Peter, vargen och jenka

Nä nu blir jag arg!

To pull the firealarm är ungefär lika roligt och vanligt som att snatta jenka från kiosken. Inte för att jag någonsin har utlöst brandlarmet eller stjälat jenka för den delen. Men det sker ungfär lika ofta. Brandlarmen går i snitt två gånger per dygn och varje gång måste två brandbilar åka hit från Newcastle, kolla läget, återställa larmen och säga 'nej det brann inte denna gången heller'. Jag vet. För de åker med blåljusen rakt utanför mitt fönster. Det blir många buntar skattepengar.

Det finns nog inte en enda varelse (inte ens ekorrarna) som tar dessa brandlarm på allvar. Vilket är sinnessjukt. Varje rum, varje korridor, minsta lilla yta (förutom duscharna) är täckt med heltäckningsmattor a la 70-tal. Väggarna är av gips och alla ventilations system är typ sammankopplade. Husen skulle vara övertända på två röda. Statisiken över antalet som dör i bränder här i England är inte alltför upplyftande.

Gå och snatta jenka istället är ni snälla.

Köksmoral

Som de tre hungriga, blonda, svenska flickor vi var (i förmiddags) gjorde vi taccopaj till lunch. Allt var frid och fröjd och pajen stod i ugnen (som VI värmt upp) och väntade på oss. Trodde vi. När vi kom ut i köket för att ta ut pajen står den på bänken ovanför...med osmält ost. I köket står en väldigt överviktig engelsk brutta och tittar på oss och sedan på pajerna och kläcker sedan ur sig;

"The oven was off and your pie was in there. So I turned the oven on again, took out your pie and put my own food in there"

Ehm? Logiskt? Bullshit heller. Ugnen VAR på. Vi hade ju för sjutton gubbar gräddat pajskalet i 200 grader innan. Och det tar inte speciellt lång tid för lite cheddarost att smälta, varpå hon måste tagit ut pajen så fort vi satt in den och lämnat rummet. Ska man analysera hennes intelligenta ugnskommentar så ligger det ett förväntat uns av tacksamhet i orden. Menar hon alltså att vi ska vara tacksamma för att hon vridit upp graderna på ugnen igen?

Fanny påstår att det hon sa var en metafor för;

"I'm fat, I'm hungry and I need the oven more than you"

Jag efterlyser lite hyffs i det här landet.

Dagen som försvann

Dagdriveri. Tre och en halv film senare.

Goodbye Lenin att rekommendera. Se den.

Canadian pancakes

Lata dagar som denna präglas av filmmaraton och kanadensiska pannkakor och lönnsirap. Det fina körsbärsträdet utanför mitt fönster har blommat över och det ryktas om att kallare väder ska dra in över campuset. Huh! Jag läntar hem, samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut.

I Kirsten Dunst skor

För att vara en ytterst liten håla mitt ute bland berg och dalar, finns det en ytterst överdimensionerad biograf. En stor, närmare gigantisk, byggnad som definitivt ser mindre ut utifrån än vad den är innuti. Det var nästan så att Ikeas pilsystem borde införas. Utan att ha sett de två första filmerna kastades jag in i handligen till Spiderman 3 med en kort resumé:

...Pojke blir biten av spindel. Pojke förvandlas till superhjälte. Hjälte är förälskad i flicka. Hjälte gör allt för sin flicka samtidigt som han räddar resten av världen...

Jag tänkte filmen skulle peppa mitt något nedstämda humör lite granna, men istället kom jag på helt andra tankar:

...tänk att få vara i Kirsten Dunst skor för ett litet litet tag, bli räddad av superhjältar och fortfarande vara supersnygg trots lite kidnappningar, explosioner och fall från femhundra meters höjd. Inte så mycket som en hårslinga ligger fel och med tårblänk i ögonvrån lindas superhjältarna runt lillfingret...

Nåja. Nu är det ju så att jag tillhör de vanligt dödliga, och tyvärr gör nog alla andra också det. Jaha. Så var det slut på det roliga.

Att gå på bio är klart underskattat. När jag kommer hem ska jag börja mitt nya bioliv.

