Positive vibration, yeah

Dag 9. Motivation.

Jag känner mig helt fantatiskt lipig för tillfället. Som om jag vore gjord av glas och har tappats i golvet och blivit naggad i kanten. Men jag är tjej, jag får vara sån ibland.

Nu ska jag ut och springa. Jag vill vill vill verkligen inte. Det är ju tyvärr så trist. Och jag är tyvärr tjock - det borde vara motivation nog. Så ut ska jag - omedelbums och fort som katten. Jag beklagade mig för O:
- Jag försöker verkligen att hålla mig till nyttigare alternativ, men allt det här hälsosamma är sjukligt tråkigt.
- Det behöver inte vara sjukt tråkigt, vad är det du saknar mest?
- Socker. Och att slippa träna. Det är liksom a och o i ett sunt liv.

Allt är inte så logiskt som man kan önska ibland.

Finns det hopp?

Mitt nya liv: Dag 4

Det går sakta och segt frammåt med mitt nya liv. Jag försöker bättra mig på alla håll och kanter. Dock erkänner jag att jag i viss mån har slarvat (både igår och idag). När mamma bjöd på glass igår kunde jag inte riktigt med att tacka nej. Här på bloggen hade jag tänkt bortförklara glassätandet med att jag var hungrig (vilket jag i och för sig var!) men vid närmare eftertanke kanske det är lite smått "lågstadie" att komma med undanflykter. Att jag dessutom hade köpt mig en glass istället för en banan om jag var hungrig hade näst intill varit skamligt. Så sanningen må svida, men den ska fram! Anledningen till att jag åt en glass var helt enkelt för att jag var väldigt sugen på det. Idag råkade jag köpa en chokladboll när jag fikade med mina gamla gymnasiebabes. För chokladbollen har jag inte ens kommit på någon bra eller ens halvbra undanflykt. Och det bör erkännas att jag var måttligt intresserad av att ut och springa där jag satt och mumsade. Men okej, med det där inställningen uppnår man knappast resultat! Så trots att jag inte hade den minsta lust till att röra på fläsket tog jag tjuren vid hornen och begav mig ut runt sjön. Jag förbättrade mig 4 minuter från i måndags. Inte illa pinkat, men jag har fortfarande miltals kvar till mitt mål. Om hoppet finns...

Mitt nya liv: Dag 2

Om jag hade hittat en godisbit på gatan idag är det osäkert om jag hade kunnat låta bli att plocka upp den och stoppat den i munnen. Jag hade såklart INTE gjort det, jag är en vuxen människa. Men säg att jag hade saknat den osynliga spärren, då hade jag förmodligen gjort det; snabbt och enkelt...plopp...ingen hade sett. Ingen hade anat något.

Jag knaprar rostade sojabönor och drömmer om marsipanägg från Anthon Berg. Det närmsta substitutet är ett päron i kylskåpet.

Mitt nya liv: Dag 1

Jag vågar inte tänka på hur många som yttrat precis samma ord i en exakt likadan mening förut, men med stor risk för att låta en klyscha växa sig ohanterbar måste jag få lätta mitt hjärta; idag är första dagen på mitt nya liv. På riktigt.

Jag sitter ensam i staden där jag och min första kärlek strosade längs gatorna och höll varandra i handen, men just nu betyder staden något helt annat än bara minnen. Nu betyder staden någon slags framtid som jag inte kan sätta fingret på förrän i efterhand. Det blir vad man gör det till. Det blir nog bra. Och så har jag köpt bättre träningskläder att springa i. Inte för att de gamla inte dög. Och inte för att jag varit nån fena på att springa tidigare (för tillfället tillhör jag nog de med sämst kondis i landet). Men om jag nu ändå ska tvinga ut mig själv på mördande joggingturer med flåset som skugga kan jag ju göra det med stil. Om man nu kan kalla det för stil.

Var jag än hamnar, så är det här ändå första dagen på mitt nya liv. Det är ingen klyscha, bara en sanning. På riktigt.

