jag köpte dem, men visade sig passa som handen i handsken när jag kom hem). Det är en sak att inhandla min substitut-gran, men jag antar att det inte är tillåtet att hänga upp grenarna i fönstret än på ett tag. Och när jag ändå var i jul-taget köpte jag mig Amelias jultidning.

På rullande Nassar växer det ingen mossa

Min kära mor skickade mig en present på posten. Nasses lilla tapperhetsbok. Jag bläddrade igenom och läste varje citat med ett förundrat leende på läpparna. Det fanns många kloka saker, väl värda att tänka på. Och jag ska grunna vidare på dem, och om jag känner mig lite hängig någon gång så ska jag ta fram den och läsa den igen. Och igen. Bara för att den faktiskt är väldigt söt och för att livet är precis som den beskriver. Det är fint med mammor.

Gå aldrig ensam

Nasse gick fram till Phu.
-Phu, viskade han.
-Ja, Nasse?
-Ingenting, sa Nasse och tog Phus tass, jag ville bara veta var jag har dig.

Det är svårt att veta var man har sig själv många gånger. Det är ännu svårare att veta var man har alla andra runt omkring sig. Tillståndet kallas förvirrad. Men det ordnar sig säkert. Det gör det alltid - på ett eller annat vis - med lite socker på. Jag badar i sockervadd för tillfället, jag befinner mig i en sockerchock skulle man kunna säga. Men det gör inget. Man får göra det ibland, skämma bort sig själv en stund för att sedan kunna hamna på rätt köl igen. Och jag är på god väg, trots att det kommer ta ett tag.

Om att vara dum på riktigt version 2.0

Jag har suttit och följt Tv4+ Heroes-maraton hela dagen. Det är fortfarande inte slut och jag sitter här ännu. Något mer produktivt har jag inte haft ork till. Jo, jag har tvättat. Och jag har hunnit med att snäsa av mamma på telefon. Det var inte meningen, och jag skäms. Jag borde ringa och be om ursäkt. Eller ännu bättre, åka hem och ge henne en kram.

Jag brukar inte skriva om privata ting. Och om jag gör det så lindar jag helst in det i sjutton lager stötdämpande material och förställer varenda liten detalj till oigenkänlighet. Men idag har jag inte ork till ens det.

De senaste månaderna har jag kastats om, tumlat runt i en trumma. M kastades in i mitt liv och vände upp och ner på det i en handvändning. På gott och ont. Precis som det ska vara. Det oss som finns mellan mig och M är alltför bra för att kasta bort. Jag vet det. Jag vet bara inte hur jag ska göra.

Ett förlåt var inte tillräckligt. Och telefonledningarna tycks inte vara långa nog. Hur ska jag då kunna säga att han är bland det viktigaste i mitt liv?

Lantluft åt folket

Idag har vi besökt en ekologisk bondgård med skolan. Det låter lite som ett studiebesök man gör i mellanstadiet, men det var väldigt intressant och uppskattat av alla. Picknicken var halva nöjet och efter alla mumsat klart visade bonden stolt upp sin gård. Nu är det ju så att hälften av alla som går kursen är mer eller mindre uppvuxna på landet och kanske var det just därför som vi uppskattade besöket så mycket - en gång lantlolla alltid lantlolla.

Bonden, en man i sina bästa år, hade skrivit ett väldigt välgjort program i ett slitet anteckningsblock, och med hans stora lantbrukarnävar bläddrade han igenom papprerna. Han berättade om landskapsbilden, om hur det var förr, om hur all mjölkproduktion försvunnit successivt och hur han själv avvecklade sin mjölkproduktion för mindre än en månad sedan. Nu bedrev han en mindre besättning med nötdjur och får.

Lantbrukare är ett yrke som jag lärt mig uppskatta allt mer. Det är först på senare dagar man inser vilket slit det innebär. Och mer allmänbildade människor får man leta efter. Väldigt imponerande och hedervärt. Det var dessutom otroligt fint att höra honom berätta om sina djur och sin gård med sådan kärlek att han emellanåt blev alldeles blankögd och när han berättade om då han skulle ta bort sin äldsta mjölko höll vi alla på att börja lipa. Vi bet oss i tungan, men fint var det i alla fall.

