Poseidon, ankan och jag

De senaste dagarna har jag fått, inte en...utan hela två för tidiga julklappar! Den ena var inslagen i tomtepapper och med snöre och allt. Den andra damp ner i brevlådan i en vakumförpackad plastförpackning med ett medföljande brev tryckt på rött A4-papper.

Inuti min första julklapp dolde sig en badanka. Men inte vilken badanka som helst! Det är badankan som man inte visste att man behövde och nu när jag har fått den kommer vardagen aldrig bli sig lik. Den är gul och ser ut som en badanka brukar göra, men den har oanade talangen då den kan mäta badtemperaturen (BÅDE celcius och Fahrenheit!) samt har en radio (BÅDE AM- och FM-band!). Helt plötsligt blir det lite roligare att duscha på morgonen. Jag funderar på att köpa kompletterande halkskydd till badkaret då risken finns att man rockar loss, trillar och slår huvudet i kaklet. Jag testade badankan igår kväll när jag tog mig ett värmande bad. Den knastrar lite när den guppar omkring på vattenytan och det är lite si och så med mottagningen. Dock märkte jag efter en liten stunds experimenterande att jag kunde sträcka upp ena benet som antenn och då blev mottagningen perfekt. Så där låg jag i mitt skumbad med ena benet uppe i luften och skålade med Lugna favoriter som ljöd från badankans bakhuvud. Det var en mycket mycket fin julklapp och jag blir glad varje gång jag ser den.

Den andra julklappen kom som sagt vakumförpackad. På det röda följebrevet stod det God Jul från Poseidon. Förra året fick jag en penna utav Poseidon. Den var väldigt användbar. Detta året fick jag en fleacefilt med Poseidon-loggan på. Det var ju väldigt generöst av dem, men jag vet inte riktigt när jag ska ha den bara. Jag hoppas inte de tar illa upp om jag säger att det inte är så fint att ha en fleacefilt med Poseidon-loggan hängandes över armstödet på soffan. Däremot kan jag ju alltid ha den som en picknickfilt!

Min oerhört oromantiska sömn

Jag är fantastiskt duktig på att förstöra min egen tidsplanering. Speciellt genom att sova. Så här:

Jag ligger här i min säng, kroppen är tung mot min ikeasäng. Det finns inte en chans att jag orkar lyfta på armen som jag ligger på för att underlätta för blodflödet, istället så känner jag små lätta stickningar stråla från axeln och ut till fingerspetsarna som sakteliga börjar domna av. Jag drägglar lite på min kudde. Jag fiser lite. Och när jag hör mig själv börja snarka tänker jag "Mmmm, det är så skönt att sooova" och så ler jag i sömnen innan jag faller in i någon slags medvetslöshet. Och jag struntar fullkomligt i att jag egentligen borde gå upp och göra nyttiga saker. Nyttiga saker som jag planerade att jag skulle göra kvällen innan jag somnade.

Det är kanske inte är en fullt så romantisk syn av mig sovandes, men jag brukar skärpa mig om jag sover med någon. Jag brukar i alla fall inte medvetet ta mig friheten att släppa ut fisar i det fria och jag försöker åtminstone att inte dräggla alltför mycket.

Ibland svider sanningen. Men är det inte så här alla människor faktiskt sover?

Vad julhets gör med människor

En kvinna skyndade förbi mig med en mängd kassar i händerna. Hon är uppenbart stressad och och stöter till mig så att jag halvt tappar balansen. Hon ber inte om ursäkt. Hon vrider inte ens på huvudet som en reaktion. Hon skyndar bara vidare med ilskna klackar mot gatstenen. Hon gör en snäv sväng och ska precis gå in i en butik. Hennes kassar drar med sig en stor julbock i granris som står utanför och jag hör henne svära lite för sig själv samtidigt som hon försöker balansera upp bocken igen. Det lyckas inge vidare. Road av situationen stannar jag till och låtsas kika in genom ett skyltfönster. Ett butiksbiträde kommer ut.

