Om att beundra och drömma om framtiden

Det finns ett hjärligt flickebarn här i staden som heter Emma. Förutom att jag alltid har tyckt Emma är ett väldigt fint namn så är hon också min idol. Jag lärde känna Emma de somrar som vi åkte båt tillsammans och trots att vi inte ses så ofta så springer vi på varandra emellanåt, kramas och lovar dyrt och heligt att vi måste ses lite oftare, nickar i takt med varandra och vinkar sedan adjö.

När jag lärde känna Emma så bolmade hon stora rökringar stup i kvarten och var lite av en soffpotatis. Sedan fick hon en slag i huvudet av någonting (det skulle inte förvåna mig om det bokstavligen gick till så, för Emma är aningen otursdrabbad om man säger så) och blev helomvänd. Hon slutade röka, köpte ett par löpskor och året därpå sprang hon Göteborgsvarvet på under två timmar. Och bredvid står jag och många andra och gapar vidöppet, applåderar tills det bränner i handflatorna och är sjukt imponerade.

I höstas bestämde jag mig för att "göra en Emma", så jag köpte mig ett par löpskor, anmälde mig till varvet och...

...tappade bort mig själv och min motivation någon gång på vägen. Det blev således inget varv igår trots att mitt startnummer låg ensamt kvar vid utlämnignen och pinade mig. Jag valde istället att supporta O som (till skillnad från mig) var självdiciplinerad nog att ta sig runt djävulsvarvet. När jag står vid målgången så ser jag Emma komma gåendes. Emma ser oförskämt pigg ut och jag vill typ sjunka genom marken som står där UTAN nummerlapp trots att Emma var den första personen jag smsade när jag hade anmält mig till varvet. Hon frågade mig vad jag hade för ursäkt och till min fasa inser jag att jag faktiskt inte har någon ursäkt. God dammit.

Emma ska springa Stockholms maraton om nån månad. Emma är truely min idol.

Jag har ingen ursäkt längre. Faktum är att jag har all chans i världen att "göra en Emma" nu. Så nu har jag anmält mig till Midnattsloppet och ska alldeles strax ner till stan för att köpa mig den där pulsklockan som jag aldrig köpte i höstas.