Fantasitjuven

Det är en vacker dag, med ett vackert väder. En vacker lördag i all sin stillhet, en sådan stillhet och en sådan skönhet som bara Göteborg kan erbjuda. Men mitt humör matchar inte riktigt det vackra. Jag känner mig snäppet dystrare än min omgivning, helt utan orsak och helt utan svar på varför. Jag sprang på stan och försökte göra mig osynlig, men jag hittade inte det jag letade efter ändå. Jag hittade bara Det Perfekta Kortet som Miriams och Jonatans bebis ska få. Hon tittade ut igår, något tidigare än planerat men gullungen mår bra ändå. Miriam är en mamma nu, hon har en liten dotter med världens minsta fingrar och tår, det känns ovant att säga så om den vän jag som mest förknippar med "Camp Kortedala" och mojitos. Jag är lycklig för deras skull!

(Men fortsatt dyster ändå...konstigt)

Något fattas. Min fantasi har försvunnit. Det blev än mer påtagligt när jag hör ett förtvivlat gråt och en urilsken liten pojke ryta till sin pappa som vill tvinga in honom på Arn-dagarna vid Domkyrkan:
- Deeeet finns inga riddare på riktigt!!!
Sorgligt, hjärtskärande men sant. Att min fantasi har bleknat bort med åren kan jag stå ut med, men att en 4-årig pojke har blivit bestulen på sin gör mig bara ännu mer dyster.

Vem har tagit all fantasi?

Fästingar är ett spindeldjur men kan också kallas minimonster

När O en gång nämnde att: myggor älskar mig!, fnissade jag lite lätt åt det han sa utan att riktigt förstå allvaret i det hela. Det hela föreföll istället mycket ironiskt att myggor skulle vara finsmakare och att vissa blodplättar skulle vara mer delikata än andra. Men jag har slutat att så mycket som dra på mungiporna nu. Efter fyra dagar i Stockholms skärgåd kan vi konstatera att det inte bara är flygfän som myggor och knott som gillar att kalasa på O, även fästingar bjuder ohämmat in sig själva på en slurk eller två. Fästingar är spindeldjur, men det är nästan oförskämt fint att kalla dem för det. Kvalster kan man också kalla dem, men inte heller det är speciellt rättvisande. Jag skulle vilja kalla dem för monster. Minimonster.

På animerade Sverige-kartor brukar kvällstidningarna så fint gradera vårt land från grönt (ofarligt) till vinrött (varning) och på ett sådant pedagogiskt sätt visa den svenska semesterfiraren var man bör akta sig för minimonstren. Stockholmsområdet brukar vara vinrött. Således bör man akta sig för de blodsugande parasiterna, något som jag också trodde att vi hade gjort. Som uppväxt lantlolla är min skräck för minimonster inte nämnvärd och jag har så att säga "den rätta knycken" för att snabbt och lätt få bort dem. Men att det skulle vara SÅ HÄR mycket fästingar hade jag inte kunnat ana. De är ynkligt små, nästan mikroskåpiska, och jag har redan tagit bort fyra stycken från O, två stycken från mig själv, sex stycken som krypit på kläder och skor och det skulle inte förvåna mig om vi har några objudna gäster som kryper omkring i sängen i detta nu. Östkustens paradis är uppenbarligen inte bara paradis för människorna. Och även jag har blivit lite nojig av hela fästingfamiljens besök i stugan. Det är verkligen underbart här, men lite smått längtar vi hem, dit minimonstren inte kan hitta oss.

På en öde ö

Augustieftermiddag. Jag sitter i syrrans stuga i Stocholms skärgård - vi är på lite minisemester. Solen lyser på de små ekbladen utanför fönstret och O ligger och sover bredvid mig. Allting är så tyst och nedanför glittrar vattnet och ser inbjudande ut. För varje år som går blir jag bara mer och mer badkruka. Men i år har jag faktiskt badat i havet. En gång (om än med lite alkohol i kroppen som värmde upp vattnet åt mig). Här och nu finns ingen bra anledning att faktiskt inte bada - jag måste ge vattnet en chans. På det här stället kan man inte göra något annat än att slappa. Det är ett perfekt chill-ställe. Och egentligen borde man skippa att ha med sig varken dator med internetuppkoppling eller mobiltelefon och leva lantliv på riktigt. Men denna gången löper vi inte hela linan ut, det finns ändå en viss trygghet med kontakt med civilisationen.