Uppåt Frammåt

Jonatan hade klubb på Uppåt Frammåt i fredags. Jag och M mötte upp Miriam i partyskrud och smuttade på mojitos (av bästa slag denna gången...)!

Så här fina var vi:

Jag är bättre på att svänga de lurviga

Jag provade på det där med sömn. Det gick inte så bra. Jag varken kan eller vill somna eftersom jag drömt mardrömmar varenda natt nu ett tag. Så jag tänkte jag kunde skriva ett meningslöst blogginlägg och lägga in bilder från kameran på datorn istället.

En gång i början av min studenttid, det vill säga för väldigt väldigt länge sedan, bodde jag i en helt annan del av Göteborg. Det var mer "student" att bo åt det hållet och det låg ett stenkast (eller fem minuters promenad) från gymmet. Min vän lurade med mig på ett step-up-pass en kväll när jag hade ett svagt ögonblick.
- Är det någon som aldrig varit på step-up tidigare? frågar den supersöta och vältränade instruktören i sitt headset.
Jag och endast jag viftar till med handen i luften och jag ångrar mig i samma sekund som jag inser att jag är ensam i salen om att vifta. Instruktören vänder sina rådjursögon åt mitt håll, tillsammans med trettio andra ögonpar, ler och säger hurtigt
- Men det ska nog gå bra för dig ändå, det är inte så svårt...

Visst gick det hur fint som helst. Till en början. Men man vaggas liksom in i någon slags falsk trygghet om att "pff, jag är minsann inte så pjåkig ändå" och börja planera för nästa pass. Det var någonstans en tredjedel in i passet som lilla jag var bortkållrad och mest stod vid min bräda och log lite genant mot de andra hurtbullarna runt omkring. Men så tänkte jag "fasen då, försöka måste man ju". Så jag försökte. Kanske alldeles för mycket. Men jag är ändå någorlunda nöjd med min insats tills jag lyfter fokus från instruktörens fötter till hennes ansikte. Hon skrattar hjärligt åt mig (i headsetet!) och gör tummen upp. Mitt nöjda leende försvann i samma sekund.

Jag gick aldrig dit igen utan har sedan dess hållt mig till saker som jag är lite bättre på.

Detta var som sagt väldigt väldigt längesedan. Och idag när en annan vän undrade om jag hade lust att gå på ett danspass med henne så tackade jag ja utan att erinnra mig om denna händelse. Inte förrän det var för sent och jag står där i salen och inser att jag lider av totalt avsaknad av koordinationsförmåga what so ever. Men jag försöker i alla fall och tänker att jag åtminstone inte kan vara sämre än den medelålders gubben med ölmage i andra hörnet av salen. Han måste ju ställt sig i hörnet av en anledning. Faktum är att gubben i hörnet var en baddare på dans och har förmodligen ställt sig i hörnet för att slippa brilljera och sticka sådana som mig i ögonen. Jag ler mot åt mig själv, försöker svänga armar och benen åt olika håll på ett experimentell sätt, men innerst inne så tänker jag: Sista gången nu! (med dataspels-Hugo röst).

