Ångestfyllt trendbyte

Traditionsenligt avslutar Håkan Hellström konsertsommaren på Stora scenen på Liseberg. Traditionsenligt måste man gå dit. Traditionsenligt ska man åka bara EN karsuell, EN gång. Traditionsenligt är detta Lisebergsbanan. I år blev det inte så. Trots vilda protester från min sida byttes snälla, sävliga, charmiga Lisebergsbana mot Balder. Jag fullkomligt avkyr Balder. Jag åkte den första gången 2003 och trodde bokstavligt talat att jag skulle dö. Medan alla andra i vagnen skrattade hysteriskt efter åkturen gick jag likblek därifrån och lovade dyrt och heligt att jag aldrig mer skulle åka denna vidriga träjätte. Aldrig någonsin. Men efter att ha blivit övertalad om att "det var ju fem år sedan! du kommer tycka den är rolig nu!" och för att visa att jag minsann inte är feg gick jag med på att åka den. Men den var preciiiiiiis lika vidrig och ångestfylld som jag minns den, trots att O försöker hålla om mig. Detta fångades givetvis på kort, ett kort som jag inte kan neka er till att få se, för det är faktiskt hysteriskt roligt. Och för att väga upp det hemska kortet på mig och O följer ett lite finare.

Tre små knytt och en trippel-moster

Det finns små solstrålar som letar sig fram bland de sorgliga tankarna. Igår morse bestämde sig systers bebis för att titta ut, det blev en pojke och jag är numera en mäkta stolt trippel-moster! Det lilla pyret, som jag ännu inte vet något namn på, fick en alldeles egen septemberfödelsedag! Det är väldigt skickligt med tanke på hur tätt det är mellan alla födelsedagsbarn denna månaden. Nu ska jag knåpa ihop ett litet paket till födelsedagsbarnen (syrran och bebisen)!

Flitiga Lisa och tröttingen

Jag smygsurfar på jobbet. Sånt får man inte göra. Man ska vara flitig tills örsnibbarna nästan trillar av. Men idag orkar jag bara inte vara flitig, tankekarusellen inuti mitt huvud gör mig trött. Och ledsen - därför smygsurfar jag istället. När ingen ser. Jag smygsuper finkaffe från Kahls och låter solen blända mig genom fönstret, den torkar ut tårarna innan de trillar som pärlor nedför kinderna. Det är bra - så att ingen hinner se. Jag låter hjärnan bli upptagen med att komma på vad jag ska ge syrran för födelsedagspresent och om den där bebisen som gömmer sig i hennes mage ska titta ut snart. Allt ordnar sig till slut. Något gammalt ersätts med något nytt. Ett familjekretslopp.

Hur kan man bli så trött av att inte göra någonting?

Om det oundvikligt sorgliga

Jag sitter i ett väntrum hos gynekologen. Alla som sitter i ett sådant väntrum skruvar lite nervöst på sig och trots att de som jobbar där försöker höja mysfaktorn med hemtrevliga lampor och gardiner så går det inte att fly ifrån den obehag som ändå finns där. Jag fördriver tiden med att läsa då pappa ringer på mobilen. Jag vet redan innan jag har svarat varför han ringer. Trots att jag ändå är förberedd börjar tårarna rinna nedför kinderna alldeles fantastiskt okontrollerat. Och de slutar inte att rinna hur jag än försöker. Alla andra tittar på mig med nyfikna ögon. Jag känner mig fånig men orkar innerst inne inte bry mig, de får väl glo och undra då. Sköterskor passerar och tittar lite extra, undra om de vågar fråga vad som står på. Till slut kommer en av sköterskorna fram och undra hur det är fatt. Hon undrar om det är så att jag är hiskeligt nervös för besöket som komma skall. Jag skrattar till lite inombords, men utåt döljs skrattet av tårar. Jag förklarar mellan snyftningar och hon klappar mig på axeln, lämnar mig och kommer tillbaka med ett glas saft. Jag är inte alls sugen på ett glas saft, men det var rart av henne och jag dricker bara för att visa min uppskattning. Jordgubbssaft. Jag lugnar ner mig något men tankarna fladdrar iväg. I vanliga fall har man inte lust att gå till gynekologen och nu har jag definitivt ingen lust att gå dit. Men jag har tagit ledigt från jobbet bara för att gå på det där läkarbesöket så det är lika bra att få det avklarat. Ändå kan jag inte låta bli att förfäras och samtidigt skratta åt synen som dyker upp i mitt huvud. Jag som ligger och lipar med benen i vädret. Jag lyckas i alla fall lugna ner mig, in till läkaren, ut från läkaren, bussen hem och pladask borra ner ansiktet i kudden lagom till nästa gråtattack. O skickar sms och skriver att han kommer hem tidigare från skolan. Egentligen behöver han inte göra det, ledsen är jag men jag klarar mig nog. Samtidigt vill jag inget hellre än att krypa ihop i hans famn och lipa ännu mer, tills mina ögon är alldeles spegelblanka och jag måste dricka mer jordgubbssaft för att fylla på tårförrådet.

