Säg hej till min fotomanick

Inom mig kvider en liten röst: Åååå, den ääär så fin. Väääldigt fin faktiskt. Min nya kamera alltså. Mitt lilla skötebarn. Min dyra investering. Eller om man så vill kalla det; mutgodis till mig själv. Men fin är den och pappa och jag firade med en semla.

Så jag har bestämt att det är dags för våren att titta fram nu. För egentligen vill jag fota smältvatten och videkissar redan imorgon. Det vore rent av oförskämt av våren att dröja nu faktiskt.

Stackars älgen

På morgonen sover de allra flesta på tåg. Några knapprar på sina laptops, andra spiller kaffe och vissa läser bok. Men de allra flesta sover alltså. Så också jag. Men så vaknar jag till av en dunk och att tåget saktar in en aning. Inget konstigt med det egentligen. Efter en liten stund plingar det till i högtalaren och en kvinnoröst börjar tala
- Ja, ni kanske undrar vad det var som small till innan... Vi körde på en älg... Så det är ingen fara alls. Det var alltså en älg som vi körde på och det är INGEN fara.
Jag är sjukt blödig vad gäller skadade djur så jag blir lite illa till mods. Tänk om älgen bara blev påkörd lite grann? Typ på bakbenen så att den inte dog? Tänk om den ligger där då i diket och lider? Och ringer SJ till nån och meddelar att de kört på älgstackarn eller låter de det bara va? Och hade jag kört på en älg så hade det visst varit nån fara. Eller varför ens berätta att dunsen kom från en döende älg för? Och hur ofta kör ett tåg på en älg egentligen?

Resterande 40 minuter satt jag och tänkte som sådant. När jag sedan går av tåget hinner jag fram till nosen av loket innan det hinner åka vidare. Och liksom flertalet andra tittar jag om det syns några spår efter älgen. Det gör det. Varför i hela friden skulle jag titta för? WHY? Låt mig säga så här; det finns inga tvivel whatsoever att älgstackarn skulle ha blivit påkörd och faktiskt överlevt. Det syntes klart och tydligt.

Stackars älgen.

Att eskalera

Min bittra dag till ära har fått ett alldeles eget ord: Eskalera

Jag är riktigt duktig på att eskalera saker och ting och speciellt typ nu, jag eskalerar hej vilt och det finns ingen hejd. E-s-k-a-l-e-r-a mera. Eller kanske inte. Men eskalera är precis vad jag gör. Vanligtvis eskalerar man negativa ting ganska så rejält (upphovet till dagens bittra utspel) men om jag nu ändå ska hålla på att eskalera som en tok så kan jag väl försöka eskalera positiva ting istället. Så varför inte slå till och göra fyra semlor istället för två som jag hade tänkt mig till eftermiddagen. Och kanske göra extra mycket risotto så att jag har till matlåda på måndag. Och det gör egentligen inget att trycka i sig två vitamintabletter istället för en. Eller dricka dunderkur sju gånger om dagen istället för fem.

Mhm. Eskalera var det.

Dessa val

Okej, jag har haft mitt bittra utspel för dagen och jag står inför ett val. Jag kan antingen välja att vara bitter resten av dagen,...

...eller så kan jag projicera min bitterhet på en riktigt smaskig risotto med kycklingspett till lunch.

Mina smaklökar har visserligen fortfarande inte återhämtat sig, men jag jobbar stenhårt på konsistensen!

En bitterdag

Idag är jag bitter. Oh yes.
Inte bara lite. Idag är jag riktigt riktigt bitter. Mhm.

Det är bara en sån dag. En sån dag där jag tvivlar på allt och min mantra allt ordnar sig med lite socker på har gått i tusen bitar. Nä, miljoner bitar rättare sagt.

Jaha. Det var ju skit.

Nu ska jag, min bitterhet och mina sönderhostade lungor gå ut i köket och slänga ihop en kladdkaka som jag sedan ska vräka i mig. Kanske bjuder O också. Han har ändå tagit hand om mig de senaste dagarna.

Choklad gör dig frisk

Alltså, det är rent ut sagt skittrist att va förkyld...
...speciellt när man inte ens känner vad mjölkchokladen smakar.

Choklad hade kompletterat min Grey's anatomy-stund med täcke och kuddar i soffan. Så jag äter chokladen i ren protest, trots att den inte smakar något. Bara för att man måste.