I en microkö

Det uppstod en situation i kön till micron i skolan idag. På handels går cirka 7000 elever. Det blir lite trångt när alla 7000 ska äta lunch samtidigt klockan tolv noll noll. Det gäller att vässa armbågarna och trampa på fötter för att ta sig fram genom flocken. Jag tyckte mig få en ganska bra plats i microkön idag. Det tyckte förmodligen den som stod bakom mig också, för han stod väldigt nära. Sådär obehagligt nära som man kan uppleva i bankomatköerna ibland. Jag kände mig lite besvärad av detta och bestämde mig för att ta ett steg frammåt. Men samtidigt som jag kände mig betydligt mer lättad kände personen framför sig antagligen mer illa till mods och vred på sig lite irriterat. Situationen förbättrades inte av att personen bakom även han tog ett steg frammåt och helt plötsligt stod vi alla tre (och resten av kön) väldigt tätt ihoptryckta. Detta skapade en panikkänsla som spred sig genom ledet. Alla inkräktade tydligen på varandras revir och det blev liksom lite tyngre att andas för några sekunder. Eftersom alla börjar röra på sig för att återerövra sin plats (med omnejd) i ledet råkar jag spetsa personen framför med gaffeln, varpå han rycker till (helt förståeligt) och nästan välter ut min matlåda. Jag räddar den i sista sekund.

PLING!

Det plingar till i en av microugnarna och personen framför ger mig ett kort och påtvingat leende och skyndar fram för att ställa in sin matlåda. Ordningen i ledet återställs.

Kontentan av denna lilla anekdot är att minsta lilla ministeg kan få förödande konsekvenser. Nu slutade ju den här historien lyckligt. Alla fick sin mat, varm.

Måndagsyra

Jag tar tillbaka det där med att jag inte ville se en måndag som denna i vitögat. Faktum är att denna måndag inte har bjudit på något annat är glada överraskningar. Tänka sig hur ett ynka litet mail kan få solen att skina genom de tjockaste molnen! Min lägenhet är alldeles för liten för att man ska kunna springa ett lyckorus och grannarna skulle med all säkerhet plinga på dörren och undra hur det stod till om jag vrålar ut ett lyckoskrik. I och för sig skulle det inte göra mig något, för då skulle jag ju kunna berätta för dem varför jag går omkring med ett överdimensionerat leende och varför jag hoppar omkring yr, förvånad och löjligt glad.

Men helst av allt vill jag bara ringa M och säga "jag bjuder på finmiddag nästa gång vi ses, tre-rätters, vin och levande ljus!". Men det dumma berget som han befinner sig i står liksom i vägen och jag får snällt vänta tills han knatar ut ur berget igen och möts av vår generations mobilstrålning.

Nu ska jag gå ut och köpa mig en stor bakelse.

En långväga överraskning

Jag vaknade och kisade på mobilen. Inget sms, klockan är 09.30. Vanligtvis skulle jag kanske känna mig mer eller mindre tvingad att gå upp och göra något produktivt av dagen. Idag låg jag bara kvar, slöt ögonen och somnade om. Inte för att jag var trött eller för att jag behövde sova, utan mest bara för att jag inte orkar se en måndag som denna i vitögat. Jag skämdes inte ens över mitt beslut.

Himlen är grå och fylld av regndroppar, några tappra löv klamrar sig fast på de annars kala grenarna, vinden är kylig och jag vet att jag kommer frysa så fort jag kliver upp ur sängen. Jag vaknar till igen av att posten trillar in genom postfacket. Till min stora förvåning ligger det ett litet paket bland de annars så trista räkningarna. Jag springer snabbt fram till ytterdörren, föser undan all onödig post, tar upp paketet och springer tillbaka och kurar ihop mig under mitt varma täcke igen. Paketet är stämplat i Kanada. Inuti ligger ett brev, ett födelsedagskort och en blandskiva med färgglada post-it lappar på. Handstilen är lite svår att tyda men trots att jag hoppar över några totalt oläsliga ord får jag ändå ihop innehållet till en helhet. Hon skriver om sin sommar, om hur hon har suttit på sin veranda och läst klassiska noveller och druckit lemonad, om sena kvällar och oförskämt latande. Mycket av musiken på skivan är svensk och emellanåt hör man små fraser på svenska. Hon är fullkomligt tokig i Hello Saferide och är hemligt förälskad i Jens Lekman.

Jag ska skriva ett brev tillbaka. Precis som när man var liten och hade en brevvän i grannstaden. Det tar lite längre tid till Kanada bara.

Talande bilder av en vardagsidol

Ibland får man vardagsidoler. Som nu. Anders gav mig sidan till en grym fotosida där Pontus Ahlkvist står bakom de små mästerverken.