- Är allt som det ska? frågar butiksbiträdet och tittar frågande på kvinnan och sedan på bocken.
- Nej, getfan bara välte!! väser kvinnan upprört.
- Det är ingen fara. Jag fixar det. Butiksbiträdet ställer bocken till rätta.
- Tack. Jävla jul...

Lika snabbt som hon skyndade sig förbi mig skyndar hon nu iväg från butiksbiträdet som står och ser frågande ut.

Spela roll

Jag fick ett sting av ensamhetskänsla. Och idag är jag verkligen sjukt omotiverad till att skriva på uppsatsen. Jag sitter hellre och knaprar småkakor och kollar på meningslösa ordprogram där man aldrig vinner jackpot ändå. Men nu när man ändå är sjukt omotiverad kanske man skulle ta sig en julklappsrunda istället. För att få lite julefrid...i framtiden.

"Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik"

Bredvid mig på spårvagnen sätter sig en alkis. Han luktar och är smutsig och jag trycker mig mot fönstret. Jag försöker intala mig själv att han också är människa och ändå har rätt att åka med vagnen. Han sitter med en penna och ett vykort av kungafamiljen och ska knåpa ihop en text.

- Hur stavas "känns?" frågar han mig. Det är en lustig fråga eftersom jag alltid själv stavar fel på just det.
- Två 'n', chansar jag.

På vykortet har han med knackiga bokstäver printat ner "Det känns som om jag lever i en Retur-fabrik". Jag ler åt vad han skrivit. Han ser att jag ler.

- Man måste ju skoja till det ibland, säger han och ler med hela sin förstörda käke och bruna tänder.
- Ska du ha dig en sup? frågar han sedan och sträcker fram en flaska Pepino.
- Nej tack det är bra för min del...

Jag kan inte låta bli att le ännu mer åt vad han skrev. Det var på något sätt ganska så fint uttryckt.

Livet i en Aladdinask

Jag köpte mig en Aladdinask igår kväll. Det var ju både väldigt onyttigt och oekonomiskt av mig. Hela sjuttio kronor betalade jag för denna lilla dyrgrip. Med tanke på att jag inte äter varken körsbärslikören, ägglikören, romrussin eller den där stora vita bollen i mitten så var det tämligen slöseri med mina knapert ihopskrapade studentpix. Men nu köpte jag den i alla fall, för gräddnougatens skull och min mage kurrade tacksamt medan jag smaskade på den. Efter fem bitar började jag dock må illa och jag funderar lite över om chokladen kommer hinna bli oätlig och alldeles för gammal innan jag lyckats peta i mig den.

I en Aladdinask är det ju alltid körsbärslikören som blir kvar sist. Det är ett scenario som stämmer till punkt och pricka hos varenda en som köper en kartong. Till och med i Marabou's reklam för Aladdin. Och då kan man ju ställa sig fråga; om nu Marabou är medveten om att körsbärslikören är den minst goda (notera min diplomatiska formulering) biten i asken och alltid blir kvar sist, varför i all världen plockas den inte bort och ersätts med någon annan lite godare bit?

Hemma hos oss heter det att "vi lämnar körsbärslikören till mamma, för den tycker hon om". Jag vet inte riktigt om det är så att hon faktiskt tycker om körsbärslikören på riktigt eller om hon liksom bara "förbarmar sig" över den för att ingen annan gör det.

Min plånbok, dina byxor?

I fredags var jag och Miriam ute och drack drinkar, vi pratade strunt och om framtiden. Om julen. Om kärleken. Vi pratade kort och gott om allt det där som man brukar diskutera när man är ute och drinkar. Kvällen blev kort dock. Precis som alla andra kvällar blir nuför tiden. Klockan tio gäspade jag otrevligt stort och drog mig hemmåt. Det var biljettrazzia på vagnen, som alltid på helgdagarna. Jag plockar fram min plånbok och låter handen vila mot mitt ben i väntan på att bli kontrollerad av de stora blå jackorna med "Göteborgs spårvagnar"-loggan på. Till min stora förvåning inser jag att killen som sitter bredvid mig har ett par byxor i exakt samma tyg som min plånbok. Det hela ser väldigt lustigt ut och jag försöker kväva fnisset som bubblar upp från magen. Men det är redan för sent. Killen har upptäckt min plånbok och jag ser hur han först tittar på den en lång stund för att sedan titta ner på sina byxor en ännu längre stund. Sedan skruvar han lite obekvämt på sig, drar med handen på sina byxor och vänder huvudet mot en av de blå jackorna. Räddad av gongongen. Jag stoppar ner min plånbok i väskan och han stoppar ner sin plånbok i sin innerficka. Sedan låtsas vi båda som om ingenting har hänt.