Min bästa vän Kleenex och jag

Nä, nu är det kokta fläsket stekt! Det hela började med att jag sov som en sten inatt och redan här borde jag anat ugglor i mossen. Men nej, inte förrän jag sitter på jobbet och huttrar som en dåre tänds ett litet ljus: aha, jag håller på att bli sjuk igen, kul, verkligen superkul. Så jag sitter där och svär lite åt det, tar den ena koppen te efter den andra och funderar på vad jag ska säga till chefen. Jag väntar lite grann, tills jag fått aningen pyttefeber och är lite rosig om kinderna, tills mina ögon blivit lite blanka och tills min näsa är helt igentäppt. DÅ går jag ner till chefen.
- Alltså, jag är hemskt ledsen att behöva säga det här men...jag tror jag håller på att bli sjuk igen.
Och alla börjar fnissa hysteriskt. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Alla fnissar men försäkrar samtidigt mig om att det är skit och skit och skit det här med förkylningar och att det faktiskt är lite synd om mig.

Damn, I didn't see it coming.

För att uttrycka sig tydligt

Igår besökte jag min eventuella framtid i Stockholm och hade jobbintervju med en dundrande migrän. Jag vet inte hur bra jag skötte mig direkt, men jag försökte att inte skaka eller sluddra på orden alltför mycket (vilket är betydligt svårare än vad det låter trots att man varken fyllt sig själv med alkohol eller snortat kokain). Hur som haver. Min eventuella framtid kontaktar mig nästa vecka för besked.

Jag köpte jobbskor i måndags också. Det är alltså så jag motiverar mitt köp. JOBBskor. Skor att jobba i helt enkelt. Mycket praktiska svarta små saker och tämligen snygga.

- Jag skulle vilja testa de här skorna med en sån där frigolitsula.
- ...frottésula menar du?
- Japp.
Killen bakom disken tar fram sulorna, lägger i skorna och räcker tillbaka skorna för provning. De passar som en smäck.
- Ja, det blir bra. Men jag har redan ett par fritössulor hemma, så jag kan lägga i dem.
- ...frottésula menar du?
- Japp.

Vad har jag gjort av mitt svenska språk?

Semletajm....semmeltajm?

Idag bakar jag semlor. Receptet är enligt följande:

100 g smör
2 ½ dl mjölk
25 g jäst
½ tsk salt
3 msk socker
8 ½ dl vetemjöl
1 ägg

200 g mandelmassa
2 dl mjölk
Vispgrädde
Hallon
Florsocker

Detta receptet räcker till 1 stor, 10 medelstora, 20 små eller 30 minisemlor.

Då undrar jag, hur stor är den stora?? Det hade varit spännande att testa, men jag tar det säkra före det osäkra och körde på 15 normalstorlekssemlor. Och hallonen har man till grädden så att den får fin rosa färg och slipper smaka sådär "gräddigt". Semlor får man äta preciiiis hela februari, hur många man vill. Det är lite som att man faktiskt får fira jul hela december. Och när det är påsk så får man äta påskgodis hela mars och hela april (eftersom påsken tenderar att hoppa runt i almanackan). Det är regler som jag följer slaviskt.

En helt vanlig lördagskväll

Igår åt jag och O en romantisk middag på stans bästa tapasrestaurang, delade en vinflaska och sippade på mojitos och hade alldeles fantastiskt jättetrevligt. Dagen innan alla hjärtans dag ska påpekas. För jag är (hör och häpna) ingen jättefantast av alla hjärtans dag. Gud nåde den som glömmer min födelsedag eller julen däremot. Hur som haver har jag skickat iväg kära O på en (singel!)fest och själv har jag städat ur garderoben och tittar på melodifestivalen. Tämligen stillsamt. Och jag måste att melodifestivalen är lite underhållande ändå.

Go Lasse Lind!

Tillbaka till framtiden

Jag har klamrat mig fast vid studentlivet för att göra övergången från ung och dum till vuxen och kompetent lite mer smooth. För det första har jag ännu inte tagit ut min examen som jag kvalade in till för åtta månader sedan. Det har sina fördelar förstås. Dels har jag kvar mitt konto på skolan och har därmed tillgång till hela det digitala biblioteket och kan låna böcker hej vilt utan att det är något konstigt med det. Detta utnyttjar jag maximalt eftersom jag behöver en massa litteratur till rapportskrivandet för staten. De dagar jag jobbar hemifrån knatar jag snällt ner till skolan och sätter mig i en av bibliotekets rangliga stolar (som man tror ska falla ihop till en liten hög när som helst). Följande tankar far genom huvudet:

Ahhhh, home sweet home. Det är så sjuuuukt behaglig stämning här inne. Mm mm mm. Helt knäpptyst och man kan riktigt känna pluggångesten dallra i luften. Och här sitter jag och får betalt för varenda lite ytte pytt sekund som tickar på utan att jag behöver skriva en tenta i affärsrätt eller plugga makroekonomi. Sweeeet!