Det är bara att låta sig inspireras!

http://www.kognak.se/

She likes it crunchy

Det bor en spindel i ett hörn på KTB. Jag och Annika upptäckte den när vi skulle plugga. Annika kastar en liten hopknycklad pappersbit på det dammiga nätet och vi konstaterar att spindeln verkar död. Efter att Annika ställt sig på en stol för att ta en närmare titt får vi den definitiva dödsdomen. Spindeln är torkad. Tragiskt att dö i sitt egna nät medan dammet lägger sig som ett pudersnötäcke allt eftersom tiden tickar på. Efter ett tag upptäcker vi ännu en spindel som har gömt sig lite inåt hörnet, fast i samma nät. Den är betydligt större och har huggtänder. Brukar det inte vara så att spindelhonorna är större än spindelhanarna? Och brukar det inte vara så att hanarna riskerar att bli uppkäkad av honorna? She must like it crunchy if that's the case.

Hur som helst så är det något oroväckande när man finner två spindlars öde betydligt mer intressant än det man ska jobba med resten av sitt liv. I början av hösten var jag grymt pepp på att börja plugga i Sverige igen, men nu har pepp förvandlats till opepp och det är med djupa suckar jag tar mig igenom text efter text, skriver lite referat och fortsätter med ytterligare en text om och om igen. Det är inte så att jag har något annat som jag hellre vill göra, jag är bara allmänt oinspirerad till just detta momentet i skolan. Det känns inte som om jag lär mig något nytt, bara tragglar med samma saker i repris. Maybe I'm supposed to like it crunchy as well. Mer pepp åt folket!

(Posta mig lite pepp!)

Hemma på min gata i stan

Efter att ha tragglat hela dagen med en inlämningsuppgift var jag lagom trött när Fannika kom på att vi ska ha vinkväll hos mig. Jag hann aldrig färdigt med referatet innan de studsade upp för trappan i trapphuset. När vi lagt upp kex, ost, pepparkakor och vindruvor på en bricka och bänkat oss i mitt lilla vardagsrum försöker jag peta upp vinflaskan med spetsen på korkskruven.

- Åsa, du får inte öppna vinflaskan, du kommer göra illa dig och så kommer vi sluta på akuten. Annika tar över vinöppningen.
- Och så får hon säkert blodförgiftning... Lägger Fanny till och mumsar i sig en pepparkaka med blåmögelost på.

Vi avverkar alla ämnen som ska avverkas på en tjejkväll och smuttar på det ekologiska vittvinet. När vi är mätta äter vi lite till, bara för säkerhets skull.

Martin skickade mig en länk häromdagen till ett test där man ska kolla vilken hjärnhalva som dominerar. Testet kan du göra här. Det finns inget rätt eller fel med testet, men det utbröt ändå en hetlevrad diskussion om vem som var tokigast av oss. Jag garderade mig och sa att jag ser att den snurrande tjejen snurrar åt båda hållen. Alltså använder jag båda hjärnhalvorna lika mycket.
Sedan drack vi lite mer vin och tryckte i oss de sista vindruvorna som låg i botten av skålen.

Frammåt midnatt knatade de båda töserna hemmåt och jag borde egentligen gått och lagt mig just då på momangen. Men istället gnagde det ofärdiga referatet och jag lät min trötthet falla i glömska. Martin satt på jobbet och gjorde mig sällskap på msn medan jag filade vidare på mina reflektioner i nattmörkret. Allt blir så mycket bättre med lite vin i kroppen, tänka sig! I morse behövde jag bara lägga till lite ord som jag glömt i meningarna och ta bort påhittade ord ur texten, sedan var det bara att trycka på "print"

Som om inte min innovativa natt var nog har jag drabbats av ett nytt feng shui-anfall. Idag har jag till och med löst proppen i handfatet, sorterat i min blommiga verktygslåda samtidigt som jag har feng shuiat bort halva innehållet i mina bokhyllor och möblerat om för att underlätta för energiflödet.