Min plånbok är riktigt snygg.

Vad har hänt med tiden?

Om det finns någon med förmågan att frysa tiden, om än bara för en kort stund, så är det hög tid att träda fram och göra något åt saken. Tiden springer mer eller mindre ifrån mig och jag vet inte alls hur jag ska kunna råda bot på den stress som blivit ett vardagligt moment i mitt liv. Jag skulle ju pyssla och jula hela december. Jag skulle baka lussekatter, koka knäckt, göra massa annat gott och roligt! Men jag hinner banne mig inte! Och framtidshetsen? Ey! Don't push it too far!

Vi gick på julkonsert med Unikorus i Hagakyrkan igår. Stämningsfullt och så vackert att mina små hår bakom örat ställde sig rakt ut. Vi glöggade och knaprade godsaker hos Fanny sen, men med stressen rinnande i blodet blir jag trött bara efter ett litet minitag och jag gick hem för att krypa ner under täcket och vila min utmattade kropp. Jag vaknade av att syster ringde vid 10.15 och var i julklappstagen....tur att det finns dem som tänker på det. Jag måste ge båda mina systrar en eloge för deras insatser iår. Jag har liksom bara glidit med och sluppit tänka på det mesta.

Nu ska jag sätta mig och söka lite jobb. Vuxet värre.

Göteborg i december

Himlen håller på att regna sönder och samma. Och människorna tycks spolas med i rännilarna som bildas på iskall och hal asfalt. Alla miljontals små lampor som pryder vår julstad dränks i mörkret och träden väser otrevligt och piskar med sitt grenverk. Göteborg i december.

Jag tycks ha förlagt mig själv i en kombinerad jul- och framtidshets och jag tror inte tomten gillar vädret han heller.

2-3 portioner Dubbel Nougat

En Dubbel Noguat, på 54 gram, från Marabou innehåller följande:

Socker, hasselnötter (22 %), vegetabiliskt fett, mandel (9 %), kakaomassa, mjölksocker, kakaosmör, skummjölkpulver, vasslepulver, smörfett, emulgeringsmedel (sojalecitin E476), arom. Kan innehålla spår av jordnötter, ägg och vete.

Läser man vidare på den guldiga lilla förpackningen står det så här (jag citerar):

"Innehåller/Sisältää/Contains 2-3 portioner/annosta/servings"

Jag drömde att jag hade hjärtfel i natt. Om jag nu smäller i mig denna syndigt goda Dubbel Nougat, som egentligen ska delas systerligt och broderligt i två, möjligtvis tre delar (om man är generös), är det då mitt hjärtfel uppstår?

Om att vara normal

Bredvid mig på biblioteket sitter en kille med fotografiskt minne. Han scannar in texten genom att dra fingerspetsarna över sidorna. Ibland stannar han upp, sluter ögonen och verkar ta en stund till att låta alla bokstäver sjunka in till ett sammanhang. På mindre än en halvtimme har han slukat en bok på säkert fyrahundra sidor. Samtidigt som jag är faschinerad över hans förmåga kan jag inte låta bli att känna mig stressad. Han sitter där bredvid, läser några hundra sidor i ett nafs medan jag tragglar med sju sidor i en pdf-fil.

Ibland känner man sig ganska så vanlig och normal, vilket kan vara ytterst tråkigt.