Att spegla sig i sitt skinn

Om det är något som skakar om min värld så är det just sommaren.
Självförtroendet dinglar nere vid tårna och varje gång någon påpekar min bleka glashud svär jag på att det är sista gången jag visar mig utomhus.
Som nu.
Jag önskar jag hade päls, att dölja min hy med.
Och när jag efter någon halvtimme rest mig, skakat av mig skammen och intalat mig själv att inte bry mig så kommer nästa spark i magen.


Svenska fula flicka.

En macka från Gud

En tidig utgång resulterar i tidig hemgång. När fötterna liksom inte orkar dansa mer och pengarna börjar ta slut så vet man att det är dags att gå hemmåt. Vi tog svängen genom kyrkan. Eller rättare sagt, kapellet som komiskt nog ser ut som en djävul. Om nätterna får man nämligen gratis mat och jag och Fanny tog fnittrande emot en toast med marmelad och ett plastglas med mjölk från Gud. Och så satt vi där i kyrkan, åt toast och diskuterade livet för några minuter. Kvällen var som den brukade. Union bjuder sällan på överraskningar även om det faktiskt kan vara riktigt trevligt. Och man vet att man har nått sin höjdpunkt när man dansar samtidigt som man spanar in folk och undrar "vilket jeansmärke är det där tro??".

Helgbunkra

Jag och Fanny har nu bunkrat upp för helgen, beredd på mulet väder och möjligvis regn;

~ Fem dvdfilmer (Spiderman ingick dock inte i campusets utbud istället nöjde vi oss med Goodbye Lenin, 0, Crash från 1996, American Graffiti och Wickerpark)
~ Varsin tjock tidning (med tillhörande present såklart, Fanny fick två necessärer och jag två scarfs)
~ Godis
~ Ingredienser för att göra broccollipaj

och

~ hinkvis med grönt te med citron

Att fördriva fredagstiden

Vi hade storartade planer på att lata oss i solen idag, med skvallertidningar och något att knapra på. Jag tog en (välförtjänt?) sovmorgon, gick upp, duschade, tog på mig bikinin och shortsen, solbrillorna och tofflorna. Redo för att inta min position för dagen, mitt ute på gräsmattan! Men eftersom jag inte hade orkat dra ifrån gardinerna hade jag helt och hållet missat att solen bestämt sig för att stanna hemma. De mörka molnen hade parkerat sig rakt ovanför min gräsmatteposition och temperaturen verkar inte orka över tio-graders sträcket. Typiskt. Jag hade glömt att maj-vädret alltid befinner sig i trotsåldern.

Istället har jag, för att skynda på tiden till kvällens festligheter, gjort frukost låååååååååååååångsamt och planerar att bjuda över Spiderman till min orangea idyll då solen oartigt nog avböjer min inbjudan. Så fort jag ätit upp min delikata och näringsrika frukost bestående av frallor med brie, rabarber och vanilj yoghurt, en tomat, ett plommon, ett glas c-vitamin och en kopp grönt te, ska jag knata iväg för att hyra hem de två första Spiderman-filmerna. Jag har, till mina svenska flickors förskräckelse, skamligt nog helt och hållet missat dessa.

På en mur

Det var tänkt att vi skulle fira vår inlämnade uppsats och avklarade tenta med vin och jordgubbar i solnedgång. Men innan vi hittat någon lämplig plats att sitta på hann solen gå ned. Skit också. Jordgubbarna och vinflaskorna fanns ju dock kvar. Och solglasögon kan man ju ha ändå, även om det ser lite töntigt ut. Så vi satte oss där, klockan halv åtta, på muren som leder till slottet. Vi trotsade knott och kyla och bara satt där. Pratade strunt och hade trevligt och intresseklubben antecknar att;

~ Fröken C skulle vilja vara en katt i sitt nästa liv, jag nöjer mig med att vara en ekorre som är vegan

~ Fanny-honey har visat sin hund usikten från ett vattentorn

Efter fyra timmar är vi alla isbitar och beger oss hemmåt.

