Intresseklubben antecknar

Enligt vuxenpoäng.com har jag en ålder på 29,4. Jag åldras lika snabbt som tiden för uppsatsen flyger iväg. Förmodligen är jag sådär lagom rynkig och go när jag tagit min examen i juni. För att väga upp det hela var jag sedan tvungen att göra testet på fjortispoäng.se. Jag är 25,3 procent fjortis. Lite oförenligt med min ålder på närmare trettio. Jag tror det har med nätdejtingen, facebook och MSN att göra.

Så. Nu vet ni det också.

Norsk pepp!

Mot äventyr

Nä-ä! Nu gör jag revolt mot mig själv och min trista vardag. Efter att ha läst Miriams senaste inlägg i bloggen kunde jag inget annat än drömma mig bort till varmare breddgrader, till soluppgångar och vackra möten. Här ska banne mig skapas lite äventyr!

Jag hör näst intill mors myndiga stämma i mitt huvud men har du verkligen råd med det? Svaret är: Nej, det har jag verkligen inte. Speciellt inte nu efter att Stena Line slarvat bort min sommarjobbsansökan och jag står utan jobb. Men eftersom jag står utan sommarjobb och utan annat jobb också för den delen så kan jag lika väl fly landet för att bada i nya intryck och slurpa i mig lite exotiska nyanser. Jobba ska jag ändå göra hela livet. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar en enorm belöning för det slit jag just nu står mitt upp i!

Jag vill ut ut ut. Bort bort bort!

Mot äventyren!!

Att leva i förnekelse

Julen då jag var 13 år och gick i sjuan var årets julklapp en mobiltelefon. En Nokia 5110 för att vara exakt (den var säkert nåt år gammal då men för mig kommer den alltid förknippas med 1998). Och dyr var den också. Två år senare hade antalet nya, lite mer flashigare, mobiler intagit marknaden men de skrala små slantar jag hade sparat ihop räckte bara till en 5110 ändå. Så en sådan manick fick det bli. Portabel lite sak som man spelade "snake" på under rasterna. Det var länge sedan nu. Jag har aldrig skaffat mig någon flashig mobil av senaste modellen, jag nöjer mig gott med budgetvarianten. Men min 5110 är numera elskrot. Man kan ju alltid hoppas att dess små pillemariska delar återanvändes till något häftigt (vad nu det kan vara).

Hur som helst...

På spårvagnen hör man massa kul. Framför mig sitter en man och pratar i mobil, just av 1998-års modell. Utanför svischar en reklamskylt för "mobilkomposten" förbi; en gigantisk Nokia 5110 visas upp tillsammans med budskapet kasta inte din mobil i soporna, återvinn den istället. Mannen, som uppenbarligen har sett skylten säger till individen på andra sidan luren:
- Nu vill de att jag ska återvinna min nya mobil, och jag som just köpte den på Kvibergs marknad! Jag förstår mig verkligen inte på det här med teknik, hur snabbt går det egentligen?

För att smidigt byta ämne...

Jag har sökt 40 jobb nu. Och förmodligen några fler som jag har glömt bort att skriva upp. Samtidigt begravs jag i böcker, drömmer mardrömmar om uppsatsen varje natt och tampas med spöken och demoner.

Vad får jag min energi ifrån? Jisses.

Att säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle

En flicka fiskar alltid efter komplimanger. Oavsett vilken fråga hon än ställer så vill hon alltid höra de rätta svaren. Det är den hårda sanningen och innebär att svaren nu lika väl skulle kunna vara rena lögnen så länge det gör henne nöjd. Jag är ett flickebarn - jag vet helt ärligt att det är så.

Under mitt piffmoment inför lördagskvällens festligheter säger jag (något som snarare kan tolkas som en fråga) till Oskar:

- Jag känner mig lite fet i det här klänningen...(??)

(Märk att detta är ett utomordentligt praktexempel på en flicka som fiskar kommentarer. Det är nu man vill höra något i stil med "klaaaaart du inte äääär, du är jättefiiiiin!").

Det är inte det som Oskar svarar. Istället svarar han:

- Nädå, det är inte så farligt.


Han fick äta upp det flertalet gånger under kvällens lopp.

Att vara förvirrad

Ett tecken på min förvirring är följande. Jag har en konversation med en vän på msn. Jag vet så väl att han har diabetes men jag glömmer det jämt och ständigt.

Johan: Lite kärv ekonomi, men det är fint väder så jag kan nog roa mig utan pengar!