O kallar detta bibliotek för dödens bibliotek när alla sitter som zoombies, överdrivet koncentrerade i metertjocka böcker. Jag kallar det mest för självdisciplin och jag känner mig otäckt hemma här.

Bokbussen goes bokbil

Jag gillar min dagliga promenad på tjugo minuter till jobbet. Den är uppiggande och känns nyttigare än andra promenader och man blir faktiskt lite gladare. Fast idag blev jag mest lite irriterad för idag åkte en bokbil förbi. Vadå bokBIL? Jag vet inte vad en bokBIL är för något. Jag vet vad en bokBUSS är. Det är en buss lastad med en himlans massa böcker. Och det här var just en buss lastad med böcker. Det var knappast någon Volvo v70 i alla fall. Man kan ju inte bara byta namn sådär helt plötsligt, till ett namn som dessutom inte stämmer. Bokbussen är ändå lite helig för oss åttiotalister.

En helt ny värld

Mitt lilla kontor ligger på sjätte våningen av åtta och jag har utsikt över i stort sätt hela stan inklusive skidbacken uppe vid Ekhagen. I min värld har det bara varit en stor vit blaffa tidigare. Ett öde kalhygge täckt av orörd snö, typ. På lunchen idag var jag och hämtade ut mina glasögon. Och helt plötsligt har skidbacken fått svarta små invånare, små prickar som sicksackar sig ner mot husen. Den stora vita blaffan är numera bebodd.

Och på torsdag vill jag bli busschaufför

I lördags bestämde jag mig för att byta karrär lite lätt och utbilda mig till barnmorska istället. Det skulle ta mig sisådär sju år. Förmodligen mer. Om sju år är jag trettioett år. Till skillnad från mig är det O som har fötterna på jorden i vårt förhållande och han har ägnat hela helgen åt att analysera mina tvära kast här i livet och konstaterar lite försynt att han är en aning orolig för mig. Det är faktiskt ganska sött och kärleksfullt. Och det är kanske bra, för jag själv är inte speciellt orolig för mina infall eftersom jag vet vad som brukar bli av dem: jag lägger dem på hyllan för att de ska mogna till sig lite och så vips har jag glömt bort dem och med tiden tynar de bort, sakta men säkert.

Men barnmorska kanske. Eller starta eget. Eller kanske inte alls.
Dessa val. Dessa möjligheter.

Vuxenpoäng.com

Man skulle kunna tro att min barnsliga förkärlek till skor och nonchalerande intresse för politik borde dra ner resultatåldern på vuxenpoäng.com. Men icke. Resultatet var minst sagt chockerande och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag hade kanske hoppats på att detta högst vetenskapliga test skulle kunna spegla min ålder ganska så väl - jag känner mig ändå ganska så normal. Men vissa ting gör att det lika väl skulle kunna säga att jag var 27 år. Kanske 28. Möjligtvis 29 eftersom jag har Ica-kort och blivit sambo. Men 33,3 år?? Det lutar åt förtidspensionering och lördagsbingo snabbare än jag hade trott.

Jäkla skittest, nu fick jag 24-årsångest.

Vårskor

Fåglarna kvittrar ute vilket betyder att det är vår. Eller i alla fall att våren är på g. Vilket i sin tur betyder att man får börja använda vårskor. Vilket kan leda till att man fryser om fötterna men i så fall får skylla sig själv. Det är nästan som när man var liten och bytte från sitt enda par vinterskor till sitt enda par vårskor och man håller tummen för att de blivit för små under vintersäsongen så att man får ett par nya. Nästan i alla fall. Vinterjackan behåller jag nog ett tag till. Februari är ändå en vintermånad har jag hört. Men i vissa fall lever man i förnekelse. Jag lever i förnekelse vad gäller skor.

Sammetslena öron

Dimslöjorna sveper in Jönköping i sin famn, snön blaskar under fötterna och det är gråare än gråaste grå. Jag sitter inne i värmen på sjätte våningen med ett skoskav som gör sjuhelvetes ont och funderar på framtiden. Igår bestämde jag mig för att lägga ner mitt ohälsosamma aktiva jobbsökande. För jag känner att jag håller på att bli lite smått knäpp. Knäppare än vanligt, så att säga. Och jag sitter och lyssnar på Ed Harcourts album The Beautiful Lie. Allt känns plötsligt lite sorgligt. Ed har tendens till att göra så ibland. Samtidigt kan jag inte sluta lyssna, för det är som sammet för öronen. Mina små små öron. Har jag sagt att jag har små öron? Och jag kan vika ihop dem till en liten boll också. Värsta partytricket.