Att inte vara omtyckt

Dagens högst vetenskapliga och otroligt allmänbildade arikel kommer från expressen;

Det är tydligen så att en hel sekt från Kansas i USA har specialicerat sig på att hata Sverige, eller nja, de hatar i princip allting förutom sig själva. Kungen och prinsessan Madeleine toppar sektens hatlista för Sverige. Anledningen; för att Madeleine bar en urringad klänning på nobelfesten 2002.

Ibland är folk dumma på riktigt.

Så nu vet vi det gott folk.

Lillasyster och körsbärsblommor

Idag, sådär tre månader för sent, får jag en knäpp på näsan. Av en Stockholmare. Det finns visst rågbröd på Morrisons. Danskt rågbröd till på köpet. Och jag som tragglat med det någorlunda sirapsfärgade toastbrödet och försökt piffa till det hela med marmelad.

Och medan jag dansar på en gropig grusväg mellan vidsträckta gröna fält och får körsbärsblommeblad i mitt hår som glittrar i första maj-solen blir jag nockad av deja vu känslor. De är liksom överallt, de bor i vinden. Kanske är det ett England som vaknar till liv från det att jag var fem år och vi bilade genom Storbritannien i en stekhet mercedes. En mamma, en pappa, två systrar och en lillasyster, jag. Då var trekantiga toasts med apelsinmarmelad lyx.

Saker jag inte visste att jag behövde veta

Jag har tagit mig ett steg närmare målet nu. Tentan rann förbi tämligen smärtfritt. Så pass smärtfritt att jag ändå ägnade morgonen åt att planera hur jag ska möblera om lägenheten när jag kommer hem och vad för nytt jag skulle vilja ha från ikea. Om jag är godkänd är en annan sak. Ett annat bekymmer i en annan tidsrymd. Och vi firade med en glass på en bänk i solskenet.

Annars har jag suttit och gottat mig barnsligt mycket i diverse värdelösa tidningsartiklar som upplyser om livsnödvändiga saker. Det finns så mycket jag inte visste att jag behövde veta:

I Australien till exempel, var det en farmor som slog på stort och bjöd barnbarnet på McDonalds. Happy meal boxen såklart, mest för att den yngre generationen är storkonsumenter av pryttlar och endast köper boxen för presenternas skull. Presenten var, till farmoderns förfäran, en väldigt färgglad kondom. Personalen ursäktade sig till den sjuåriga flickan och gav henne ett pennskrin istället.

Posh och Beckham har blivit grannar med Cruise och Holmes och nu har det nyinflyttade glamparet bjudit över Tomkat på husesyn. Jag kan inte låta bli att undra över hur kändisar som inte känner varandra umgås. Det känns ju meningslöst att behöva presentera sig. De vet ju ändå vad de heter, vad de har för skostorlek och när de köpte mjölk senast.

Allmänbildning.

Hur total förvirring över går till sanslös tanklöshet

Jag blundar hårt, håller för öronen och sjunger löjligt högt och väldigt falskt ikapp med Pulp och Disco 2000. Och när jag är färdig med den går jag snabbt vidare till White Stripes och You're pretty good looking och avrundar med Placebo och 20th Century Boy. Jag borde äta middag, något annat än pasta ur en kastrull, men orka orka orka.

GIS utlöser en parallell personlighetskris. Jag trodde jag var smartare än vad jag verkar vara.

Fina flickor

Jag har msnat bort alldeles för mycket tid och äter pasta direkt från kastrullen. Jag tror inte fina flickor gör så.

Då livet börjar

Mitt liv börjar efter tentan som går av stapeln på tisdag klockan nio noll noll. Här i England har de liksom inte fattat att första maj ska vara en röd dag. Trots att mitt liv börjar på tisdag eftermiddag, så betyder inte det att man inte kan smygplanera i sin agenda. Och mycket ska hinnas med;

Maila drottning Silvia och kolla hur hennes lägenhetsköpande förlöper. Knåpa ner lite rader till andra gamla kändisar som nog kan tänkas känna sig lite försummade, hysteriskt fotande av allt det vackra på campuset, lite grillning här och lite picknick där, besök av syster I med Fiskarpojken från Borås, besök av sötaste Pärlan, kanske en roadtrip? Kanske en helg i Skotland. Och i Wales.