För farfar är i himmelen nu.

En alldeles ovanlig dag

Dagen ni och jag har väntat på i tolv månader är äntligen här!

Va e're för en da? Va e're för en da?
JO! För de e Åsas födelseda, hurra hurra HURRA!

Jag var på sjukan innan idag för att utreda hur det egentligen står till med mitt immunförsvar. Bland annat testade jag min lungkapacitet och fick svaret:
- Ja, du ligger ju över normal lungkapacitet för din ålder.
Det känns ju bra... bra att man inte bara fyller tant sådär över natten och att lungorna säckar ihop. För nu är jag närmare 25 än 20.

Solsken och klarblå himmel - min födelsedag i ett nötskal!

Nu ska älsklingen och jag ta en promenad i den höga höstluften, hyra film och laga potatisgratäng och fläskfilé!

I busshimlen

Nackdelen med att veckopendla är just att pendla - allt åkande. Fördelen med att veckopendla är att man helt plötsligt har fyra timmar i veckan som man inte gör någonting vettigt på, och skulle kunna fylla med betydligt mer meningsfulla grejer (något man vanligtvis skulle prioritera bort). Jag har funderat på om det kanske är dags att friska upp mina tyskakunskaper en aning. Kanske kunde man låna nån pedagogisk cd från biblioteket eller köpa tyska veckotidningar och försöka tyda. Tanken har slagit mig. Att göra slag i saken är en annan sak. Vanligtvis somnar jag ändå...

Förra söndagen åkte jag Swebusexpress. Det är alltid fullsatt på bussen och för att få "den perfekta platsen" gör det mig inget om jag köar några minuter extra. Förra söndagen stod jag nördigt nog längst fram i kön - fick den platsen jag ville och somnade sedemera väldigt gott. Trepunktsbälte i all ära (stor eloge till de bussar som faktiskt har det) men i kombination med bussäternas (förfärliga) komfort höll jag på att gå av på mitten när jag väl var framme. Men det vore ju synd att dra alla bussar över samma kam. För i fredags hamnade jag i busshimlen. Det var svårt att kväva ett "wow" när man klev in i Bus4You:s superlyxiga buss. Det var som att få en stor kram när man sjönk ner i de mjuka säterna, fällde upp fotstöden och vaggades hemmåt. Och jag var alldeles lycklig när jag klev av i Göteborg. Jag vet inte om jag någonsin vill åka "vanlig" buss igen...

För övrigt har O invigt mig i de onyttiga mackornas land med jordnötssmör och sylt. Det låter äckligt och ser inte speciellt aptitligt ut, men jösses vilken farligt god kombination! Innan jag ens fick smaka på mackan kollar O allvarligt in i mina ögon och säger:
- Nu kommer vi överrens om att när den här jordnötsburken är slut, då köper vi INGEN mer. Okej?

Attackförkylningen stikes

Jag ligger i sängen med täcket uppdraget till nästippen och tycker alldeles fantastiskt synd om mig. Den årliga septemberförkylningen har attackerat (med stark betoning på "attack") och som vanligt har man inte alls tid med den här krassligheten. Det finns inte mycket att göra åt saken. Bokstavligen. För jag har varken mat eller medikament hemma, så ja, det finns inte mycket att göra. Hade det varit hemma som i "hemma i Göteborg" hade lägenheten varit fylld med allt en sjukling behöver (inklusive någon som tar han om en) men nu är det ju olyckligtvis inte så. Då jag kände mig frusen och tung i huvudet igår stannade jag till för att köpa nödvändiga ting på Ica på hemvägen. Nödvändiga ting som i godis och en tidning. Jag hade inte riktigt planerat för att bli dunderförkyld och golvad på bara några timmar - hade jag vetat vad som lurade runt hörnet hade jag självklart köpt lite andra saker också. Och det stör mig en aning, vanliga förkylningar brukar aldrig sänka mig så totalt (det finns det andra sjukdomar som gör så bra) och jag känner mig kort och gott ynkling! Ynkliiiiiiiig. Och förbannad. Himlans!

I rovdjurslådan

I en låda på jobbet finns en björnfot...den klämde jag på idag med faschinerat ansiktsuttryck. Jag rekommenderar att hålla sig borta från en levande björn, de verkar farliga.

Måndagens uppenbarelser...