Jag: Ja, det räcker med en tia till en piggelin.
...
Jag: Nej, förlåt! Jag glömmer alltid att du inte kan äta sånt =/
...
Jag: Men bananer kostar inte heller så mycket.

Att byta karriär

Idag tyckte en jobbmatchningssajt att jag skulle bli sågverksarbetare. Med tanke på det kaos som råder i mitt liv så är det nästan lite lockande.

Att inte veta hur

Jag fick frågan av någon som betyder väldigt mycket; Är allt okej med dig? Och jag kunde inte ljuga och kvittra något glatt till svar som jag så många gånger gör. Sanningen är att allt verkligen inte är okej. Allt är alldeles fantastiskt upp- och nervänt. Jag har fem veckor på mig att producera min d-uppsats och jag är tillbaka på ruta ett. Jag tror jag håller på att falla samman. Många har frågat hur lång tid jag har kvar på min utbildning och jag har svarat dem; "bara" min magisteruppsats kvar... Det där "bara" är inget "bara", det är allt och allt innebär just nu att jag äts upp innefrån. Den nittonde maj ska uppsatsen vara så gott som färdig. Den tjugosjätte ska den absolut vara färdig. Om inte måste jag vänta ett år på en ny opponering.

Snälla, säg mig... hur ska jag lyckas med det här?

Syrran och mina kompisar Ane och Håkan

I vanliga fall brukar jag ju ta den veckoenliga sucken på söndagen, men med tanke på hur bra gårdagen ändå kändes så får jag väl lov att sucka lite för att det är måndag. M å n d a g. Men förutom att jag sitter och kliar mig i svidande ögon i ett ångestfyllt studentbibliotek så känns det ganska så okej. Okej för att vara en måndag.

Helgen var bra fin. Syster förgyllde min fredag och lördag med ett besök och vi gjorde allt det där som systrar ska göra emellanåt; shoppa, fika, gå på konsert, äta thai och prata strunt. Ane Brun är ett musikalist geni. Hon är exceptionellt begåvad ut i fingertopparna och hon saktar ner min annars så snabbsnurrande livskarusell. Hon är en sådan person som man skulle vilja kunna kalla "sin kompis". I lördags spelade Håkan Hellström på Skandinavium. Jag visste att det skulle bli en bra fin tillställning och var påvippen att köpa mig en biljett. Men de små silvermynten glänste lite ensligt i plånboken och jag valde att gå på Ane med syrran istället. Dessutom föredrar jag att se Håkan på lite mindre baluns. Eller på Liseberg. Det är antingen eller. Skandinavium kändes lite för stort och lite för ogripbart. Men på söndagen sprang jag in i min kompis Håkan på grannfiket nedanför min lägenhet. Jag log och tänkte vilken tur att du är precis som vi andra.

Kategori matlåda

Det här med matlådor är verkligen inte min grej. Jag tycker att uppvärmda matlådor är en pina att peta i sig och jag undviker därmed detta i största möjliga mån. Därav lägger jag hellre pengar på att köpa mat medan jag sitter och skriver uppsats på biblioteket, så slipper jag både bekymret OCH pinan som en matlåda innebär. Och idag blev det uppenbart för mig att även andra har svårt för matlådor. Killen vid bordet bredvid hade med sig sju kokta potatisar (rätt upp och ner sådär bara) och fyra kokta ägg. Fantasifullt och näringsriktigt.

Muuuuuums.

Dålig karma

Jag har suttit och analyserat mitt hemska beteende medan jag ätit sushi. Jag har i och för sig lagt mig till med många hemska beteenden den senaste tiden, men det här är något som gnager mitt samvete och nöter hål på min självkänsla. På spårvagnen kliver det på en mamma med en barnvagn. Jag ser henne i ögonvrån men undviker att möta hennes blick och fortsätter att stirra stint ut genom fönstret och väntar på att någon annan ska hjälpa henne lyfta upp vagnen. En vänlig gammal man hjälper henne. En man som är mycket vänligare än vad jag är. En man som inte behöver plågas av sitt dåliga samvete, som jag måste. Jag skäms för mig själv, för att jag inte har ork till att hjälpa den stackars mamman. Hade jag varit i hennes sitts hade jag hatat sådana som mig. Jag förtjänar inte sushin - jag är en hemsk människa.

Men nu ska jag försöka förbättra min karma.