En elefant balanserade

Tiden springer ifrån mig och jag kan inte greppa den. Fjärde december. Om fyra veckor ska uppsatsen vara klar. Jag har aldrig missat en deadline förut, men nu börjar jag bli lite orolig. Jag sitter på en balkong i det runda biblioteket och blickar ner på alla små människor där nere som har böcker uppslagna framför sig och gnager lite på pennan. Undra om de också är oroliga? Framför mig hänger den enorma lampan från en tjock vajer i taket, glaskupor i gröna och gula färger på en stålstomme. Jag har alltid undrat vad det egentligen ska föreställa. Ett träd? Den är ganska så ful.

Ryan Adams gör mig sällskap från itunes. Jag drömmer mig bort. För det finns så mycket att drömma sig bort till som inte har med uppsatsen att göra. Jag skrev för några dagar sedan att jag oroade mig för framtiden. Det gör jag. Mer än någonsin. Men just idag oroar jag mig mer för nutiden än för framtiden. Jag tror jag tappade bort min skugga igår, och på spårvagnen slutade jag existera för en kort stund.

Jag gick och la mig tidigt igår i förebyggande syfte, men oron malde inuti min lilla kropp och själen fick ingen som helst ro. Jag låg och funderade på om jag skulle gå ut en sväng. Mörkret och kylan skrämde mig inte som det brukar. Istället hjälpte det mig att andas.

Jag var den enda som var ute och sprang klockan tolv på natten.

Mitt liv just nu

Jag har tendens att relatera mitt liv till låttexter.

Oh Laura - Release me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Hej hej åklagare

Det är så tyst. Vad gör allt folk runt omkring i vår stad? De kanske i och för sig gör som jag. Sitter hemma och äter julkorv. Min päronkonjakkorv. Och dricker varm choklad och käkar ostmackor. För det är precis det jag gör.

Jag och flickorna drack bubbel och gick ut en sväng igår, bara för att få dansa bort vår överflödiga energi och få förlora sitt förstånd åt alkoholen. Det var varmt och trångt, bara av att andas alkoholångorna som hängde i luften gjorde mig berusad. Någon tar tag i min arm och säger:

- Alltså, du är nog det vackraste jag någonsin sett... Han tar tag i väggen för att hålla balansen, försöker fästa blicken in i mina pupiller. Jag kan inte låta bli att skratta till åt hans taskiga försök.
- Tack, gulligt sagt av dig, men jag tror knappast på det. Ha det fint du! Inombords suckar jag.
- ....nej vänta....jag är åklagare.
- Kul för dig.
- Och så heter jag Kristoffer. Ska vi hångla?
- Nej. Han suckar, sippar från sin ölflaska och vänder sig om. Jag börjar söka mina vänner med blicken. I bakgruden hör jag honom säga;

- Hej, jag heter Kristoffer....fan va fin du är! Jag är åklagare....

Jag går därifrån och flinar och jag flinar fortfarande. Nä, jag trivs så bra här. I min soffa.

Vem har tagit julen?

Det har riktigt kliat i fingrarna de senaste dagarna efter att plocka fram alla julsakerna. De få jag har vill säga. Jag satsar på kvalitet framför kvantitet. Och så igår, när det äntligen blev tillåtet att pynta, så kunde jag inte hitta julkartongen. Med ett förfärat inre genomsökte jag varenda liten milimeter av vinden och lägenheten. Ingenstans! Jag hade städat bort julen och kunde inte hitta den någonstans. Det visade sig, efter någon timmes letande, att jag hade kastat själva kartongen som jag brukar packa ner julen i och att jag istället har spridit ut alla grejor på diverse olika ställen. Mycket praktiskt tänkt av mig. Men lite pyntat blev det allt. Eller nja, mitt vardagsrumsfönster ser ungefär ut som ett skyltfönster till en julpyntsbutik, men eftersom jag inte har någon gran så måste jag ju hänga upp allt fint någonstans. Till och med en av mina "julfeér" som jag märkte hade ofrivilligt amputerat armen i sin lilla kartong, fick hänga där i fönstret. Ingen är ju perfekt, det har varit de senaste dagarnas kontenta. Och hade jag inte låtit henne hänga där i fönstret hade jag gått emot det jag själv står för. Hon har ju ändå vingar, då klarar hon sig med en arm.

Nu ska jag ta mig ett glas hallonsaft och pyssla vidare till tonerna av Billie Holiday.