Hur total förvirring över går till sanslös tanklöshet

Jag blundar hårt, håller för öronen och sjunger löjligt högt och väldigt falskt ikapp med Pulp och Disco 2000. Och när jag är färdig med den går jag snabbt vidare till White Stripes och You're pretty good looking och avrundar med Placebo och 20th Century Boy. Jag borde äta middag, något annat än pasta ur en kastrull, men orka orka orka.

GIS utlöser en parallell personlighetskris. Jag trodde jag var smartare än vad jag verkar vara.

Fina flickor

Jag har msnat bort alldeles för mycket tid och äter pasta direkt från kastrullen. Jag tror inte fina flickor gör så.

Då livet börjar

Mitt liv börjar efter tentan som går av stapeln på tisdag klockan nio noll noll. Här i England har de liksom inte fattat att första maj ska vara en röd dag. Trots att mitt liv börjar på tisdag eftermiddag, så betyder inte det att man inte kan smygplanera i sin agenda. Och mycket ska hinnas med;

Maila drottning Silvia och kolla hur hennes lägenhetsköpande förlöper. Knåpa ner lite rader till andra gamla kändisar som nog kan tänkas känna sig lite försummade, hysteriskt fotande av allt det vackra på campuset, lite grillning här och lite picknick där, besök av syster I med Fiskarpojken från Borås, besök av sötaste Pärlan, kanske en roadtrip? Kanske en helg i Skotland. Och i Wales.

Och som grädde på mosen bör jag nog fundera ut någon klurig och intelligent livsplan.

Fem "måste ha" från Morrisons

Efter en tur till Morrisons kan jag starkt rekommendera:

~ Grönt te med citron - mycket gott och mycket nyttigt
~ Biokultur yoghurt med rabarber och vanilj - tänka sig att en yoghurt kan sätta så mycket guldkant i på min tillvaro.
~ Gröna vindruvor - till ett alldels förfärligt ockerpris, men vad gör man inte för en vitaminkick.
~ Nybakade frallor - fullkorn hade ju varit att föredra, men jag befinner mig som sagt i landet utan något som helst anspråk på hälsoenlig mat.
~ Brieost - ost, kex och vin, det behövs inte så mycket mer.

Att ta vad man vill ha

Jag återerövrar det svenska språket för att på något vis kunna förklara vad som händer.

Det infinner sig en känsla (förlåt, en salig blandning känslor) i min lilla kropp. I blodet rusar vemod blandat med total lycka och inuti mitt huvud ekar ord som försöker resonera sig fram till något slags svar.

Jag är tillbaka på den engelska landsbygden, och det fula, gråa och trista är bortblåst. Istället har allt ersatts med en typisk engelsk vårdjungel och jag bara vill ut ut ut och kasta mig i gräset. Men si det går inte. Först nytta, sedan nöje, det har man fått lära sig sedan barnsben. Men jag har inte alls lust med att söka ge svar på det omöjliga. Jag har nog med att söka svar på mitt egna mysteriska inre. För allvarligt, jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra. Och på min lista toppar människor från New York. Jag skulle också vilja strutta på Manhattan, ialla fall för en dag. Men säg till mig när jag blir alltför borttappad i den där okända. Säg till mig när jag sårar någon för min egen dumhet.

Jag är trött på den här okänslan av tvåsamhet. Jag fattar liksom vinken och det är inte något för mig kan konstateras. Och efter att ha läst sånt som är vackert har jag börjat inse att det finns en charm med att behålla vissa hemligheter för sig själv. Chocka världen och återgå till sitt eget mysterium igen.

Det blir ingen resa. Plan efter plan går i stöpet och det slutar förmodligen med att jag tar tillbaka det som är mitt, det vill säga min lägenhet, slår mig till rätta och försöker infinna mitt stirriga inre i någon slags falsk trygghet.

Men jag försöker åtminstone. Det är mer än vad andra gör.

Random.

Okay, so this is how it feels to be confused. I get that.
This is the feeling of being free, but at the same time trapped in a cage. I get that too.

David Bowie keeps repeating over and over again. Rebel rebel, hot tramp I love you so.

And my father just adopted a new family member. A homless cat.

I was thinking of something random the other night. If a heart weight 300 gram...is that your proportion of love? Can you weigh love?

Bittersweet home and Super Mario

Bittersweet.

I came (home?) from Amsterdam a couple of hours ago, but I just realised that I don't know where home is anymore.

In my appartment in Gothenburg someone else lives, so I can't call it my home.
A room at a campus could never be my home, even if it's suppose to be my home right now.
My parents place is my old home, but not anymore.

I feel restless, and it was acually sad leaving Amstedam behind. I fell in love with the city. With all the canals and beautiful houses. The flowers, the markets, the boats and the people. I do understad why Annika feel like home over there (and I think her containers were quite charming!) To be honest I'm a bit jellous.

I had the most beautiful flight ever and it felt like I was in a fairytale. Or maybe in a Super Mario videogame. White puffy clouds that looked like cotton all the way. I just waited for Mario's green plant (you know, the one hidden in a brick and he can climb on the leaves to heaven) to grow up through the cloudcarpet and see him bouncing around collecting coins of gold. With The Economist in my knee and Junior Boys in my mp3 I was on my way...home...or whatever.

Confusing world around me.