Och som grädde på mosen bör jag nog fundera ut någon klurig och intelligent livsplan.

Fem "måste ha" från Morrisons

Efter en tur till Morrisons kan jag starkt rekommendera:

~ Grönt te med citron - mycket gott och mycket nyttigt
~ Biokultur yoghurt med rabarber och vanilj - tänka sig att en yoghurt kan sätta så mycket guldkant i på min tillvaro.
~ Gröna vindruvor - till ett alldels förfärligt ockerpris, men vad gör man inte för en vitaminkick.
~ Nybakade frallor - fullkorn hade ju varit att föredra, men jag befinner mig som sagt i landet utan något som helst anspråk på hälsoenlig mat.
~ Brieost - ost, kex och vin, det behövs inte så mycket mer.

Att ta vad man vill ha

Jag återerövrar det svenska språket för att på något vis kunna förklara vad som händer.

Det infinner sig en känsla (förlåt, en salig blandning känslor) i min lilla kropp. I blodet rusar vemod blandat med total lycka och inuti mitt huvud ekar ord som försöker resonera sig fram till något slags svar.

Jag är tillbaka på den engelska landsbygden, och det fula, gråa och trista är bortblåst. Istället har allt ersatts med en typisk engelsk vårdjungel och jag bara vill ut ut ut och kasta mig i gräset. Men si det går inte. Först nytta, sedan nöje, det har man fått lära sig sedan barnsben. Men jag har inte alls lust med att söka ge svar på det omöjliga. Jag har nog med att söka svar på mitt egna mysteriska inre. För allvarligt, jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra. Och på min lista toppar människor från New York. Jag skulle också vilja strutta på Manhattan, ialla fall för en dag. Men säg till mig när jag blir alltför borttappad i den där okända. Säg till mig när jag sårar någon för min egen dumhet.

Jag är trött på den här okänslan av tvåsamhet. Jag fattar liksom vinken och det är inte något för mig kan konstateras. Och efter att ha läst sånt som är vackert har jag börjat inse att det finns en charm med att behålla vissa hemligheter för sig själv. Chocka världen och återgå till sitt eget mysterium igen.

Det blir ingen resa. Plan efter plan går i stöpet och det slutar förmodligen med att jag tar tillbaka det som är mitt, det vill säga min lägenhet, slår mig till rätta och försöker infinna mitt stirriga inre i någon slags falsk trygghet.

Men jag försöker åtminstone. Det är mer än vad andra gör.

Random.

Okay, so this is how it feels to be confused. I get that.
This is the feeling of being free, but at the same time trapped in a cage. I get that too.

David Bowie keeps repeating over and over again. Rebel rebel, hot tramp I love you so.

And my father just adopted a new family member. A homless cat.

I was thinking of something random the other night. If a heart weight 300 gram...is that your proportion of love? Can you weigh love?

Bittersweet home and Super Mario

Bittersweet.

I came (home?) from Amsterdam a couple of hours ago, but I just realised that I don't know where home is anymore.

In my appartment in Gothenburg someone else lives, so I can't call it my home.
A room at a campus could never be my home, even if it's suppose to be my home right now.
My parents place is my old home, but not anymore.

I feel restless, and it was acually sad leaving Amstedam behind. I fell in love with the city. With all the canals and beautiful houses. The flowers, the markets, the boats and the people. I do understad why Annika feel like home over there (and I think her containers were quite charming!) To be honest I'm a bit jellous.

I had the most beautiful flight ever and it felt like I was in a fairytale. Or maybe in a Super Mario videogame. White puffy clouds that looked like cotton all the way. I just waited for Mario's green plant (you know, the one hidden in a brick and he can climb on the leaves to heaven) to grow up through the cloudcarpet and see him bouncing around collecting coins of gold. With The Economist in my knee and Junior Boys in my mp3 I was on my way...home...or whatever.

Confusing world around me.