Att vara barn av sin tid

Jag var bara en liten plutt när NKOTB (för den oinvigne, New Kids On The Block) hade sin storhetstid under slutet av 1980-, början av 1990-talet. Det var tider det. Jag var alltid en så älskad och underbar lillasyster (!) och till min stora förtjusning delade jag och min syster Ingrid rum då. Hon var mindre förtjust i arragemanget och i julas förra året förkunnade hon lätt och obekymrat vid jullunchen:
- Åsa, jag hatade dig när vi var små.
Med det sagt berättade hon, som plåster på såren, att jag sedan dess ändå har vuxit till mig och att hon älskar mig nu och bara hatar mig nån gång ibland. Syskonkärlek.

På min sida av rummet täcktes golvet av legobitar och My Little Pony's, av kritor och av fula teckningar. Systers sida var alltid så fin (vad jag minns i alla fall) och på anslagstavlan ovanför sängen hade hon satt upp posters på NKOTB som hon rivit ur Okey-tidningar. NKOTB var det sockersöta pojkbandet som fick varenda flickhjärta att smälta. Så även mitt, trots att jag bara var en liten plutt. Och när syster och henns vänner valt ut varsin "hemlig pojkvän" i NKOTB, så återstod bara en. Honom fick jag. Enligt syster så var han den fulaste av dem, men jag försökte att lobba för att han inte alls var ful. Nu i efterhand måste jag med skam i hjärtat erkänna att han inte var så speciellt fager. (Ni kan säkert lista ut vem eftersom han inte får vara med i bild lika mycket som de andra.)

Nåväl, poängen i det hela är att jag ändå fick vara delaktig och invigas i den dåvarande NKOTB-hysterin. (Tack, kära syster!) Och nu, såhär cirka 18 år senare, har de sockersöta pojkarna (alla utom en då, som vi kom fram till) vuxit upp till män och har återförenats. Nostalgi, mina vänner. Nostalgi!

Och visst rycker det lite i mina små 80-talspinnar till ben och armar. Jag är ett barn av min tid.

Att självömka

Okej, jag tänkte ta mig friheten att författa några ytterst bittra rader. Sätta samman några bittra bokstäver till bittra ord och meningar.

Det är lördagkväll och alla andra har roligt. Eller, alla andra har i alla fall ROLIGARE än vad jag har. Hade jag inte suttit invirad i en filt och huttrat i takt med reklamjinglarna på teven hade jag också haft roligt. Men nu är det ju inte så. TYPISKT! Jag vet inte varför min kropp straffar mig såhär obarmhärtigt, men den vill bara inte bli frisk. Jag har ingen smak, whatsoever, så min smoothie var bara ett glas konstig konsistens och pasta med pesto var mest snören med gröna prickar på. Ska man vara sjuk kan man väl ändå tillåtas äta godsaker och bli omhändertagen och tycka alldeles fantastiskt synd om sig själv.

Just nu tycker jag bara alldeles fantastiskt synd om mig.

Ge mig lite lycka då

Tårar tårar. Jävla tårar. Hur instabil är man tillåten att vara i detta samhälle?

Att vara den lataste

Okej, jag stoppade precis en gammal chipsbit som jag hittat på golvet i en av blomkrukorna i vardagsrumsfönstret med tanken den löser upp sig när jag vattnar blomman nästa gång. Hur lat får man bli? Jag skäms över mig själv.

Att vara ärlig

Med lite alkohol i kroppen och inpå småtimmarna efter en lyckad lördagskväll sa jag till en mycket närstående och betydelsefull vän:
- Du kommer dö lycklig du...

Jag tror han blev glad. Eller nåt.

Jag vill också dö lycklig.

Att inse sina egna begränsningar

När jag var liten så var jag fast besluten att bli läkare. Det var min högsta dröm från det att jag var sex år och fram till gymnasiet då jag insåg att mina betyg aldrig någonsin skulle räcka till. Så istället för läkare bestämde jag mig för att bli journalist. Då min hjärtevän flyttade från bibelbältet till äventyret i Göteborg började jag bläddra i GU:s kurskatalog och jag sökte varken läkare eller journalist. I första hand valde jag socionom, men inte heller där räckte mina betyg och istället kom jag in på handels. Det är fyra år sedan nu.

Och när jag nu sitter i min soffa, nedbäddad i sjutton filtar och genomlider en febertopp samtidigt som jag tittar på första säsongen av Grey's Anatomy, all over again, och har ställt diagnosen Jag har lunginflammation eller nåt så funderar jag på om man ändå inte skulle gett upp sin dröm.

Men å andra sidan. Jag har gjort mitt val. Liksom så många andra val vet man inte om det är rätt eller fel. Och man kommer aldrig veta det heller.