Inte så konstigt att jag skulle somna bums om jag bara lät ögonlocken falla ihop.

Konsten att lukta gott

I följande historia kommer inga namn att nämnas. Låt oss bara konstatera att det är någon när och kär som råkat ut för en mycket lustig situation som får varenda människa att dra på mungiporna. Det går bara inte att låta bli att blogga om historien (sorry!).

Alla tycker väl om att lukta gott, inget fel med det. Strävan efter att lukta gott gör att huvudpersonen i fråga knatar in i ett parfymeri med avsikt att köpa sig en ny parfym. Han frågar personalen om råd som plockar fram en ny parfym och tillsammans konstaterar de att; jovisst det luktar ju jättegott. Han knatar hem därifrån med ett prov för att testa några veckor innan han bestämmer sig helt. Eftersom han vill vara säker på sin sak ber han nära och kära, däribland mig själv, att ge ett utlåtande huruvida parfymen är något att hänga i julgranen eller inte. Alla säger; jovisst det luktar ju jättegott. Och efter mycket betänkande knatar han tillbaks till parfymeriet och säger; denna vill jag ha! samtidigt som han räcker över provet.
- Det är en damparfym, får han till svar.
I två veckor har han alltså gått runt och luktat dam. Som en av medlemmarna i testjuryn måste jag ta stackarn i försvar och påpeka med bestämt finger att parfymen i fråga INTE på några villkor kunde klassas som damparfym genom lukttest. En väldigt manlig damparfym i så fall. En parfym för manliga damer.

Något naggad i kanten av den traumatiska upplevelsen har han nu köpt sig en ny parfym. En som han visste vad det var för någon och som han är hundra procent säker på att det är en herrparfym. Efter parfymeriets misstag tyckte jag dock att han inte borde behövt betala för parfymen som plåster på såren.

Det onda och det goda

Varje gång jag är i Smålands djupa skogar har jag tendens att närvara vid mysfredagen hemma hos syster med familj. Film och godis är huvudingredienserna. Hela familjen har sett filmerna sjutton gånger om än inte fler och de enda som är uppriktigt intresserade är min fyraårige systerson samt jag. Jag har ju faktiskt inte sett filmerna förut! Men eftersom man måste vara någorlunda vuxen hinner jag bara titta glimtvis på teven mellan de vuxna samtalen om skola, jobb, inredning och bebisar. Jag kan nästan allt om att vara gravid och föda barn nu. Intressant måste jag säga, men jag lägger det på hyllan ett några år till eller så. Även om det nu skulle ge mig en legitim ursäkt till att titta på disneyfilmer. Stundtals är jag ofokuserad i samtalen och försöker hänga med lite grann i vad som händer i den tecknade, mindre verklighetsförankrade världen på teve.

- Den slutar lyckligt, Åsa. Heffaklumpen är snäll...men du får gärna låna den sen om du vill, säger min syster. Vilken tur.

Idag såg vi på Narnia. Jag har inte sett den förut, men jag har åtminstone hört att den ska vara lite läskig.

- Ja, en dvärg med en dolk eller nåt, men jag säger till i förväg, fyller min svåger i.

Jag missade den läskiga dvärgen, men påpekade förfärat att slutscenerna som utspelar sig på ett slagfält mellan det onda och det goda påminner om Sagan om ringen. Då kryper min systerson upp i soffan bredvid mig, sätter sig tätt intill och håller min hand. Han nickar mot mig och säger försvarande;

- Mm, lite läskigt är det allt. Tur att jag är här.

Det var en gång ett tåg

Jag har en konstig böjelse för tåg och tidtabeller. Buss och spårvagn kan också få räknas in.

