Livskrisen strikes again.

Mina vänner och jag har en löpande tråd på facebook där vi skriver saker och ting som faller in. Och som faller ut. Det här föll ut som en smäck.

Eventuellt så har jag valt fel karriär. Jag tror jag vill börja plugga igen. Till miljökommunikatör/informatör. Japp, helt klart det jag vill hålla på med. Vi hade en förmiddagskurs i presentationsteknik och jag kände hur jag riktigt bubblade inombords att få skaka om världen och få stå inför stora skaror och tala om för gemene man att nu bövelen gör vi slag i saken och tar vårt miljöansvar! Typ. Nu känner jag mig mest som en ynkling liten fluga på en vägg. En fluga som har lite större visioner än vad vingarna bär.

Ett tag, för sisådär 8-9 månader sedan, hade jag även allvarliga funderingar på att omskola mig till barnmorska. Planerna kan tyckas vara tagna ur intet, men jag vill bara påpeka att det här med livskriser kommer nog emellanåt. Sisådär varannan vecka eller så. Inget att ta på för stort allvar alltså.

Att vara tidsoptimist

Tänkte bara upplysa mina kära medmänniskor om att här snöar det minsann stora, vita, täta och ytterst deprimerande snöflingor.

Jag har ju inga vinterdäck för bövelen!

I min värld skulle det nämligen inte börja snöa förrän nästa vecka.

Att kurera själen

Men suck!
Så här blir det banne mig varevigaste år.
Man går runt och strosar i ett hav av alla världens färger, ignorerar det faktum att lövhavet snart förvandlas till en grötig, superhal sörja på marken.
Man mår ganska så skapligt av att ignorera liksom.
Och helt plötligt, out of the blue, så landar vardagen i något slags grått töcken men iskalla vindar som biter tag i mina ack så oförberedda kinder.

Det är således OK att trösta sig med glögg och lussekatter, jultidningar och julgodis.