...no 1: Det kan kännas väldigt tomt och ensamt i en andra hands-lägenhet på 28 kvm. Lösning: Jag socialiserar virituellt med mina vänner (spridda för vinden i världens alla hörn) tills mina ögon svider och är fyrkantiga, samtidigt som jag tittar på TV-kristallen och känner mig som en avlägsen kompis med alla kändisarna.

...no 2: Det är svårt att "smyga" och snoka på Facebook numera. Jag erkänner villigt att det är ett av mina stora vardagsnöjen och tidsfördriveri. Synd bara att det ska synas när man är online vilket gör att min dagliga Facebook-tid begränsas (vilket i och för sig är nyttigt).

...no 3: Det finns en fin kofta i en affär påväg till och från jobbet. Den måste jag bara ha. Alla klädköp (av anständig karaktär) kan motiveras med "jag måste se snygg ut på jobbet". Och när jag ändå är i affären kan jag väl köpa den där skjortan i fönstret som nån har klistrat en post-it lapp på och skrivit "Åsa, köp mig" på. Smidigt, eller hur?

Att vara söndagseffektiv

Jag har dragit på mig sviter från arbetslivet. Det är söndag och klockan är åtta, men jag har ändå hunnit med att diska och plocka undan. På den gamla goda tiden (för några veckor sedan) kunde jag sova betydligt längre. Oförskämt längre. Onödigt länge. Men det finns en viss charm med att sitta här i mitt lilla kök och dricka varm choklad och mumsa ostmacka (okristligt) tidigt en höstig söndagsmorgon.

Grannen hade 30-års fest igår. När vi gick och la oss (fem våfflor var och en halv film in på kvällen) verkade stämningen vara på topp. Vi lyssnade en stund till dansande dunsar i golvet och skratt som blev allt mer otydliga ju tröttare vi blev. Innan vi somnade konstaterade vi mest att det var skönt att bara ha en helg för oss själva efter allt ståhej de senaste veckorna, så osugna man kan bli på att svepa champange och vara piffiga. Jag vaknade några gånger under natten, lyssnade - partydjuren där ovan svängde fortfarande sina lurviga. Strax innan jag själv gick upp för någon timme sedan hörde jag de sista kalasgästerna rumla ner för trappan. Grannen kommer säkerligen sova bort hela söndagen medan jag är fantastiskt söndagseffektiv (dock är nog min ambition lite väl överdimensionerad till tidsaspekten och hälften av "att-göra-listan" får nog vänta tills nästa helg).

Vi har en ny teve nu. Men jag tyckte den gamla var finare, trots att den här ser nästan exakt likadan ut och är tusen kronor dyrare. Det blev inte en lika utdragen urvalsprocess denna gången - några klick på datorn, några råd från de som kan och vips så stod jag i kassan och svepte kortet för tusentals tusentals kronor. Det är ALLDELES för lätt att köpa dyra grejor.

Nu ska jag strax vara husfruig och baka bröd - inviga brödformen mor gav mig med ett recept på "fjällbröd" från syrrans blogg.

Vårt makabra tidsfördriv

Om du någon gång ska hjälpa din bästa vän flytta till Norrland så kan man fördriva tiden med att räkna roadkills. Det bör kanske utfärdas 12-års gräns (åtminstone) för alla deltagare. Så här många roadkills kan man hitta mellan Göteborg och Bollnäs, en väg:

Igelkott: 2
Grävling: 4
Fågel: 7
Insekter (såna med fyllning som splashas mot vindrutan): 6
Ekorre: 4 (varav 1 välbevarat exemplar)
Räv: 2
Hare: 9
Iller? 1
Odefinierbar: 4
Odefinierbar, kan ha varit ekorre: 4
Pudel? 1
"Ewwwww!": 2 (1 + ½ + ½)

Vi hade som ambition att sätta poäng på de olika "objekten" där exempelvis en fridlyst igelkott har snäppet högre poäng än en hare. Illern är värd en hel del den också. Hade det nu varit en pudel så hade den toppat poängligan men jackpoten hade nog ändå en björn tagit hem.

Slutligen måste jag be om ursäkt för vårt makabra tidsfördriv och påpeka att Annika faktiskt är vegetarian.

Hej då teven, my precious

Ni vet den där teven som jag unnade mig i mars och med stor möda lyckades baxa hem. Den lever inte längre. Elgiganten ringde mig och sa att fraktfirman på något vis "haft sönder" den. My precious. Visserligen mådde den inte så bra när jag lämnade in den på reparation för fyra veckor sedan, men jag hade hoppats att jag skulle få tillbaka den, om än lite omplåstrad. Men ack, förmodligen ligger den på skroten allaredan och kvar står jag och O, tevelösa. Vår substitutteve på 14 tum lockar måttligt. Så det blir till att köpa en ny - vi ska på tevejakt till helgen. Igen.