Jag har alltid gillat att åka tåg och buss (och på senare år också spårvagn) och jag har alltid haft någon konstig förmåga att memorera tidtabeller för att sedan kunna den som ett rinnande vatten. Som liten parvel var jag en jävel på det där, på senare dagar har dock minnet och intresset börjat tryta en aning, men jag är fortfarande skrämmande bra. Genom åren har familj och vänner funnit mitt udda 'intresse' väldigt praktiskt och jag kan väl inte neka till att jag själv tyckt det varit väldigt användbart. Men tänker man efter så kanske det är lite småsjukt sådär ändå. Särskilt då man åker så mycket tåg att man börjar anse tågvärden/värdinnan som en hemlig kompis. Det var på vippen att min böjelse gick till överdrift idag då jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "Jag känner igen dig. Jobbade inte du på Krösatågen för några år sedan eller så?" Men jag nöjde mig med att bara tänka tanken "Joho! Jag visste att det var du, jag känner igen dig. Jaså, du är kvar inom tågbraschen du..."

Inte så att jag föraktar tågbraschen, tro inte det för all del. Faktum är den att jag själv ändå tänkt tanken att starta en karriär just där. Nu har det inte blivit så, men tanken har ändå funnits. Jag nöjer mig istället med att åka tåg som en toka. Det gör mig inget. Och dessutom är det miljövänligt och M kan samla tågpoäng och antingen köpa en macka eller komma halvägs till Göteborg. Värsta bra.

Nästa hållplats: det vuxna livet

Jag försöker skingra mina tankar med något helt annat än det som just nu tynger mitt hjärta.

- Men du har varit helt sjukt flitig...
Orden ploppade upp i ett msn-fönster när Anders och jag diskuterade hur det är att bli vuxen. Om sju månader plockar jag ut en magisterexamen från Handelshögskolan. Jag är tjugotvå år gammal. Om vi nu ska prata om ord, så är det ord som definitivt är skrämmande och får mig att kippa efter andan. Om sju månader förväntas jag stiga upp klockan halv sju på morgonen (måndag till fredag!) och knata iväg till ett jobb. På ett jobb ska man diskutera vuxna saker. Hur mår barnen? Vem har glömt diska ur kaffekopparna i diskhon i fikarummet? Vem är det som håller i fredagsfikat? När ska det sluta regna?

Tro mig. Jag är livrädd. Jag är inte redo för att bli så vuxen just nu.

Som det känns nu hade jag nog tänkt mig dröja kvar i mitt förslappade stundetliv ett tag till och läsa till kurser som jag ännu inte hunnit med. Hinna fylla tjugotre och kanske hinna med något lite mer spännande i mitt liv. Eller nåt.

Ord

Jag svär åt livet och ringer mor och storlipar ett tag istället. Bilden på datorn har vänts upp och ner och jag har ingen aning om vilka knappar som åstadkommit det fenomenet eller hur bilden ska bli rättvänd igen. Jag lipar ännu mer och spottar ur mig några ovalda, osofistikerade svordomar. Dessutom tror jag datorn vill dö snart och ersättas med en ny snabbare sak, sjukt jobbig process vilket får tårarna att spruta åt varenda håll. Fy fan. Jag är till bredden fylld av ilska och vill sparka sönder den där fula fåtöljen som står i mitt sovrum. Jag är lika arg på mig själv som på alla andra saker och människor. Det plingar till i mobilen med jämna mellanrum då oroliga vänner frågar om vi ska fika. Men jag är oförmögen att röra mig för tillfället. Jag säger till mamma att tystnaden sakta dödar mig och hon försöker trösta mig med sin vänlig mamma-röst och säger att jag alltid varit ett barn som använt mig om ord, men att alla inte fungerar så. Hon berättade hur dagisfröknarna inte bara kunde säga till mig något på dagis utan att motivera och konferera. Jag var ett ord-barn och nu är jag en ord-vuxen.

(Det gör ont att bli vuxen, låt bli om du kan.)