Jag väljer att stanna kvar i mitt bitterljuva melankoliska tillstånd och vika mina öron några minuter till. Men om en halvtimma ska jag klä mig i ett leende, dricka en kopp te och diskutera saker som man ska diskutera på en arbetsplats och efter det ska jag sätta mig på tåget till Eskilstuna. För där borta i fjärran bor en vän. Och vänner ska jag hälsa på ofta, det är ett av mina nyårslöften.

Peace.

Alternativ sysselsättning

Jag är egentligen alldeles vettskrämd över tanken att bli arbetslös. För jag är ALLDELES för bra på att baka kakor och bullar. Jag skulle således kort och gott bli tjock om jag blev hemmafru. På fikarasten spekulerade mina kollegor i vad jag skulle kunna ha som en alternativ sysselsättning. De tyckte att påskkärring låg nära till hands då min anställning slutar 1 april. Då har du lite tid på dig att måla påskkorten också! Perfekt. I mitt huvud har jag frammanat en bild av mig själv med fräknar och illröda kinder, med sjalett och zigenarkjol, stickad kofta och kvasten i högsta hugg.

Oh lord, have mercy!

En minimake over

Jag fick ett ohämmat "make over"-ryck igår eftermiddag påväg hem från jobbet. Så jag köpte mig ett par glasögon. Jag köpte dem ju inte för skoj skull utan för att åldern gör sig påmind och min syn tynar bort i sköldpaddstakt. Jag har alltid haft perfekt syn hela livet men det tjänar inte något till att påpeka det anymore eftersom så nu inte är fallet. Men glasögon är bra. Man ser så sjukt sofistikerad ut, vilken är en del i operation skaffa-ett-jobb. Och samtidigt så ser man skyltarna när man kör bil. Two in one, mycket praktiskt.

Och så gick jag in på en skoaffär. Skor glimmar i mina ögon såsom shiny things glimmar för kråkor - och i vetskapen av min svaghet så håller jag mig för det mesta ifrån skoaffärer. Men så resonerade jag såhär: i mina svarta stövlar som jag haft hela vintern har jag nu i dagarna fått så ont i min ena häl, och eftersom jag kastade mina (enormt jättetrasiga) tygskor i Thailand så har jag inte några substitut (av den modellen) till våren och eftersom min häl ändå gör ont just nu kan jag lika väl knata in i affären och välja ut ett par guldklimpar att pryda mina fötter med. Så det gjorde jag. Men, it has to be karma...för när jag i morse tog på mig mina guldklimpar förråder de mig med att skapa en blåsa på vardera häl. Nya skor var således inte lösningen på min ömma häl och några andra par skor har jag inte här i Jönköping. Jag får välja pest eller kolera. Och eftersom de nya skorna är sjukt snygga så väljer jag skoskav framför hälont.

Sen köpte jag mig ett par nya svarta brallor och klippte mig också. Men det är en annan historia. Vem kunde tro att en enda lång gata kunde åstadkomma sådana kommersiella bedrifter?

När nöden inte har någon lag

Idag har jag låtit frustrationen ta överhand igen. Jag Googlade nyss på "Men ge mig ett jobb dådå" och Google svarade "Menade du: Men ge mig ett jobb då då". Till min besvikelse inser jag att Google kanske ändå inte har svaret på allt - eller så måste man kanske formulera om frustrationen till en ledade fråga. Orka. Så jag sitter mest här och deppar. Och det enda som hjälper är egentligen att tröstshoppa. Kalla det ett problem om du vill, jag kallar det för en lösning. Jag tröstshoppade lite i lördags och jag försökte mig på att tröstshoppa finkaffe från Kahls på lunchen, men av situationen att döma tycks det krävas tyngre artilleripjäser. Så på torsdag ska jag köpa den där digitala systemkameran som jag har suktat efter så länge. Det är lite lagom att tröstshoppa för ungefär 6500 i runda slängar, tycker jag. För det har man ju lärt sig; att nöden den har ingen lag. Så jag har bestämt mig för att inte ens ha dåligt samvete. Trots att min stundande arbetslöshet springer emot mig och med det en tid av svält och fattigdom. Men i så fall kan jag ändå dokumentera min lilla karriärsdipp.

Fina kvällar

Det är inte alla dagar man får svira om till finpartyblåsan och gå på 25-års fest. Men igår fick man det och det är bra fint att träffa de som man tycker allra mest om på ett och samma ställe. It ain't happening to often anymore. Men så igår trotsade jag min envisa (och numera irriterande) förkylning och knatade iväg ut i vinternatten i sidenklänning och presenter i högsta hugg. Och då kan det se ut som nedan. Idag har jag däremot fått febern tillbaka och mår inge vidare. Blä. Vad är det här för mördarförkylning egentligen?