Erase and rewind

Om du frågade mig hur jag mår, så skulle jag ljuga dig rakt upp i ansiktet. Jag skulle säga javisst, livet rullar på, men faktum är att det står helt blickstilla. På något vis har hjulen blivit fyrkantiga och jag vet inte vad jag ska göra för att runda till hörnen igen. Jag skulle ljuga och säga att jag klarar mig, men sanningen är den att jag långsamt börjar ge upp. Känslor äter upp mig, tårar bränner hål på kinderna och jag andas alldeles för tung luft.

Drivor av tankebubblor

Jag tappade upp ett hett skumbad och kröp ner för att få ordning på mina tankar. Jag älskar det nästan viktlösa tillståndet då man bara flyter. Jag lät huvudet sjunka ner bland stora skumdrivor och lät vattnet sippra in i mina öron. Det var alldeles tyst. Och jag ligger och tittar upp i taket där ett skuggspel av värmeljuset utspelar sig. Allt var sådär harmoniskt stilla och tyst, ända tills jag tyckte hörde någon öppna ytterdörren och kliva in i min lägenhet. Jag rör mig inte. Bara fortsätta flyta. Det går någon minut innan jag inser att det är min mage som kurrar och att det är vattnet som förstärker ljudet. Jag återgår till min tysta och stilla tankeverksamhet, då när jag placerar varje tanke i rätt fack. Jag vet inte om jag lyckas denna gången. Jag kliver upp och tittar på min oändligt skrynkliga kropp. Så här kommer jag se ut som gammal. Kanske är jag lika förvirrad då som nu.

Var har jag förlagt mig själv denna gången?

Ahlgrens bilar, Zoo och Fruxo

Alla vet vilket sätt som är det rätta när man äter Ahlgrens bilar. Man tar en rosa, en grön och en vit bil och stoppar in dem samtidigt i munnen. Det blir godast så. Jag kände mig lite impulsiv idag och var tvungen att testa något nytt med biogodiset som blev över från igår. Så jag blandade en Fruxo (har testat både bananen och päronet) tillsammans med en Zoo. Väldigt gott faktiskt. Prova det!

(Kanske dagens mest meningslösa inlägg i bloggvärlden, men nån ska ju bidra med det också. Varsågod!)

Tillsammans är man mindre ensam

Tisdagsnöje. Jag älskar mitt förslappade studentliv. Fika och bio. Egentligen inte för någon speciell anledning, men om man nu måste ha en anledning till att lyxa till det så kan det sägas att det var för att fira att min hemtenta blev färdig idag. Eller nåt.

Jag har tipsat om boken av Anna Gavalda tidigare och idag såg vi filmen med samma namn; Tillsammans är man mindre ensam. Jag struntar i att den fått en tämligen obetydlig stämpel i recensionerna för jag fullkomligt älskade den! Väldigt söt och mycket fin, på alla sätt och vis. Precis vad jag behövde denna kyliga kväll. Jag fick nytt hopp om livet och kommer drömma på fejkfranska om vackra trädgårdar och om kärleken.

Om att vara ekologisk

Något som kommer med paketet då man studerar miljövetenskap är att man blir ytterst nördig vad gäller miljöfrågor. Det spårar lätt ur och går till överdrift.

Jag och Annika sitter på Ikea och äter mat. Sedan fikar vi med kaffe och kaka. Det är tradition då man är där, och vi är på Ikea åtminstone en gång i månaden. Det är standardkvoten. Vi sätter oss i de röda plastiga Klippan-sofforna och börjar smaska i oss de alltför billiga sötsakerna. Jag visar Annika att jag råkade riva mig på ovansidan av fingret när jag skulle riva ost till en paj som tillagades i lördags.

- Det hamnade en del av mig i pajen, säger jag och sträcker fram mitt rivna finger.

- Ingen vegetarisk paj då, säger Annika och mumsar vidare.

- Nä, fast å andra sidan så är det inget farligt att äta mig. Jag har ju inte varit plågad eller så. Jag har inte suttit i någon bur eller blivit tvångsmatad.

- Men med tanke på hur mycket antibiotika du äter så är du definitivt inte ekologisk ändå.

- Sant, tänkte inte på det.


Kontenta: Jag är inte ekologisk.